Diagnosdebatten – att avvika från normen och utdöende dygder

men-311308_960_720.png

Neuropsykologiska diagnoser finns för att individer behöver hjälp med att förstå, få stöd och hjälp med problematik i sitt liv och sin vardag. Dock sker det idag en omfattande överdiagnostisering av neuropsykologiska diagnoser. Att ge barn och unga som är  udda eller avvikande diagnoser är inte en lösning på vårt problem att inte kunna hantera dem. Vi måste hitta långsiktiga lösningar, tolerera  och anpassa vårt samhälle för individer vi inte tycker passar in.

Kropp och själ är ett radioprogram på Sveriges Radio P1. I och med att jag arbetar kvällar på tisdagar hinner jag lyssna på  kropp och själ som sänds på förmiddagen när jag äter frukost (Ja, jag är lite gubbig som lyssnar på P1). Tänkt mest kort redogör för vad de nämnde i de senaste avsnitt som sänds i tisdags som handlar om psykiatrin och överdiagnostiseringen och vad det väckte hos mig.

Autism har under den senare tiden ökat 50 till 70 gånger. Debatten handlar bland annat om att människor som avviker från den sociala normen, är blyga eller tillbakadragna, blir ämne för medicinering. Budskapet är att medicinering behövs hos dessa individer likt att en diabetiker behöver insulin för att kunna leva ett normalt liv.

Hur ser det egentligen ut med toleransen för social avvikelser bland barn och unga?

Varför har vi så stort behov av att kemiskt indoktrinera barn att passa in i det normativa samhället, det som upplevs som normalt?

Debatten borde handla om att tillåta barn och unga att vara annorlunda. Det var inte allt för länge sedan människor med normbrytande sexualitet skulle medicineras för att passa in, idag har vi kommit långt i en sådan debatt i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan. Vill tillägga att det inte handlar om att avskaffa diagnoser(!). Det handlar om  att bemöta barn och unga utifrån att de är individer(offer) som ger uttryck för ett samhälle som lider av stora svårigheter med tolerans för olikheter och brist på förmåga att hantera dessa avvikelser. Det finns många individer som blir hjälpta av diagnoser och stöd utifrån detta och dessa individer måste fortsatt få denna hjälp. Vill knyta an till mitt förra inlägg jag skrev, har en känsla av att samhället lägger så mycket tid och energi på att hitta snabba lösningar när vi egentligen borde stanna upp och ta oss tiden att fundera på vad vi kan göra bättre utifrån ett långsiktigt perspektiv. Vi måste ge mycket mer utrymme för att kommunicera och lyssna på varandra. Lyhördhet känns ju närmast som en utdöende dygd i ett samhälle som ger allt mer utrymme åt quick-fixes, multi-tasking, självständighet och mobilitet.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Lyssna gärna på programmet:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272

Vi tar kål på våra barn och unga om vi inte börjar lyssna på dem

Jag frågar mig om det finns en form av normativ stressen som utgör ett samhällsproblem som i sig ger oss ovälkomna symtom som vi helst av allt vi slippa se. Barn och unga är som mest utsatta för denna stress och i debatten saknas det helt ett långsiktigt perspektiv, alla lösningar är akuta lösningar som enbart lindrar tillfälligt.

people-336216_1280

I min verkligen tror jag att människan är en social varelse och att alla människor behöver tillhörighet (det finns de teoretiker som vill bevisa motsatsen). Kombinera detta utifrån förutsättningen att världen just nu blir mer och mer global. Idag kan en framgångsrik gruppkultur sprida sig över hela världen, en så kallad trend eller fluga kan bli en del av vår vardag och resten av världen inom loppet av mindre än en månad. Ta mobilspelet Pokémon Go som exempel, efter drygt en månad hade mer än 20 miljoner användare som spelar dagligen spelet.

