Sexuella övergrepp- i ett land utan språk

Vem kan identifiera sig med att vara ett offer eller en förövare? Vem har blivit våldtagen? Ord som offer, förövare och våldtäkt har färgats med innebörder som få verkar vilja kännas vid. Jag tror att detta leder till att vi ibland inte vågar kalla saker vid dess rätta namn. Jag tycker att vi behöver hjälpas åt att hitta ett språk för att kunna tala om sexuella övergrepp, så att ungdomar vågar och kan berätta om saker de är med om. För att förebygga bör vi också tala mer om samtycke, ömsesidighet och lust. 

I mina olika arbeten med ungdomar har jag mött de som varit med om, eller känt någon som varit med om, sexuella övergrepp. Det har hört till ovanligheterna att de har pratat om våldtäkt, utan oftast tassat omkring ordet, inte velat uttala det. Sedan finns det självklart också de som har lättare för att sätta ord på saker de varit med om, men jag tror att det är många som är rädda för att benämna en händelse som våldtäkt. Dessutom har jag sett alltför många exempel på när professionella inte låtit ungdomarna berätta sin berättelse, utan tolkat in olika innebörder och ställt frågor som inte varit relevanta över huvudtaget. Vi som jobbar med ungdomar behöver utgå från ungdomarnas upplevelser, inte från våra egna föreställningar kring hur det borde kännas. Inte heller bör fokus ligga på vad den utsatta har gjort eller inte gjort.

För några år sedan läste jag en master i socialt arbete och i min masteruppsats ägnade jag över ett halvår åt vad som fanns i gränslandet mellan en negativ sexuell upplevelse och våldtäkt. Jag läste över 50 berättelser där människor beskrev olika händelser från sin ungdomstid där sex inte blivit särskilt bra. Sällan kallade de händelserna för våldtäkt, utan använde ord som tvång, press, manipulation, utnyttjande eller ett respektlöst övertramp. Dessa sexuella berättelser befann sig i en gråzon, i ett land som saknar språk. Hur ska unga kunna berätta om när de förlorat kontrollen över sin egen kropp, men inte vill använda ordet våldtäkt? Hur kan unga tala om det som det inte finns ett språk för? Och för vem kan de berätta?

people-690547_1280

Risken med att det finns starka föreställningar kring olika fenomen är att ingen kan relatera till dessa föreställningar. Övergrepp kan se ut på många olika sätt, men är ofta kringgärdat av olika föreställningar som gör att det är svårt att förstå och sätta ord på olika händelser. Det finns också föreställningar om hur ett offer bör bete sig och det finns bilder av hur en våldtäktsman är, bilder som ingen vill kännas vid. I boken En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam står att läsa att inte ens de som själva är dömda för våldtäkt kan identifiera sig med en våldtäktsman. Hur kan unga förstå sina upplevelser när det finns så starka bilder av sexuella övergrepp, dess offer och dess förövare?

Fortfarande finns det alltså kvar föreställningar om vem som kan bli våldtagen, hur en våldtäkt sker och vem som våldtar. Såhär säger Stina Jeffner, som 1998 gjorde en studie vid namn Liksom våldtäkt, typ, och som handlar om ungdomars förståelse av våldtäkt.

Endast en nykter tjej som inte har dåligt rykte, som inte varit sexuellt utmanande och som sagt nej på rätt sätt kan bli våldtagen, och då endast av en kille som är nykter och ”avvikande” och som hon inte är kär i (Jeffner, 1998 s. 286).

Stina Jeffners studie är visserligen från 1998, men har vi kommit bort från föreställningen som beskrivs i citatet helt och hållet? Jag tror inte det. I flera studier som jag tittade på i min uppsats framkommer att ungdomar förstår våldtäkt som den ”yttersta förnedringen” och en våldtäktsman beskrivs som ”ingen riktig man”. På så sätt kan ungdomarna distansera sig från rollerna som offer och förövare, vilket också leder till att det blir problematiskt att veta om en varit med om en våldtäkt eller inte. Föreställningar om hur en bör säga nej i en sexuellt utsatt situation påverkar dessutom ungdomars förståelse av våldtäkt.

