En fältares dag på kontoret

Jag får ofta frågan ”Vad gör ni när ni inte arbetar på fältet?” vilket är en väldigt relevant fråga. För vad gör egentligen en fältarbetare då den inte arbetar uppsökande? Det kan skilja sig väldigt beroende på uppdrag och område. I Fältgruppen City i Göteborg arbetar varje person 40 tim/veckan uppdelat på två kvällar och resten dagtid. Vi arbetar nästan enbart uppsökande efter skoltid. Anledningen till det är att ungdomar i målgrupp sällan vistas i citymiljöer under skoltid. Antingen är de i skolan/arbete eller så tar de sovmorgon. När vi har tid över och framförallt under loven så försöker vi prioritera att ”fälta” även IMG_0872på dagtid.

Istället lägger vi mycket av vår dagtid på att arbeta med något vi kallar uppföljningsarbete med de ungdomar vi möter på stan samt annat som kan tänkas behöva göras inom ramen för vårt uppdrag. Sysslorna varierar från dag till dag. Nedan får ni en inblick i hur en arbetsdag kan se ut för mig.

Kl 8

Börjar alltid med att kolla mailen, sätta på kaffe (obligatoriskt, annars hamnar man i klistret!) och starta igång telefonerna. Den gemensamma ”Fälttelefonen” och min egna jobbtelefon. Hade fått svar från en socialsekreterare angående en ungdom vi möter på fältet. Många fältare från Göteborg och kranskommuner hade mailat och anmält sig till vår nästa samverkansträff, vilka vi i city samordnar. På nästa träff ska vi ha föreläsning om högerextremism. En förfrågan om att delta i ett forskningsprojekt om våld i nära relationer hade kommit in.

Läser sedan igenom loggboken för att se vad som hände under gårkvällens uppsökande arbete. I ”loggen” skriver vi minnesanteckningar över händelser och viktiga samtal. Det står inte att jag behöver följa upp något från kollegornas kväll. Det hade exempelvis kunnat vara att ringa en ungdom för att se hur den mår eller kontakta migrationsverket för en ungdom.

Kaffe. Fick sällskap av enhetens administratör så vi passade på att prata igenom planering inför de utvecklingsdagar (kickoff) som vi i fältgruppen ska anordna för våra kollegor på enheten.

Jag och kollegan slår oss ner framför en dator. De sista detaljerna av vår senaste kartläggningsrapport ska fixas och sedan skickas till cheferna. Vi har intervjuat 69 ungdomar i Nordstan om varför de vistas där, om deras livssituation och om/vad de behöver för att ha det bättre i livet. Det känns kul att lämna ifrån sig en rapport med mängder av kloka citat från ungdomar. Många hälsningar som går direkt till politikerna. Hade inte kunnat bli bättre då politikerna efterfrågat ungdomarnas röster.

Telefonen ringde. En av de ungdomar jag arbetar mycket med berättade glatt att den ska på arbetsintervju!! SÅ GRYMT!

Kl 11

Skulle haft en fikaträff med en ungdom men ja, alla vet att förmiddagstider och tonåringar sällan går ihop. På vårt kontor har vi ett samtalsrum dit vi ofta bjuder in ungdomar för att prata. Ibland behöver man lyfta bort samtalet från bullret i Nordstan och sitta ner tillsammans i en lugnare miljö. Ibland blir träffarna på lite mer ”ofarliga” platser som McDonalds, café eller museum. Samtalsrummet kan kännas lite skrämmande för vissa. Men hos oss får man bullar, kaffe eller favoriten Oboy! Smörgås finns för den som vill. När vi arbetade mycket med de ensakommande pojkar som levde i gatumiljö hade vi frysen full av piroger, det kändes viktigt att kunna erbjuda något mer matigt till hemlösa barn. Kanske något att införskaffa igen, vem gillar inte piroger?

Hade ungdomen dykt upp hade vi framförallt pratat om ångest, skola och relationen med föräldrarna. För denna person syftar våra möten till att den ska få utlopp för tankar och känslor samt hjälp att bolla sådant som är svårt att tänka kring själv. Vi har haft en lång process tillsammans för att vara där vi är idag.

