Skrota begreppet ”Normbrytande beteende”

Normbrytande beteende är ett begrepp som på senare år dykt upp allt mer i olika styrdokument och målbeskrivningar inom socialt arbete; ”vi ska tidigt upptäcka och arbeta mot normbrytande beteende hos barn och unga” kan det stå. Själv har jag alltid reagerat negativt på uttrycket och tycker att det har känts lite slarvigt och oprecist. Ju mer jag undersöker frågan desto säkrare blir jag på att begreppet är problematiskt.

 Sociala normer är enligt en definition överenskomna regler inom en grupp (både uttalade och outtalade) som gäller i en specifik kontext. Inom olika kontexter gäller olika normer (ett beteende som är socialt accepterat under en fotbollsmatch är kanske inte socialt accepterat under en kemilektion.)

En annan sak med normer är att de förändras under tid. I vissa frågor som exempelvis jämlikhetsfrågor har ju normerna förändrats ganska rejält det senaste seklet. Normer skiljer sig också mellan exempelvis kulturer, klasser, genus och åldersgrupper.

När man talar om normbrytande beteende inom socialt arbete menar man oftast ett socialt beteende som är till hinder för sig själv och/eller andra. Exempelvis att barn är utåtagerande, konfrontativa och inte håller sig inom de lagar och regler som finns. Skolk, snatteri och vandalisering är exempel på normbrytande beteenden. Begreppet omfattar även mer introverta beteenden som extrem blyghet, självskadebeteenden och liknande. Dock prioriteras dessa oftast inte lika högt då de inte utgör ett lika stort och tydligt problem för omgivningen.

Självklart ska man arbeta med alla ovanstående exempel och ta den typen av problematik på allvar. Men för mig kan det ibland vara problematiskt att definiera ett problem utifrån begreppet normbrytande beteende . (Återkommer med exempel på detta i en del 2 om normbrytande beteende).

På ett sätt gör arbetet mot normbrytande beteende att vi ålägger oss ett konservativt hållningssätt där vi utgår från att normen är god. Om vi blickar tillbaka så kan vi konstatera att normen i sig ofta varit ett samhällsproblem och kampen mot rådande normer varit helt nödvändig. Några exempel är medborgarrättsrörelsen i USA, kampen för kvinnors lika värde och HBTQ-rörelsens kamp. Alla dessa exempel har någon gång varit normbrytande och är i många fall så även idag. Idag har vi även börjat problematisera den rådande maskulinitetsnormen.

När man jobbar med ungdomar blir också begreppet extra knepigt då ett visst mått av normbrytande brukar vara en del av frigörandeprocessen och kan kanske till viss del vara önskvärd/nödvändig del av utvecklingen.

En annan svaghet i begreppet för mig är att det är så öppet för tolkningar. Vad som är norm/normalitet skiljer antagligen från person till person och risken finns att vi i en diskussion kan låta överens, men att vi i själva verket pratar utifrån olika bilder av normalitet. Särskilt tydligt tycker jag detta blir då vi diskuterar mellan olika professioner. Socialtjänstens, skolans, fritidsledarens och fältarbetarens definition på normalitet kan nog skilja ganska mycket utifrån våra olika kontexter.

Jag återkommer i ämnet i en del 2 om begreppet normbrytande beteende. Där kommer jag att problematisera begreppet ytterligare och ge några exempel på hur jag tänker att en slarvig problemanalys utifrån normalitet leder till bristfälliga eller felaktiga åtgärder för barn och unga.

Johan Berg – Fältgruppen City, Göteborg

Annonser

One thought on “Skrota begreppet ”Normbrytande beteende”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s