När barnen lärde mig om ansvar

Plötsligt händer något i rummet. Killarna som för bara en liten stund sedan var fokuserade på uppgiften drabbas av något som liknar en kollektiv psykos. En ska gå på toaletten samtidigt som en annan börjar leta efter en papperskorg. En tredje ställer sig upp och vänder stolen så att han sitter med ryggen åt tavlan. Två av dem som fortfarande sitter ner börjar slå varandra på armarna och den siste tar upp sin mobil och börjar bläddra bland apparna. Jag och min kollega står förvånade och lite handfallna inför situationen. Vad är det som händer?

Jag och en kollega är involverade i ett projekt med en högstadieskola i Angered. En gång i veckan träffar vi killarna i en sjundeklass och arbetar med värdegrundsfrågor. Tjejerna i klassen gör samma sak parallellt, men har en egen grupp tillsammans med andra kollegor.

Under terminen har vi jobbat mycket med mänskliga rättigheter med utgångspunkt i barnkonventionen. Vi har även jobbat med ungdomarnas egna frågor kring pubertet, skola och demokrati.

Dagens tema var våld och hur man förebygger och skapar en tryggare miljö i skolan. Efter att ha brainstormat med killarna kring ämnet började vi sortera i materialet på tavlan för att få konkreta förslag på förändringar som skulle kunna öka tryggheten på skolan. Ett tema som var tydligt bland förslagen på tavlan var att eleverna saknade lärarna i korridorerna och på skolgården under rasterna. När vi frågade killarna hur de vill ha det och hur många lärare som skulle behövas tänkte de väldigt konkret och logiskt.

”Det finns fyra korridorer på skolan och det skulle behövas en lärare per korridor.”

”Vad bra… då skriver jag det som förslag. Det behövs fyra lärare som har koll på korridorerna under rasterna. Är det något mer ni önskar av lärarna?”

Det är då vi tappar killarnas intresse. Från fokuserat och kreativt till oroligt kaos på ett par sekunder. Vi försöker förtvivlat få ordning i rummet igen, men har till en början svårt att förstå killarnas beteende. Det är deras sista lektion på eftermiddagen; kanske är de trötta och längtar efter att få sluta för dagen eller kanske tycker de bara ämnet är tråkigt. Men min magkänsla säger att det är något med det som vi skrivit på tavlan som är den utlösande faktorn.

”Okej killar, det här funkar inte. Jag tror att det är något med det jag nyss skrev på tavlan som får er att tappa intresset. Jag tror inte ni tycker att det här är meningsfullt, men ni måste hjälpa mig att förstå varför ni inte tycker det.”

Det blir lite lugnare i rummet, men frustrationen finns kvar. Jag får bekräftelse på att de tycker att det vi gör är meningslöst.

”Det här är fattigt.” ”Jag fattar inte varför vi gör det här.” ”Det här kommer inte att leda till någonting.”

Jag står och funderar en stund samtidigt som killarna fortsätter att stöka omkring i rummet. Plötsligt så slås jag av en tanke som skulle kunna förklara det som händer.

”Kan det vara så att ni inte tror att skolan kommer att lyssna på ert förslag om lärarna?”

”Ehh… ja!” svarar en av killarna som om jag vore den dummaste personen på jorden.

”Så hur tror ni lärarna kommer att reagera om jag berättar om ert önskemål? Tror ni inte att de bryr sig?”

Det blir tyst i rummet. Först säger ingen någonting, men till slut är det en av killarna som vill berätta hur han tror att de kommer att reagera.

”Först när du kommer med lappen kommer de att vara nyfiken och hoppas du kommer med en check. Sedan när de ser vad det står kommer de att knyckla ihop lappen och slänga den i papperskorgen.”

Jag får en klump i magen. De andra killarna håller med; alla är överens om att lärarna inte kommer att ta deras förslag på allvar.

Själv tror jag inte att det är så att lärarna inte bryr sig. Det finns säkert andra förklaringar till att man inte är ute i korridorerna; arbetsbelastning, resursbrister, att lärare och barn har rast samtidigt, att man inte anser att trygghetsarbete i korridorer ingår i det pedagogiska arbetet och säkert finns det en massa andra faktorer som jag inte har kunskap om.

Men jag tolkar killarnas reaktion som att de känner sig övergivna på rasterna; att de själva får ta ett alldeles för stort ansvar kring situationen i korridorerna och på skolgården. Jag tänker också att det inte är ett ansvar som vi kan lägga på våra barn då vi vet att våldet, mobbingen och trakasserierna finns där. De behöver och vill ha vuxna som tar ansvar för tryggheten och säkerheten även utanför klassrummet.

Jag avslutar vår träff med killarna för den här gången och ber om ursäkt för att jag håller på att lägga ett ansvar på dem som de inte ska behöva bära. Självklart är det så att jag borde ha den här diskussionen med de vuxna och anställda på skolan istället. För visst är det väl så att det är vuxenvärlden som har huvudansvaret att se till att våra barn har en trygg miljö?

Johan Andersson Berg, Fältgruppen Angered

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s