Att vara normal innebär att vara en del av det normativa samhället, en del av en grupp och ett sammanhang där du som individ inte sticker ut. En upplevelse av att  vara normal måste vara den största gruppidentitet i världen. Sedan är självklart begreppet normal  flyttande i och med att samhällen ser olika ut på olika platser i världen. Att fira midsommar är normalt i Sverige men inte i Asien och att behålla skorna på dig inomhus är helt normalt i USA men inte i Sverige. Begreppet normalt blir dock bredare i och med att världen blir mer och mer global, informationsflödet möjliggör det för den mest framgångsrika normativa kulturen att sprida sig runt om i världen och därmed ersätta andra normativa kulturer.

Samtidigt är upplevelsen av att vara normal en chimär, normal finns ju självklart inte, det är ett skådespel av hur framgångsrikt du som individ lyckas visa upp dig  och hur väl denna uppvisning passar in inom det normala. Min slutsats är att detta gör människor väldigt stressade. Detta är en del av det nya moderna samhället vi lever i där vi tillsammans upprätthåller olika ideal som i slutändan tar kol på individer som inte lyckas leva upp till det som anses vara normalt. Speciellt barn och unga där behovet av tillhörighet är som störst. Om vi vuxna människor inte kan förhålla oss till den stressen som lägger sig över samhället om att inte nå upp till dessa ideal kommer barn och unga inte heller kunna göra detta.

Min övertygelse är att denna normativa stress i kombination med allt för många andra problematiska samhällsfaktorer så som segregering, psykisk ohälsa, växande socioekonomiska skillnader och socialt utanförskap är samhället dömt att få ta del av symtom som inte är välkomna. Symtom som vi helst av vill skära bort, dölja eller ta avstånd från. Det blir lättare att inte problematisera kring dessa symtom och att istället bota dem med ett piller eller genom att tvinga symtomen att inte existera.

Om vi tittar på det senaste nyheterna som cirkulerat i media den senaste tiden om vad som händer i Sverige kan vi snabbt upptäcka flertal av dessa symtom so  helt enkelt inte får finnas. I augusti rapporterade SR att barn som tar sömnmedlet melatonin har åttafaldigats, speciellt inom barngruppen med neuropsykiatriska diagnoser. Melatonin är inte ett godkänt läkemedel och det finns studier om att de rubbar sömnprocesser. I augusti uttalade sig justitie- och integrationsministern Morgan Johansson att vi måste skärpa straffen för skadegörelse och tydligare ungdomspåföljder på grund av alla bilbränder som har förekommit den senaste tiden i Malmö. Idag 7 oktober publicerade SR att bilbränderna under året har kartlagts och att dessa har tiodubblats under sommaren med tillhörande text att ”Linköpingsbo: Jag tror att det är många som tycker det är spännande att testa gränser”. I en artikel Aftonbladet från 23 september skriver det att Polisen vädjar om att allmänheten skall filma bilbränderna, en annan lösning är att skaffa drönare.

Jag välkomnar debatten då jag å ena sidan förstår att barn som inte kan sova måste få hjälp. Jag förstår att de som får sina bilar uppbrända vill ha strängare påföljder för de som orsakar dem detta och att olika tekniska lösningar kan underlätta i polisens utredning. Det som å andra sidan helt saknas i debatten är ett långsiktigt perspektiv och tillvägagångssätt om hur vi får dessa människor, bland annat dessa barn och ungdomar, att må bra. Ingen av dessa lösningar, oavsett hur mycket det möjliggör en eventuell lindrande effekt eller inte,  så botar vi bara symtom i nuläget och inte grunderna till orsaken.

