En ovanlig dag på jobbet

För några veckor sedan gick jag och min kollega upp ovanligt tidigt för att ta flyget till Arlanda. Vi skulle föreläsa på Barnskyddsrådets konferens om ensamkommande barn i Uppsala. Tack vare blogginlägget ”Sveriges gatubarn” så fick Annie frågan om att vara med på konferensen och prata om Sveriges ”nya” gatubarn och jag skulle vara hennes Sidekick.

Fram till lunch hade vi fått höra Jonas Lal berätta om sin egen flykt till Sverige och hur svårt det är att komma in det svenska samhället. Katarina Olsson, jämställdhetsstrateg, pratade om hur jämställdhetsperspektiv och normkritik kan genomsyra verksamheten på HVB för ensamkommande barn. Hon pratade om att alla människor borde ha kunskap om jämställdhet och normkritik och framförallt reflektera kring sina egna handlingar. Ulrika Wernesjö lyfte ensamkommande barns röster om sin situation. Hon hade pratat med dem om deras känsla av tillhörighet i Sverige, hur hemkänslan är en process. Barnen kunde själva beskriva att de inte känner sig hemma men att de tror att de kommer göra det i framtiden.

”Vi kan göra en liten kort övning, om ni alla provar att blunda och sen ska ni få en enda uppgift och det är att under 10 sekunder inte tänka på en vit björn. Okej, vi börjar nu. Ni får absolut inte tänka på en vit björn. (tystnad) A det är ju omöjligt”

Så här beskrev Niklas Möller, psykolog på Röda korsets behandlingscenter för krigs och tortyrskadade, hur svårt det är för personer som upplevt trauman att sluta tänka på det som hänt. Detta avslutade förmiddagen.

uppsala

Efter lunchen var det vår tur, nervositeten började komma, hur skulle det gå? Alla föreläsare höll hög klass. Efter att Christian Frödén, gränspolis, berättat om sitt jobb med de nordafrikanska ungdomarna i centrala Stockholm så skulle vi ge vår bild av samma målgrupp utifrån ett göteborgskt perspektiv. Det var riktigt kul och vår känsla är att det gick bra. Det kändes riktigt bra att få berätta om dessa utsatta ungdomar och även ge förslag på hur vi tycker vi kan förbättra deras situation för andra socialarbetare, migrationsverket och politiker. Känslan när Annie säger till politikerna:

”Det är ni som kan ge oss handlingsutrymme och det är ni som kan ge oss resurser för att faktiskt arbeta på riktigt med dom här ungdomarna.”

Jag ser att flera i publiken nickar och håller med och jag blir så stolt över min kollega som vågar säga det som många av oss tycker.

Efter oss pratade Anna Sarkadi, specialistläkare, om Teaching recovery techniques en metod för barn om att lära sig hantera trauman. Dagen avslutades med att Richard Svanegård från migrationsverket pratade om det stora antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige. Han tror att vi detta år kommer ha tagit emot ca 40 000 ensamkommande barn. Befolkningsmängden är enligt SCB idag 9 838 480. Det skulle vara ett ensamkommande flyktingbarn på ungefär 245 invånare. Det är inte för många! Jag känner som Theodor Kallifatides skrev på twitter den 8 november.

”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingstragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”   @Kallifatides

Se vår föreläsning här och tryck på Sveriges gatubarn.

Jenny Aleryd, Fältgruppen city Göteborg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s