Jag tycker att vi har ett ansvar, som vuxna och professionella. Vi behöver ladda ur orden våldtäkt, offer och förövare, och vi behöver lyssna på ungdomar utan att döma, även om jag vet att många är duktiga på detta redan. Jag vill också att vi pratar mer om ömsesidighet och lust. Jag tycker att det krävs en samtyckeslag och jag tycker dessutom att vi behöver prata mer med ungdomar om kommunikation och gränser. Kan vi lära ungdomar att respektera den andres kropp och vilja, och dessutom att kräva respekt tillbaka? Kan vi lära dem hur de kommunicerar det? Hur kan en visa samtycke? Att säga ja kan en göra på många olika sätt, samma sak med ett nej. Tar personen tillbaka på dig när du tar på hen? Verkar det som att personen vill vara nära? Känns det så hela tiden?

Läs även Mias inlägg om samtycke. Och kolla in den här filmen!

Kristin Blom- Fältgruppen Lerum

Handledning – en mental hygien

Handledning är en mental hygien som motverkar utbrändhet. Det är ett stöd för gruppen och för den enskilde och det innebär en ökad kompetens av teorier och metoder, samt utvecklar kommunikationen inom gruppen. 

Jag har träffat Åke Wallberg för att prata om just handledning. Åke Wallberg är psykoterapeut, men har sin grund både som fritidsledare och beteendevetare. Parallellt med att han har utbildat sig har han också arbetat med olika saker inom det sociala området. Erfarenhet inom fältarbete fick han i Göteborg på 80-talet, både i Nordstan och i bostadsområden. Han har även jobbat i Rosengård i Malmö. Idag handleder han bland annat olika fältgrupper och han arbetar också som behandlare med personer med missbruk.

image

Åke växte upp i en förort till Göteborg och beskriver uppväxten som trygg, men att det runt omkring honom fanns mycket familjer och kompisar med sociala problem. Hans föräldrar var båda vänsterpolitiskt engagerade och Åke menar att hans ursprung har betydelse för varför han blev socialarbetare och också hur han idag ser på sitt arbete. Det systemteoretiska och det narrativa synsättet präglar honom, och ord som solidaritet, helhet och möjlighet till förändring är något han återkommer till.

Jag brinner väldigt mycket för socialarbetarsynen, helhetssynen, och det socialpsykologiska synsättet. Människan som agerar ihop med sin sociala omgivning. Och det tycker jag ska finnas med i handledning.

Så att Åke handleder just fältarbetare är ingen slump. Delvis eftersom han har erfarenhet inom området, men han menar att det också finns en människosyn som tilltalar honom. Det socialpsykologiska och det narrativa synsättet, som han använder mycket i både handledning och behandling, erbjuder en möjlighet att förändra sin identitet och sin situation.

Att någon kommer utifrån och tittar på verksamheten tror Åke är bra, det blir ett stöd för arbetsgruppen, en slags mental hygien. Handledningen bör också ske löpande för att det ska kunna bli en kontinuerlig process. Men det kräver också att varje arbetstagare gör något med det hen får, att processen fortsätter mellan varje handledningstillfälle.

Vi pratar om att det kan finnas en rädsla från arbetsgivaren, att handledningen skulle bli en plats för arbetstagarna att få ”gnälla av sig”. Åke menar att man ska kunna prata om allt man möter i sin verksamhet i handledning, men att det är viktigt att det sedan leder någon vart. Ventilera ska man få göra, men sedan behöver man göra något med det. Annars förlamar det en, och det motverkar syftet med handledning, säger Åke. Det finns också exempel på när hela arbetsgruppen, eller enskilda arbetstagare, har ett motstånd mot handledning. Det tror Åke beror på att de haft väldigt lite handledning, eller dålig sådan. Bra handledning gynnar arbetsgruppen, och i förlängningen också de vi möter i vårt arbete.