I detta är det min övertygelsen att arbetet med att kommunikationen och stöd måste bli bättre. En långsiktig lösning i en del av kommunikationen är att prata med barn och unga om det normativa kulturen i samhället och vilken stress som finns hos unga, detta kommer att gör underverk för barn och ungas välmående. Det är ett långsiktigt arbetet som kommer att ta tid och som självklart skall kombineras med kortsiktiga lösningar till en början. Vi kan dock inte stirra oss blinda på nuet för att i och med att pratar om just långsikt är det viktigt att börja med detta arbete redan idag och att detta blir en del av det media också förmedlar till allmänheten.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

Socialt arbete på Facebook, hur gör vi?

mobile-phone-426559_1920

Enligt undersökningen ”Unga & media” gjord av Statensmedieråd 2015 så har 95 % av ungdomar mellan 13-18 år smarta mobiltelefoner. Jag tror inte att det är en överraskning att 86 % av dessa ungdomar använder sociala medier på sina mobiltelefoner. Eller att 89 % av dessa ungdomar använder sociala medier varje dag eller flera gånger i veckan. Mer än hälften av dem lägger 1-5 timmar per dag på sociala medier.

Som fältarbetare med uppdraget att bedriva uppsökande arbete av ungdomar i miljöer och forum där unga befinner sig är jag övertygade om att vi som yrkesgrupp borde i relation till vår uppdragsbeskrivning befinna oss i mycket större utsträckning på sociala medier. Innan vi gör detta finns det ett flertal regler som skall följas och beaktas då vi skall bege oss in på dessa arenor. Sedan finns det även flera etiska aspekter att tänka över innan. Exempelvis att ungdomar kanske inte förstår i vilken omfattning de delar privat uppgifter om sig själva via sociala medier och att vi faktiskt kan se detta.

Jag känner att min kompetens på detta område är alldeles för bristfällig.  Jag bestämde mig därför för att söka upp information om detta och hittade på Stockholmsstads hemsida en handbok med titeln ”Handbok – Internet som verktyg i det sociala arbetet” (2015) skriven av Johanna Löfvenius på uppdrag av socialförvaltningen i Stockholmsstad. Nedan har jag försökt kort sammanfatta texten som dock är på ynka 40 sidor, läs den om ni har tid! (Länk finns längst ner i inlägget). Tänkte försöka hålla mig till att återge det som är relevant för användandet av Facebook eftersom handboken stark rekommendera att inte använda Facebook utifrån vissa aspekter.

Internet som verktyg i det sociala arbetet

Syftet med att arbeta med Internet som verktyg kan delas upp i fyra olika kategorier:

  • Kommunicera på Internet
  • Informationssökning
  • Informationsspridning via sociala medier
  • Uppsökande arbete (behandlas kort i handboken mest utifrån om att kartlägga ungdomsgrupper)

För oss som arbetar som fältarbetare är alla dessa fyra kategorier högst aktuella. I handboken står det att Facebook inte lämpar sig i för en myndighet att använda i syfte att kommunicera med klienter, det vill säga unga i vårt fall. Som myndighet är vi skyldiga att skydda personuppgifter, oavsett om de är känsliga eller inte, och detta går inte eftersom Facebook lagrar alla kommunikation på sina servrar. Skulle någon skicka ett meddelande i messanger till dig räknas det som inkommen information och blir då en allmän handling. Denna information måste finnas tillgänglig och hanteras efter speciella anvisningar. Detta gäller även den av ringa betydelse (som dock inte måste diarieföras). Det myndigheter gör för att skydda personuppgifter på de sociala medier där de sker kommunikation med klienter är att de upprättar uppgiftsbiträdeavtal vilket innebär att ägaren av det sociala mediet i sin tur hanterar de förekommande personuppgifter åt myndigheten. Handboken menar på att upprätta ett sådant avtal med Facebook är nästintill omöjligt på grund av att denna sajt ägs av ett stort utländsk företag.

I handboken beskrivs det att det finns ett starkt önskemål från unga om att kunna kommunicera med oss professionella vuxna via nätet. Jag tycker att detta måste var något som vi med uppsökande arbetsbeskrivning borde ta till vara på, om inte nästa vara skyldiga till att tillhandahålla, en sådan möjlighet. Så länge vi följer e-delegationens och SKLs anvisningar för hantering av inkommande handlingar, arkivering och uppsikt finns det inget som hindrar oss att upprätta profiler, sidor eller grupper på sociala medier. Återigen är det dock inte möjligt att följa dessa anvisningar på Facebook eftersom deras användaravtal bryter mot e-delegationens och SKLs anvisningar.

