Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

Vem har stulit alla bänkar?

Var har alla bänkar tagit vägen? Plötsligt är det en tom, karg yta där jag tidigare kunde sätta mig en stund och vila mellan samtalen med ungdomarna. Jag ser mig omkring i Nordstan och upptäcker att i princip alla sittplatser tagits bort. Samma fenomen även på centralstationen; nästan inga bänkar kvar i väntsalen.

 Min första tanke är att det byggs om och att det snart kommer nya bänkar, men efter ett par månader har jag insett att bänkarnas frånvaro är permanent. Här ska ingen sitta längre, inte vila, inte vänta; här ska man bara passera. Inte ens i väntsalen på tågstationen ska man kunna vänta sittandes. Det karga rummet gör att jag känner mig ovälkommen och mot slutet av ett arbetspass på ”fältet” är jag trött i både rygg och ben.

”Tramp, tramp, tramp gå på och trampa. Här finns ingenting att få. När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest. Det är bäst för dej att trampa och gå på”

Joe Hills gamla visa Luffaren dyker upp i mitt huvud. Bänkarna i city har antagligen försvunnit på grund av att de nyttjades av ’fel’ personer. För det var ju inte bara kunderna i Nordstan eller tågresenärerna som satt på de där bänkarna. Här vilade ju även de trasiga, fattiga och oönskade – tiggarna, de hemlösa, ungdomarna och en och annan fältarbetare.

 Fenomenet kallas exkluderande design och tanken är att genom formgivning och design hålla oönskade människor borta i den aktuella miljön. Ibland genom att helt enkelt plocka bort sittplatser, ibland genom att göra bänkar smala, sluttande eller på annat sätt obekväma så man inte ska kunna ligga på dem.

Lösningen med exkluderande design står i skarp kontrast till det svenska folkhemmet och välfärdssamhället. Idén om ett samhälle som är ett hem för hela folket, och präglas av samförstånd och jämlikhet. Nu signaleras det istället att inte alla är välkomna i våra allmänna rum och att staden inte är för alla. Det är inte fattigdomen som bekämpas utan den fattige.

Joe Hill skrev texten till Luffaren (The Tramp) 1913 och det är sorgligt att den går att applicera på ett svenskt fenomen 2016.

 ”Neråt gatan stod en snut. Snuten snöt’en resolut och han fråga’n: ”Varför går du här och dräller fattigfan? Med till domaren, din sparv!” Domarn sade: ”Vilket larv. Vi vill inte ha nån luffare i stan!”

Amerikansk originaltext: Joe Hill, ”The Tramp”, 1913  Svensk text: Rune Lindström, 1963

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Övergreppen på We Are Sthlm var inte hemliga!

Nu äntligen skrivs det om alla övergrepp som skedde under We Are Sthlm festivalen i somras. Polisen ska ha mörkat uppgifter och även dementerat när journalister som fått tips frågat. Jag blir förvånad när jag läser dessa texter. Jag hade ingen aning om att det mörkades. I alla fall inte på det sätt eller av de anledningar som nu beskrivs.

Vi fältassistenter arbetar uppsökande och förebyggande med ungdomar på deras arenor. Enklast kanske vi kan beskrivas som en slags mobil kurator med fokus på ungdomar. Vi arbetar både dagar och nätter, vardagar och helger och fångar upp och stöttar där vi kan. I Stockholm har nästan alla stadsdelar fältassistenter i någon form. Under ungdomsfestivalen We Are Sthlm förlägger många av oss våra pass i Kungsträdgården. Vi har även ett eget tält dit ungdomar kan vända sig och få hjälp med i princip vad som helst.

Övergrepp i publikhavet var ett problem redan 2014, min första ungdomsfestival som nybliven fältassistent, och självklart något som det arbetades med inför 2015. Några skillnader som jag upptäckte i somras var att Fatta man var på plats och hade ett aktivitetstält. Även Stockholms stads projekt Respekt och självrespekt, med liknande liknande fokus, hade ett tält.

