Inte bara på festivaler

Den första dagen av We Are Sthlm (WAS) är avklarad och åtta anmälningar om sexuella övergrepp har inkommit till polisen. En tidning skriver: ”Mardrömmen för unga tjejer, en del så unga som 13 år, som besöker ungdomsfestivalen We Are Sthlm ser ut att upprepa sig även i år.”
Polisens kommentar på antalet anmälningar är, i mitt tycke, helt rätt: ”Förhoppningsvis är det ett mindre mörkertal i år”.

Mardrömmen för unga tjejer, en del så unga som 13 år, att de blir utsatta för sexuella övergrepp – det är inget nytt. Det händer nämligen hela tiden. WAS är en festival med ett massivt säkerhetstänk. Det är en ytterst erfaren säkerhetsledning med lång erfarenhet från både WAS och andra stora evenemang. Det finns ett stort antal säkerhetsvakter, poliser och ordningsvakter på plats, liksom fältassistenter och polisens volontärer. Trots det sker övergreppen. Trots det tar sig killar och män friheten att gå över någon annans gräns och skada dem, fysiskt eller psykiskt – eller både och.

Jag var på plats hela dagen igår, i egenskap av fältassistent, från öppning tills att festivalen stängde runt midnatt. Jag pratade med tjejer som var oroliga för att stanna kvar under kvällens konsert utifall något skulle hända dem i publikhavet. Jag kunde trösta dem med all den uppbackning som finns från polis och ordningsvakter, samt alla vi andra som finns där för deras trygghet, men jag kunde inte ta ifrån dem deras oro. Detta eftersom jag vet att det fortfarande kan hända saker, även om risken är mindre med ökad säkerhet.
Övergrepp sker hela tiden och det viktiga att komma ihåg är att ansvaret ligger hos förövarna, året runt, oavsett om det är festival eller inte.

Fortsätt anmäl, året runt, oavsett om det är festival eller inte. Vi måste lyfta problematiken och vi måste prata om det. Året runt.

Ulrika Persson
Fältassistent, Farsta

Övergreppen på We Are Sthlm var inte hemliga!

Nu äntligen skrivs det om alla övergrepp som skedde under We Are Sthlm festivalen i somras. Polisen ska ha mörkat uppgifter och även dementerat när journalister som fått tips frågat. Jag blir förvånad när jag läser dessa texter. Jag hade ingen aning om att det mörkades. I alla fall inte på det sätt eller av de anledningar som nu beskrivs.

Vi fältassistenter arbetar uppsökande och förebyggande med ungdomar på deras arenor. Enklast kanske vi kan beskrivas som en slags mobil kurator med fokus på ungdomar. Vi arbetar både dagar och nätter, vardagar och helger och fångar upp och stöttar där vi kan. I Stockholm har nästan alla stadsdelar fältassistenter i någon form. Under ungdomsfestivalen We Are Sthlm förlägger många av oss våra pass i Kungsträdgården. Vi har även ett eget tält dit ungdomar kan vända sig och få hjälp med i princip vad som helst.

Övergrepp i publikhavet var ett problem redan 2014, min första ungdomsfestival som nybliven fältassistent, och självklart något som det arbetades med inför 2015. Några skillnader som jag upptäckte i somras var att Fatta man var på plats och hade ett aktivitetstält. Även Stockholms stads projekt Respekt och självrespekt, med liknande liknande fokus, hade ett tält.

Vi som arbetade på festivalen pratade också om de övergrepp som skedde på varje utsättningsmöte vi hade innan konserterna drog igång. Vi pratade om olika strategier och hur vi ska agera. Hur vi kan förebygga och hur vi kan ge stöd till utsatta. Mot slutet av veckan gick personal upp på scen innan spelningar och pratade om vikten av att respektera andra. Att hålla sina händer för sig själv. Att ta ansvar tillsammans och hjälpas åt att säga ifrån. Även flera artister började sina spelningar med liknande tal. En artist avbröt mitt i en låt när hen såg något hända i publikhavet och fortsatte inte förens alla återigen uppmärksammats på problemen. Det var inte hemligt.

Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att det inte hade nyhetsvärde. Att det inte prioriterades. Som det sällan gör… Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt.