Försökte istället få tag i en socialsekreterare till en av de ungdomar jag har kontakt med. Vi lägger en hel del tid på att stötta ungdomar i kontakt med andra myndighetspersoner. Denna gång för att ungdomen bett mig ringa och beskriva dens hemsituation.

Kl 12

Borde ätit lunch men glömde av tiden. Finslipet med kartläggningen tog längre tid än planerat. Samtidigt skrev jag logg och förde in statistik för fredagens uppsökande arbete. Vi har som mål att göra det samma kväll som vi varit ute men ibland, om det händer något som gör att man kommer in sent på kontoret, då får vi skriva när man får möjlighet (helst dagen efter). Hade smskontakt med flera ungdomar. En hade inte fått den hjälpen den ville av socialtjänsten och var förtvivlad och en annan verkade må mycket bättre idag. En orolig förälder ringde om sitt efterlysta barn. Det är inte ovanligt att föräldrar, socialsekreterare och boendepersonal ringer om försvunna ungdomar. Hade sedan kontakt med en socialsekreterare som arbetar i samverkan med polisen för att planera ett samverkansmöte med ordningsvakterna i Nordstan. Som fältarbetare är det viktigt att samverka med andra verksamheter.

Kl 12:40

Kollegan och jag slängde i oss en halvspecial (”korv med mos” för läsare från Stockholm) på vägen mot handledningen.

Kl 13

Vi hade metod- och processhandledning vilket vi har varannan vecka. Under den får vi möjlighet att med hjälp av vår handledare tala om händelser, ärenden och annat som man kan tänkas behöva pratas om. Handledning är nödvändig för oss. Den ger oss tid för reflektion och avlastning i ett komplext yrke.

Kl 15:30

Tillbaka på kontoret. Skriver det sista på kartläggningsrapporten när det knackar på fönsterrutan. Utanför står en av våra ungdomar. Ungdomen är uppjagad då hen har blivit av med sitt boende. Vi sätter oss alla ner och lyssnar för att förstå vad som hänt. Tillslut börjar ungdomen komma ner i varv och det är lättare att samtala kring situationen. Det visade sig att det kan ha skett ett missförstånd. Eftersom jag snart ska sluta för dagen är det kollegorna som arbetar kväll som hjälper ungdomen vidare. I detta fall handlar det om att stötta i kommunikationen med socialtjänsten.

Kl 16:30 Hemgång.

 

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg 

Nordstans fina ungdomar

Du är 20 år och hemlös. Idag hade du fått bistånd av socialtjänsten för att kunna äta. Det var inte särskilt mycket pengar men du hade ätit dig mätt på McDonalds och spatserade nöjt fram till oss för att berätta detta. I samtalet kommer en man fram. Han är kraftigt berusad. Mannen verkar bekymrad och frågar oss alla om vi har några kronor vi kan skänka då han behöver köpa en tågbiljett hem. Jag säger snabbt att jag inte har några lösa pengar och min kollega gör samma. Utan att blinka har du börjat gräva i din ficka. Du räcker över dina sista slantar till mannen utan tågbiljett. Både jag och min kollega ser på dig med förvåning. Vi vet att du är en god person men tanken på att du utan minsta tvekan gav bort dina sista slantar till en främling kändes så himla fint. När vi påpekade detta log du och sa ”Han verkade ju behöva dem”. Jag tror ofta de människor som haft eller har det svårast är dem som har mest hjärta.

nordstan

Det är måndag och jag kommer instormande på kontoret. Stressen på morgonen gör sig påmind genom en smygande huvudverk. Kollegorna är redan på plats när jag slår mig ner på min stol. På mitt tangentbord ligger en liten genomskinlig påse med gelegodis. Jag frågar överraskat vem som lagt godiset där. En kollega berättar att en ungdom som varit på besök under helgen tyckte jag skulle ha dem. Jag log. Du räddade min morgon.

Du är inget jättestort fan av fältarna, ändå tar du upp telefonen och ringer oss den där kvällen. Din vän mår väldigt dåligt och du ber oss komma för att hjälpa hen. Du är en bra kompis.

