Ett brunt bälte i karate

karate-42412_1280

-Brunt bälte i karate, säger du med din trevande svenska. Vi står i parkeringshuset i Nordstan, ni är ett femtontal killar och vi är två fältare, du röker och dricker en energidricka. Många av dina nya vänner har rökt på och är ganska stimmiga, men du förklarar för mig att det är inget för dig, du har brunt bälte i karate och tar hand om din hälsa.

Fältarbetaren i mig nappar genast på det bruna bältet, här är friskhetsfaktorn i den ungdom som nu befinner sig i riskmiljö. Tränar du nu? Du svarar nekande. Jag kan hjälpa dig att hitta en bra karateklubb, vill du det, erbjuder jag mig. I mitt huvud så har jag redan en plan som innefattar din framtid, din start i Sverige skall bli så bra som möjligt och en bra klubb med bra tränare kan bli din väg in. Det är som en motorväg rakt in i ett sammanhang där du känner dig hemma.

Då orden inte räcker till för dig, så visar du upp din hand, jag har inte sett det innan, men nu ser jag att din högerhand är deformerad. Du formar handen till en pistol och visar hur du blivit skjuten i handen och i benet, samtidigt förklarar din nya kompis att du blivit skjuten i det flyktingläger i Syrien där du föddes för 16 år sedan, att träna karate är numera en omöjlighet. För 16 år sedan föddes min dotter. Vår första sommar spenderade vi i mitt röda torp med stor trädgård, längst in på en grusväg – så långt ifrån ett flyktingläger man kan komma.

I 9 år har jag fältat i Nordstan. Under mina år har ungdomsgrupperingarna växlat och även om min uppgiftsbeskrivning inte har ändrats så har ungdomarnas behov gjort det. Jobbet är en ständig kartläggning av nya trender och nya behov, men aldrig tidigare har jag mött så många ensamkommande barn som nu. Aldrig tidigare har de haft så stora fysiska skador som nu, så hur ser då deras inre skador ut? På stapplande svenska och med kroppsspråk, så är det svårt att förklara hur man verkligen mår och finns det någon som överhuvudtaget tar reda på det? Vems uppgift är det att försöka läka dessa barn som tagit sig hit för att dom vill överleva? Det är nu dom är här och det är självklart att vi skall öppna våra dörrar för dem, men jag bävar över att finna dem fast i ett missbruk för att det är deras enda väg för att stilla all smärta. För första gången så känner jag mig väldigt ensam i arbetet kring en målgrupp, jag har ingen aning om vad samhället gör för de ensamma barnen. Det jag vet är vad jag själv kan göra och det är långt ifrån tillräckligt.

-Jag är ledsen, säger du och torkar i smyg bort en tår som hotar att välla över. Jag svarar att jag förstår det. Våra ord tar slut, så jag lägger min hand på din arm och låter den ligga kvar där. Länge.

Camilla Schulz – Stadsmissionens fältgrupp i Göteborg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s