Diagnosdebatten – att avvika från normen och utdöende dygder

men-311308_960_720.png

Neuropsykologiska diagnoser finns för att individer behöver hjälp med att förstå, få stöd och hjälp med problematik i sitt liv och sin vardag. Dock sker det idag en omfattande överdiagnostisering av neuropsykologiska diagnoser. Att ge barn och unga som är  udda eller avvikande diagnoser är inte en lösning på vårt problem att inte kunna hantera dem. Vi måste hitta långsiktiga lösningar, tolerera  och anpassa vårt samhälle för individer vi inte tycker passar in.

Kropp och själ är ett radioprogram på Sveriges Radio P1. I och med att jag arbetar kvällar på tisdagar hinner jag lyssna på  kropp och själ som sänds på förmiddagen när jag äter frukost (Ja, jag är lite gubbig som lyssnar på P1). Tänkt mest kort redogör för vad de nämnde i de senaste avsnitt som sänds i tisdags som handlar om psykiatrin och överdiagnostiseringen och vad det väckte hos mig.

Autism har under den senare tiden ökat 50 till 70 gånger. Debatten handlar bland annat om att människor som avviker från den sociala normen, är blyga eller tillbakadragna, blir ämne för medicinering. Budskapet är att medicinering behövs hos dessa individer likt att en diabetiker behöver insulin för att kunna leva ett normalt liv.

Hur ser det egentligen ut med toleransen för social avvikelser bland barn och unga?

Varför har vi så stort behov av att kemiskt indoktrinera barn att passa in i det normativa samhället, det som upplevs som normalt?

Debatten borde handla om att tillåta barn och unga att vara annorlunda. Det var inte allt för länge sedan människor med normbrytande sexualitet skulle medicineras för att passa in, idag har vi kommit långt i en sådan debatt i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan. Vill tillägga att det inte handlar om att avskaffa diagnoser(!). Det handlar om  att bemöta barn och unga utifrån att de är individer(offer) som ger uttryck för ett samhälle som lider av stora svårigheter med tolerans för olikheter och brist på förmåga att hantera dessa avvikelser. Det finns många individer som blir hjälpta av diagnoser och stöd utifrån detta och dessa individer måste fortsatt få denna hjälp. Vill knyta an till mitt förra inlägg jag skrev, har en känsla av att samhället lägger så mycket tid och energi på att hitta snabba lösningar när vi egentligen borde stanna upp och ta oss tiden att fundera på vad vi kan göra bättre utifrån ett långsiktigt perspektiv. Vi måste ge mycket mer utrymme för att kommunicera och lyssna på varandra. Lyhördhet känns ju närmast som en utdöende dygd i ett samhälle som ger allt mer utrymme åt quick-fixes, multi-tasking, självständighet och mobilitet.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Lyssna gärna på programmet:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272

Du ska väl inte gratulera någon på kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är tänkt att uppmärksamma ojämlikhet mellan könen och kvinnors situation. På senare år tycker jag mig ha märkt att det är vanligt att män uppmärksammar detta genom att säga grattis till kvinnor och ibland även ge en blomma eller liknande som gåva i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. Vilket ju är helt sjukt om man tänker efter; vi kan väl inte säga grattis till patriarkalt förtryck och ojämlikhet?

Själv anser jag mig vara feminist då jag erkänner att det finns ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas. Jag inser också att det är problematiskt att kalla mig feminist som vit, medelålders cisman. För det är ju sådana som jag som är förtryckarna och som sitter på en massa medfödda privilegier. Min roll i den feministiska kampen är utifrån detta minst sagt problematiskt och jag har full förståelse för kvinnor som ser mitt deltagande med skepsis.

Det är svårt och smärtsamt att inse att mina privilegier är det som står i vägen för ett jämlikt samhälle. Det innebär ju att jag (aktivt – som feminist) måste ge upp dessa för att uppnå jämlikhet. Det gäller inte bara grundläggande saker som jämlika löner, samma möjligheter, likabehandling inför lagen och annat som går att driva politiskt och lagstadga kring, utan även det som är mer subtilt; det som finns i våra normer och värderingar. Inte förrän alla sådana skillnader är utsuddade kan vi påstå att vi nått jämlikhet. Så det är både en politisk kamp och en inre mer personlig kamp.

Ett sätt att som man jobba med detta är att vi rannsakar oss själva och försöker identifiera våra privilegier kopplade till kön och avstå från dem; när och hur utövar jag manlighet. Inte helt lätt, men också spännande och utmanande. Nedan följer en kort lista som är min egen personliga start. Dock så inser jag att detta är något som jag alltid kommer att behöva jobba med och min lista kommer med tiden att behöva bli betydligt längre än nedan.