Jag ser dig först på avstånd när du står och skriker på några killar. Du säger att de inte är helt kloka och att du inte kan förstå att de inte läxar upp sin kompis som precis utsatt din vän för ett sexuellt övergrepp. De är dina vänner, de är äldre och de är fler, ändå står du på dig. Du står verkligen upp för din kompis. Vi gick såklart fram och hjälpte er vidare i denna situation, men det var du som gjorde den största insatsen för din vän.

Det är sen kväll i ett hörn utanför Nordstan. Vi är 7 personer som står i en ring. De tuffa killarna jiddrar som vanligt. Jag tar fram min privata telefon för att visa er något. Plötsligt slinter den ur min hand och landar på asfalten. Man hör hur skärmen spricker. Jag hade funderingar på att köpa ny så jag blir inte jätteledsen men klart att det var tråkigt. Ni däremot utbrister ”Åhh neeeeej”, ”Shit va tråkigt”, ”Faaaaan”. Ni gör allt ni kan för att trösta och ni engagera er så för att komma på så många tips som möjligt. ”Du kan fortfarande svara med lurar trots att skärmen är trasig”, ”Har du hemförsökring?”, ”Kan du inte fråga chefen om en ny?”, ”Köp med abonnemang, det blir mycket billigare”. Det gick inte på försökringen tyvärr, men jag har köpt en telefon på abonnemang som är både bättre och billigare än min tidigare. Tack!

Vi ska snart gå bort till centralstationen för att ta emot de flyktingar som kommer med tågen. Ni är en stor grupp killar som lyssnar nyfiket när vi berättar om vårt uppdrag. Ni blir snabbt väldigt intresserade av vad vi ska göra och frågar ”Får vi följa med? Vi vill också hjälpa till”.

Nordstan och Kanaltorget är riskmiljöer för unga personer. Jag hade inte velat att min 15-åring hängde där trots att syftet enbart var att träffa vänner. Om du vistas över tid i dessa områden kommer du som ungdom, vare sig du vill eller inte, komma i kontakt med droger. Du kanske själv inte kommer ta droger men du kommer bli tillfrågad. Du lider också större risk att bli utsatt för brott, bevittna våldsbrott eller själv dras in i kriminalitet. Vissa som rör sig i dessa områden är också vuxna personer i missbruk. Umgås du med dem utgör det en risk för dig. Däremot är det viktigt att separera miljön och de ungdomar som vistas där. Ja, det finns unga och framförallt unga vuxna (runt 20-25 år) som söker sig till området för att begå brott t ex sälja droger. Dessa personer är en minioritet av alla de ca 550 ungdomar som jag och mina kollegor arbetar med under 1 år. Exemplen jag skrivit ovan är mer representativ för de unga som vistas i Nordstan/Kanaltorget. Det är såklart många av ungdomarna som har det jobbigt i livet, men de är fortfarande kloka och fina ungdomar som vi ska värna om.

 
Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Regeringen motarbetar socialarbetare

Igår var en tung dag för socialarbetare runt om i landet. Regeringen experimenterar med flyktingpolitiken och förändringarna försvårar möjligheterna för oss att göra vårt jobb. Att stödja människor som är i behov av stöd.

I min arbetsgrupp befarar vi att den nya lagförändringen betyder att vi inom en snar framtid kommer få en ”ny” målgrupp i Göteborgs citymiljöer. En målgrupp av många unga vuxna (över 18 år) som inte har rätt till varken pengar eller boende av migrationsverket och inte heller kan garanteras stöd av socialtjänsten (förutom tvångsåtgärder). Detta för att regeringen har beslutat att den som är över 18 år och har fått ett utvisningsbeslut inte ska få dagsersättning eller boende ordnat. Syftet är såklart att personen ska skrämmas bort från Sverige och istället återvända till sitt hemland.