IMG_1257

I internationell guide till metoder för fältarbete i världen kan man läsa att handledning är en gynnsam faktor för fältarbete. Där står också att det är fördelaktigt om fältarbetaren har tillgång till verktyg att hantera stress, spänningar och risker för utbrändhet. Att bli erbjuden psykologiskt stöd är ett sådant verktyg. Detta bekräftas även i FoU-rapporten Varför handledning som bland annat har tittat på vilket värde handledning har för personal och chefer. Några andra exempel på fördelar som nämns är att handledning ökar förståelsen för klienten, bidrar till den bästa möjliga behandlingen och att det leder till utveckling av professionella arbetsmetoder.

Fältarbetare är sitt eget verktyg och det krävs att man har rätt bra koll på sig själv, menar Åke. Förutom att man behöver skaffa sig rätt kunskaper, är det inom socialt arbete bra att veta vad man själv har för svårigheter och har koll på sina egna ”hang-ups”. Då kan man lättare förstå varför man reagerar som man gör på olika händelser, och använda det i sitt arbete istället för att stå frågande inför det. Det är inte bara kunskap som krävs i fältarbete, man måste man hitta sig själv i jobbet, sin yrkesmässiga identitet. Det är något som handledning kan erbjuda.

Kristin Blom- Fältgruppen Lerum

Göteborg i regnbågens färger!

I år gick fältare från Västra Götaland i regnbågsparaden på West pride. Vi vill visa att vi står för att alla ska få vara sig själva och älska vem en vill! Vad jag vet så är det första året som vi är med som en samlad fältarkår, men jag ser det som startskottet på en tradition! Och framför allt fortsätter vi kampen för allas lika rätt i vår vardag, eller hur?

IMG_5080

IMG_5077

IMG_5082

IMG_5083

 

 

 

Det tar tid att bli ung

Vad är en ungdom? Bestäms det biologiskt, psykiskt eller socialt? Ungdomarna vi jobbar med är upp till 18 år. Du är myndig när du är 18 och du får köpa alkohol på systemet när du är 20. Till ungdomsmottagningen i kommunen där jag jobbar, är personer upp till 25 år välkomna. SJ tycker att en ungdom är upp till 26 år, i vissa sammanhang är en 29-åring fortfarande ungdom och ibland till och med en som är 34 år. Ungdomsbegreppet är med andra ord ganska flytande. Från att det tidigare inte ens fanns ungdomar, först i början av 1900-talet blev ”ungdomar” ett begrepp, så har ungdomstiden förlängts. Idag kan ungdomstiden ses som en period då barndom övergår till något slags vuxenliv, då en person sakteliga förväntas ta mer och mer ansvar över sig själv och sin tillvaro.

legs-407196_1280

Och just det där med ansvar och mognad har jag tänkt en hel del på. Ungdomar behöver ta mycket ansvar, på många områden i sitt liv. De tar ansvar för sin skola när de ska vara medbestämmande kring hur den ska utformas, och vad de ska göra med sitt liv behöver de veta när de är 14-15 år och väljer gymnasium. De tar ansvar för sin fritid när de förväntas vara delaktiga i utformandet av fritidsaktiviteter. Sedan behöver de ta ansvar för sina relationer när vuxna inte finns närvarande för vägledning och stöd.

Sedan finns det de som, utöver allt detta, behöver ta ansvar hemma. De som har föräldrar som inte tar sitt vuxenansvar av olika anledningar. Där ungdomarna får ta ansvar för sina småsyskon och ibland till och med för sina föräldrar. I höstas var jag på en föreställning som handlade om ungdomar som hade en förälder med psykisk ohälsa. Det handlade om ungdomar som det gick dåligt för i skolan, som kanske var våldsamma, elaka, stötte människor ifrån sig eller isolerade sig. Men som kom hem till sin berusade pappa och gjorde allt för att skydda sin lillebror, eller som inte ville besöka sin mamma på sjukhuset som precis försökt ta sitt liv. Ungdomar som fick vara stora alldeles för tidigt, som fick ta ansvar för situationer de var för små för att hantera, som fick vara vuxna när de egentligen skulle behöva vara barn.

