Litar ungdomarna på oss borde ni också göra det

Socialsekreteraren på andra sidan luren är stressad och känner sig maktlös, jag vet det. Det är hennes ångest och frustration jag får ta emot just nu. Hon säger till mig att jag äventyrat ungdomens säkerhet och gjort ett dåligt arbete. Jag tar ett djupt andetag, det är ingen idé att bli arg.

Ungdomen det handlar om är på rymmen hemifrån och har varit det under en längre tid. Detta är något som socialtjänsten inte vetat om. De kände inte heller till andra betydande delar ur ungdomens livssituation. Om inte jag och mina kollegor hade sett ungdomen i de offentliga miljöer vi arbetar i, om inte vi uppmärksammat ungdomen, om inte vi hade arbetat upp ett förtroende, då hade socialsekreteraren inte haft en aning om hur ungdomen egentligen har det.

Om inte jag träffat ungdomen i offentliga miljöer och kunnat erbjuda en fika och en pratstund hade ungdomen kanske inte haft någon vuxen att vända sig till. Under flera dagar var jag ungdomens enda kontakt med professionellt socialt arbete.

Efter någon dag blev ungdomen efterlyst. Eftersom jag var den enda som fick kontakt med ungdomen ville socialsekreteraren att jag så fort jag såg ungdomen eller visste vad den befann sig skulle ringa polisen så att de kunde omhänderta den unge. Ett sådant agerande i denna stund hade krävt att jag skulle lurat ungdomen in i en fälla på bekostnad av hens förtroende för vuxna. Ungdomen, som många andra unga, kände sig redan oerhört sviken av vuxna. Jag förklarade för socialsekreteraren att jag skulle ringa polisen men att jag först ville tala med ungdomen.

Efter samtalet med socialsekreteraren träffade jag ungdomen och hade en lång pratstund över en glass i solen. Jag gjorde allt för att försöka motivera hen till att ta chansen att få en nystart i boendet socialtjänsten ordnat men hen ville fortsätta att vara på rymmen.

När vi skulle avsluta vårt samtal förklarade jag att jag var tvungen att ringa polisen då hen var efterlyst. Jag förklarade att det är min plikt samt att jag ville att hen blir tagen av polisen då hen inte skulle behöva ha det såhär. Ungdomen blev såklart besviken och sa att hen inte visste om hen skulle fortsätta ha kontakt med mig. När vi skildes åt sa jag ”Jag vill inte lämna dig, det känns som att jag aldrig kommer få prata med dig igen”. Ungdomen skrattade och kollade på mig med en busig blick. Jag hoppades att hen skulle låta mig finnas kvar.

Efter att jag upplyst polisen ringde jag socialsekreteraren. Socialsekreteraren blev upprörd över att jag gjort ”misstaget” att berätta för ungdomen att jag skulle ringa polisen. Jag förklarade att det enligt våra arbetsmetoder inte var ett misstag utan ett aktivt val. Hon menade att jag misslyckats med mitt jobb.

I mitt uppsökande arbete i Göteborgs citymiljöer träffar jag varje vecka ungdomar som är på rymmen och de är ofta efterlysta. Om jag ringt polisen så fort jag sett en efterlyst ungdom innan jag talat om detta för den unge hade Fältgruppen City kunnat lägga ner sin verksamhet. Ungdomarna måste känna förtroende för oss. Om vi inte är ärliga med dem kommer de inte vända sig till oss. De kommer också vara noga med att berätta för alla andra att ingen ska prata med oss då vi bara ringer polisen. Vi hade helt enkelt inte fått möjlighet att ha kontakt med de ungdomar som behöver oss mest.

En annan faktor till att vi oftast inte ringer polisen med en gång utan väljer att lägga fokus på att samtala med ungdomen är för att se vad vi kan göra för den unge. Mitt jobb är att ge stöd utifrån de behov som den unge uttrycker. Det kan vara så att den unge är på rymmen för att den t ex blir slagen hemma. Om jag med en gång ringer polisen utan att först lyssna till vad ungdomen har att säga, då är det kanske inte någon som får reda på grunden bakom rymningen. Det kan också vara så att den unge vill åka hem. Om jag då inte vet detta kanske jag startar en ”polisjakt” på en ungdom som egentligen bara vill att vi kör hem den.