Det finns mycket i detta som jag kan spinna vidare på. Mycket som inte stämmer överens med min människosyn, med mänskliga rättigheter och den politiska grund som Sverige tidigare stått på. Frågan som jag i mitt arbete främst står inför är vad som kommer hända med alla dem som fått utvisningsbeslut men inte kan återvända till sitt hemland då landet vägrar ta emot dem. För så är det. Marocko är det land som det skrivits mest om men problematiken drabbar människor från olika delar av världen. Afghanistan, Tunisien, Algeriet, Somalia, Irak är exempel på länder som ofta inte tar emot sina medborgare om det inte finns papper som kan bevisa att de kommer därifrån. Tusentals människor kommer hamna i ett vakuum där de kommer vara kvar i Sverige, men näst intill utan rättigheter. De får inte pengar så de kan köpa mat och betala hyra, de får inte boende ordnat vilket betyder att de måste hitta boende själva (hur gör man det utan inkomst?), de har inte heller rätt till sysselsättning och kan bidra genom att gå i skola eller arbeta, vilket gör att de inte heller kan tjäna ”vita” pengar. Människor i denna livssituation finns i Sverige sen innan, men omfattningen av människor i behov av stöd som inte anses ha rätt till det kommer öka markant.

Vad händer med personer som lever i ett land där de varken har rätt till pengar, sysselsättning eller boende? Vad händer med personer som tvingas leva i utanförskap? Personer som flydde för sina liv och kom till Sverige i hopp om att få en bättre chans? Personer som trodde att Sverige skulle vara ett land utan politiskt förtryck och utanförskap?

Jag vet att lagen kommer göra att jag och mina kollegor får se på när unga personer dras ner i missbruk och kriminalitet. Människor måste försörja sig. Jag känner inte till hur stor den svarta arbetsmarknaden är men jag har svårt att tro att alla dem som tvingas leva kvar i Sverige kommer hitta varsitt svartjobb. Om man då nekas ekonomiskt bistånd och inte har en rik vän som kan försörja dig, då återstår helt enkelt kriminalitet och prostitution.

Regeringen verkar vara så bekymrad över att flyktingar kostar pengar. Att ha ett samhälle med människor som lever i utanförskap och riskerar att tvingas in i kriminalitet och missbruk är förmodligen mycket dyrare. Detta är ju något vi socialarbetare och såklart polisen försöker förebygga, men det är väldigt svårt att göra det om regeringens beslut motarbetar oss.

Jag och mina kollegor kommer troligtvis att möta fler unga personer som mår väldigt dåligt och far väldigt illa. Personer som egentligen vill arbeta som polis, läkare eller civilingenjör men som istället kommer leva som hemlösa utan rätt till försörjning. Vi socialarbetare förväntas kunna hjälpa utsatta människor, dessa människor kommer vara bland de mest utsatta i vårt samhälle, men hur ska jag kunna hjälpa dem när regeringen tar bort allt stöd som de har rätt till?


Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Jag har aldrig behövt någon fältassistans

Det är en sen höstkväll och jag slår mig ner på gamla ”emotrappan” bredvid en ungdom som sedan länge slutat visats i citymiljöer. Ungdomen pratar om förr. Ofta är det så när vi möter ungdomar som lämnat Nordstan. Vi pratar om hur det var då när ungdomen och kompisarna hängde i city. Ungdomen på trappan berättar för mig att hen tycker att vi fältarbetare gör ett viktigt jobb och att hen har vänner som fått stöd av oss. Ungdomen fnissar sedan till och säger ”Men jag har aldrig behövt någon fältassistans”.

Detta uttryck har fastnat hos mig. För visst är det så. Alla unga behöver inte fältarbetare. De har tillräckligt många vuxna som uppmärksammar dem och bryr sig, tillräckligt många som lyssnar och är goda förebilder. Tillräckligt många som har insyn i deras situation och driver deras frågor. Unga som inte behöver någon som söker upp dem och ser till att de får rätt stöd.

Uttrycket ”Jag har aldrig behövt någon fältassistans” tycker jag förmedlar att ungdomen vet att fältarbetares syfte är att finnas för dem som behöver oss. Att vara närvarande i ungdomsmiljön och ha goda samtal är en del av vad vi gör men ungdomarna har oftast koll på att fältarbetare är mer än ”vuxna på stan”.

Att våga, orka och vilja söka stöd hos vuxna kan av olika orsaker kännas jobbigt och svårt. Det är en av anledningarna till att fältarbetare finns och söker upp ungdomar i deras egen ”trygghetszon”. Det kan kännas lättare att ta det där samtalet med någon som varje kväll vistas i samma miljö som dig själv. Någon som du inte behöver knacka på dörren för att få prata med, där du inte behöver passa en tid eller prata med någon du inte känner.