Anledningen sägs nu dessutom vara att övergreppen begåtts av ensamkommande flyktingbarn. Det gör det hela än mer orimligt, för det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN. Det var inte etnicitet, ålder, hudfärg eller klädstil. Den gemensamma nämnaren var kön. Både på de som begick övergreppen och de som utsattes. Att försöka koppla sexuella övergrepp till etnicitet är felaktigt, orättvist och farligt.

Med så få ingripanden mot misstänkta som faktiskt skedde så är det för övrigt otroligt grova generaliseringar som görs nu. Det går ju trots allt inte att se på håll, eller förstå av ett signalement om någon är ett ensamkommande flyktingbarn.

Den enda förklaringen jag har, nu som då, är att det är andra strukturer som ligger bakom utebliven rapportering av sexualbrott. Det är dessa vi måste jobba emot. Tillsammans och hela tiden, inte enbart under en vecka i augusti i Kungsträdgården.

Slutligen skulle jag vilja tipsa eventuella journalister som läser detta: Våga fråga fältare! Så gott som varje stadsdel i Stockholm hade fältare representerade på festivalen. Vi känner otroligt många ungdomar från våra områden, har förvånansvärt bra koll på vad som händer och kan med största sannolikhet ge en bild som ingen annan vuxen har tillgång till.

Martin Eidensten
Fältassistent, Farsta Stadsdelsförvaltning samt volontär och ledamot i Föreningen Storasyster

Dags att ta ansvar i debatten om cannabis

I tisdagens Metro (150519) publicerades ett debattinlägg av Andreas Thörn som förespråkar cannabis som medicin. Metro har även valt att lyfta fram texten med ett citat på förstasidan. Jag anser att detta är oerhört problematiskt. 
metro-cannabis
När vi pratar om cannabis och forskningen om dess effekter måste vi ha två saker med oss.

Det första är att THC-halten i cannabis succesivt har ökat, från runt tre procent på 80-talet till runt 20 procent idag. Detta betyder att det är en kraftfullare drog idag och att resultaten i olika forskningsstudier kan skilja sig åt beroende på vilken data som använts.

Det andra är att kunskapen om hur våra hjärnor påverkas av cannabis har kommit först de senaste åren. Idag vet vi att det finns specifika receptorer i hjärnan som reagerar på THC och att kroppen har en egen THC-liknande substans, anandamid, som används funktionellt i det centrala nervsystemet. På precis samma sätt som morfin och heroin går in på endorfinreceptorerna och konkurrerar ut kroppens eget system så kan THC och THC-liknande substanser göra samma sak med dessa receptorer.

Hjärnan är helt utvecklad först runt 25 års ålder, innan dess är den otroligt lätt att påverka. En av de sista delarna att bli klar är framloben som kan sägas vara den del som skiljer en ungdom från en vuxen. Den del som gör en mer mogen och mindre ”barn”. Framloben är en av de platser där det finns många cannabisreceptorer.

Att använda cannabis får konsekvenser, främst för ungdomar. I den sammanställning som Wayne Hall har gjort av forskning om cannabis mellan 1993 och 2013 bekräftas en rad olika saker. Som att en av sex som börjar i tonåren blir beroende samt att den kognitiva förmågan sänks permanent. Den bekräftar även att det är tre gånger högre risk att råka ut för en olycka och att det finns en risk att utveckla psykiska problem.

Cannabis innehåller flera olika ämnen och det är fler än THC som påverkar psyket på olika sätt. Det gäller även ”CBD-rik cannabis” som Thörn skriver om. Cannabisplantan är inte en medicin och kommer, i sin ordinarie form, ha extremt svårt att klara av de tester som läkemedel måste gå igenom. Det finns dock godkända läkemedel som baseras på cannabis, till exempel Sativex.

Vi vet att den här drogen är farlig. Läkare och forskare är i stort överens om detta. Vi vet mer idag än någonsin tidigare. Vi ser effekterna av det i de stater i USA där det är tillåtet. Vare sig det handlar om ”medicinskt syfte” eller rekreationellt.

Cannabis är den vanligaste drogen bland ungdomar. Jag vill inte att tillgängligheten ska öka eller att fler ungdomar ska börja. Vilket en medikalisering eller legalisering skulle innebära. Jag vill inte heller att acceptansen ska öka. Vilket är precis det som händer när stora svenska dagstidningar publicerar texter som denna. Det påverkar de ungdomar jag möter och kan få dem att ta beslut som de inte skulle tagit annars.

Martin Eidensten
Fältassistent, Farsta Stadsdelsförvaltning