  •  Jag kan bli mindre lösningsfokuserad när någon förmedlar ett negativt mående. Inte utgå från att personen per automatik vill att jag ska lösa ett problem utan oftast bara vill berätta hur hen mår.

 

  • Jag kan sluta vara tävlingsinriktad när någon berättar något. Jag behöver inte kontra med en egen anekdot på samma tema.

 

  • Jag behöver inte alltid sätta mig själv i centrum, utan låta andra ta mer plats istället.

 

  • Inte berätta för min fru att hon behöver skaffa sig vassare armbågar och bli bättre på att hävda sig på jobbet. Hennes prestationer duger alldeles utmärkt utan att hon behöver hävda sig över andra.

 

  • Sluta förmedla gissningar och antaganden som egen kunskap.

 

  • Sluta förvänta mig beröm för att jag är ”duktig” och tar ansvar för städning, matlagning, barnpassning och annat självklart hemarbete.

 

  • Sluta med förklenande epitet på filmgenrer jag inte föredrar. Dramafilmer eller romantiska komedier behöver jag inte per automatik klassa som ”snyftrullar”, ”romantiskt dravel” eller ”tantsnusk”.

 

  • Problematisera att jag gillar kultur (filmer, böcker, spel) som innehåller mycket våld.

 

  • Bli bättre på att berätta om mina känslor. Särskilt då jag mår dåligt, trots att det skulle kunna uppfattas som att jag blottar svaghet.

 

  • Prata mer om jämlikhet och maskulinitet med mina manliga vänner.

utt-3

 

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Besparingstider

Jag har jobbat som fältsekreterare på socialtjänsten sedan september 2013. Kommunen som jag jobbar i är liten med knappt 10 000 invånare, men vi har ändå haft lyxen att ha två fältsekreterare som jobbat heltid. Jag började på ett vikariat men blev erbjuden fast tjänst när min dåvarande kollega bytte jobb inom förvaltningen. Jag tackade ja och har inte ångrat mig än. Jag trivs jättebra på mitt jobb, men under hösten har jag i princip jobbat själv eftersom min kollega varit mammaledig och vikarien slutade innan vikariatet var avslutat.

Nu står vi inför stora utmaningar på grund av det svåra ekonomiska läget i kommunen.

Kommunstyrelsen beslutade i september om att omedelbart införa inköpsstopp för kommunens verksamheter. Alla tjänster som blir lediga ska också upp till kommunstyrelsen för prövning om eventuell återbesättning. Besluten är tagna för att komma tillrätta med kommunens ekonomi.

Ett sätt att spara är att införa inköpsstopp, ett annat att minska personalkostnaderna.

Jag är medveten om att när min kollega i början av september beslutade sig för att byta jobb måste man följa de riktlinjer man dragit för återbesättandet av tjänster. Jag är också medveten om att fältverksamheten inte är lagstadgad och att man kan spara in på den kostnaden genom att inte återbesätta tjänsten.

Men är det så lätt att spara? Att jobba som fältsekreterare innebär för oss att vi ska jobba förebyggande. Problemet är att det förebyggande arbetet är väldigt svårt att mäta. Vi ska förebygga att ungdomar hamnar i bland annat missbruk, utanförskap, och kriminalitet. För mig personligen handlar det om att hjälpa ungdomar i utsatta situationer. För kommunen handlar det om att spara pengar. Varje placering, skadegörelse eller orosanmälan till socialtjänsten som vi kan begränsa eller förebygga sparar samhället pengar på.

Vi förebygger genom att jobba uppsökande i ungdomarnas miljöer. Vi är i skateparken, på fritidsgården, utanför hamburgerhaket, men vi försöker också finnas på sociala medier. Vi är bland dem på deras villkor och är gäster i deras tillvaro.

Genom att finnas där och prata, skratta och dela upplevelser med ungdomarna skapar vi goda relationer med dem, och bygger även upp ett förtroende för oss som fältarbetare. Tack vare det förtroendet kan vi fånga upp de individer som annars riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Med ledorden frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande, och med den glädjen jag känner för mitt jobb, har jag förhoppningsvis gjort skillnad för någon av alla de ungdomar jag har träffat.

