Ett möte som berör

Han kliver av tåget i en beige tunn jacka, jag försöker få ögonkontakt. Han undviker mig med blicken.  Jag frågar kort ”farsi”? (En persisk dialekt, vanlig i Afghanistan) Han tittar upp och nickar. Jag säger kort ”bia, tadjoman, farsi” (översatt: kom, tolk, farsi). Oron och otryggheten lyser i hans ögon. Via tolk får jag reda på att pojken är 16 år, med andra ord under vårt ansvar (alla under 18 år). Han räcker fram en lapp med ett mobilnummer och en svensk stad i norra Sverige och säger ”cousin”. ”You speak english”?, frågar jag. Han visar ”lite” genom att sätta ihop tummen och pekfingret nära varandra. Jag gör tummen upp. ”I want to go there” och pekar på lappen. Jag frågar om han har en tågbiljett, pojken skakar på huvudet. Jag frågar om kusinen kan svenska/engelska och ber att få ringa mobilnumret. Det är en man som svarar på svenska. Jag förklarar vem jag är och att pojken har hans nummer på en lapp när han klivit av tåget från Malmö i Stockholm. Mannen säger att pojken ska köpa biljett och åka vidare uppåt landet. Jag förklarar att eftersom han är minderårig kommer han att få åka med oss och prata med en handläggare på Socialjouren. Mannen pratar med pojken som fortfarande är väldigt orolig. När jag får prata med mannen igen berättar han att pojken sagt att han blev rädd när det på perrongen stod människor i färgade västar han inte kände och bara började prata med honom. Han har haft en jobbig resa, han är trött och hungrig och det har hänt mycket otäcka saker under vägen. Jag säger att jag har full förståelse för det och ber mannen (som visade sig inte är kusin) förklara för pojken att han inte behöver vara rädd, han kan vara lugn och trygg med mig och mina kollegor. Vi avslutar samtalet. Till slut får jag ett blygt leende av pojken och han följer med mig till vår samlingsplats ovanför tågspåret. Vi förklarar, med hjälp av tolk, för alla som kommit med samma tåg som pojken vad som kommer att ske närmaste tiden. De kommer att få hjälp med tillfälligt boende och mat samt så småningom träffa Migrationsverket för att starta asylprocessen.

Innan mina kollegor kör iväg med bussen till Socialjouren tittar pojken på mig blygt och viskar ”Thank you”. Jag ler, lägger handen på hans axel och säger ”Your welcome, good luck”.

Här skiljs våra vägar åt, men på min näthinna kommer hans blyga leende finnas kvar länge. Vem vet kanske möts våra vägar igen i någon annan del i Sverige.

Jag tänker hur viktigt det är i ett första möte med alla, hur vi bemöter och jag hoppas att jag lyckats få pojken i den beige jackan att känna sig välkommen till vårt land.

Tittar upp på tv-skärmen på väggen och konstaterar att nästa tåg från Malmö kommer in om ca 20 minuter.

fältassistenterna Kungsholmen

 

 

 

Kungsholmens fältassistenter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s