Sexuella övergrepp- i ett land utan språk

Vem kan identifiera sig med att vara ett offer eller en förövare? Vem har blivit våldtagen? Ord som offer, förövare och våldtäkt har färgats med innebörder som få verkar vilja kännas vid. Jag tror att detta leder till att vi ibland inte vågar kalla saker vid dess rätta namn. Jag tycker att vi behöver hjälpas åt att hitta ett språk för att kunna tala om sexuella övergrepp, så att ungdomar vågar och kan berätta om saker de är med om. För att förebygga bör vi också tala mer om samtycke, ömsesidighet och lust. 

I mina olika arbeten med ungdomar har jag mött de som varit med om, eller känt någon som varit med om, sexuella övergrepp. Det har hört till ovanligheterna att de har pratat om våldtäkt, utan oftast tassat omkring ordet, inte velat uttala det. Sedan finns det självklart också de som har lättare för att sätta ord på saker de varit med om, men jag tror att det är många som är rädda för att benämna en händelse som våldtäkt. Dessutom har jag sett alltför många exempel på när professionella inte låtit ungdomarna berätta sin berättelse, utan tolkat in olika innebörder och ställt frågor som inte varit relevanta över huvudtaget. Vi som jobbar med ungdomar behöver utgå från ungdomarnas upplevelser, inte från våra egna föreställningar kring hur det borde kännas. Inte heller bör fokus ligga på vad den utsatta har gjort eller inte gjort.

För några år sedan läste jag en master i socialt arbete och i min masteruppsats ägnade jag över ett halvår åt vad som fanns i gränslandet mellan en negativ sexuell upplevelse och våldtäkt. Jag läste över 50 berättelser där människor beskrev olika händelser från sin ungdomstid där sex inte blivit särskilt bra. Sällan kallade de händelserna för våldtäkt, utan använde ord som tvång, press, manipulation, utnyttjande eller ett respektlöst övertramp. Dessa sexuella berättelser befann sig i en gråzon, i ett land som saknar språk. Hur ska unga kunna berätta om när de förlorat kontrollen över sin egen kropp, men inte vill använda ordet våldtäkt? Hur kan unga tala om det som det inte finns ett språk för? Och för vem kan de berätta?

people-690547_1280

Risken med att det finns starka föreställningar kring olika fenomen är att ingen kan relatera till dessa föreställningar. Övergrepp kan se ut på många olika sätt, men är ofta kringgärdat av olika föreställningar som gör att det är svårt att förstå och sätta ord på olika händelser. Det finns också föreställningar om hur ett offer bör bete sig och det finns bilder av hur en våldtäktsman är, bilder som ingen vill kännas vid. I boken En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam står att läsa att inte ens de som själva är dömda för våldtäkt kan identifiera sig med en våldtäktsman. Hur kan unga förstå sina upplevelser när det finns så starka bilder av sexuella övergrepp, dess offer och dess förövare?

Fortfarande finns det alltså kvar föreställningar om vem som kan bli våldtagen, hur en våldtäkt sker och vem som våldtar. Såhär säger Stina Jeffner, som 1998 gjorde en studie vid namn Liksom våldtäkt, typ, och som handlar om ungdomars förståelse av våldtäkt.

Endast en nykter tjej som inte har dåligt rykte, som inte varit sexuellt utmanande och som sagt nej på rätt sätt kan bli våldtagen, och då endast av en kille som är nykter och ”avvikande” och som hon inte är kär i (Jeffner, 1998 s. 286).

Stina Jeffners studie är visserligen från 1998, men har vi kommit bort från föreställningen som beskrivs i citatet helt och hållet? Jag tror inte det. I flera studier som jag tittade på i min uppsats framkommer att ungdomar förstår våldtäkt som den ”yttersta förnedringen” och en våldtäktsman beskrivs som ”ingen riktig man”. På så sätt kan ungdomarna distansera sig från rollerna som offer och förövare, vilket också leder till att det blir problematiskt att veta om en varit med om en våldtäkt eller inte. Föreställningar om hur en bör säga nej i en sexuellt utsatt situation påverkar dessutom ungdomars förståelse av våldtäkt.

Jag tycker att vi har ett ansvar, som vuxna och professionella. Vi behöver ladda ur orden våldtäkt, offer och förövare, och vi behöver lyssna på ungdomar utan att döma, även om jag vet att många är duktiga på detta redan. Jag vill också att vi pratar mer om ömsesidighet och lust. Jag tycker att det krävs en samtyckeslag och jag tycker dessutom att vi behöver prata mer med ungdomar om kommunikation och gränser. Kan vi lära ungdomar att respektera den andres kropp och vilja, och dessutom att kräva respekt tillbaka? Kan vi lära dem hur de kommunicerar det? Hur kan en visa samtycke? Att säga ja kan en göra på många olika sätt, samma sak med ett nej. Tar personen tillbaka på dig när du tar på hen? Verkar det som att personen vill vara nära? Känns det så hela tiden?

Läs även Mias inlägg om samtycke. Och kolla in den här filmen!

Kristin Blom- Fältgruppen Lerum

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s