Att inte återbesätta tjänsten innebär att jag ensam inte kommer kunna vara tillgänglig i den utsträckning som behövs. I en socialtjänst där arbetsbelastningen är hög på varje anställd blir det svårt för mig att få avlastning i de arbetsuppgifter som vi tidigare delade på två inom fältverksamheten. Framför allt ska man inte jobba på fältet ensam på grund av de risker det innebär. Men även om man skulle få hjälp några timmar varje vecka så riskerar tiden att jobba på fältet med ungdomarna att minska, och därmed också möjligheterna till att bygga nya relationer och underhålla de gamla. De relationer som är grunden i det förebyggande arbetet.

Fältsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att ena dagen sitta i möte en hel dag och jobba förebyggande på samhällsnivå, för att nästa dag börja klockan 16.00 och jobba på fältet fram på småtimmarna, tycker jag är roligt och omväxlande.

Att kunna dela dessa arbetsuppgifter med en kollega är för mig ovärderligt. I det uppsökande arbetet kan vi genom våra olikheter komplettera varandra, och på så sätt få kontakt med fler ungdomar. I det vardagliga administrativa arbetet kan vi dela olika uppgifter mellan varandra och därmed få mer tid för att strukturera och utveckla arbetet, och mer tid för våra ungdomar. Man vet aldrig när en ungdom frivilligt kommer till någon av oss i förtroende för att prata och dela med sig av saker som han eller hon har hört eller varit med om. Då är det viktigt att vi har tid för ett respektfullt bemötande. Genom att inte ha kalendern fullbokad varje dag, har vi oftast tid att ta det samtalet direkt istället för att behöva boka en tid någon gång i framtiden. För oss kanske det handlar om ett par dagar, men för en ungdom är det en evighet. Vi måste ha den tiden över som ingen annan har för just den killen eller tjejen.

Strax innan jul fick jag ett mail av socialchefen. Han skrev att han hade haft ett samtal med ordföranden i socialutskotten där man från utskottets sida kommit till insikt att man inte kan spara in på den viktiga fältverksamheten. Nu är det formella beslutet taget och rekryteringen är äntligen igång. Jag vet inte vem jag ska tacka för att man tog beslutet, men jag vet att jag och min nya kollega kommer få arbeta hårt när tjänsten blir tillsatt och vi ska täppa till de luckor som blivit i arbetet under min tid som ”ensamstående”.

Fältarbete handlar om mycket mer än att hänga med ungdomarna på samhället, det handlar om frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande.

Niklas Vestlund – Fältsekreterare, Gnosjö

Förhöjd hotnivå

Det är förhöjd hotnivå mot landet. Vart vi än går i Nordstan möter vi uniformerade poliser. ”Måste ni gå i Nordstan? Snälla gör inte det! Tänk om det kommer en terrorist” vädjar ungdomen. ”Du kan vara lugn, det är ingen som hotat att spränga Nordstan” säger jag och fortsätter ”Polisen är bara extra uppmärksam på platser där de är mycket folk”. Ungdomen köper inte detta utan frågar snabbt om vi läst inlägget som florerar runt på facebook. Inlägget om att man ska hålla sig borta från Nordstan under julhandeln. Vi har alla sett det. Jag och min kollega försöker lugna genom att informera om att inlägget är falskt. Att de personer som publicerat detta bara vill skrämmas. En annan springer fram till oss och ropar uppjagat ”Polisen tog precis en IS-person på donken!”. Det finns inget i ungdomens berättelse som säger att den polisen gripit skulle vara en ”IS-person”, ändå är ungdomen övertygad om att så är fallet.

Terrorattacken i Paris gör att många upplever att den hänsynslösa paristerrorismen är närmare än någonsin. När Sverige också höjer hotnivån samtidigt som media går ut med en förhastad bild på en ”potentiell” terrorist är det som om befolkningen går in i en masspsykos. Många unga vi talar med under kvällen pratar om hotet från terrorismen. Flera uttrycker oro för att någon ska spränga Nordstan, andra funderar kring orsakerna bakom IS, en uttrycker ”Är det inte lika bra att sluta släppa in folk?” och en tredje säger ”Man borde skjuta ner alla som försöker komma in i Sverige”.

Jag har nyligen bemött rädslor hos unga som jag inte känner igen. Jag upplever att fler likställer IS med Islam. Vissa kopplar även samman att flyktingar skulle vara potentiella IS-sympatisörer. Dessa tankar är oerhört problematiska och vi vuxna måste hjälpa ungdomar att tänka kring detta.

