Storbråket var ett uttryck för misstro

3381991_2048_1152

Den 6 februari blev en 9-åring brutalt omhändertagen av en vakt på Malmös centralstation. Det filmades och spreds som en löpeld i media. Innan jag fortsätter vill jag klargöra att jag ALDRIG tycker att det är acceptabelt att bruka våld mot barn. Att behandla ett barn på ett sådant vis är ett svek från vuxenvärlden och i detta fall också ordningsmakten. Vi vuxna ska skydda barn och ge dem trygghet, inte misshandla dem. Mitt syfte med denna text är dock inte att belysa hur vaktens våld påverkar det ensamma barnet. Mitt syfte med denna text är att påvisa vad som kan ske då allmänheten mister förtroendet för ordningsmakten.

Det är lördagkväll och arbetspasset börjar gå mot sitt slut. Jag och min kollega vilar benen på en avsats i mitten av köpcentrat Nordstan. Vi uppmärksammar att det är bråk i luften mellan en samling av vuxna och strax därpå svingar en man näven mot en annan. Slagsmålet fortsätter mellan dessa två och jag och min kollega tillkallar ordningsvakter. Vakterna är bara två stycken och de väljer att omhänderta den av männen som beter sig mest aggressivt. De trycker honom mot en vägg och försöker lugna honom. Mannen är väldigt upprörd och fortsätter skrika ljudligt samt försöker slita sig loss ur deras grepp. Hans vänner samlas runt vakterna.

Ett sådant här ingripande är egentligen inga konstigheter. Detta sker så gott som dagligen i Nordstan. Enligt vad vi såg handlade det inte heller om något övervåld från vakternas sida. Det såg ut som de gjorde det bästa av situationen med en aggressiv påverkad man som gjorde ett kraftigt fysiskt motstånd.

Vad som hände sen är dock väldigt intressant. Människor från alla håll samlas runt vakterna och mannen som stod mot väggen. Det är personer som bara har Nordstan som genomfart då de är på väg till tåget, några som precis tagit sin sista öl på närmaste kvarterskrog, äldre damer i höga klackar, mammor med barnvagnar, en herre med sitt liv i en blå IKEA-kasse och de ungdomar som inte lämnat Nordstan för kvällen.

Människor börjar filma, pratar högt mellan varandra och någon ropar ”Släpp honom!”. Vår första känsla är att folksamlingen bevakar det som sker men att de ändå accepterar situationen. När det kommer två vakter till eskalerar dock stämningen snabbt och hela folkmassan trycker sig närmare vakterna. De upprörda tillropen hörs allt mer tydligt och männen längst fram i klungan skriker i vakternas ansikte. Jag och min kollega rör oss i utkanterna av folkmassan och talar med ungdomar på plats.

Ganska snart lugnar folkmassan ner sig och jag tänkte ”Nu är det över”. Strax därpå hör jag hur en hund skäller upphetsat. Jag ser en vakt med dragen batong i ena handen och en skyddshund med munkorg i den andra komma i hög fart mot folkmassan. Vakten skriker argt att alla ska backa undan. Några blir uppenbart provocerade och går hotfullt fram till vakten. Vakten tar av hundkorgen och hunden försöker få sig ett nafs från en av männens armar. Mannen med portfölj och glasögon som inte verkar känna någon av de andra i folkmassan är framme hos vakten och skäller på honom, kanske för att stämningen trissades upp efter vaktens aggressiva ingång?

Strax därpå kommer polisen och snart börjar människor skingras. Jag och min kollega går runt och talar med ungdomarna om vad som skett och låter dem pysa ut frustration. Är det något som många av våra unga blir uppjagade över är det när de upplever att vakter eller polis varit orättvisa.

I slutet av kvällen är det nästan bara ungdomar kvar på platsen. De står i små grupperingar och pratar om händelsen. Det sista samtalet vi har är med ett gäng som tycker att vakterna gjort fel, att de tog fel person då det var den andre mannen som startat bråket. Vi talar om vakternas agerande utifrån att de fick ta den personen som verkade mest aggressiv för att kunna avstyra slagsmålet. Ungdomarna håller inte med. Det behöver de inte heller göra. Denna kväll verkade samtliga av Nordstans besökare tycka att vakterna gjorde fel trots att det vakterna gjorde var ett helt vanligt ingripande, som vilken dag som helst.

Min upplevelse är att ”Storbråket” som GT kallade det handlade om en samling av människor som inte litade på att vakterna gjorde ett korrekt ingripande. Att de tog mannen för att skapa trygghet, för att skydda andra och honom själv mot sin ilska. I denna stund verkade det som att personerna som mobiliserade sig runt vakterna såg dem som sin fiende, en gemensam fiende som de gemensamt skulle besegra om det hade behövts. Vad var de då som skilde denna lördag mot en annan? Kanske var det att vakter i Malmö bara en vecka innan våldsamt omhändertagit en 9-åring. Många anser att vakten utsatt ett barn för övervåld. Känslan i Nordstan denna lördag var att människor samlades för att bevaka vakterna grundat i känslan av att ”denna gång ska vakterna inte få gå för långt”.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Artikel om Storbråket i Nordstan – http://www.expressen.se/gt/storbrak-i-nordstan–ett-30-tal-inblandade/

Artikel om händelsen i Malmö – http://www.sydsvenskan.se/malmo/vakt-dunkade-nioarings-huvud-i-marken-/

Artikel av en av dem som bevittnade händelsen i Malmö – http://www.sydsvenskan.se/asikter/vi-var-for-radda-for-att-ingripa-nar-vakten-dunkade-pojkens-huvud-i-golvet/

Annonser

2 thoughts on “Storbråket var ett uttryck för misstro

  1. sundkvistmia 20 februari, 2015 / 11:01

    Bra skrivet och en viktig vinkel på den misstro som många av de unga vi möter lever i.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s