Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär

Diagnosdebatten – att avvika från normen och utdöende dygder

men-311308_960_720.png

Neuropsykologiska diagnoser finns för att individer behöver hjälp med att förstå, få stöd och hjälp med problematik i sitt liv och sin vardag. Dock sker det idag en omfattande överdiagnostisering av neuropsykologiska diagnoser. Att ge barn och unga som är  udda eller avvikande diagnoser är inte en lösning på vårt problem att inte kunna hantera dem. Vi måste hitta långsiktiga lösningar, tolerera  och anpassa vårt samhälle för individer vi inte tycker passar in.

Kropp och själ är ett radioprogram på Sveriges Radio P1. I och med att jag arbetar kvällar på tisdagar hinner jag lyssna på  kropp och själ som sänds på förmiddagen när jag äter frukost (Ja, jag är lite gubbig som lyssnar på P1). Tänkt mest kort redogör för vad de nämnde i de senaste avsnitt som sänds i tisdags som handlar om psykiatrin och överdiagnostiseringen och vad det väckte hos mig.

Autism har under den senare tiden ökat 50 till 70 gånger. Debatten handlar bland annat om att människor som avviker från den sociala normen, är blyga eller tillbakadragna, blir ämne för medicinering. Budskapet är att medicinering behövs hos dessa individer likt att en diabetiker behöver insulin för att kunna leva ett normalt liv.

Hur ser det egentligen ut med toleransen för social avvikelser bland barn och unga?

Varför har vi så stort behov av att kemiskt indoktrinera barn att passa in i det normativa samhället, det som upplevs som normalt?

Debatten borde handla om att tillåta barn och unga att vara annorlunda. Det var inte allt för länge sedan människor med normbrytande sexualitet skulle medicineras för att passa in, idag har vi kommit långt i en sådan debatt i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan. Vill tillägga att det inte handlar om att avskaffa diagnoser(!). Det handlar om  att bemöta barn och unga utifrån att de är individer(offer) som ger uttryck för ett samhälle som lider av stora svårigheter med tolerans för olikheter och brist på förmåga att hantera dessa avvikelser. Det finns många individer som blir hjälpta av diagnoser och stöd utifrån detta och dessa individer måste fortsatt få denna hjälp. Vill knyta an till mitt förra inlägg jag skrev, har en känsla av att samhället lägger så mycket tid och energi på att hitta snabba lösningar när vi egentligen borde stanna upp och ta oss tiden att fundera på vad vi kan göra bättre utifrån ett långsiktigt perspektiv. Vi måste ge mycket mer utrymme för att kommunicera och lyssna på varandra. Lyhördhet känns ju närmast som en utdöende dygd i ett samhälle som ger allt mer utrymme åt quick-fixes, multi-tasking, självständighet och mobilitet.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Lyssna gärna på programmet:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272

Välkommen till Fältarbetaren

Hej och välkommen till Fältarbetaren – Riksförbundet för fältarbetes blogg!

På årsmötet på Skokloster 2014 röstades det ja till en motion som handlade om att fältarbetare ska synas i den offentliga debatten. I motionen stod det att läsa att diskussionen om ungdomar ofta förs av andra professioner än fältarbetare och att vårt perspektiv därför är viktigt att föra fram. Motionsförfattarna (heja fältgruppen city, Göteborg!) föreslog att en arbetsgrupp skulle bildas, bestående av RIF-medlemmar, som skulle arbeta för att fältarbetare ska ta plats i den offentliga debatten.

Jag som i samma veva precis tackat ja till en plats i styrelsen i RIF, blev väldigt peppad även på detta! Så på nästkommande styrelsemöte ställde jag frågan hur en skulle göra om en ville vara engagerad i arbetet, och vips hade opinionsgruppen sin första medlem. Sedan fylldes gruppen på med två av motionsförfattarna, Mia och Annie, Johan från Angered och sedan under hösten tillkom Elsa, som gjorde sin socionompraktik i fältgruppen Angered, och även Martin från Partille.

Idén om att starta en blogg kom ganska tidigt i arbetet. Det är ett enkelt sätt att nå ut, och det är också ett sätt för fältarbetare i hela Sverige att kunna delta genom att skriva egna inlägg.

megafon svartvit

Det är inte första gången som fältarbetare gör ett försök att vara mer synliga i den offentliga debatten, men det gapar ändå tyvärr ganska tomt med vår kunskap i nyhetsflödet. Jag vet inte hur ofta jag får förklara för andra vad det är jag egentligen jobbar med. Att vara förväxlad med nattvandrare, väktare, fritidsgårdspersonal och kurator är rätt vanligt, även bland de som jobbar inom socialt arbete.  I Lerums kommun, där jag jobbar, vet många hur vi jobbar men flera gånger om året blir vi ändå ifrågasatta- varför är ni inte ute på nyårsafton? Ska ni ha semester på sommaren? Vem jobbar då? Vår chef har lyckligtvis koll på vårt arbete och kan bemöta dessa frågor, men det är ändå intressant att oklarheten består. Jag vet att fältgrupper jobbar på olika sätt, har olika utbildningar och ligger under olika sektorer, men vissa saker har vi ändå gemensamt, tänker jag. Det uppsökande arbetet är i fokus, vi jobbar långsiktigt med relationsskapande och vi får en inblick i ungdomars tillvaro och situation som få andra vuxna får. Den kunskapen tror jag är viktig att vi tillsammans förmedlar!

Kristin Blom – Fältgruppen Lerum