Det är också viktigt att känna till att vi ringer polisen angående efterlysta ungdomar. Att ringa polisen behöver dock inte betyda att det kommer någon polis. Efterlysta ungdomar är inte prioriterat hos polisen i Göteborg och man får ha tur om de ska ha möjlighet att komma. Det vanligaste bland de ungdomar vi möter är att de själva bestämmer sig för att de inte vill vara på rymmen mer och återvänder dit de ska.

Trots att den efterlysta ungdomen hatade att jag ringt polisen och hatade att jag gjort en orosanmälan till socialtjänsten valde hen att fortsätta ha kontakt med mig under tiden hen var på rymmen. Jag är övertygad om att det delvis handlade om att jag var ärlig och tydlig. Jag stängde inte ute ungdomen och jag förklarade så gott jag kunde varför jag gjorde som jag gjorde.

Efter ytterligare några dagar åkte ungdomen på frivillig väg hem. Innan detta tog ungdomen kontakt och ville ses en sista gång. Då hade vi vid flera tillfällen ringt polisen men de hade inte haft möjlighet att komma. Kanske hade polisen tagit ungdomen någon dag innan om jag lurat ungdomen till en plats dit polisen kommit. Frågan är om det hade varit värt det? Jag är övertygad om att det snarare hade varit mer skadligt för ungdomen än någon extra dag på rymmen.

Mitt agerande var långsiktigt för jag vet att ungdomens liv inte slutar efter att den återvänt. Jag vet att om ungdomen känner att den kan lita på mig för att jag har varit respektfull så kommer det vara lättare för ungdomen att ta emot stöd av andra vuxna. Om den unge blivit lurad hade det tagit lång tid innan den varit beredd på att ta emot stöd av vuxna igen. Hur ska vi då kunna hjälpa den unge att må bättre?

Det kan också vara så att den unge återvänder till de offentliga miljöer där vi arbetar. Om så är fallet har jag och mina kollegor ökat förutsättningarna för att få finnas för den unge om den behöver det.

Jag är medveten om att det kan vara svårt att förstå varför vi fältare ibland agerar som vi gör. De flesta socialarbetare litar på vår professionalitet men långt ifrån alla. Det vi gör är lika mycket socialt arbete som det andra socialarbetare utför. Vi har metoder som är utarbetade för det arbetet som vi gör och vi gör egna professionella bedömningar utifrån det vi möter. Litar ungdomarna på oss borde ni också göra det.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

3 thoughts on “Litar ungdomarna på oss borde ni också göra det

  1. lotta rosander 28 april, 2015 / 02:50

    Jag tycker att ditt inlägg belyser det faktum att vi som arbetar med socialt arbete måste samarbeta och lita på varandras professionalism.
    Vi har olika uppdrag men all lagstiftning bygger på samarbete.
    Det var glädjande att läsa att ungdomsärendet som beskrevs inte är ett ”vanligt” samarbetsärende och att vi vanligtvis drar åt samma håll och samarbetar utifrån ungdomens bästa.
    Lotta Rosander
    Enhetschef Ungdomsenheten, Social resursförvaltning

    Gilla

  2. Annie Billingsdal 13 maj, 2015 / 10:33

    Tack för kommentaren Lotta. =)

    Sammarbete kring våra unga är som du säger många gånger A och O. Oftast går det väldigt bra och oftast drar vi socialarbetare åt samma håll. Ibland har vi dock olika metoder för att nå målet vilket delvis är kopplat till våra olika uppdrag.
    Man får inte glömma att situationen ovan är ett exempel på ett klassiskt problem för fältarbetare. Ett problem som handlar om att många har åsikter om vad fältarbetare ska göra utan att veta hur fältarbetare egentligen arbetar.

    Tack för att du läser vår blogg /Annie Billingsdal

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s