Vi som arbetade på festivalen pratade också om de övergrepp som skedde på varje utsättningsmöte vi hade innan konserterna drog igång. Vi pratade om olika strategier och hur vi ska agera. Hur vi kan förebygga och hur vi kan ge stöd till utsatta. Mot slutet av veckan gick personal upp på scen innan spelningar och pratade om vikten av att respektera andra. Att hålla sina händer för sig själv. Att ta ansvar tillsammans och hjälpas åt att säga ifrån. Även flera artister började sina spelningar med liknande tal. En artist avbröt mitt i en låt när hen såg något hända i publikhavet och fortsatte inte förens alla återigen uppmärksammats på problemen. Det var inte hemligt.

Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att det inte hade nyhetsvärde. Att det inte prioriterades. Som det sällan gör… Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt.

Anledningen sägs nu dessutom vara att övergreppen begåtts av ensamkommande flyktingbarn. Det gör det hela än mer orimligt, för det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där. Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flykting­ungdomar företrädesvis från Afghanistan.” som polisen citeras i DN. Det var inte etnicitet, ålder, hudfärg eller klädstil. Den gemensamma nämnaren var kön. Både på de som begick övergreppen och de som utsattes. Att försöka koppla sexuella övergrepp till etnicitet är felaktigt, orättvist och farligt.

Med så få ingripanden mot misstänkta som faktiskt skedde så är det för övrigt otroligt grova generaliseringar som görs nu. Det går ju trots allt inte att se på håll, eller förstå av ett signalement om någon är ett ensamkommande flyktingbarn.

Den enda förklaringen jag har, nu som då, är att det är andra strukturer som ligger bakom utebliven rapportering av sexualbrott. Det är dessa vi måste jobba emot. Tillsammans och hela tiden, inte enbart under en vecka i augusti i Kungsträdgården.

Slutligen skulle jag vilja tipsa eventuella journalister som läser detta: Våga fråga fältare! Så gott som varje stadsdel i Stockholm hade fältare representerade på festivalen. Vi känner otroligt många ungdomar från våra områden, har förvånansvärt bra koll på vad som händer och kan med största sannolikhet ge en bild som ingen annan vuxen har tillgång till.

Martin Eidensten
Fältassistent, Farsta Stadsdelsförvaltning samt volontär och ledamot i Föreningen Storasyster

Ett möte som berör

Han kliver av tåget i en beige tunn jacka, jag försöker få ögonkontakt. Han undviker mig med blicken.  Jag frågar kort ”farsi”? (En persisk dialekt, vanlig i Afghanistan) Han tittar upp och nickar. Jag säger kort ”bia, tadjoman, farsi” (översatt: kom, tolk, farsi). Oron och otryggheten lyser i hans ögon. Via tolk får jag reda på att pojken är 16 år, med andra ord under vårt ansvar (alla under 18 år). Han räcker fram en lapp med ett mobilnummer och en svensk stad i norra Sverige och säger ”cousin”. ”You speak english”?, frågar jag. Han visar ”lite” genom att sätta ihop tummen och pekfingret nära varandra. Jag gör tummen upp. ”I want to go there” och pekar på lappen. Jag frågar om han har en tågbiljett, pojken skakar på huvudet. Jag frågar om kusinen kan svenska/engelska och ber att få ringa mobilnumret. Det är en man som svarar på svenska. Jag förklarar vem jag är och att pojken har hans nummer på en lapp när han klivit av tåget från Malmö i Stockholm. Mannen säger att pojken ska köpa biljett och åka vidare uppåt landet. Jag förklarar att eftersom han är minderårig kommer han att få åka med oss och prata med en handläggare på Socialjouren. Mannen pratar med pojken som fortfarande är väldigt orolig. När jag får prata med mannen igen berättar han att pojken sagt att han blev rädd när det på perrongen stod människor i färgade västar han inte kände och bara började prata med honom. Han har haft en jobbig resa, han är trött och hungrig och det har hänt mycket otäcka saker under vägen. Jag säger att jag har full förståelse för det och ber mannen (som visade sig inte är kusin) förklara för pojken att han inte behöver vara rädd, han kan vara lugn och trygg med mig och mina kollegor. Vi avslutar samtalet. Till slut får jag ett blygt leende av pojken och han följer med mig till vår samlingsplats ovanför tågspåret. Vi förklarar, med hjälp av tolk, för alla som kommit med samma tåg som pojken vad som kommer att ske närmaste tiden. De kommer att få hjälp med tillfälligt boende och mat samt så småningom träffa Migrationsverket för att starta asylprocessen.

Innan mina kollegor kör iväg med bussen till Socialjouren tittar pojken på mig blygt och viskar ”Thank you”. Jag ler, lägger handen på hans axel och säger ”Your welcome, good luck”.

Här skiljs våra vägar åt, men på min näthinna kommer hans blyga leende finnas kvar länge. Vem vet kanske möts våra vägar igen i någon annan del i Sverige.

Jag tänker hur viktigt det är i ett första möte med alla, hur vi bemöter och jag hoppas att jag lyckats få pojken i den beige jackan att känna sig välkommen till vårt land.

Tittar upp på tv-skärmen på väggen och konstaterar att nästa tåg från Malmö kommer in om ca 20 minuter.

fältassistenterna Kungsholmen

 

 

 

Kungsholmens fältassistenter

När barnen lärde mig om ansvar

Plötsligt händer något i rummet. Killarna som för bara en liten stund sedan var fokuserade på uppgiften drabbas av något som liknar en kollektiv psykos. En ska gå på toaletten samtidigt som en annan börjar leta efter en papperskorg. En tredje ställer sig upp och vänder stolen så att han sitter med ryggen åt tavlan. Två av dem som fortfarande sitter ner börjar slå varandra på armarna och den siste tar upp sin mobil och börjar bläddra bland apparna. Jag och min kollega står förvånade och lite handfallna inför situationen. Vad är det som händer?

Jag och en kollega är involverade i ett projekt med en högstadieskola i Angered. En gång i veckan träffar vi killarna i en sjundeklass och arbetar med värdegrundsfrågor. Tjejerna i klassen gör samma sak parallellt, men har en egen grupp tillsammans med andra kollegor.

Under terminen har vi jobbat mycket med mänskliga rättigheter med utgångspunkt i barnkonventionen. Vi har även jobbat med ungdomarnas egna frågor kring pubertet, skola och demokrati.

Dagens tema var våld och hur man förebygger och skapar en tryggare miljö i skolan. Efter att ha brainstormat med killarna kring ämnet började vi sortera i materialet på tavlan för att få konkreta förslag på förändringar som skulle kunna öka tryggheten på skolan. Ett tema som var tydligt bland förslagen på tavlan var att eleverna saknade lärarna i korridorerna och på skolgården under rasterna. När vi frågade killarna hur de vill ha det och hur många lärare som skulle behövas tänkte de väldigt konkret och logiskt.

”Det finns fyra korridorer på skolan och det skulle behövas en lärare per korridor.”

”Vad bra… då skriver jag det som förslag. Det behövs fyra lärare som har koll på korridorerna under rasterna. Är det något mer ni önskar av lärarna?”

Det är då vi tappar killarnas intresse. Från fokuserat och kreativt till oroligt kaos på ett par sekunder. Vi försöker förtvivlat få ordning i rummet igen, men har till en början svårt att förstå killarnas beteende. Det är deras sista lektion på eftermiddagen; kanske är de trötta och längtar efter att få sluta för dagen eller kanske tycker de bara ämnet är tråkigt. Men min magkänsla säger att det är något med det som vi skrivit på tavlan som är den utlösande faktorn.

”Okej killar, det här funkar inte. Jag tror att det är något med det jag nyss skrev på tavlan som får er att tappa intresset. Jag tror inte ni tycker att det här är meningsfullt, men ni måste hjälpa mig att förstå varför ni inte tycker det.”

Det blir lite lugnare i rummet, men frustrationen finns kvar. Jag får bekräftelse på att de tycker att det vi gör är meningslöst.

”Det här är fattigt.” ”Jag fattar inte varför vi gör det här.” ”Det här kommer inte att leda till någonting.”

Jag står och funderar en stund samtidigt som killarna fortsätter att stöka omkring i rummet. Plötsligt så slås jag av en tanke som skulle kunna förklara det som händer.

”Kan det vara så att ni inte tror att skolan kommer att lyssna på ert förslag om lärarna?”

”Ehh… ja!” svarar en av killarna som om jag vore den dummaste personen på jorden.

”Så hur tror ni lärarna kommer att reagera om jag berättar om ert önskemål? Tror ni inte att de bryr sig?”

Det blir tyst i rummet. Först säger ingen någonting, men till slut är det en av killarna som vill berätta hur han tror att de kommer att reagera.

”Först när du kommer med lappen kommer de att vara nyfiken och hoppas du kommer med en check. Sedan när de ser vad det står kommer de att knyckla ihop lappen och slänga den i papperskorgen.”

Jag får en klump i magen. De andra killarna håller med; alla är överens om att lärarna inte kommer att ta deras förslag på allvar.

Själv tror jag inte att det är så att lärarna inte bryr sig. Det finns säkert andra förklaringar till att man inte är ute i korridorerna; arbetsbelastning, resursbrister, att lärare och barn har rast samtidigt, att man inte anser att trygghetsarbete i korridorer ingår i det pedagogiska arbetet och säkert finns det en massa andra faktorer som jag inte har kunskap om.

Men jag tolkar killarnas reaktion som att de känner sig övergivna på rasterna; att de själva får ta ett alldeles för stort ansvar kring situationen i korridorerna och på skolgården. Jag tänker också att det inte är ett ansvar som vi kan lägga på våra barn då vi vet att våldet, mobbingen och trakasserierna finns där. De behöver och vill ha vuxna som tar ansvar för tryggheten och säkerheten även utanför klassrummet.

Jag avslutar vår träff med killarna för den här gången och ber om ursäkt för att jag håller på att lägga ett ansvar på dem som de inte ska behöva bära. Självklart är det så att jag borde ha den här diskussionen med de vuxna och anställda på skolan istället. För visst är det väl så att det är vuxenvärlden som har huvudansvaret att se till att våra barn har en trygg miljö?

Johan Andersson Berg, Fältgruppen Angered

Fuck problem!

wooden-mannequin-791720_1920

Min vän Erik jobbar för den ideella organisation Ung Cancer som stöttar och hjälper unga med cancer. Han berättar ofta för mig om sitt jobb och vad deras arbete handlar om. Bland annat berättar han hur de i Unga Cancer stöttar unga i alla skeenden av sjukdomen. De erbjuder stöd när den unge får diagnosen, innan cancern fått stora konsekvenser. De finns där som stöd när den unge genomgår behandling. De finns även där i efterskeendet när den unga genomgått behandling genom att stötta denne i att åter igen ta sig in i samhället och att finna sammanhang utifrån det bagage som det också inneburit att varit svårt sjuk.

I vårt samtal slog det mig att vi arbetar på samma sätt men med olika målgrupper. Som fältarbetare rör vi oss regelbundet och finns tillgängliga i de områden där det rör sig mycket ungdomar. Vi presenterar oss och gör oss hörda genom att informera om vår existens i olika sammanhang som är ungdomsaktuella. Därmed kan vi ofta tidigt upptäcka om unga förändrar sitt beteende, skapa oss en uppfattning hur de mår och vad som just nu är aktuellt bland unga. Av de ungdomar som mår dåligt, har bekymmer eller är på väg in i riskfyllda sammanhang är vår närvaro avgörande för att kunna tidigt fånga upp dessa i det förebyggande arbetet. Vi följer upp vad den aktuella förändringen kan bero på och vi ser vi till att informera socialsekreterare om vår oro kring ungdomen. När socialsekreterarna gjort sin utredning och påbörjat eller erbjudit en insats finns vi fortfarande kvar för ungdomen som en möjlig stabil vuxenkontakt i de aktuella ungdomsmiljöerna. Om den unge inte skulle vara intresserad av kontakt med oss så finns vi trots detta tillgängliga ifall denne skulle ändra sig då vi återigen naturligt redan befinner oss i ungdomsmiljöer. Skulle insatsen avslutas på grund av olika omständigheter, på gott och ont, finns vi även kvar i detta skeende på samma sätt som innan. Vi påminner om vår existens genom vår regelbundna närvaro och då vi får chansen så talar vi om för ungdomar att vi finns tillgängliga om det skulle vara något.

Jag har stor respekt för det jobba Erik utför och för organisationen Ung Cancer. Från våra samtala tar jag med mig något specifikt han berättade för mig. Det finns andra organisationer som arbetar också arbetar med stöd och hjälp till ungdomar men det finns en grundläggande skillnad. Det finns å ena sidan de organisationer som arbetar med att upplysa allmänheten om cancer bland unga och det fruktansvärda denna sjukdom betyder. De arbetar ofta med att berätta om vad sjukdom innebär för unga och har ofta mycket fokus på omfattningen som cancer orsakar. Eriks arbete å andra sidan har sin utgångspunkt i att stärk de unga i att ta kontroll över deras situation, därav budskapet ”Fuck cancer”.

Budskapet Ung Cancer arbetar med att skapa forum för unga där de betonar vikten av att fokusera på ungdomens kapacitet att kontrollera sin situation istället för dennes svårigheter. Detta resulterar i att ungdomen kan gå in i en roll som innefattar handlingsutrymme, en roll som annars kunnat betona dennas svårigheter och innefatta en offerroll.  Självklart måste vi ta hänsyn till ungdomens förmåga i situationen utifrån förutsättningarna deras tillstånd tillåter oavsett om det handlar om cancer eller sociala svårigheter. Detta tar jag med mig i hur jag skall arbeta med de ungdomar jag möter, att stärka dem och inte fokusera på deras begränsningar. På samma sätt tycker jag att det viktigaste med mitt arbete är att synas och vara tillgänglig, stötta och stärka våra ungdomar i deras handlings- och reflektionsutrymme. Ett arbete som vi måste utför tillsammans med ungdomarna för att öka deras välmående och hälsa.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

 

Det är skillnad på trygghet och säkerhet

Nyhetsflödet ger en bild av att våldet i samhället ökar och blir råare. Otryggheten ökar och rädslan sprider sig som ett virus.

Det finns två sätt att skydda sig från att bli smittad av detta ”virus”. Det ena sättet är att se till att man inte utsätter sig för smitta och isolerar sig. När det gäller våld gör vi det genom att öka mängden poliser; öka deras befogenheter, sätta upp kameror, anlita vaktbolag och undvika att besöka vissa platser och evenemang där risken att drabbas upplevs som större.

Detta är ett säkerhetstänk som allt mer har kommit att ersätta bristen på trygghet. Ett exempel på detta är när man låter poliser åka med på femmans spårvagn mot Hisingen vissa sena kvällar för att ”öka tryggheten”. För mig som resande på denna linje är det dock inte den känslan som fyller mig när polisen kliver ombord. Snarare fylls jag av rädsla och otrygghet när polisen är närvarande. Vad är det som hänt som gör att de är på vagnen? Finns det någon ombord som kan vara våldsam? Har det skett ett brott? Hur illa är det egentligen när polisen måste ha en så hög närvaro på just min vagn?

Med det menar jag inte att polisen inte behövs på vagnen. Men det är snarare bristen på trygghet som kräver deras närvaro; man kompenserar den bristen med ökad säkerhet.

Ett annat sätt att ta sig an ”otrygghetsviruset” är att bekämpa dess uppkomst och på så sätt skapa äkta trygghet. För mig är känslan av trygghet att faktiskt inte behöva oroa mig för våld och att utgå från att ingenting otäckt kommer att hända.

När jag var ung tog jag ofta cykeln och hälsade på hos min mormor och morfar. De bodde i ett hus på landet. Jag behövde aldrig veta om de var hemma eller inte. För var de iväg på ett ärende kunde jag ändå ta mig in genom att använda dörrnyckeln som alltid fanns till hands; hängandes på en spik till vänster ovanför ytterdörren. De var inte de minsta oroliga över att de skulle få ovälkommet besök eller att någon skulle missbruka gästfriheten. Antagligen väldigt naivt; men visar också på en väldigt stark trygghetskänsla.

Att åstadkomma ökad trygghet är ett långsiktigt politiskt arbete. Antagligen behövs det stora strukturella förändringar för att minska utanförskap (som är en vetenskapligt bevisad grogrund för våld och kriminalitet). Vi behöver få en bättre fungerande grundskola, minskad arbetslöshet, minskade ekonomiska klyftor m.m. om vi ska få ett tryggare samhälle med mindre våld och kriminalitet.

 Risken är att om vi fortsätter att kompensera bristen på trygghet med säkerhet så kommer otryggheten att fortsätta sprida sig. Själv vill jag gärna kunna bli lika naiv som min mormor och morfar, lita på mina medmänniskor och en dag få hänga min dörrnyckel på en spik ovanför min ytterdörr.

Johan Berg – Fältgruppen Angered