Kan jag hjälpa en, betyder det allt

Igår på eftermiddagen vid tretiden blev ytterligare en ung människa skjuten.
I huvudet.
Ett stenkast från där jag bor.
Genom tunneln, upp på andra sidan. Det tar exakt 4 minuter att gå. Det vet jag eftersom jag klockar varje morgon för att inte missa tunnelbanan.

Jag ser inte mina kvarter som särskilt utsatt område. En skjutning kan hända precis vart som helst. Det är snarare tvärtom. Barn som leker, trötta morsor och farsor som släpar matkassar från ICA, apoteket med Stockholms tyngsta dörr. Man får ta ifrån tårna. Precis som vilken förlängning av Stockholms innerstad som helst.

Mina gamla jobb-hoods. Jag har mött många ungdomar i Dalen. På deras arenor. Snackat skit om det mesta. Hjälpt en och annan berusad ungdom hem. Pratat med många oroliga föräldrar men även tacksamma, glada föräldrar. Ringt polisen när det luktat cannabis. Länkat vidare till andra insatser. Det ingår när man jobbar som Fältassistent. Men även skrattat så jag nästan kissat på mig. Unga människor är fantastiska.
Men vuxenvärlden har slutat prata med dem. Fråga dem hur de har det.
På riktigt.

Jag skall inte sticka under stol med att Dalen är ett svårarbetat område både för Fältare och Polis. Går man in i området från ett håll, sticker de som inte vill veta av en ut från området åt ett annat håll. Djungeltrumman går direkt.
Fältarna är här! Aina är här!
Men det är inget som är specifikt för Dalen. Så är det i många områden.
Jag har aldrig varit rädd. Även om jag jobbat just i detta område och många andra områden vid social oro och skjutningar.

Våld sätter sig i kroppen. Det går inte att värja sig emot det. Även om du inte har en relation till de som utsätts eller utsätter. Hur stark man än är som människa så sätter det sig i kroppen. Det uttrycker sig i en känsla av maktlöshet, sorg och funderingar. Vad är det som gör att en ung människa väljer att gå in i kriminalitet? För man kan ju förstå motsatsen. Människor som har en trygg tillvaro och framtidsutsikter väljer inte ett liv i kriminalitet.

Dem jag träffar i mitt nuvarande jobb som samordnare i Sociala insatsgrupper, vet oftast inte varför de är kriminella eller att de är kriminella.
Jag förstår inte heller alltid anledningen förens efter många relationsbyggande samtal. Det handlar om för få skyddsfaktorer och för många riskfaktorer.
Det handlar om pengar, om respekt och om att få känna att man är någon.
Men framför allt handlar det om våld. Att man bevittnar/bevittnat våld, eller är/varit utsatt för våld. Oftast i hemmet.
Man behöver inte vara rymdforskare för att förstå att kriminalitet är symptom på andra faktorer.
Kommer du från en socialt och ekonomiskt utsatt situation, har familj och vänner som begår brott, tidigt uppvisar ett normbrytande beteende, presterar dåligt i skolan och skolkar regelbundet och har begått strategiska brott i ung ålder så löper du stor risk att fortsätta vara kriminell.

Jag tror på att jobba mer preventivt. Man måste hitta familjer och barn utan skyddsnät i ett tidigare skede och ge dem insatser redan från start.
Ge föräldrar alla tänkbara verktyg som skulle vara till hjälp och dra på med alla insatser som går för att underlätta.
Det behövs också större ansvar från skola. Bra heltidsanställda fritidsledare som brinner för barn och ungdomar och som kan hjälpa till att hitta dem som är i riskzon. Fler fältassistenter på gator och torg.

Jag är tung i sinnet och har svårt att sova, för att jag vet att det här inte är den första och heller inte den sista som dör i en skjutning.
Jag har också en känsla av att något skaver i själen när det kommer för nära.
Våld sätter sig i kroppen.

Jag tänker på alla dem som på något sätt drabbas av skjutningar och våld. Det går kalla kårar på ryggen. All satans skit som händer hela tiden.
Det är så fruktansvärt sorgligt, men också en påminnelse om vilket jobb alla duktiga människor där ute gör som jobbar med socialt arbete och som aldrig tycks ge upp, hur tufft och hårt det än är.
Alla behövs.

Det är inte alltid jag lyckas i mitt jobb. Vissa ungdomar fortsätter karriären inom den kriminella världen. Det räcker med en procents motivation till att genomföra en förändring. Då kan vi hjälpas åt att nå målet tillsammans.
Om jag blir ledsen när det inte går? Självklart, jag är bara människa.
Men kan jag hjälpa en, är det värt allt.

Caroline Gottberg, fd Fältarbetare och ordförande i Riksförbundet för Fältarbete

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.