Känner du någon ung kille som gått över gränsen i en sexuell relation?

Namnlös

Hej! Jag heter Kalle Berggren och jobbar som forskare vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Tillsammans med två kollegor arbetar jag med ett forskningsprojekt om killars våld mot tjejer i nära relationer. Med våld menar vi dels fysiskt våld men också att gå över gränsen för vad som är ok på andra sätt, till exempel genom sexuella handlingar utan samtycke.

Bakgrunden till vårt projekt är att killars våld mot tjejer faller mellan många stolar i Sverige idag. När man pratar om mäns våld mot kvinnor handlar det ofta om vuxna män, framförallt 30+. När man pratar om ungdomar och våld handlar det nästan alltid om andra former av våld, oftast killars våld mot killar i olika offentliga miljöer.

Det finns därför en stor lucka kunskapsmässigt men också när det gäller olika insatser mot killars våld. Detta trots att risken för en tjej att utsättas för våld i en nära relation är betydligt högre för unga jämfört med äldre.

Vi vill därför komma i kontakt med killar i åldern 13-25 år som utövat någon slags våld mot en tjej. Det kan vara våld inom en etablerad relation (så kallat partnervåld) eller i en mer tillfällig relation (så kallat dejtingvåld). Att delta i studien innebär att träffa mig eller någon av mina kollegor för en intervju som tar runt en timme, ibland lite längre. Vi är intresserade av att höra killars egna perspektiv och erfarenheter av vad som hänt. Vi kommer också att fråga om vad de berättat för familj och vänner och hur de reagerat.

Alla namn och andra detaljer kommer sedan att anonymiseras så att utomstående inte ska kunna identifiera den som deltar. Vi som gör studien är baserade i Stockholm men åker gärna till andra delar av Sverige för att genomföra intervjuer.

Vi tror att fältarbetare kan få reda på en del information om våld och övergrepp i sin vardag. Kommer du i kontakt med killar som utövat våld mot en tjej så är vi mycket tacksamma om du kan tipsa dem om att vi söker deltagare till vår studie!

Kontakta oss genom att maila till min kollega lucas.gottzen@buv.su.se, genom att skicka sms till 0721-474158, eller genom DM på Facebook/Messenger till Lucas Gottzén.

Läs mer här: https://overgrans.wordpress.com

Tack på förhand!

Kalle Berggren, Lucas Gottzén och Hanna Bornäs
Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Annonser

Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Upprop mot Nordiska motståndsrörelsen

gbg mot rasism1

Inför lördagens nazistdemonstration i Göteborg vill vi fältarbetare visa ett självklart och tydligt ställningstagande mot Nordiska motståndsrörelsen och deras fruktansvärda världssyn. Vi är socialarbetare och möter unga människor i hela Sverige. Unga människor som är judar, hbtq-personer eller som har funktionsvariationer. Vi möter andra unga som är muslimer, feminister, politiker, socialister och alla har dom olika färg på sin hy.

Dessa uppräkningar är bara kategorier, ett sätt att skikta människor, men alla är de grupper som nazisterna vill bli av med. Nordiska motståndsrörelsen är en terrororganisation och deras retorik och aktioner bygger på våld och hot om kommande våld. Vapenträning och praktiker om hur medlemmarna ska agera vid konfrontationer tillhör NMRs metoder. Medlemmar från terrororganisationen har ställts till svars för flera bombattentat i Göteborg och där en arbetare på ett flyktingboende än idag har livshotande skador till följd av det.

Att nazister får tåga på Göteborgs gator den 30/9 anser vi vara skamligt och ett hot mot de unga vi arbetar med. Nazistmarschen är också ett hot mot oss, som fältarbetare, då alla dessa kategoriseringar finns även bland oss. Att tillåta NMR demonstrera på våra gemensamma gator är ett hot mot Sveriges demokrati och vi anser det vara allas vårt ansvar att agera mot nazism på de sätt vi kan.