Generellt är ungdomarna min arbetsgrupp möter duktiga på att använda oss. Många unga använder oss som bollplank kring frågor om relationer, droger, skola, hemförhållande m.m. Ofta är vi informationsbank kring saker som migrationsfrågor, sex, brott och straff. För många används vi som en länk till andra stödverksamheter t ex drogbehandling eller psykologkontakt. Vi används flitigt som ”containrar” för känslor och finns där för att stötta i svåra livssituationer. Sådana samtal kan ske i spontana möten på stan, lika väl som på en fika, i ett samtalsrum eller i en bowlinghall. Ungdomar använder oss ofta som ”företrädare” i kontakten med andra myndigheter t ex socialtjänsten. Det kan vara i situationer där den unge själv inte vågar säga hur det är hemma eller att den inte känner sig lyssnad på. Eftersom vi är socialarbetare som ungdomen kan välja samt välja bort kan vi beskrivas som ungdomens självvalda socialarbetare. Listan kan göras lång och det är ungdomarnas behov som styr.

De exempel jag har gett ovan är sådant som de flesta unga någon gång behöver stöd med. Ungdomstiden är för många en rörig period. Att ha vuxna att bolla med, som containrar känslor, informerar och företräder dig är viktigt i en period där du som tonåring brottas med att stå med ena benet i barndomen och det andra i vuxenlivet. För många är det jätteviktigt att fältare finns där och kan hjälpa till med just detta. Men som sagt, alla unga behöver inte ”fältassistans” men de flesta behöver då och då en vuxen hjälpande hand.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

 

 

Kära barn, tappa inte hoppet om Sverige!

Det är dystra tider. Hat och rasism tar stor plats i vårt samhälle. Boendet du skulle bott i brändes ner, på Stockholms gator springer maskerade män och hotar dig, sajter som Avpixlat sprider falska rykten om dig, Sverigedemokrater kallar dig ”skäggbarn” och säger att du kommer från en våldtäktskultur.

Kära barn, försök att inte lyssna till dem. Majoriteten av Sveriges befolkning röstar inte på SD. Solidaritet och medmänsklighet har länge varit ledord för Sverige och vi är många som kämpar för att det ska förbli så.

Till dig som är rädd för att svenskar pga av händelsen i Mölndal kommer tro att ensamkommande barn är mer kapabla till att mörda. Jag förstår din oro men du ska veta att de allra flesta vet att så inte är fallet. Du är fantastisk som klarat att fly och ta dig hit. Jag hoppas du har det bra här.

Till dig vi hjälpte att ta reda på när du får börja skola. Jag vet att väntan varit lång men snart är din första dag. I framtiden kommer du kunna söka till polishögskolan precis som du vill. Du kommer bli en bra polis.

Till dig som jag kramat när du grät av förtvivlan. Jag är ledsen att vi inte kan hjälpa dig att få hit din mamma och jag förstår att du måste sakna henne. Om du varit min son hade jag varit stoltast i världen.

Till er som varje kväll lär mig nya arabiska ord. Ni som jublar när jag lyckas med rätt uttal och skrattar när jag säger något heltokigt. Ni är så goa, ”Shakar” för lektionerna!

Till dig som lever på gatan, dig som jag lämnat på stan mitt i natten och undrat vart du ska ta vägen. Jag skäms för att Sverige sviker dig. Du ska inte behöva klara dig själv, vuxna borde ta hand om dig då du faktiskt är ett barn. Jag hoppas du känner att jag och mina kollegor försöker göra vårt bästa för att stötta dig. Tro inte på allt tidningarna skriver om dig, jag vet vem du är och du är precis lika härlig som alla andra unga. Jag och mina kollegor kämpar för dig och dina rättigheter varje dag, fast det märker du nog inte alltid?

Till dig som alltid möter mig med ett stort leende. Du som ser fram emot att prata en stund så du får träna din svenska. Du är duktig och jag ser fram emot vår nästa pratstund.

Till dig som blygt frågade om man kan prata med oss fältare om vad som helst. Du frågade hur man gör för att få svenska kompisar. Jag hoppas att du hittat dem.

