Signaler för att bli sedd

Att söka upp ungdomar i offentliga miljöer kräver att fältarbetaren har förmågan att tolka situationer och signaler. I den fältgrupp jag arbetar i har vi sällan någon bakgrundskännedom om ungdomarna vi möter. Att vi inte har det är på grund av att vi arbetar på en arena dit ungdomar oftast söker sig under en avgränsad period i livet. Ungdomarna vi möter kommer från olika stadsdelar, kranskommuner och angränsande län och vi möter dem enbart när de vistas i citymiljöer i Göteborg(eller om vi har samtal eller andra insatser för ungdomen utanför fältet). Av denna anledning är det viktigt för oss att kunna läsa av signaler för vilka ungdomar som behöver oss mest. Det är också viktigt att ha denna förmåga eftersom vårt arbete bygger på frivillighet. Det är ungdomen som avgör vad vi kan göra för den och därför krävs det att vi skapar relation och också snabbt uppmärksammar när vi tror att ungdomen framför oss behöver vårt stöd.

Vilka som har störst behov av vårt stöd går såklart inte alltid att se på signaler utan är något som vi får lyssna oss till genom samtal med ungdomen eller om vi får sådana indikationer via andra, exempelvis från socialsekreterare eller oroliga föräldrar. De signaler som gör att vi uppmärksammar ungdomar tror vi kan vara mer eller mindre medvetna från ungdomens sida. Vi upplever att det ofta handlar om strategier för att bli sedd av oss. Strategier som tyder på att ungdomen vill ha kontakt.

Här är några exempel på signaler som jag möter i mitt uppsökande arbete (väldigt förenklat):

  1. De som ropar ”Jag hatar soc!”, ”Dra åt helvete jävla pissluffare!” och ”Fältarfitta” eller går demonstrativt när vi kommer. Dessa signaler läser vi oftast in som tydliga budskap om att ungdomen vill att vi uppmärksammar den. I sådana situationer blir vi ofta testade inför en stor publik med andra jämnåriga för att se hur vi hanterar situationen.
  2. De som rör sig i cirklar runt oss men inte ”aktivt” tar kontakt. Det är ofta ungdomar som är nya för oss. Det kan också vara ungdomar som känner oss väl, ungdomar som t ex oftast med ord säger att den inte vill ha kontakt men som ändå rör sig runt oss och gör saker som den vet gör att vi ser den.
  3. Den som direkt kommer fram och säger ”Kan ni hjälpa mig?”.
  4. De som ställer miljoner frågor om vårt arbete, vad vi egentligen gör och framförallt om vår tystnadsplikt.
  5. De som strategiskt ”visar upp sig” för att vi ska reagera. Det kan handla om att man sätter sig bredvid oss och är uppenbart drogpåverkad, visar sina sönderskurna armar för kompisarna som står vid oss eller ropar ut inför alla på plats ”Jag blir slagen hemma, det är klart jag inte vill vara där!”.
  6. De som gömmer sig för att vi inte ska se dem (eller snarare för att vi ska se dem). Exempelvis springer förbi med en jacka över huvudet eller har en keps så långt ner att det endast finns ett litet andningshål mellan kepsen och kragen på jackan.
  7. De som gömmer sig på riktigt. Håller sig i bakgrunden, säger hej men helst inget mer, talar sällan direkt tills oss, försvinner ofta ganska snabbt från ungdomsgruppen när vi anslutit oss.
  8. De som bär ”symboler” som ungdomen vet att socialarbetare (och alla andra) säkerligen kommer uppmärksamma och ställa frågor kring. Det kan t ex vara egengjorda skärsår på halsen, marijuana blad tryckt på kläderna eller hakkors runt halsen.
  9. De som tydligt söker mycket kontakt. Exempelvis ofta söker ögonkontakt när vi är en bit bort, vill ofta vara delaktig i samtal då vi talar med andra ungdomar, går snabbt fram till oss när vi kommer, håller sig gärna i närheten och är angelägen om att svara på alla frågor vi ställer.
  10. De som snabbt och kort svarar på frågor och försöker avleda uppmärksamheten från sig själv. Exempelvis kort svarar ”Hur mår du?, ”Bra, själv?”. ”Vart bor du?”, ”Hisingen, du då?” eller ”Vilken klass går du i?”, ”8:an, du?”.

Vad jag vill förtydliga med detta är att det krävs mycket mer än att vara duktig på att samtala med ungdomar när man arbetar som fältarbetare. En stor del av vårt arbete består av ”tyst kunskap”. Kunskap som är svår att benämna med ord. Vi som fältarbetare behöver bli duktigare på att sätta ord på vad vi gör för att på så vis stärka vår profession. Fältarbete är en unik och professionell metod i socialt arbete. Vi behöver krossa myten om att fältarbetare ”bara går runt och pratar med ungdomar”. Att läsa och tolka signaler är exempelvis en viktig del av vårt arbete.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s