Att använda Facebook utifrån syftet att söka information är dock inte lika svårt juridiskt. Det finns inte lika mycket hinder i att använda information från Facebook. Syfte skall i så fall vara för att diskutera denna information med den unga som vi kommer över då vi befinner oss på Facebook. Innan vi söker information om den unge skall vi ha det tydligt för oss varför vi gör detta och att vi gör denna bedömning individuellt inför varje tillfälle. Det är en framgång att meddela de unga vi möter om att vi finns på Facebook och för att på så vis redan innan gjort dem medvetna om vår närvaro på det sociala mediet. Skulle vi påträffa information är anvisningarna att göra en skärmdump för att dokumentera denna information. Sådan information kan snabbt förändrats och försvinna och därmed har du inte längre belägg på vad du kommit över.

På samma sätt som att söka information är spridning av information lättare att hantera utifrån ett myndighetsperspektiv på Facebook. Ett exempel på detta är att göra det via en så kallad sida på Facebook. I handboken uppges det till och med att socialsekreterare vid handläggning har ett ansvar att vid misstanke söka upp information på sociala medier som exempelvis på Facebook (s.21 i handboken). Sedan går det faktiskt att kommentera på de inlägg vi skapar genom sidan då vi sprider information men det anses var i ett offentligt sammanhang till skillnad från i en privat chat så som Messenger. Om kommentaren skulle innehålla känsliga uppgifter gäller fortfarande samma som ovan, skärmdump och hantering enligt anvisningar i e-delegationen och av SKL. Funktion att skicka privata meddelande till din sida finns fortfarande men går att stänga av. Det går även att stänga av funktionen att kommentarer inlägg du skriver men samtidigt förlorar vi då all möjligheten till personlig kontakt med unga, kan jag tycka.

Sedan är det viktigt att vi följer de användaravtal som finns på det sociala mediet. På Facebook kan vi inte som professionella använda oss av profiler utan då skall vi som från en kommunal verksamhet använda oss av en sida på grund av att det är ett avtal vi ingår i som professionella.  I detta användaravtal måste vi också granska ifall vi som representanter av kommunen kan godkänna innehållet. Det är också viktigt att komma ihåg att få ett godkännande av din förvaltningsledning i ditt användande av det sociala mediet. Löfvenius skriver att rekommendationen då vi brukar exempelvis en Facebook sida måste vi ha uppsikt över kommentarer med mera så att inget kränkande sprids genom vår sida. Därför bör vi vara inloggade minst en gång per dag för att kunna garantera denna uppsikt, eventuellt mer frekvent ifall trafiken till sidan är stor. Inom socialtjänst är vi också skyldiga att informera vårt syfte i användandet av en sida på Facebook, i vilken utsträckning de blir tillgängliga för allmänheten och att kommentarer på inlägg kommer att bli sedda som allmän handling. Det är också viktigt att vara tydlig med vad som inte får kommuniceras genom sidan och vilka åtgärder det får ifall detta inte följs.

Jag känner att jag fortfarande är lite osäker på vad jag skall tänka om alla dessa regler och anvisningar. Innan kunde jag känna att det inte var så nödvändigt att ta reda på alla dessa regler. Tror att i och med mitt privata användande av Facebook så har jag förväxlat min privata inställning till sociala medier med den inställning jag bör ha i mitt professionella arbete. Nu känner jag att jag vill ta reda på dessa regler för att hitta ett sätt som möjliggör mitt arbete i att faktiskt kunna kommunicera med ungdomar på de sociala forum de rör sig inom. Efter att ha läst denna handbok har jag en helt annan förståelse gällande Facebook och varför jag måste vara noggrann i mitt användande av Facebook som fältare. Innan trodde jag det handlade om att skydda mig själv och det behövde jag inte var lika försiktig med tänkte jag. Idag förstår jag att det handlar om att skydda de ungdomar jag arbetar med, det förstod jag inte innan.