Till dig som är orolig att Sverige ska skicka tillbaka dig till Marocko. Du som sa att du kommer dö om du skickas tillbaka, att du i så fall lika gärna kan ta ditt liv. Snälla, ge inte upp. Du vet inte vad migrationsverket kommer säga och du vet inte om det ens är möjligt att utvisa barn till Marocko. Vad jag vet finns det ingen tillräckligt bra institution i Marocko som kan ta emot barn utan föräldrar. Det finns barn från Marocko som fått uppehållstillstånd i Sverige. Våga berätta allt, våga lita på de vuxna du talar med, de flesta av oss vill dig väl. Gå på dina möten hos migrationsverket, de är viktiga. Vad du än gör, rym inte. Då blir det ännu svårare för dig. Mår du inte bra på boendet, prata med oss eller din socialsekreterare. Förklara vad som är fel. Jag tror på dig!

Till dig som tvingats lämna Sverige pga av Dublinförordningen. Du som tvingats lämna din familj i Sverige för att leva ensam i ett främmande land. Jag håller med dig om att den lagen förstör liv och inte borde finnas. Jag önskar jag kunde gjort mer för dig.

Till alla er nyanlända och ensamkommande unga, ni är fantastiska. Lyssna inte på dem som inte känner er, lyssna på oss som gör det. Ni berikar mitt liv och ni berikar Sverige.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Svikna barn blir fler

I Fältgruppen City arbetar vi dagligen med unga som vistas i Göteborgs citymiljöer, en del av dessa unga lever på gatan. Ensamkommande barn som oftast kommer från Nordafrika. Det är vanligt att de levt på gatan i sina hemländer och i andra europeiska länder. De flyr fattigdom, misär, övergrepp och förtryck och hoppas på en ljusare framtid i Sverige. De bär med sig stora visioner men också trauman och omsorgssvikt som sätter krav på våra verksamheter som möter dem. Många uttrycker att deras högsta önskan är att få stanna i Sverige, gå i skola, jobba och bidra till samhället. Vi upplever att barnen är väldigt kompetenta och har goda förutsättningar att leva ett gott liv om samhället ger dem rätt förutsättningar för det.

De är barn som skrattar, gråter, tar selfies, spelar in musikvideos, behöver kramar, gillar kanelbullar, saknar sina föräldrar, äter på McDonalds, intresseras av mode, blir kära och drömmer om att jobba. De är barn som vilka barn som helst, förutom att barn som lever på gatan är de som är mest utsatta av alla.

Nyligen har barnens situation i Göteborg uppmärksammats av media. Den 9 januari valde Göteborgs-Posten rubriken Kriminella barn blir fler. Barn som av polisen beskrivs i artikeln som ett växande problem. Att beskriva barn på detta vis kan vara oerhört förödande för barnen och för vårt samhälle. Dels för hur det påverkar barnen när de själva läser men också för hur det påverkar allmänhetens syn på barnen.

cityDet är viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att barn kan tvingas utföra kriminella handlingar för att överleva. Anledningen till det är inte barnens ansvar, det är samhället som misslyckats med att ta hand om dem. Barn kan inte själva ansvara för att de lever ett liv på gatan och de behöver stöd av oss vuxna för att komma därifrån. Det är värderingar som ”växande problem” och skuldbeläggning som bakom begreppet ”kriminella barn” som är en del i att barnen lever på gatan. Det är också viktigt att känna till att många barn i denna livssituation INTE utför kriminella handlingar.

I artikeln kan du läsa att barnen på gatan ofta inte vill söka asyl i Sverige. De flesta Fältgruppen City har kontakt med vill söka och har sökt. Problemet är snarare att de vet att de inte kommer få uppehållstillstånd. Problemet är att de inte kan sluta fly och känna trygghet som ett barn i Sverige borde kunna göra. Många av dessa barn har blivit utsatta för oerhörda svek. Svek från en familj som inte kunnat ta hand om dig, svek från ett hemland som inte ville ha dig och sveket från Sverige som inte heller verkar vilja ha dig eller lyckas ge dig det stöd du behöver. Sådana svek gör något med ett barn.

