Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

Annonser

Diagnosdebatten – att avvika från normen och utdöende dygder

men-311308_960_720.png

Neuropsykologiska diagnoser finns för att individer behöver hjälp med att förstå, få stöd och hjälp med problematik i sitt liv och sin vardag. Dock sker det idag en omfattande överdiagnostisering av neuropsykologiska diagnoser. Att ge barn och unga som är  udda eller avvikande diagnoser är inte en lösning på vårt problem att inte kunna hantera dem. Vi måste hitta långsiktiga lösningar, tolerera  och anpassa vårt samhälle för individer vi inte tycker passar in.

Kropp och själ är ett radioprogram på Sveriges Radio P1. I och med att jag arbetar kvällar på tisdagar hinner jag lyssna på  kropp och själ som sänds på förmiddagen när jag äter frukost (Ja, jag är lite gubbig som lyssnar på P1). Tänkt mest kort redogör för vad de nämnde i de senaste avsnitt som sänds i tisdags som handlar om psykiatrin och överdiagnostiseringen och vad det väckte hos mig.

Autism har under den senare tiden ökat 50 till 70 gånger. Debatten handlar bland annat om att människor som avviker från den sociala normen, är blyga eller tillbakadragna, blir ämne för medicinering. Budskapet är att medicinering behövs hos dessa individer likt att en diabetiker behöver insulin för att kunna leva ett normalt liv.

Hur ser det egentligen ut med toleransen för social avvikelser bland barn och unga?

Varför har vi så stort behov av att kemiskt indoktrinera barn att passa in i det normativa samhället, det som upplevs som normalt?

Debatten borde handla om att tillåta barn och unga att vara annorlunda. Det var inte allt för länge sedan människor med normbrytande sexualitet skulle medicineras för att passa in, idag har vi kommit långt i en sådan debatt i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan. Vill tillägga att det inte handlar om att avskaffa diagnoser(!). Det handlar om  att bemöta barn och unga utifrån att de är individer(offer) som ger uttryck för ett samhälle som lider av stora svårigheter med tolerans för olikheter och brist på förmåga att hantera dessa avvikelser. Det finns många individer som blir hjälpta av diagnoser och stöd utifrån detta och dessa individer måste fortsatt få denna hjälp. Vill knyta an till mitt förra inlägg jag skrev, har en känsla av att samhället lägger så mycket tid och energi på att hitta snabba lösningar när vi egentligen borde stanna upp och ta oss tiden att fundera på vad vi kan göra bättre utifrån ett långsiktigt perspektiv. Vi måste ge mycket mer utrymme för att kommunicera och lyssna på varandra. Lyhördhet känns ju närmast som en utdöende dygd i ett samhälle som ger allt mer utrymme åt quick-fixes, multi-tasking, självständighet och mobilitet.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Lyssna gärna på programmet:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272

För att möjligheterna ska bli fler, måste vi kritisera mer.

flh_hbtq_bg_3_0Vi vill ge de unga vi möter världen. Vi vet att vägen till att bli vuxen inte är lätt för någon och vi vet att vägen dit är förjävlig för vissa. För de ungas skull måste vi vara självkritiska och fundera på vad vi gör och hur vi gör det.

Det finns så många olika anledningar till att vägen framåt är tuff där fattigdom, svåra familjeförhållanden, trasiga relationer och frånvaro av demokratisering är några saker som håller vissa grupper tillbaka. Det finns mycket vi inte kan förändra i ett svep men vi vill vara med och skapa jämställdhet. Vi vill försöka ge våra unga en myriad av vägar in i livet som inte ska behöva begränsas av snäva syner på vad en ungdom kan vara beroende på vilket kön den föddes med. Våldet som medförs när maskulinitet förutsätts vara den stora, starka, bestämmande, känslobefriade och kontrollerade mannen förstör människoliv. Unga pojkar förväntas leva upp till omöjliga mansideal och våldet blir ett sätt i att försöka skaffa sig makt och inflytande när andra medel är otillgängliga. Maskulinitetsnormer förutsätter allt för ofta att en också blir en förövare. Men vi får inte glömma det vi vet, att förövarna många gånger själva är offer. Vi har alltid arbetat med offer men är det inte också vårt ansvar att jobba med de som utsätter andra för våld och övergrepp?