 

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille kommun

Länk till handboken:

http://statensmedierad.se/publikationer/ungarochmedier/ungarmedier2015.381.html

Rapport:

http://www.stockholm.se/PageFiles/300639/Utredning_internet%20som%20arbetsverktyg.pdf

E-delegationen

http://www.edelegationen.se/Publikationer/Vagledningar/Riktlinjer-for-myndigheters-anvandning-av-sociala-medier/

 

 

 

Bli inte dramatisk, det va ju bara på skoj!

turkey-1354325_1920

Jag och min kollega har precis besökt fritidsgården och bakom oss stängs dörrarna till gården. Vi vallar ett gäng pojkar framför oss som precis besökt gården, en av dem har hunnit hoppat upp på en cykel som han ställt utanför ingången. Killen på cykeln drar en hård spark i ändan på en av de andra killarna i klungan och pendlar iväg så snabbt han bara kan. Min kollega ropar efter honom att det där inte var okej att göra så, alla andra skrattar. Killen som blev sparkad tar upp jakten men jagar honom förgäves, han ger upp och går tillbaks för att ansluta sig till de andra. Killen på cykel vänder triumferande tillbaks till gruppen som nu står på gräsplätten utanför fritidsgården. De han inte vet är att de andra bestämt sig för att ta ner honom på jorden, bokstavligen. De rycker ner han från cykeln och samlas allihop runt honom. De är ca ett dussin av grabbarna som nu trängs runt honom för att delta i få sparka på hans kropp. Det syns att de inte sparkar av full kraft men pojken på marken skyddar sitt ansikte med ena handen och med andra handen lyckas han dra ner en av sina vänner på marken bredvid honom. Omtumlad ställer han sig snabbt upp och samlar gruppen nu för att istället ge sig på den andra pojken som nu ligger ner.

Min första tanke då jag såg att de inte sparkade av full kraft var att bara be dem att sluta. Min mer handlingskraftiga kollega rusar fram och rycker undan pojke efter pojke. För varje pojke hon lyckades rycka undan anslöt sig den tidigare till spark-gruppen igen. En av dem putta ner en ny pojke och samma aktivitet påbörjas nu även två meter bort. En av de utsatta hade en påtaglig stor bula på huvudet och jag gick fram för att fråga hur det var med honom, han svarade att han var okej och allt var på skoj. Han hade inget emot att de precis sparkat på honom, det var ju bara på skoj, han springer bort och lyckades få ner en ny pojke på marken som alla samlades runt för att mata sparkar på. Min kollega i sin frustration över situationen sa högt till pojkarna att vi får ringa polisen om ni inte slutar. Sedan bad hon mig hämta mer personal från fritidsgården som var klar med att stänga gården. Pojkarnas ögon sken upp, vi kunde hör ett par av dem viska om att de kunde få polisen till platsen. Under ett par minuter fick vi någorlunda kontroll över situationen och tog tillfället i akt att säga vi skulle tillbaks in till gården men att vi finns i närheten. När vi kom in på den nu stängda gården kikade vi ut genom fönstret och såg nu att pojkarna splittrats, några på väg hem uppför backen och andra till busshållplatsen.