Utgå från:

  1. IS är inte Islam utan en terroristgrupp. IS, eller Daesh som de borde benämnas, har lika lite med Islam att göra som Ku Klux Klan har med Kristendomen.
  2. Personer på flykt flyr krig, övergrepp och förtryck. De tvingas lämna sitt land, sitt liv och ofta sin familj för att söka skydd. De flyr terror och ofta terror från just Daesh. Människor på flykt är inga terrorister.

Senare den kvällen talar jag med en ungdom som nyligen kommit till Sverige. Han är orolig. Men denna ungdom uttrycker en annan oro. Han sa till mig ”Tänk om alla svenskar kommer tro att jag är som dom (IS) för att jag är muslim”. Ungdomen kollar ner i marken och fortsätter ”Det var redan innan svårt att få svenska kompisar”.

Ungdomens rädsla är helt förståelig. Terrorismens masspsykos ger konsekvenser för individer. Att behöva vara rädd för att andra ska misstänkliggöra dig enbart för att du är muslim, eller kanske bara för att du har svart hår och bruna ögon, anser jag vara ett större hot mot det svenska samhället än hotet från Daesh. Speciellt med tanke på det rådande rasistiska klimat som breder ut sig i Sverige. Kanske är det så att politikerna istället behöver öka beredskapen och höja landets hotnivå mot rasismens framfart? Rasism om något är ett förhöjt hot mot Sverige och dess invånare.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Välkommen till Göteborg

När tåget från Malmö anländer på perrongen står volontärer från Refugees Welcome, Röda korset och Islamic Relief redo och tar emot. Flyktingarna som anländer möts av värme och ett vänligt leende. Inne på Nils Ericson-terminalen erbjuds mat och dryck. Vid behov får man även hjälp med andra nödvändiga saker som skor, kläder, telefonkort och hjälp att hitta rätt till nästa tåg eller buss om planen är att resa vidare. Organisationerna har även personer med språkkunskaper på plats som hjälper till att översätta och hjälper till med kommunikation och information.

11215722_10156092506930652_1989641825239958460_n

På bara några dagar har tusentals människor organiserat sig och ordnat med det mesta för att ge de asylsökande ett värdigt mottagande och hjälp med det mest nödvändiga.

Två tjejer, ungdomar som jag känner igen från mitt tidigare arbete i Angered står och brer smörgåsar och serverar till de som anländer. Det blir många smörgåsar då det enligt volontärerna anländer upp till 400 – 600 asylsökande under en dag. Själv är jag där som representant för staden under några kvällar med fokus på att hjälpa ensamkommande under 18 år. Min kväll på stationen börjar klockan 17:00 och slutar omkring 00:30. Tjejerna är på plats innan jag börjar mitt pass och kvar när jag lämnar. Två tjejer i övre tonåren som tillbringar hela helgen med att servera mat till hungriga som rest genom hela Europa med hopp om att hitta en tryggare plats i Sverige eller i något av våra grannländer.

Det finns även ett stort engagemang bland medarbetare i Göteborgs stad. Det behövs massor av nya sovplatser för de ensamkommande barnen som anländer i Göteborg. Många platser i och omkring Göteborg görs i ordning till transitboenden (där man bor en kort stund innan man får sin kommunplacering). Många medarbetare har lagt om sin arbetstid och tillfälligt lagt ordinarie arbetsuppgifter åt sidan för att ordna dessa boenden och vara där och ta emot de asylsökande då de anländer. I väntan på att staden hinner anställa personal är det de som bemannar dessa boenden dygnet runt och ser till att barnens basbehov blir tillgodosedda.

Det finns fortfarande saker som inte fungerar optimalt. Stat och kommun har en hel del att lära av volontärerna när det gäller flexibilitet och att möta behov. Som att Migrationsverket inte har personal på plats på stationen längre än till 21.00, när sista tåget från Malmö anländer 00:20, eller att väktare är de enda som bemannar Sagåsen (platsen där man söker asyl) på nätterna. Det har också varit oklart om vad som gäller när det dyker upp ensamkommande barn som inte vill söka asyl i Sverige. Här måste polis och socialtjänst komma överens om vad som gäller så att vi kan leva upp till intentionerna i lagstiftning och barnkonvention.

Men i en tid där flyktingfrågan länge varit polariserad i Sverige är det skönt att se detta massiva engagemang för människor i nöd. Refugees Welcomes Göteborgssida har idag över 10 000 medlemmar som ser vikten och behovet av hjälp och stöd. Vi på plats kan också se vilken otrolig skillnad alla dessa volontärer gör. Något som inte bara skänker hopp och tröst till de asylsökande; det värmer även gott i hjärtat på oss fältarbetare.