Nazisterna som ska tillåtas demonstrera anser oss vara landsförrädare eftersom vi vill att samhället ska vara något som ska finnas till för oss alla som är här, oavsett religion, sexuella preferenser, kroppsliga funktioner, demokratiska åsikter eller hudfärg. Det är inte förenligt med vår syn på världen att organiserade nazister återigen ska tillåtas inta våra offentliga utrymmen. Vi har sett nazisternas verkningar under skolmassakern i Trollhättan, angreppen mot demonstrerande unga på Mynttorget och attackerna på pride i både Falun och Kalmar . Det är inte Göteborgs sak att nazisterna kommer befinna sig just här den 30 september, det är allas våran sak.

Fältarbetare, City Göteborg

Fältarbetare, Västra Göteborg

Fältarbetare, Östra Göteborg

Fältarbetare, Borås kommun

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Mölndals stad

Fältarbetare, Lerum

Fältarbetare, Umeå

Fältarbetare, Partille

Fältarbetare, Vänersborg

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Västra Hisingen

Fältarbetare, Enskede-Årsta-Vantör

Fältarbetare, Norra Hisingen

Fältarbetare, centrala Stockholm

Fältarbetare, Ale

Fältarbetare, Hägersten-Liljeholmen

Fältarbetare, Östermalm

Fältarbetare, Södermalm

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Skellefteå

Fältarbetare,  Ånge

Fältarbetare, Härnösand

Fältarbetare, Vallentuna

Fältarbetare, Sundsvall

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Farsta

Fältarbetare, Trollhättan

 

Publicerad i Göteborgs Fria

http://www.friatidningen.se/artikel/130832

Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

För att möjligheterna ska bli fler, måste vi kritisera mer.

flh_hbtq_bg_3_0Vi vill ge de unga vi möter världen. Vi vet att vägen till att bli vuxen inte är lätt för någon och vi vet att vägen dit är förjävlig för vissa. För de ungas skull måste vi vara självkritiska och fundera på vad vi gör och hur vi gör det.

Det finns så många olika anledningar till att vägen framåt är tuff där fattigdom, svåra familjeförhållanden, trasiga relationer och frånvaro av demokratisering är några saker som håller vissa grupper tillbaka. Det finns mycket vi inte kan förändra i ett svep men vi vill vara med och skapa jämställdhet. Vi vill försöka ge våra unga en myriad av vägar in i livet som inte ska behöva begränsas av snäva syner på vad en ungdom kan vara beroende på vilket kön den föddes med. Våldet som medförs när maskulinitet förutsätts vara den stora, starka, bestämmande, känslobefriade och kontrollerade mannen förstör människoliv. Unga pojkar förväntas leva upp till omöjliga mansideal och våldet blir ett sätt i att försöka skaffa sig makt och inflytande när andra medel är otillgängliga. Maskulinitetsnormer förutsätter allt för ofta att en också blir en förövare. Men vi får inte glömma det vi vet, att förövarna många gånger själva är offer. Vi har alltid arbetat med offer men är det inte också vårt ansvar att jobba med de som utsätter andra för våld och övergrepp?

Det är lätt att trampa på i gamla hjulspår. Det är lätt att göra som vi alltid har gjort. Delvis för att det är så mycket vi gör bra men ibland måste vi våga ifrågasätta vårt sätt att arbeta. Det är så vanligt att säga ”men jag kan ju inte ändra på mig, jag är den jag är”.

Vi må använda oss själva som verktyg men genom olika metoder och teorier kan vi använda oss själva för att göra olika, göra nytt och annorlunda. Vi är ju professionella på jobbet och på jobbet är det vårt ansvar att möta våra ungdomar på bästa möjliga vis. Att var normkritisk handlar delvis om att ifrågasätta sig själv och sitt görande och kanske är självreflexion tillsammans med och med stöd av sin/a kollegor en av de bästa vägarna framåt. Normkritik är svårt, det ska vara svårt, men det öppnar också upp vårt sätt att förhålla oss till varandra.