Jag tycker att de ofta känns som att jag som cis-man förväntas att ta emot alla dessa kränkningar utan att visa mig kränkt. Helst av allt skall jag snabbt komma på en fyndig kränkning tillbaks. Om jag hade varit tonåring eller när inte orden räcker till skall jag gärna ”dabba” (ex. slå någon med handflatan på huvudet) personen som kränkt mig och den andra skall i så fall svara tillbaks med något lika kränkande eller värre. Tror att de flesta oavsett person som läser detta kan känner igen sig på något sätt i utbyte av kränkningar. Vill du inte delta i situationen och säger ifrån blir du kallad dramatisk eller lättkränkt. Normen i dagens samhälle är att du skall klara av att bli kränkt, det är en del av vår vardag. Vid ett tillfälle då jag pratade med en pojke i övre tonåren på en skola kom hans vän upp bakifrån, höll fast honom, tryckt honom framåt och juckade mot hans ända. Pojken jag pratade med låtsades som ingenting och fortsatte prata med mig trots situationen. Hans vän gav då upp i att få uppmärksamhet och gick iväg. Är vi inte responsiva till kränkningar eller ”skämt” går det inte att vinna makt utifrån situationen. I många situationer gällande våld och kränkningar är det också helt avgörande att det finns en publik. Skojbråket och pikarna blir en uppvisning.  Jag vet att inte alla kallar det våld eller kränkningar för att det tillhör den lägre delen av den stigande skalan. Skojbråk, ”dabbande”, att slänga sig över någon i hög uppe på varandra eller sparka på andras fötter för att de skall trilla är några exempel på sådana här företeelser. Oavsett om vad du kallar det är det fortfarande en handling tillhörande våld och kränkningar.

Något som vi i Partille fältgrupp arbetar genomgående med då vi möter ungdomar är att alltid påpeka, tillrättavisa och agera på att våld och kränkningar inte är okej, inte i någon form. Våld är alltid en manifestation om makt och kränkning oavsett sammanhang. Kränkningar och makt manifesteras i hela samhället på olika sätt.Det är ofta svårt att agera på allt våld och kränkningar ungdomar utöver mot varandra. Jag är nämligen också en del av den normgruppen som är uppväxt med sådana här företeelser och missar därför ibland handlingar som jag senare förstått att jag skulle agera mot. Det är svårt agera men jag tycker att vi alla tillsammans som vuxna kan bli bättre på att alltid agera mot våld och kränkningar. Vår unga i samhället kommer att må mycket bättre av att vi som vuxna står upp för de utsatta i situationer då våld och kränkningar sker. Precis som pojken som uttrycker i händelsen ovan att det bara är på skoj är det alltid svårt för den utsatta i detta att vara den som säger ifrån, därför måste vi vuxna agera, hur trivialt det än må upplevas vara.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

 

 

Visions medlemstidning intervjuar opinionsgruppen

Vision

Förra veckan blev opinionsgruppen intervjuad av journalisten Johanna Hassberg från fackförbundet Visions medlemstidning. Opinionsgruppen blev kontaktad av Johanna då hon uppmärksamt vår blogg och vill intervjua oss om vårt arbete som opinionsgrupp i Riksförbundet för Fältarbete.

Fokus i intervjun låg dels på vår blogg men även på vårt arbete som fältarbetare och hur arbetet bland annat ser ut just i Fältgruppen City Göteborg. Johanna Hassberg hade bestämt sig för tillsammans med fotograf Sofia Sabel att även följa med på ett eftermiddags fältande i Göteborgs innerstad för att uppleva det på plats.

Så ni som har tillgång till Visions medlemstidning håll utkik efter artikeln om oss som vi hoppas inom kort publiceras!

UPPDATERING! Reportaget är planerat för SQ-editionen i tidningen Vision nummer 8 och kommer ut fredag den 4/12!

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

På menyn: Skendemokratisk uppfostran

Barn och unga har enligt svensk lag och barnkonventionen rätt till inflytande och att uttrycka sig i frågor som rör dem. Unga utgör 20% av vår befolkning men trots detta är  inflytandet för unga marginellt. Ämnet delaktighet och inflytande bland unga känns för stort för att kunna behandlas i ett blogginlägg men jag skall försöka mig på det ändå.

I Rädda Barnens rapport ”Ung röst” från 2014 och i FoU:s LUPP-rapport från 2013 beskrivs bristen på ungas delaktighet och inflytande i samhället som ett bekymmer. I FoU:s rapport (2013) beskrivs till och med ungas  inflytande över frågor som rör dem som skendemokratiska. Det handlar om ungdomsprojekt med slagord om delaktighet och inflytande som skall lägga grunden för det som inom bland annat inom lärarplanen kallas för demokratisk uppfostran. Båda rapporterna beskriver unga i projekt med förhoppningar om att förändra saker och ting som sedan inte gett upphov till någon förändring. Det kan handla om projektgrupper där unga skall vara med och påverka fritidsgården eller matråd om vilken skollunch som skall serveras. I slutändan fattas besluten av vuxna, många gånger oavsett vad än de unga tycker, beslut som de unga skulle varit med och haft inflytande över.

