Skrota begreppet ”Normbrytande beteende” del 2.

Detta är en fortsättning/fördjupning på ett tidigare blogginlägg: Länk till första delen.

Om vi har fokus på att arbeta mot barns normbrytande beteenden riskerar vi ibland att missa bakomliggande orsaker till ett oönskat beteende. Vi riskerar att jobba med och motverka symptom som istället borde ses som adekvata signaler på ett större problemområde. Grovt förenklat skulle man kunna likna det vid att sätta smink på sår istället för att ta reda på varför det blöder.

define_normalI en värld med hög arbetsbelastning för pedagoger, fritidsledare och socialarbetare är det inte ovanligt med den här typen av lösningar. Sällan har vi tid att se att ett normbrytande beteende ofta är symptom på ett mer omfattande problem som inte alltid har sitt ursprung i den som agerar ut.

Oftast tycker jag mig se detta när det gäller utagerande och våldsamma barn. Det är lätt att individualisera problemet och fästa det vid det utagerande barnet, istället för att se våldet som en signal på att ett barn mår- och far illa. Barnet blir ett störande inslag som ska hanteras. I en skola kan lösningen bli att eleven skiljs från sina klasskamrater och får behandling för att lära sig hantera sin aggressivitet (exempelvis i form av ART-utbildning – Agression Replacement Training). Nöjer man sig med detta och inte frågar sig varför barnet är våldsamt har man sällan löst någonting annat än den akuta störningen i miljön där barnet hanteras.

Vi riskerar att missa att barnets aggressivitet i själva kan vara en signal på att hen själv är/varit utsatt för våld. Det kan hända att hen lever i en våldsam hemmamiljö eller själv tidigare varit utsatt för våld i skolan. Forskning visar att det är vanligt att våldsutövare också själva är våldsoffer.

Särskilt när det gäller pojkar kan också kopplingen till våld finnas i normen som rör maskulinitet. Att vara stor, stark och våldsam ger ofta status bland killar/män. Detta gör att ett våldsamt beteende i det avseende inte alls är normbrytande. Särskilt i manliga grupper där man saknar annan status (materiell eller social) kan våldskapitalet vara det som gör att man får just status och acceptans inom gruppen.

Det finns alltså en risk i att tro att normen alltid är god. Gälland våld och maskulinitet finns det gott om forskning som visar att maskulinitetsnormen i sig är problematisk. Vi måste också inse att det finns många olika normer som skapar olika förutsättningar för individer beroende på vilka sammanhang de befinner sig i.

Utifrån ett barnperspektiv tycker jag att det är viktigt att vi inte nöjer oss med att enbart se ett normbrytande beteende som ett individproblem. Vi bör vara medvetna om att det kan vara ett väldigt trubbigt analysinstrument, och ta oss tid att exempelvis se ett beteende även utifrån andra perspektiv (exempelvis systemteori). Vi måste dessutom bli bättre på normkritik och våga se att normen inte per automatik är god.

Boktips för dig som vill lära dig mer: Meningen med våld av Per Isdal, Normkritisk Pedagogik av Janne Bromseth & Frida Darj (red)

Johan Berg – Fältgruppen City, Göteborg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s