A-traktorer

 

”Hur många ska ha A-traktor?” Frågan ställs av en av våra områdespoliser till en sjundeklass på 23 elever. Nästan hälften av ungdomarna räcker upp handen, intresset är stort. Vi är på en av kommunens två högstadieskolor, och pratar tillsammans med polisen om våld, kränkningar och ofredande, men också om vilka lagar och regler som gäller i trafiken.

2017-06-15 20.46.53

Samtidigt, på sociala medier och i samhället, pågår debatten om A-traktorernas vara eller inte vara. Vissa tycker att de helt ska förbjudas, andra tycker att man ska höja hastigheterna istället.

Jag förstår att om man har stressigt till jobbet en morgon att det kan vara väldigt irriterande att hamna i en bilkö bakom en gammal Volvo 740 med LGF-skylt där bak. Och att man blir förbannad när en 16-åring kör vårdslöst genom samhället i en skrothög som väger över ett ton kan jag också förstå.

Men det är inte alla som har sett gnistan i en ung killes ögon när han visar bilder på sitt ”bygge” som står hemma på gården. Eller nervositeten och förhoppningen hos en tjej som berättar att det snart är dags för teoriprovet för att ta AM-kort. Friheten att som 15-åring kunna sätta sig i sin egen ”bil” och ta sig var man vill (i 30 km/h) är ovärderlig för våra ungdomar som bor på landsbygden, långt bort från kollektivtrafik.

För oss fältare är det ett utmärkt samtalsämne i kontakten med ungdomarna. Att kommentera en skog av wunderbaums i backspegeln eller berömma någon för den egengjorda bakvingen blir ett sätt att visa dessa ungdomar at deras intresse faktiskt uppmärksammas och uppskattas av en del vuxna. Vi har ungdomar som kommer fram till oss och stolt berättar att de har satt på nya fälgar på traktorn eller monterat nya extraljus. Lika ofta får man höra att en packning har gått eller att växellådan har rasat. Men det är genom att möta ungdomarna i deras med- och motgångar som vi bygger relationerna. Om de fyra första samtalen handlar om luftfilter, växelspaksknoppar och bränsleförbrukning så kanske det femte handlar om något jobbigt som hänt, hemma eller i skolan.

Som fältare är det viktigt att följa utvecklingen och trenderna i ungdomsgrupperna, och ta det till sig. Om man är uppdaterad om vilket mobilspel som är populärt, vilka tv-serier man absolut inte får missa eller hur man ska snurra en fidget spinner, har man ett bra utgångsläge i kontakten med ungdomarna. Genom att känna till de regelverk som finns och vilka termer och utryck som används, gäller samma sak med A-traktorer.

Men samtidigt som vi uppmuntrar ungdomarna i deras intresse händer det att vi även får tillrättavisa dem när vi ser att de kör vårdslöst, eller om de kör med passagerare på flaket. Vi förklarar, och de är väl medvetna, om vilka konsekvenser beteendet kan få. Nästan alla dessa samtal avslutas med ett ”Kör försiktigt!” från oss och ett ”Detsamma!” från ungdomen.

Tillbaka i klassrummet. Polisen ställer frågor till de blivande A-traktorförarna. Hur fort får man köra? Måste man ha bälte? Hur många får sitta i? De allra flesta och bra koll på vilka regler man ska följa, samtidigt som jag vet att majoriteten med största sannolikhet kommer bryta flera av dem när det väl kommer till kritan.

Niklas Vestlund, Fältsekreterare Gnosjö kommun.

Besparingstider

Jag har jobbat som fältsekreterare på socialtjänsten sedan september 2013. Kommunen som jag jobbar i är liten med knappt 10 000 invånare, men vi har ändå haft lyxen att ha två fältsekreterare som jobbat heltid. Jag började på ett vikariat men blev erbjuden fast tjänst när min dåvarande kollega bytte jobb inom förvaltningen. Jag tackade ja och har inte ångrat mig än. Jag trivs jättebra på mitt jobb, men under hösten har jag i princip jobbat själv eftersom min kollega varit mammaledig och vikarien slutade innan vikariatet var avslutat.

Nu står vi inför stora utmaningar på grund av det svåra ekonomiska läget i kommunen.

Kommunstyrelsen beslutade i september om att omedelbart införa inköpsstopp för kommunens verksamheter. Alla tjänster som blir lediga ska också upp till kommunstyrelsen för prövning om eventuell återbesättning. Besluten är tagna för att komma tillrätta med kommunens ekonomi.

Ett sätt att spara är att införa inköpsstopp, ett annat att minska personalkostnaderna.

Jag är medveten om att när min kollega i början av september beslutade sig för att byta jobb måste man följa de riktlinjer man dragit för återbesättandet av tjänster. Jag är också medveten om att fältverksamheten inte är lagstadgad och att man kan spara in på den kostnaden genom att inte återbesätta tjänsten.

Men är det så lätt att spara? Att jobba som fältsekreterare innebär för oss att vi ska jobba förebyggande. Problemet är att det förebyggande arbetet är väldigt svårt att mäta. Vi ska förebygga att ungdomar hamnar i bland annat missbruk, utanförskap, och kriminalitet. För mig personligen handlar det om att hjälpa ungdomar i utsatta situationer. För kommunen handlar det om att spara pengar. Varje placering, skadegörelse eller orosanmälan till socialtjänsten som vi kan begränsa eller förebygga sparar samhället pengar på.

Vi förebygger genom att jobba uppsökande i ungdomarnas miljöer. Vi är i skateparken, på fritidsgården, utanför hamburgerhaket, men vi försöker också finnas på sociala medier. Vi är bland dem på deras villkor och är gäster i deras tillvaro.

Genom att finnas där och prata, skratta och dela upplevelser med ungdomarna skapar vi goda relationer med dem, och bygger även upp ett förtroende för oss som fältarbetare. Tack vare det förtroendet kan vi fånga upp de individer som annars riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Med ledorden frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande, och med den glädjen jag känner för mitt jobb, har jag förhoppningsvis gjort skillnad för någon av alla de ungdomar jag har träffat.

Att inte återbesätta tjänsten innebär att jag ensam inte kommer kunna vara tillgänglig i den utsträckning som behövs. I en socialtjänst där arbetsbelastningen är hög på varje anställd blir det svårt för mig att få avlastning i de arbetsuppgifter som vi tidigare delade på två inom fältverksamheten. Framför allt ska man inte jobba på fältet ensam på grund av de risker det innebär. Men även om man skulle få hjälp några timmar varje vecka så riskerar tiden att jobba på fältet med ungdomarna att minska, och därmed också möjligheterna till att bygga nya relationer och underhålla de gamla. De relationer som är grunden i det förebyggande arbetet.

Fältsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att ena dagen sitta i möte en hel dag och jobba förebyggande på samhällsnivå, för att nästa dag börja klockan 16.00 och jobba på fältet fram på småtimmarna, tycker jag är roligt och omväxlande.

Att kunna dela dessa arbetsuppgifter med en kollega är för mig ovärderligt. I det uppsökande arbetet kan vi genom våra olikheter komplettera varandra, och på så sätt få kontakt med fler ungdomar. I det vardagliga administrativa arbetet kan vi dela olika uppgifter mellan varandra och därmed få mer tid för att strukturera och utveckla arbetet, och mer tid för våra ungdomar. Man vet aldrig när en ungdom frivilligt kommer till någon av oss i förtroende för att prata och dela med sig av saker som han eller hon har hört eller varit med om. Då är det viktigt att vi har tid för ett respektfullt bemötande. Genom att inte ha kalendern fullbokad varje dag, har vi oftast tid att ta det samtalet direkt istället för att behöva boka en tid någon gång i framtiden. För oss kanske det handlar om ett par dagar, men för en ungdom är det en evighet. Vi måste ha den tiden över som ingen annan har för just den killen eller tjejen.

Strax innan jul fick jag ett mail av socialchefen. Han skrev att han hade haft ett samtal med ordföranden i socialutskotten där man från utskottets sida kommit till insikt att man inte kan spara in på den viktiga fältverksamheten. Nu är det formella beslutet taget och rekryteringen är äntligen igång. Jag vet inte vem jag ska tacka för att man tog beslutet, men jag vet att jag och min nya kollega kommer få arbeta hårt när tjänsten blir tillsatt och vi ska täppa till de luckor som blivit i arbetet under min tid som ”ensamstående”.

Fältarbete handlar om mycket mer än att hänga med ungdomarna på samhället, det handlar om frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande.

Niklas Vestlund – Fältsekreterare, Gnosjö

Så kan Göteborg stärka sitt varumärke

I en artikel publicerad den 16/5 i Göteborgs-Posten påtalade varumärkesexperten Eva Ossiansson hur det pågående “gängkriget”” riskerar att skada Göteborgs varumärke. Bland annat skulle det kunna få till följd att färre turister skulle besöka staden.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2716254-gangen-kan-skada-goteborgs-varumarke

Jag blev provocerad av artikeln då jag fann det väldigt cyniskt att fokusera på stadens varumärke i en situation där unga människor dör, familjer sörjer och medborgare lever i otrygghet och rädsla. Men om stadens varumärke är ett sätt att börja prata kring problematiken tänkte jag ta tillfället i akt och lägga fram några tankar och förslag som i förlängningen skulle kunna hjälpa staden mot ökad trygghet och bättre rykte.

Grogrunden till situationen i Göteborg är starkt kopplat till segregationen i staden. Det är ingen slump att det främst är i Angered, Bergsjön och delar av Hisingen där det skjuts mest i Göteborg. Uppväxtvillkoren i dessa områden skiljer sig markant från resten av staden och det får dramatiska konsekvenser.

Det som är en av de mest påtagliga skillnaderna på senare år är att skolorna i områdena påverkats negativt. När 50% av eleverna lämnar den kommunala grundskolan utan tillräckliga betyg för att söka vidare till en gymnasieutbildning inser man att något gått allvarligt fel. Vi vet också att utan gymnasieutbildning är det mycket svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Så att satsa mer resurser på dessa skolor borde vara en självklar investering. Utbildning och jobb är utmärkta förutsättningar som förebygger både kriminalitet och utanförskap.

En annan sak som är en påtaglig orättvisa som drabbar dessa områden är barnfattigdom. Enligt Rädda Barnen är andelen barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll strax under 40% i dessa områden. I rikare områden ligger den siffran kring 10%. Barnfattigdom är något som orsakar unga lidande, oro och ökar risken för utanförskap. Vi vet också att det kan leda till sämre resultat i skolan. Så genom att minska barnfattigdomen skulle vi också här bekämpa grogrunden för våld och kriminalitet.

Ovan är två förslag på förbättringar som drastiskt skulle påverka förutsättningarna för de unga som växer upp i våra socialt och ekonomiskt utsatta områden. Genom att ge alla barn en trygg uppväxt med goda möjligheter till utbildning och i förlängningen arbete, skulle själva grogrunden för kriminalitet och utanförskap decimeras. Följaktligen skulle även våldet minska och vår stad skulle bli en tryggare plats att leva i – för alla.

Vore det inte fint om ”Eventstaden Göteborg” också skulle kunna saluföras som ”den trygga och barnvänliga staden”. Fast då krävs det att vi slutar vara ”den mest segregerade staden”.

Johan Berg – Fältarbetare Angered.

När barnen lärde mig om ansvar

Plötsligt händer något i rummet. Killarna som för bara en liten stund sedan var fokuserade på uppgiften drabbas av något som liknar en kollektiv psykos. En ska gå på toaletten samtidigt som en annan börjar leta efter en papperskorg. En tredje ställer sig upp och vänder stolen så att han sitter med ryggen åt tavlan. Två av dem som fortfarande sitter ner börjar slå varandra på armarna och den siste tar upp sin mobil och börjar bläddra bland apparna. Jag och min kollega står förvånade och lite handfallna inför situationen. Vad är det som händer?

Jag och en kollega är involverade i ett projekt med en högstadieskola i Angered. En gång i veckan träffar vi killarna i en sjundeklass och arbetar med värdegrundsfrågor. Tjejerna i klassen gör samma sak parallellt, men har en egen grupp tillsammans med andra kollegor.

Under terminen har vi jobbat mycket med mänskliga rättigheter med utgångspunkt i barnkonventionen. Vi har även jobbat med ungdomarnas egna frågor kring pubertet, skola och demokrati.

Dagens tema var våld och hur man förebygger och skapar en tryggare miljö i skolan. Efter att ha brainstormat med killarna kring ämnet började vi sortera i materialet på tavlan för att få konkreta förslag på förändringar som skulle kunna öka tryggheten på skolan. Ett tema som var tydligt bland förslagen på tavlan var att eleverna saknade lärarna i korridorerna och på skolgården under rasterna. När vi frågade killarna hur de vill ha det och hur många lärare som skulle behövas tänkte de väldigt konkret och logiskt.

”Det finns fyra korridorer på skolan och det skulle behövas en lärare per korridor.”

”Vad bra… då skriver jag det som förslag. Det behövs fyra lärare som har koll på korridorerna under rasterna. Är det något mer ni önskar av lärarna?”

Det är då vi tappar killarnas intresse. Från fokuserat och kreativt till oroligt kaos på ett par sekunder. Vi försöker förtvivlat få ordning i rummet igen, men har till en början svårt att förstå killarnas beteende. Det är deras sista lektion på eftermiddagen; kanske är de trötta och längtar efter att få sluta för dagen eller kanske tycker de bara ämnet är tråkigt. Men min magkänsla säger att det är något med det som vi skrivit på tavlan som är den utlösande faktorn.

”Okej killar, det här funkar inte. Jag tror att det är något med det jag nyss skrev på tavlan som får er att tappa intresset. Jag tror inte ni tycker att det här är meningsfullt, men ni måste hjälpa mig att förstå varför ni inte tycker det.”

Det blir lite lugnare i rummet, men frustrationen finns kvar. Jag får bekräftelse på att de tycker att det vi gör är meningslöst.

”Det här är fattigt.” ”Jag fattar inte varför vi gör det här.” ”Det här kommer inte att leda till någonting.”

Jag står och funderar en stund samtidigt som killarna fortsätter att stöka omkring i rummet. Plötsligt så slås jag av en tanke som skulle kunna förklara det som händer.

”Kan det vara så att ni inte tror att skolan kommer att lyssna på ert förslag om lärarna?”

”Ehh… ja!” svarar en av killarna som om jag vore den dummaste personen på jorden.

”Så hur tror ni lärarna kommer att reagera om jag berättar om ert önskemål? Tror ni inte att de bryr sig?”

Det blir tyst i rummet. Först säger ingen någonting, men till slut är det en av killarna som vill berätta hur han tror att de kommer att reagera.

”Först när du kommer med lappen kommer de att vara nyfiken och hoppas du kommer med en check. Sedan när de ser vad det står kommer de att knyckla ihop lappen och slänga den i papperskorgen.”

Jag får en klump i magen. De andra killarna håller med; alla är överens om att lärarna inte kommer att ta deras förslag på allvar.

Själv tror jag inte att det är så att lärarna inte bryr sig. Det finns säkert andra förklaringar till att man inte är ute i korridorerna; arbetsbelastning, resursbrister, att lärare och barn har rast samtidigt, att man inte anser att trygghetsarbete i korridorer ingår i det pedagogiska arbetet och säkert finns det en massa andra faktorer som jag inte har kunskap om.

Men jag tolkar killarnas reaktion som att de känner sig övergivna på rasterna; att de själva får ta ett alldeles för stort ansvar kring situationen i korridorerna och på skolgården. Jag tänker också att det inte är ett ansvar som vi kan lägga på våra barn då vi vet att våldet, mobbingen och trakasserierna finns där. De behöver och vill ha vuxna som tar ansvar för tryggheten och säkerheten även utanför klassrummet.

Jag avslutar vår träff med killarna för den här gången och ber om ursäkt för att jag håller på att lägga ett ansvar på dem som de inte ska behöva bära. Självklart är det så att jag borde ha den här diskussionen med de vuxna och anställda på skolan istället. För visst är det väl så att det är vuxenvärlden som har huvudansvaret att se till att våra barn har en trygg miljö?

Johan Andersson Berg, Fältgruppen Angered