Jag minns själv konsekvenserna av detta och hur det var när jag gick på grundskolan, väl i högstadiet kunde jag inte bry mig mindre om att var med och påverka. Samma information uppgår i Rädda barnens rapport (2014) att med ökad ålder bland unga minskar upplevelsen att kunna påverka. Det var inte ovanligt att alla elever på min grundskola skulle vara med och fylla i utvärderingar om allt från den nya skolgården till undervisning och skolmatsalens mat. Starkast minns jag då vi alla skulle tycka till och föreslå hur den nya skolgården skulle se ut. Mina mellanstadielärare berättade för oss att vi kunde föreslå vad som helst. Jag i mina vildaste fantasier designade en i mina föreställningar fullt fungerande U-båt som skulle kunna användas i en gigantisk sandlåda på skolgården.  Ni kanske kan förstå min besvikelse när de byggde en sandlåda med en gungställning och två snurror, som dessutom gav upphov till flertal spyor på gården varje vecka.

Allt det som så fint skall ge unga en upplevelse av demokrati och vad detta omfattande begrepp betyder faller plattare än en bamba-pannkaka. Den demokratiska uppfostran idag ger mig intrycket av att ge exakta motsatsen. Att det inte går att påverka, demokratin är betydelselös. Vi kanske skulle kalla det för skendemokratisk uppfostran eller rent av fascistisk istället eftersom den förmedlar att andra bestämmer åt er utan att ta hänsyn. Samhällets syn som karakteriseras av att vi inte behöver lyssna på unga  är ett stort bekymmer, speciellt när vi från början bett dem framföra sin åsikt. Enligt Rädda Barnens rapport ”Ung röst”(2014) upplever en majoritet av de unga att de får vara med att tycka till i frågor i skolan. Samtidigt upplever en majoritet att möjligheten att påverka är små eller inga. Är inte detta definitionen av skendemokratisk? Ironiskt nog visar siffror att skolan är det område unga upplever att de får vara med och påverka mest bland de  frågor som rör dem. Å andra sidan uppger 2 av 3 unga att inflytande av skolverksamheten till sin höjd fungerar bara ibland. Lika många unga uppger att det dessutom är specifik skolan de vill ha mer inflytande över när det gäller frågor som handlar om dem själva. Även i Natalie Davets rapport från 2013 skriven på uppdrag av Göteborgs Stad bekräftas att det upplevda inflytandet ung har inte är samma sak som det faktiska inflytandet de får i praktiken.

Jag är övertygad om att den största framgången du kan göra som människa är att genuint ta din omgivning som du befinner dig i på allvar, oavsett ålder. Att förmedla att jag lyssnar på dig, jag tar det du säger på allvar, jag tror på det du säger och jag bryr mig om vad du har att säga. I vårt yrke som fältare är det utan tvekan det bästa sättet att etablera en relation till unga. Även Natalie Davet skriver i sin rapport om vikten av att kommunikation mellan unga och vuxna:

En fundamental förutsättning för ungas inflytande är insikten om att barn och ungas rätt att få sina röster hörda är ovillkorligt sammanbunden med vuxnas skyldighet att släppa fram dem. Utan den förståelsen omöjliggörs ungt inflytande i praktiken. Att som vuxen bereda väg för ungt inflytande handlar om att våga släppa ifrån sig en del av makten och ansvaret. Detta förutsätter god kunskap om unga och deras eget engagemang. För att kunna samverka och fatta gemensamma beslut krävs ömsesidig tillit och respekt mellan unga och vuxna.” (Ungt inflytande på riktigt, 2013)

Vi måste behandla unga som människor i första rummet och i andra rummet som unga. Sedan behöver unga ibland hjälpa med att uttrycka sig och vet kanske inte alltid eller tänker på konsekvenser av deras handlande. Unga skall få vara unga men de är inte dumma i huvudet bara för att de är unga och framför allt är de människor, precis som du och jag.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Mopeder och polisjakter – nostalgi

IMG_1829

Nu under sommartider är ungdomar på mopeder överallt. Själv minns jag tillbaks till tiden då jag hade moped, min fina metalic blåa crossmoppe, oh ja! Kan fortfarande bli helt lyrisk av att känna lukten av moppe (mao mopedavgaser). Moped gav mig friheten att ta mig var jag ville men också ansvaret att förvalta något mycket värdefullt för mig. Detta ansvar sträcker sig sig dock även till att ansvara för att skydda sig själv och andra när mopeden används.

Vi som fältare måste påminna våra ungdomar om detta ansvar när det inte finns andra som gör det. Visst det är ett tråkigt tjöt men viktigt att ge dem perspektiv på vad det innebär att åka trimmad moped och att inte ha hjälm. De ungdomar jag träffar har sällan mopedkörkort utan kör dessutom olagligt och har därför inte fått information en mopedutbildning innebär. De ungdomar som inte har mopedkörkort kör sällan på sina egna moped, ofta har det lånat mopeden från en kompis. Detta betyder både att de är mindre aktsamma med mopeden och att de inte äger någon hjälm, som de sällan lånar av denna där kompisen som äger mopeden.

En anledning till att inte ha hjälm är resonemanget, som även förekom när jag var 15 år, att polisen inte får jaga dig ifall du kör moped utan hjälm för att risken för olycka är för stor (vet inte om detta stämmer?). När jag var 15 år hade nästan alla hjälm på sig, vad de med trimmade mopeder gjorde för att inte bli jagade var att ta av sig hjälmen när polisen väl började jaga dem. Har inte ännu vågat föreslå detta så kallade alternativ till ungdomarna men tänker att det kanske skulle få dem att använda hjälm resten av tiden, det vill säga då de inte blir jagade?

När jag växte upp fick jag berättad en historien om killen från vårt område som var ett par år äldre, en historia även jag berättar för ungdomarna på fältet. Hans tilläts ha trimmad moped för sina föräldrar och det var ju ingen idé att ha lite trimmat. Skulle du ha trimmad moped så kunde du lika gärna trimma den till max, oavsett var det ju olagligt. Han hade försäkring på mopeden, de ville hans föräldrar, även om försäkringen inte gäller pga att den var trimmad. Det spelade ju ingen roll om den var trimmad dock, skulle det hända en olycka så kunde han ju bara åka hem och trimma ner moped på ett par timmar och få ut fulla försäkringsbeloppet.

Naturligtvis kom den där olycksdagen då han till slut körde på någon, en flicka som han inte sett i mörkret. Han blir tvungen att ringa ambulans för att rädda flickans liv. Därmed hann han inte heller åka hem och trimma ner moped. Försäkringen gällde inte och flickans vård var tvungen att betalas av pojkens familj. Familjen var tvungen att sälja huset för att ha råd med kostnaderna för vården. Eftersom flickan blivit rullstolsbunden var det belopp på över en miljon. Utöver allt detta så är det värsta att pojken var tvungen att leva med händelsen resten av sitt liv, att han orsakat en annan människa så mycket skada. För att inte tala om allt flickan går miste om i sitt liv.

Jag vet faktiskt inte om denna historia är sann, det fick mig som 15 åring att ta beslutet att inte trimma min moped, vilket kändes för jävligt tråkigt just då. En ungdom skämtade obehagligt med mig då han sa om detta skulle hända honom hade han inte stannat eller ringt ambulansen, jag kontrar med:

”Tror du verkligen att du hade åkt därifrån? Lämnat henne att dö?”

Martin Wramsby – Fältgruppen i Partille kommun