Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Upprop mot Nordiska motståndsrörelsen

gbg mot rasism1

Inför lördagens nazistdemonstration i Göteborg vill vi fältarbetare visa ett självklart och tydligt ställningstagande mot Nordiska motståndsrörelsen och deras fruktansvärda världssyn. Vi är socialarbetare och möter unga människor i hela Sverige. Unga människor som är judar, hbtq-personer eller som har funktionsvariationer. Vi möter andra unga som är muslimer, feminister, politiker, socialister och alla har dom olika färg på sin hy.

Dessa uppräkningar är bara kategorier, ett sätt att skikta människor, men alla är de grupper som nazisterna vill bli av med. Nordiska motståndsrörelsen är en terrororganisation och deras retorik och aktioner bygger på våld och hot om kommande våld. Vapenträning och praktiker om hur medlemmarna ska agera vid konfrontationer tillhör NMRs metoder. Medlemmar från terrororganisationen har ställts till svars för flera bombattentat i Göteborg och där en arbetare på ett flyktingboende än idag har livshotande skador till följd av det.

Att nazister får tåga på Göteborgs gator den 30/9 anser vi vara skamligt och ett hot mot de unga vi arbetar med. Nazistmarschen är också ett hot mot oss, som fältarbetare, då alla dessa kategoriseringar finns även bland oss. Att tillåta NMR demonstrera på våra gemensamma gator är ett hot mot Sveriges demokrati och vi anser det vara allas vårt ansvar att agera mot nazism på de sätt vi kan.

Nazisterna som ska tillåtas demonstrera anser oss vara landsförrädare eftersom vi vill att samhället ska vara något som ska finnas till för oss alla som är här, oavsett religion, sexuella preferenser, kroppsliga funktioner, demokratiska åsikter eller hudfärg. Det är inte förenligt med vår syn på världen att organiserade nazister återigen ska tillåtas inta våra offentliga utrymmen. Vi har sett nazisternas verkningar under skolmassakern i Trollhättan, angreppen mot demonstrerande unga på Mynttorget och attackerna på pride i både Falun och Kalmar . Det är inte Göteborgs sak att nazisterna kommer befinna sig just här den 30 september, det är allas våran sak.

Fältarbetare, City Göteborg

Fältarbetare, Västra Göteborg

Fältarbetare, Östra Göteborg

Fältarbetare, Borås kommun

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Mölndals stad

Fältarbetare, Lerum

Fältarbetare, Umeå

Fältarbetare, Partille

Fältarbetare, Vänersborg

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Västra Hisingen

Fältarbetare, Enskede-Årsta-Vantör

Fältarbetare, Norra Hisingen

Fältarbetare, centrala Stockholm

Fältarbetare, Ale

Fältarbetare, Hägersten-Liljeholmen

Fältarbetare, Östermalm

Fältarbetare, Södermalm

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Skellefteå

Fältarbetare,  Ånge

Fältarbetare, Härnösand

Fältarbetare, Vallentuna

Fältarbetare, Sundsvall

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Farsta

Fältarbetare, Trollhättan

 

Publicerad i Göteborgs Fria

http://www.friatidningen.se/artikel/130832