Så tänker jag på flera av de ungdomar som jag möter. Som har det precis såhär. Som får ta ansvar i en tillvaro där de inte ska behöva ta något ansvar. Som har tvingats bli mer vuxna än sina föräldrar. Som måste vara stora men som egentligen behöver vara små. Som är så kloka att jag ofta tänker att de lär mig mer än jag lär dem.

Ser man ungdomstiden som en process då barn ska bli vuxen så vill jag sakta ner den processen så mycket det bara går. Vissa säger att det behövs tid för att bli vuxen. Jag säger att det behövs tid för att bli ung.

Kristin Blom- Fältgruppen Lerum

Inläggets titel lånad från ovan nämnda föreställning med samma namn.

När ungdomarnas agenda får styra

Att ha samtal ute på fältet kräver en enorm följsamhet. Vi har oftast ingen egen agenda utan det är ungdomarnas agenda som får styra. Vill de prata om motorer, växellådor och epatraktorer så gör vi det, vill de prata om sina husdjur så gör vi det och vill de prata om sin längtan efter en närvarande förälder så gör vi det. Ungdomarna bestämmer samtalets riktning och vi får se till att följa med. 

Fritidsgården har precis stängt och jag och min kollega står tillsammans med några ungdomar utanför och fortsätter samtalet vi hade med dem inne på gården. En av ungdomarna har precis berättat om hur jobbigt det är hemma men samtalet handlar nu istället om hundar och en av ungdomarna letar fram en bild på sin telefon på en lurvig valp med vit päls, ”kolla min hund när den var valp, visst är hon söt!”

Det här samtalet varar i någon timme. Det är en av de varmare vårdagarna men under kvällen så har temperaturen sjunkit till bara några få plusgrader. Ungdomarna står i vårjackor men säger att de inte fryser. Någonstans längre bort ser vi någon som är ute och rastar sin hund, men i övrigt är det tomt och det känns som att vi är de enda som är ute. Jag fryser lite om benen och tänker att jag är glad att jag valde vinterfältjackan, och inte den tunna vårjackan. Vi jobbar i en geografiskt stor kommun och har flera områden att åka till för att se om vi träffar några ungdomar, men just ikväll känns det viktigt att stanna kvar. Jag tar på mig mössan som jag har i fickan och drar upp jackans dragkedja.

Bildkälla: Halmstads kommuns hemsida

Gator och torg, oavsett väder och vind, är ungdomarnas arenor och det är här många av våra möten och samtal äger rum. Under den här timmen hinner vi prata om betygssystemet, droger, alkohol, grupptryck, föräldrar, lärare, hundar, katter, moppar, epatraktorer… Samtalet flödar högt och lågt och vi får helt enkelt se till att hänga med.

Samtalen på fältet är ofta omöjliga att förbereda. Vi vet inte vilka vi kommer att träffa, och vi vet inte om de vi träffar är sugna på att prata just den kvällen. Vi vet inte om vi lyckas ställa rätt fråga på rätt sätt så att ungdomarna väljer att berätta för oss hur det verkligen är, om vi ska lyckas komma bakom standardsvaret ”bra” på frågan ”läget med dig?”. Och när de väl väljer att prata så gäller det att finnas där, i fullständig närvaro.

Klockan är strax över 22 och samtalet börjar avstanna. En av ungdomarna åker iväg på sin moppe, två i en epa. Den fjärde erbjuder vi skjuts hem vilket hon nappar på. I bilen brassar vi på värmen så mycket det går och ungdomen erkänner att hon nog fryser litegrann ändå.

Kristin Blom- fältgruppen Lerum

Do It Yourself!

– Jag älskar doften här. Det luktar möjlighet. Möjligheten att prova nya kreativa saker i en värld där man alltid provar samma saker. Jag blir så jävla glad varje gång jag går förbi. Att det äntligen blev klart.

(Daniella Wedin i Sydsvenskan 18 sep 2014)

Förra veckan på RiFs riksutbildning lärde Britta Alin Åkerman oss om hur vi ska lyssna på ungdomar när de har det tungt och Katia Wagner berättade om hur vi bör se nätet som en integrerad del i ungdomars liv. Inte ge förmaningar, utan istället vara vägledande och erbjuda verktyg och empati. Vi fick avnjuta god mat, mycket fika, Elvis släkting Fältis Presley och dessutom uppstod kärlek mellan två illrar.