För om vi tänker på oss själva, om vi tänker på vad vi säger till vem, på vem vi kramas med och vem tar vi i hand? Vem lär vi säga nej och stopp och lär vi någon att stoppa sig själv? Vem frågar vi om den är kär eller om hur relationen till mamma är? Vem ber vi sätta ord på sina känslor och vem oroar vi oss för som har sex med många? Vad avhyses som pojkstreck och finns ens något som heter flickstreck?

Vi kan inte sopa undan all världens hinder som motarbetar jämställdhet, men det lilla vi kan göra, bör vi göra och det börjar med oss.

Du ska väl inte gratulera någon på kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är tänkt att uppmärksamma ojämlikhet mellan könen och kvinnors situation. På senare år tycker jag mig ha märkt att det är vanligt att män uppmärksammar detta genom att säga grattis till kvinnor och ibland även ge en blomma eller liknande som gåva i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. Vilket ju är helt sjukt om man tänker efter; vi kan väl inte säga grattis till patriarkalt förtryck och ojämlikhet?

Själv anser jag mig vara feminist då jag erkänner att det finns ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas. Jag inser också att det är problematiskt att kalla mig feminist som vit, medelålders cisman. För det är ju sådana som jag som är förtryckarna och som sitter på en massa medfödda privilegier. Min roll i den feministiska kampen är utifrån detta minst sagt problematiskt och jag har full förståelse för kvinnor som ser mitt deltagande med skepsis.

Det är svårt och smärtsamt att inse att mina privilegier är det som står i vägen för ett jämlikt samhälle. Det innebär ju att jag (aktivt – som feminist) måste ge upp dessa för att uppnå jämlikhet. Det gäller inte bara grundläggande saker som jämlika löner, samma möjligheter, likabehandling inför lagen och annat som går att driva politiskt och lagstadga kring, utan även det som är mer subtilt; det som finns i våra normer och värderingar. Inte förrän alla sådana skillnader är utsuddade kan vi påstå att vi nått jämlikhet. Så det är både en politisk kamp och en inre mer personlig kamp.

Ett sätt att som man jobba med detta är att vi rannsakar oss själva och försöker identifiera våra privilegier kopplade till kön och avstå från dem; när och hur utövar jag manlighet. Inte helt lätt, men också spännande och utmanande. Nedan följer en kort lista som är min egen personliga start. Dock så inser jag att detta är något som jag alltid kommer att behöva jobba med och min lista kommer med tiden att behöva bli betydligt längre än nedan.

  •  Jag kan bli mindre lösningsfokuserad när någon förmedlar ett negativt mående. Inte utgå från att personen per automatik vill att jag ska lösa ett problem utan oftast bara vill berätta hur hen mår.

 

  • Jag kan sluta vara tävlingsinriktad när någon berättar något. Jag behöver inte kontra med en egen anekdot på samma tema.

 

  • Jag behöver inte alltid sätta mig själv i centrum, utan låta andra ta mer plats istället.

 

  • Inte berätta för min fru att hon behöver skaffa sig vassare armbågar och bli bättre på att hävda sig på jobbet. Hennes prestationer duger alldeles utmärkt utan att hon behöver hävda sig över andra.

 

  • Sluta förmedla gissningar och antaganden som egen kunskap.

 

  • Sluta förvänta mig beröm för att jag är ”duktig” och tar ansvar för städning, matlagning, barnpassning och annat självklart hemarbete.

 

  • Sluta med förklenande epitet på filmgenrer jag inte föredrar. Dramafilmer eller romantiska komedier behöver jag inte per automatik klassa som ”snyftrullar”, ”romantiskt dravel” eller ”tantsnusk”.

 

  • Problematisera att jag gillar kultur (filmer, böcker, spel) som innehåller mycket våld.

 

  • Bli bättre på att berätta om mina känslor. Särskilt då jag mår dåligt, trots att det skulle kunna uppfattas som att jag blottar svaghet.

 

  • Prata mer om jämlikhet och maskulinitet med mina manliga vänner.

utt-3

 

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg