Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

Vi tar kål på våra barn och unga om vi inte börjar lyssna på dem

Jag frågar mig om det finns en form av normativ stressen som utgör ett samhällsproblem som i sig ger oss ovälkomna symtom som vi helst av allt vi slippa se. Barn och unga är som mest utsatta för denna stress och i debatten saknas det helt ett långsiktigt perspektiv, alla lösningar är akuta lösningar som enbart lindrar tillfälligt.

people-336216_1280

I min verkligen tror jag att människan är en social varelse och att alla människor behöver tillhörighet (det finns de teoretiker som vill bevisa motsatsen). Kombinera detta utifrån förutsättningen att världen just nu blir mer och mer global. Idag kan en framgångsrik gruppkultur sprida sig över hela världen, en så kallad trend eller fluga kan bli en del av vår vardag och resten av världen inom loppet av mindre än en månad. Ta mobilspelet Pokémon Go som exempel, efter drygt en månad hade mer än 20 miljoner användare som spelar dagligen spelet.

Att vara normal innebär att vara en del av det normativa samhället, en del av en grupp och ett sammanhang där du som individ inte sticker ut. En upplevelse av att  vara normal måste vara den största gruppidentitet i världen. Sedan är självklart begreppet normal  flyttande i och med att samhällen ser olika ut på olika platser i världen. Att fira midsommar är normalt i Sverige men inte i Asien och att behålla skorna på dig inomhus är helt normalt i USA men inte i Sverige. Begreppet normalt blir dock bredare i och med att världen blir mer och mer global, informationsflödet möjliggör det för den mest framgångsrika normativa kulturen att sprida sig runt om i världen och därmed ersätta andra normativa kulturer.

Samtidigt är upplevelsen av att vara normal en chimär, normal finns ju självklart inte, det är ett skådespel av hur framgångsrikt du som individ lyckas visa upp dig  och hur väl denna uppvisning passar in inom det normala. Min slutsats är att detta gör människor väldigt stressade. Detta är en del av det nya moderna samhället vi lever i där vi tillsammans upprätthåller olika ideal som i slutändan tar kol på individer som inte lyckas leva upp till det som anses vara normalt. Speciellt barn och unga där behovet av tillhörighet är som störst. Om vi vuxna människor inte kan förhålla oss till den stressen som lägger sig över samhället om att inte nå upp till dessa ideal kommer barn och unga inte heller kunna göra detta.

Min övertygelse är att denna normativa stress i kombination med allt för många andra problematiska samhällsfaktorer så som segregering, psykisk ohälsa, växande socioekonomiska skillnader och socialt utanförskap är samhället dömt att få ta del av symtom som inte är välkomna. Symtom som vi helst av vill skära bort, dölja eller ta avstånd från. Det blir lättare att inte problematisera kring dessa symtom och att istället bota dem med ett piller eller genom att tvinga symtomen att inte existera.

Om vi tittar på det senaste nyheterna som cirkulerat i media den senaste tiden om vad som händer i Sverige kan vi snabbt upptäcka flertal av dessa symtom so  helt enkelt inte får finnas. I augusti rapporterade SR att barn som tar sömnmedlet melatonin har åttafaldigats, speciellt inom barngruppen med neuropsykiatriska diagnoser. Melatonin är inte ett godkänt läkemedel och det finns studier om att de rubbar sömnprocesser. I augusti uttalade sig justitie- och integrationsministern Morgan Johansson att vi måste skärpa straffen för skadegörelse och tydligare ungdomspåföljder på grund av alla bilbränder som har förekommit den senaste tiden i Malmö. Idag 7 oktober publicerade SR att bilbränderna under året har kartlagts och att dessa har tiodubblats under sommaren med tillhörande text att ”Linköpingsbo: Jag tror att det är många som tycker det är spännande att testa gränser”. I en artikel Aftonbladet från 23 september skriver det att Polisen vädjar om att allmänheten skall filma bilbränderna, en annan lösning är att skaffa drönare.

Jag välkomnar debatten då jag å ena sidan förstår att barn som inte kan sova måste få hjälp. Jag förstår att de som får sina bilar uppbrända vill ha strängare påföljder för de som orsakar dem detta och att olika tekniska lösningar kan underlätta i polisens utredning. Det som å andra sidan helt saknas i debatten är ett långsiktigt perspektiv och tillvägagångssätt om hur vi får dessa människor, bland annat dessa barn och ungdomar, att må bra. Ingen av dessa lösningar, oavsett hur mycket det möjliggör en eventuell lindrande effekt eller inte,  så botar vi bara symtom i nuläget och inte grunderna till orsaken.

I detta är det min övertygelsen att arbetet med att kommunikationen och stöd måste bli bättre. En långsiktig lösning i en del av kommunikationen är att prata med barn och unga om det normativa kulturen i samhället och vilken stress som finns hos unga, detta kommer att gör underverk för barn och ungas välmående. Det är ett långsiktigt arbetet som kommer att ta tid och som självklart skall kombineras med kortsiktiga lösningar till en början. Vi kan dock inte stirra oss blinda på nuet för att i och med att pratar om just långsikt är det viktigt att börja med detta arbete redan idag och att detta blir en del av det media också förmedlar till allmänheten.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

Ett tråkigt sätt att se det på – vi är värdefull

Sandspår

Ibland känns det tråkigt nog som att fältarbete är en exklusive resurs för de kommuner som har pengar över eller något som är aktuellt i de kommuner där det direkta behovet är uppenbart. När jag skriver uppenbart menar jag självklart uppenbart för de icke invigda i fördelarna med det sociala fältarbetet. Vi som är invigda förstår ju att det inte handlar om att det alltid skall finnas ett direkt behov eftersom att insatsen som fältare är grundad i det förebyggande arbetet och att se till att det direkt behovet inte uppstår.

Den erfarenhet jag hittills har av fältarbete i Partille är att majoriteten av det preventiva arbetet riktas mot den selektiva gruppen som behöver stöd i att inte falla ytterligare längre ner i fördärv eftersom de själv inte söker hjälp av olika skäl. Att hjälpa denna grupp av ungdomar ett steg uppåt är ofta problematiskt och kräver mycket tid. Största delen av arbetet är därför att hålla dem över vattenytan. Det görs genom uppsökande fältarbete och närvaro i ungdomsaktuella miljöer.

Min kollega förklarade för mig att förvaltning och politiker i vår kommun är positivt inställda till det förebyggande arbete som fältgruppen har utfört under mer än ett decennium i Partille kommun. Detta är vi i fältgruppen väldigt glada och stolta över men det vore förståndigt av oss att inte ta detta för givet. Förvaltningschefer, politiker, ekonomiska tillgångar och allt däremellan kommer inte vara för evigt. Att förlita oss på andras goda vilja och goda förstånd gör oss utsatta.

Hur gör vi då för att säkra behovet för våra tjänster? Hur gör vi för att få förvaltningar och politiker att förstå att vårt arbete är viktigt och värdefullt? Räcker det inte med att vi gör ett bra jobb?

Opinionsgruppens arbete är hittills av liten betydelse men detta vill vi ändra på. Vårt syfte som opinionsgrupp är till för att skapa framför allt opinion och motivera viljan bland alla fältare i riksorganisationen att delta i arbete i opinionsbildning. För att sedan tillsammans förmedla vår professions betydelse och värde inom allt tillhörande socialt arbete. Vårt syfte kommer att vara att stötta alla er som vill vara med och påverka och förmedla att vårt arbete är viktigt.

Tyvärr är vår profession inte lika självklara som många andra yrken inom socialt arbete och tråkigt nog måste vi påminna vår omgivning om vår existens, vårt arbete och vårt värde. Utan er medlemmar kommer inte detta vara möjligt. Först när vi når ut och får förvaltningar runt om i Sverige att förstå värdet i vår profession kommer de också satsa på vår profession men detta kräver arbete och engagemang som måste underhållas med tid.

I en uppsats skriven av två studenter, som jag hittade på nätet, drog de slutsatsen att det evidensbaserade sociala arbetets problem inte vara att metoden var overksam utan det största problemet var att arbeta medvetet professionellt och metodiskt. Jag vill hävda att en del av detta arbete är att delta i det opinionsgrundande arbetet. Detta arbete grundas inte bara i att trygga en generation av ungdomar, utan även i att trygga våra jobb.

Ni får mer en gärna skriv ett inlägg som ni sedan kan skicka till oss. Tipsa oss om nedskärningar i fältarbete i er kommun. Tipsa oss om aktuella nyhetshändelser eller till och med bättre, skriv om dem själv och skicka in en debattartikel där ni undertecknar som fältarbetare. Ni får gärna tipsa oss och andra genom att skriva inlägg om hur vi fältare kan göra för att bli mer synliga.

Martin Wramsby – Fältgruppen i Partille kommun