Men det som jag var mest exalterad över var nog Erik Hannerz. Jag själv kom nästan upp i samma ljudnivå som han hade på sin föreläsning när jag skulle berätta om den för min sambo, när jag kom hem där på eftermiddagen.

Erik Hannerz pratade om att vi behöver arbeta utifrån vad ungdomar har, snarare än vad de anses sakna. Frågan ”vad vill du göra?” kan vi lägga åt sidan och istället fråga ”Vad är det som håller dig tillbaka från att göra det du vill?” För mig känns den frågan viktig både när det gäller jobb och privat. Det som hindrar mig från att göra det jag vill är till stor del rädsla. Rädsla för att misslyckas, inte klara av det, vara dålig, tankar om att det inte går, det är omöjligt. Erik Hannerz uttryckte en befriande tanke; om du inte kan göra vad du vill på ett sätt som du kan, gör det på ett sätt som du inte kan. Erik menade att vi bör se bortom lyckat och misslyckat och att det inte är målet vi bör satsa på.

Erik Hannerz berättade om Rasmusgatan i Malmö som länge hade varit ett negativt laddat område tills en person vid namn Daniella Wedin startade ett till synes omöjligt projekt; måla hela fasaden med grafitti. De boende blev tillfrågade vad de ville ha på väggarna och projektet sattes igång.

Seved

Även om resultatet blev ett jäkligt fint hus så var det inte själva poängen. Utan det var vägen dit, dialogen mellan målarna och de boende och att det omöjliga faktiskt inte var omöjligt. Det är alltid möjligt att prova.

Sveriges fältarbetares riksutbildning 2015 är avslutad och jag vill tacka arrangörerna Lunds fältgrupp, och alla andra som var där och gjorde detta till en grym konferens!

Kristin Blom, Fältgruppen Lerum

En plats att bara vara

”Ungdomar över 17 eller vad det är kommer inte in på fritidsgården. Dåligt!”

Citatet är taget från en enkät som gjordes 2011 av fältgruppen i Lerum som svar på frågan ”Tycker ni något saknas i kommunen för er ungdomar? I så fall vad?”. Jag själv jobbade inte som fältsekreterare vid tiden då undersökningen gjordes men när jag häromdagen satt och bläddrade igenom alla svar blev jag nästan full i skratt när jag läste vad de hade skrivit. Det som många ungdomar (kanske inte helt oväntat….) ville ha, var faktiskt McDonalds. Eller Taco bell, eller Max eller Burger King. Snabbmatskedjor har blivit en plats för ungdomar att hänga på. De har oftast råd att köpa en hamburgare eller en glass och kan sedan sitta där i timmar, det är en naturlig samlingsplats. Lerums kommun har flera fritidsgårdar men där finns också en åldergräns, dit är alla till och med 16 år välkomna. Men för 17-åringarna finns det ingenstans att hänga om de inte vill eller kan vara hemma. Då återstår att hänga ute. Det behöver ju inte vara ett problem i sig, men jag tror ändå att ungdomarna över 16 år behöver en plats som är deras, en plats att mötas, någonstans där de kan ”bara vara”!

Såhär svarade en annan ungdom:

”Nåt ställe dit man kan gå och bara vara och umgås. Typ ungdomscafé”

Även om jag kanske personligen inte önskar just en snabbmatskedja till Lerums kommun så hade jag gärna sett att kommunen svarade upp på ungdomarnas önskemål- att få en plats. En gård för äldre ungdomar, ett kvällsöppet café, en lokal för lan, en klubb.

”Att man som över 16 ska kunna komma in på någon klubb, inte att man ska få dricka alkohol där om man är under 18 men typ dansa och umgås.”

Jag tycker att svaren i enkäten vittnar om vad jag tror är något av det viktigaste för ungdomar- vikten av att ha en plats.

Kristin Blom – Fältgruppen Lerum