Det är lätt att trampa på i gamla hjulspår. Det är lätt att göra som vi alltid har gjort. Delvis för att det är så mycket vi gör bra men ibland måste vi våga ifrågasätta vårt sätt att arbeta. Det är så vanligt att säga ”men jag kan ju inte ändra på mig, jag är den jag är”.

Vi må använda oss själva som verktyg men genom olika metoder och teorier kan vi använda oss själva för att göra olika, göra nytt och annorlunda. Vi är ju professionella på jobbet och på jobbet är det vårt ansvar att möta våra ungdomar på bästa möjliga vis. Att var normkritisk handlar delvis om att ifrågasätta sig själv och sitt görande och kanske är självreflexion tillsammans med och med stöd av sin/a kollegor en av de bästa vägarna framåt. Normkritik är svårt, det ska vara svårt, men det öppnar också upp vårt sätt att förhålla oss till varandra.

För om vi tänker på oss själva, om vi tänker på vad vi säger till vem, på vem vi kramas med och vem tar vi i hand? Vem lär vi säga nej och stopp och lär vi någon att stoppa sig själv? Vem frågar vi om den är kär eller om hur relationen till mamma är? Vem ber vi sätta ord på sina känslor och vem oroar vi oss för som har sex med många? Vad avhyses som pojkstreck och finns ens något som heter flickstreck?

Vi kan inte sopa undan all världens hinder som motarbetar jämställdhet, men det lilla vi kan göra, bör vi göra och det börjar med oss.

Bli inte dramatisk, det va ju bara på skoj!

turkey-1354325_1920

Jag och min kollega har precis besökt fritidsgården och bakom oss stängs dörrarna till gården. Vi vallar ett gäng pojkar framför oss som precis besökt gården, en av dem har hunnit hoppat upp på en cykel som han ställt utanför ingången. Killen på cykeln drar en hård spark i ändan på en av de andra killarna i klungan och pendlar iväg så snabbt han bara kan. Min kollega ropar efter honom att det där inte var okej att göra så, alla andra skrattar. Killen som blev sparkad tar upp jakten men jagar honom förgäves, han ger upp och går tillbaks för att ansluta sig till de andra. Killen på cykel vänder triumferande tillbaks till gruppen som nu står på gräsplätten utanför fritidsgården. De han inte vet är att de andra bestämt sig för att ta ner honom på jorden, bokstavligen. De rycker ner han från cykeln och samlas allihop runt honom. De är ca ett dussin av grabbarna som nu trängs runt honom för att delta i få sparka på hans kropp. Det syns att de inte sparkar av full kraft men pojken på marken skyddar sitt ansikte med ena handen och med andra handen lyckas han dra ner en av sina vänner på marken bredvid honom. Omtumlad ställer han sig snabbt upp och samlar gruppen nu för att istället ge sig på den andra pojken som nu ligger ner.

Min första tanke då jag såg att de inte sparkade av full kraft var att bara be dem att sluta. Min mer handlingskraftiga kollega rusar fram och rycker undan pojke efter pojke. För varje pojke hon lyckades rycka undan anslöt sig den tidigare till spark-gruppen igen. En av dem putta ner en ny pojke och samma aktivitet påbörjas nu även två meter bort. En av de utsatta hade en påtaglig stor bula på huvudet och jag gick fram för att fråga hur det var med honom, han svarade att han var okej och allt var på skoj. Han hade inget emot att de precis sparkat på honom, det var ju bara på skoj, han springer bort och lyckades få ner en ny pojke på marken som alla samlades runt för att mata sparkar på. Min kollega i sin frustration över situationen sa högt till pojkarna att vi får ringa polisen om ni inte slutar. Sedan bad hon mig hämta mer personal från fritidsgården som var klar med att stänga gården. Pojkarnas ögon sken upp, vi kunde hör ett par av dem viska om att de kunde få polisen till platsen. Under ett par minuter fick vi någorlunda kontroll över situationen och tog tillfället i akt att säga vi skulle tillbaks in till gården men att vi finns i närheten. När vi kom in på den nu stängda gården kikade vi ut genom fönstret och såg nu att pojkarna splittrats, några på väg hem uppför backen och andra till busshållplatsen.

Jag tycker att de ofta känns som att jag som cis-man förväntas att ta emot alla dessa kränkningar utan att visa mig kränkt. Helst av allt skall jag snabbt komma på en fyndig kränkning tillbaks. Om jag hade varit tonåring eller när inte orden räcker till skall jag gärna ”dabba” (ex. slå någon med handflatan på huvudet) personen som kränkt mig och den andra skall i så fall svara tillbaks med något lika kränkande eller värre. Tror att de flesta oavsett person som läser detta kan känner igen sig på något sätt i utbyte av kränkningar. Vill du inte delta i situationen och säger ifrån blir du kallad dramatisk eller lättkränkt. Normen i dagens samhälle är att du skall klara av att bli kränkt, det är en del av vår vardag. Vid ett tillfälle då jag pratade med en pojke i övre tonåren på en skola kom hans vän upp bakifrån, höll fast honom, tryckt honom framåt och juckade mot hans ända. Pojken jag pratade med låtsades som ingenting och fortsatte prata med mig trots situationen. Hans vän gav då upp i att få uppmärksamhet och gick iväg. Är vi inte responsiva till kränkningar eller ”skämt” går det inte att vinna makt utifrån situationen. I många situationer gällande våld och kränkningar är det också helt avgörande att det finns en publik. Skojbråket och pikarna blir en uppvisning.  Jag vet att inte alla kallar det våld eller kränkningar för att det tillhör den lägre delen av den stigande skalan. Skojbråk, ”dabbande”, att slänga sig över någon i hög uppe på varandra eller sparka på andras fötter för att de skall trilla är några exempel på sådana här företeelser. Oavsett om vad du kallar det är det fortfarande en handling tillhörande våld och kränkningar.

Något som vi i Partille fältgrupp arbetar genomgående med då vi möter ungdomar är att alltid påpeka, tillrättavisa och agera på att våld och kränkningar inte är okej, inte i någon form. Våld är alltid en manifestation om makt och kränkning oavsett sammanhang. Kränkningar och makt manifesteras i hela samhället på olika sätt.Det är ofta svårt att agera på allt våld och kränkningar ungdomar utöver mot varandra. Jag är nämligen också en del av den normgruppen som är uppväxt med sådana här företeelser och missar därför ibland handlingar som jag senare förstått att jag skulle agera mot. Det är svårt agera men jag tycker att vi alla tillsammans som vuxna kan bli bättre på att alltid agera mot våld och kränkningar. Vår unga i samhället kommer att må mycket bättre av att vi som vuxna står upp för de utsatta i situationer då våld och kränkningar sker. Precis som pojken som uttrycker i händelsen ovan att det bara är på skoj är det alltid svårt för den utsatta i detta att vara den som säger ifrån, därför måste vi vuxna agera, hur trivialt det än må upplevas vara.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

 

 

Du ska väl inte gratulera någon på kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är tänkt att uppmärksamma ojämlikhet mellan könen och kvinnors situation. På senare år tycker jag mig ha märkt att det är vanligt att män uppmärksammar detta genom att säga grattis till kvinnor och ibland även ge en blomma eller liknande som gåva i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. Vilket ju är helt sjukt om man tänker efter; vi kan väl inte säga grattis till patriarkalt förtryck och ojämlikhet?

Själv anser jag mig vara feminist då jag erkänner att det finns ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas. Jag inser också att det är problematiskt att kalla mig feminist som vit, medelålders cisman. För det är ju sådana som jag som är förtryckarna och som sitter på en massa medfödda privilegier. Min roll i den feministiska kampen är utifrån detta minst sagt problematiskt och jag har full förståelse för kvinnor som ser mitt deltagande med skepsis.

Det är svårt och smärtsamt att inse att mina privilegier är det som står i vägen för ett jämlikt samhälle. Det innebär ju att jag (aktivt – som feminist) måste ge upp dessa för att uppnå jämlikhet. Det gäller inte bara grundläggande saker som jämlika löner, samma möjligheter, likabehandling inför lagen och annat som går att driva politiskt och lagstadga kring, utan även det som är mer subtilt; det som finns i våra normer och värderingar. Inte förrän alla sådana skillnader är utsuddade kan vi påstå att vi nått jämlikhet. Så det är både en politisk kamp och en inre mer personlig kamp.

Ett sätt att som man jobba med detta är att vi rannsakar oss själva och försöker identifiera våra privilegier kopplade till kön och avstå från dem; när och hur utövar jag manlighet. Inte helt lätt, men också spännande och utmanande. Nedan följer en kort lista som är min egen personliga start. Dock så inser jag att detta är något som jag alltid kommer att behöva jobba med och min lista kommer med tiden att behöva bli betydligt längre än nedan.

  •  Jag kan bli mindre lösningsfokuserad när någon förmedlar ett negativt mående. Inte utgå från att personen per automatik vill att jag ska lösa ett problem utan oftast bara vill berätta hur hen mår.

 

  • Jag kan sluta vara tävlingsinriktad när någon berättar något. Jag behöver inte kontra med en egen anekdot på samma tema.

 

  • Jag behöver inte alltid sätta mig själv i centrum, utan låta andra ta mer plats istället.

 

  • Inte berätta för min fru att hon behöver skaffa sig vassare armbågar och bli bättre på att hävda sig på jobbet. Hennes prestationer duger alldeles utmärkt utan att hon behöver hävda sig över andra.

 

  • Sluta förmedla gissningar och antaganden som egen kunskap.

 

  • Sluta förvänta mig beröm för att jag är ”duktig” och tar ansvar för städning, matlagning, barnpassning och annat självklart hemarbete.

 

  • Sluta med förklenande epitet på filmgenrer jag inte föredrar. Dramafilmer eller romantiska komedier behöver jag inte per automatik klassa som ”snyftrullar”, ”romantiskt dravel” eller ”tantsnusk”.

 

  • Problematisera att jag gillar kultur (filmer, böcker, spel) som innehåller mycket våld.

 

  • Bli bättre på att berätta om mina känslor. Särskilt då jag mår dåligt, trots att det skulle kunna uppfattas som att jag blottar svaghet.

 

  • Prata mer om jämlikhet och maskulinitet med mina manliga vänner.

utt-3

 

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Övergreppen på We Are Sthlm var inte hemliga!

Nu äntligen skrivs det om alla övergrepp som skedde under We Are Sthlm festivalen i somras. Polisen ska ha mörkat uppgifter och även dementerat när journalister som fått tips frågat. Jag blir förvånad när jag läser dessa texter. Jag hade ingen aning om att det mörkades. I alla fall inte på det sätt eller av de anledningar som nu beskrivs.

Vi fältassistenter arbetar uppsökande och förebyggande med ungdomar på deras arenor. Enklast kanske vi kan beskrivas som en slags mobil kurator med fokus på ungdomar. Vi arbetar både dagar och nätter, vardagar och helger och fångar upp och stöttar där vi kan. I Stockholm har nästan alla stadsdelar fältassistenter i någon form. Under ungdomsfestivalen We Are Sthlm förlägger många av oss våra pass i Kungsträdgården. Vi har även ett eget tält dit ungdomar kan vända sig och få hjälp med i princip vad som helst.

Övergrepp i publikhavet var ett problem redan 2014, min första ungdomsfestival som nybliven fältassistent, och självklart något som det arbetades med inför 2015. Några skillnader som jag upptäckte i somras var att Fatta man var på plats och hade ett aktivitetstält. Även Stockholms stads projekt Respekt och självrespekt, med liknande liknande fokus, hade ett tält.

Vi som arbetade på festivalen pratade också om de övergrepp som skedde på varje utsättningsmöte vi hade innan konserterna drog igång. Vi pratade om olika strategier och hur vi ska agera. Hur vi kan förebygga och hur vi kan ge stöd till utsatta. Mot slutet av veckan gick personal upp på scen innan spelningar och pratade om vikten av att respektera andra. Att hålla sina händer för sig själv. Att ta ansvar tillsammans och hjälpas åt att säga ifrån. Även flera artister började sina spelningar med liknande tal. En artist avbröt mitt i en låt när hen såg något hända i publikhavet och fortsatte inte förens alla återigen uppmärksammats på problemen. Det var inte hemligt.

Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att det inte hade nyhetsvärde. Att det inte prioriterades. Som det sällan gör… Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt.

Anledningen sägs nu dessutom vara att övergreppen begåtts av ensamkommande flyktingbarn. Det gör det hela än mer orimligt, för det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN. Det var inte etnicitet, ålder, hudfärg eller klädstil. Den gemensamma nämnaren var kön. Både på de som begick övergreppen och de som utsattes. Att försöka koppla sexuella övergrepp till etnicitet är felaktigt, orättvist och farligt.

Med så få ingripanden mot misstänkta som faktiskt skedde så är det för övrigt otroligt grova generaliseringar som görs nu. Det går ju trots allt inte att se på håll, eller förstå av ett signalement om någon är ett ensamkommande flyktingbarn.

Den enda förklaringen jag har, nu som då, är att det är andra strukturer som ligger bakom utebliven rapportering av sexualbrott. Det är dessa vi måste jobba emot. Tillsammans och hela tiden, inte enbart under en vecka i augusti i Kungsträdgården.

Slutligen skulle jag vilja tipsa eventuella journalister som läser detta: Våga fråga fältare! Så gott som varje stadsdel i Stockholm hade fältare representerade på festivalen. Vi känner otroligt många ungdomar från våra områden, har förvånansvärt bra koll på vad som händer och kan med största sannolikhet ge en bild som ingen annan vuxen har tillgång till.

Martin Eidensten
Fältassistent, Farsta Stadsdelsförvaltning samt volontär och ledamot i Föreningen Storasyster

Skrota begreppet ”Normbrytande beteende” del 2.

Detta är en fortsättning/fördjupning på ett tidigare blogginlägg: Länk till första delen.

Om vi har fokus på att arbeta mot barns normbrytande beteenden riskerar vi ibland att missa bakomliggande orsaker till ett oönskat beteende. Vi riskerar att jobba med och motverka symptom som istället borde ses som adekvata signaler på ett större problemområde. Grovt förenklat skulle man kunna likna det vid att sätta smink på sår istället för att ta reda på varför det blöder.

define_normalI en värld med hög arbetsbelastning för pedagoger, fritidsledare och socialarbetare är det inte ovanligt med den här typen av lösningar. Sällan har vi tid att se att ett normbrytande beteende ofta är symptom på ett mer omfattande problem som inte alltid har sitt ursprung i den som agerar ut.

Oftast tycker jag mig se detta när det gäller utagerande och våldsamma barn. Det är lätt att individualisera problemet och fästa det vid det utagerande barnet, istället för att se våldet som en signal på att ett barn mår- och far illa. Barnet blir ett störande inslag som ska hanteras. I en skola kan lösningen bli att eleven skiljs från sina klasskamrater och får behandling för att lära sig hantera sin aggressivitet (exempelvis i form av ART-utbildning – Agression Replacement Training). Nöjer man sig med detta och inte frågar sig varför barnet är våldsamt har man sällan löst någonting annat än den akuta störningen i miljön där barnet hanteras.

Vi riskerar att missa att barnets aggressivitet i själva kan vara en signal på att hen själv är/varit utsatt för våld. Det kan hända att hen lever i en våldsam hemmamiljö eller själv tidigare varit utsatt för våld i skolan. Forskning visar att det är vanligt att våldsutövare också själva är våldsoffer.

Särskilt när det gäller pojkar kan också kopplingen till våld finnas i normen som rör maskulinitet. Att vara stor, stark och våldsam ger ofta status bland killar/män. Detta gör att ett våldsamt beteende i det avseende inte alls är normbrytande. Särskilt i manliga grupper där man saknar annan status (materiell eller social) kan våldskapitalet vara det som gör att man får just status och acceptans inom gruppen.

Det finns alltså en risk i att tro att normen alltid är god. Gälland våld och maskulinitet finns det gott om forskning som visar att maskulinitetsnormen i sig är problematisk. Vi måste också inse att det finns många olika normer som skapar olika förutsättningar för individer beroende på vilka sammanhang de befinner sig i.

Utifrån ett barnperspektiv tycker jag att det är viktigt att vi inte nöjer oss med att enbart se ett normbrytande beteende som ett individproblem. Vi bör vara medvetna om att det kan vara ett väldigt trubbigt analysinstrument, och ta oss tid att exempelvis se ett beteende även utifrån andra perspektiv (exempelvis systemteori). Vi måste dessutom bli bättre på normkritik och våga se att normen inte per automatik är god.

Boktips för dig som vill lära dig mer: Meningen med våld av Per Isdal, Normkritisk Pedagogik av Janne Bromseth & Frida Darj (red)

Johan Berg – Fältgruppen City, Göteborg