Vi har barn som lever på svenska gator. Barn som inte har föräldrar eller ett samhälle som tar hand om dem. Barn som sover utomhus på parkbänkar, i garage och i ”bästa” fall kan bo hemma hos en vän eller någon som erbjuder en varm säng men som kräver sexuella tjänster i gengäld. Det är barn som far oerhört illa och oftast mår väldigt dåligt. Det är det som fokus bör vara på. Den 9 januari kunde du också läsa GP:s artikel Unga lever på gatan mitt i stan där jag istället belyser barnens utsatthet.

Ett barn uttryckte till oss ”Alla ser mig som ett gatubarn, min plats är på gatan”. Låt oss ändra det. Låt oss sluta svika dessa barn. Vi kan börja med att sluta benämna dem som kriminella barn och lägga ansvaret på ett samhälle som svikit dem.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Läs gärna mitt tidigare inlägg Sveriges gatubarn 

Förhöjd hotnivå

Det är förhöjd hotnivå mot landet. Vart vi än går i Nordstan möter vi uniformerade poliser. ”Måste ni gå i Nordstan? Snälla gör inte det! Tänk om det kommer en terrorist” vädjar ungdomen. ”Du kan vara lugn, det är ingen som hotat att spränga Nordstan” säger jag och fortsätter ”Polisen är bara extra uppmärksam på platser där de är mycket folk”. Ungdomen köper inte detta utan frågar snabbt om vi läst inlägget som florerar runt på facebook. Inlägget om att man ska hålla sig borta från Nordstan under julhandeln. Vi har alla sett det. Jag och min kollega försöker lugna genom att informera om att inlägget är falskt. Att de personer som publicerat detta bara vill skrämmas. En annan springer fram till oss och ropar uppjagat ”Polisen tog precis en IS-person på donken!”. Det finns inget i ungdomens berättelse som säger att den polisen gripit skulle vara en ”IS-person”, ändå är ungdomen övertygad om att så är fallet.

Terrorattacken i Paris gör att många upplever att den hänsynslösa paristerrorismen är närmare än någonsin. När Sverige också höjer hotnivån samtidigt som media går ut med en förhastad bild på en ”potentiell” terrorist är det som om befolkningen går in i en masspsykos. Många unga vi talar med under kvällen pratar om hotet från terrorismen. Flera uttrycker oro för att någon ska spränga Nordstan, andra funderar kring orsakerna bakom IS, en uttrycker ”Är det inte lika bra att sluta släppa in folk?” och en tredje säger ”Man borde skjuta ner alla som försöker komma in i Sverige”.

Jag har nyligen bemött rädslor hos unga som jag inte känner igen. Jag upplever att fler likställer IS med Islam. Vissa kopplar även samman att flyktingar skulle vara potentiella IS-sympatisörer. Dessa tankar är oerhört problematiska och vi vuxna måste hjälpa ungdomar att tänka kring detta.

Utgå från:

  1. IS är inte Islam utan en terroristgrupp. IS, eller Daesh som de borde benämnas, har lika lite med Islam att göra som Ku Klux Klan har med Kristendomen.
  2. Personer på flykt flyr krig, övergrepp och förtryck. De tvingas lämna sitt land, sitt liv och ofta sin familj för att söka skydd. De flyr terror och ofta terror från just Daesh. Människor på flykt är inga terrorister.

Senare den kvällen talar jag med en ungdom som nyligen kommit till Sverige. Han är orolig. Men denna ungdom uttrycker en annan oro. Han sa till mig ”Tänk om alla svenskar kommer tro att jag är som dom (IS) för att jag är muslim”. Ungdomen kollar ner i marken och fortsätter ”Det var redan innan svårt att få svenska kompisar”.

Ungdomens rädsla är helt förståelig. Terrorismens masspsykos ger konsekvenser för individer. Att behöva vara rädd för att andra ska misstänkliggöra dig enbart för att du är muslim, eller kanske bara för att du har svart hår och bruna ögon, anser jag vara ett större hot mot det svenska samhället än hotet från Daesh. Speciellt med tanke på det rådande rasistiska klimat som breder ut sig i Sverige. Kanske är det så att politikerna istället behöver öka beredskapen och höja landets hotnivå mot rasismens framfart? Rasism om något är ett förhöjt hot mot Sverige och dess invånare.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg