Kielos budord

Till vår fantastiska kollega Kielo Penttinen som går i pension.

Kielo är en erfaren och driven person som jobbat längst med uppsökande fältarbete av oss i Fältgruppen Angered. Hon har lärt oss så mycket under åren; detta då hon är en person som har många visdomsord på lager som hon gärna delar med sig av. En del har varit lättare att förstå sig på än andra, men vi som varit hennes kollegor har alltid eftersträvat att följa dem så gott vi har kunnat. När hon nu lämnar oss för en tveklöst lika aktiv fritid, lämnar hon oss i stor saknad men med många klokheter i våra ryggsäckar. Vi tänkte här dela med oss av några utav ”Kielos budord” vilket består av ett antal råd som vi fångat upp under årens lopp som hennes arbetskamrater. Dessa budord ramade vi även in och gav som present till Kielo i julklapp för två år sedan.

 kielo1

 Kielos tio budord.

1.  Du ska aldrig lova ungdomar något du inte kan hålla  

Ungdomar vi jobbar med kan ha blivit svikna av vuxenvärlden många gånger. När vi försöker bygga relation och tillit får vi aldrig svika det förtroendet. Ett löfte kan betyda mer än vi tror.

2. Du ska alltid fälta på ettans växel 

När vi är ute i områdena och ungdomar ser oss är det viktigt att vi bjuder in till samtal genom att visa att vi inte har bråttom.

3. Du ska veta att alla människor går igenom stadierna morgon, förmiddag, middag, eftermiddag och kväll i livet

#densomvetdenvet

4. Vid dagens slut ska du ha åstadkommit något som var värt att stiga upp ur sängen för 

Detta kan vara ett mål för varje arbetsdag, som ett försök att hitta en mening i arbetet. Det är viktigt att kunna uppskatta ens egna arbete, även i det lilla.

5. Du ska inte svära på finska 

Efter Kielos hårda uppväxt på finska landsbygden har svordomarna på det finska språket fått en annan innebörd, därav är dom bannlysta.

6. Du ska aldrig lämna en kollega med hög arbetsbelastning ensam 

När man arbetar i ett arbetslag är det viktigt att se till gruppens behov. Vi har alla ett gemensamt mål i arbetet, därav är det viktigt att hjälpas åt och se när någon behöver en hjälpande hand, trots att denne kanske inte ber om den.

7. Du ska lära dig att lyssna på växterna när de talar till dig 

Om du spenderar tid med växter och försöker läsa av hur de mår så kan du lära dig att kommunicera med dem och se vilka behov de har. Detta är mycket viktigt för ett levande hem och för att få en frisk arbetsatmosfär, samt för att lära sig att respektera allt levande.

8. Vid fältande ska du alltid täta vid möte med andra 

Vi jobbar som ett team när vi arbetar uppsökande och det är viktigt att vi håller ihop i alla situationer; en regel som har funnits sedan finska vinterkriget.

9. Du ska alltid behålla köttbullarna på tallriken 

Vid formella middagar på arbetsplatsen såsom det årliga julbordet skall vi icke glömma att vi är tjänstemän som har ögonen på oss och måste alltid hålla ”måttet”. Därav får vi aldrig bli mer förfriskade än att vi kan behålla köttbullarna på tallriken. Denna regel gäller även för prinskorvar.

10. Har du tid att klaga på något har du tid att göra något åt det 

Det är väldigt lätt att kritisera ett beteende eller ett problem, men att samtidigt glömma av du själv är en del av lösningen och måste bidra till denna. Detta leder oss in på ytterligare ett talesätt som Kielo anammat: ”bakom varje klagomål finns ett önskemål”. Det är viktigt att inte tappa bort denna riktning under livets konflikthanteringar.

 

Historik 

Kielo menar att den röda tråden genom hennes arbetsliv alltid har varit ungdomsfokus. Under livets gång är hon tacksam att hon lärt sig vikten av att förändra det hon inte kan acceptera, acceptera det hon inte kan förändra, och förståndet att förstå skillnaden mellan dessa.

kielo2

Kielo startade sin karriär i Angered i januari 1980. Hon började arbeta i Rannebergens badhus som badmästare. Därefter gick hon en intern fritidsledarutbildning och började på Rannebergens parklek, öppna förskola samt eftermiddagsverksamhet för mellanstadieelever. Efter att parklekarna försvann deltog hon i områdesarbete i Rannebergen med olika projekt för ungdomar. Vidare började Kielo på Gårdstens fritidsgård i början av 90-talet, vilket blev den arbetsplats som hon arbetat på längst under sin karriär. År 2005 tog Kielo sin socionomexamen. Året därpå började hon på GUTS, en mötesplats för tjejer och transpersoner. Hon hann gå tillbaka till Gårdstens fritidsgård som metodutvecklare innan hon till sist blev anställd i fältgruppen 19/10 2010. Sedan dess har hon hunnit gå igenom ett antal chefsbyten, organisatoriska tillhörigheter samt ändrat arbetsuppdrag. För cirka 6 år sedan fick vi det uppdrag vi har i dagsläget och blev Fältgruppen Angered. Resten är historia.

Fältgruppen Angered

 

Annonser

”Rejan varför ska du sluta mannen? Du får inte sluta!”

Mitt namn är Rejan Rashid och jag är 32 år gammal. Jag har jobbat i Mölndals stad sedan 2008 inom skolans värld, på fritidsgård och även ute på fältet som fältassistent. Efter att ha varit i kommunen i åtta år kommer jag nu att byta jobb och börja jobba på Bagarns mötesplats i Göteborgs stad. Tänkte skriva lite om hur det känns, relationer och min roll.

Inom dessa verksamheter är det viktigt att skapa relationer till ungdomarna för att göra ett så bra jobb som möjligt. Det är också viktigt med långsiktighet och kontinuitet för att relationen skall hålla en längre tid.

Ett exempel på hur en relation kan vara viktigt i vårt arbete kan vara när två ungdomar hamnar i en fysisk konfrontation. Med hjälp av relation kan man avstyra bråket på ett enklare sätt. Detta eftersom ungdomen är mer mottaglig på grund av våra förväntningar på varandra och den ömsesidiga respekten i och med relationen.

Under resans gång har jag träffat på många olika professionella som har påverkat mig i mitt arbete på olika sätt. Jag har inspirerats av många olika sätt att arbeta med ungdomar, både bra och mindre bra. Ett bra exempel är när en professionell har ungdomarna och deras behov i fokus. Ett mindre bra exempel är när professionella fokuserar på och styrs av deras egna behov i deras arbete. Genom detta har jag hittat mitt egna sätt och stil att arbeta med ungdomarna med deras behov i fokus och relationen som metod.

Även ungdomarna har varit viktiga i min professionella utveckling. Ett exempel är att ungdomar är så olika och har olika behov och detta har gjort att jag har anpassat mitt sätt att arbeta beroende på ungdomen, situationen och deras miljö.

Jag har inte märkt hur viktig jag har varit för vissa ungdomar, kollegor och vår verksamhet förrän nu, nu när jag skall sluta. Mina kollegor Elin Lund och Elsa Björklund hade tillsammans med ungdomarna planerat en hemlig avskedsfest för mig. Jag trodde att det skulle bli en helt vanlig fältkväll men när jag kommer in till Lindomegården så mötts jag av ett 60- tal ungdomar som hade kommit för att säga hejdå. Jag blev helt chockad! Hade ingen aning om detta. Det var väldigt känsloladdat, fick gåshud och jag typ dog! Det var den finaste stunden i min karriär, det var en bekräftelse av hur viktig jag hade varit för ungdomarna och hur bra jag hade utfört mitt jobb.

Jag har följt vissa ungdomar från att de var 13 år tills att de hade fyllt 19 år och blivit myndiga, skaffat sig bil, körkort och jobb. Jag har varit med vid övergången från tonåren till att bli en ung vuxen. En svår period i livet för många där man försöker hitta sin egen identitet. Min roll i den ungdomens liv har varit, en trygg vuxen som man kan prata om det mesta med, stärka ungdomens egen identitet, coacha och stötta till en meningsfull fritid, jobba förebyggande och hälsofrämjande.

”Vi ses någon gång” Men kommer vi att verkligen ses igen? ”See you layter” Säger man i engelsktalande länder precis efter att man har avslutat en träff fast man kanske inte skall ses på ett tag. Jag tror att vi vill skydda oss själva lite granna och avdramatisera avslutet.

Det är inte lätt att avsluta dessa relationer man har byggt upp. Däremot är det viktigt att bekräfta ungdomarnas känslor och ha förståelse för det de känner. Det är även viktigt att vara tydlig och förklara det så som det är. Så är livet ibland, saker och ting har oftast ett avslut.

Vi fältare/ungdomsarbetare är otroligt viktiga i ungdomarnas liv och spelar en viktig roll i deras utveckling och i deras vardag. Detta får vi inte glömma eller förminska. Det är först nu jag  verkligen har insett det, nu när jag skall sluta. Tack alla fina ungdomar och kollegor för att ni har gjort mig till en bättre professionell ungdomsarbetare men även gjort mig till en bättre person.

Kärlek och Respekt till er och lycka till med allt i livet.

rejan

Stor cred till Elin Lund och Elsa Björklund som har hjälpt mig med att bolla idéer, tankar och känslor i detta inlägg.

Rejan Rashid – Fältassistent, Mölndals stad

Det är fint att jobba som fältare.

Julen 2014 var senast jag var ute och fältade. Därefter har jag haft en del uppföljningskontakter med ungdomar från fältet, jag har hunnit arbeta en tid på Stödcentrum för brottsutsatta och dessutom varit föräldraledig. Jag var näst intill övertänd när jag skulle ut min första kväll på Nordstan igen. Jag kände mig förunnad som inte bara har ett jobb, utan ett jobb som jag tycker om.

Jag sa till min nya kollega att jag måste försöka att hålla ihop mig lite för annars kommer jag le superduperstort åt varenda unge jag ser, räcka fram handen och helt oreflekterat vilja säga hej till alla utan att tänka på att jag är en representant från socialtjänsten.

Jag tog några extra andetag och slutade studsa runt. Till min förvåning var det en hel drös med ungar som jag kände och som kände mig. Det var så fint att se välkända ansikten som glatt kramades och välkomnade mig tillbaka, frågade hur jag haft det och hur barnet mådde. Av någon blev jag utskälld för att jag varit borta så länge och några ignorerad helt min tillbakakomst.

Men där fanns en väldans massa fler ungdomar. Min kollega presenterade mig för en hel del och framför allt drog de jag redan kände med sig fler ungdomar i samtalen. De ytliga hälsningarna gick snabbt över i viktiga berättelser om allt från flykt, sexuella övergrepp och hemlöshet.

När jag går ut på stan och fältar så är det delvis som mig själv men också som en i gruppen. Som en i Fältgruppen. Jag blir accepterad och anförtrodd saker av ungdomar på grund av deras relation till mina kollegor. Den relationen finns tack vare ett gediget arbete. Genom att respektera de vi möter, aktivt lyssna och ta historier på allvar, be om ursäkt när vi gör fel, förklara system och vad vårat ansvar är och verkligen försöka jobba bort våra förutfattade meningar om saker och ting, är Fältgruppen Citys relation till Nordstans ungdomar hiskligt fin.

Jag vet att det jag förmedlar är en upplevelse baserad på min egen goa känsla av att vara behövd. Att texten utgår från mig själv och inte har ungdomarnas perspektiv. På ett professionellt plan önskar jag att många av de jag kände igen skulle ha gått vidare. Såklart önskar jag att de efter ett och ett halvt år skulle fått hjälp med relationen till sin mamma eller slutat skära sig i armarna, fått en trygg plats att bo på eller slutat knarka.

Men min första dag på fältet var en fin dag. Jag har ett så jävla viktigt jobb och det är så jävla viktigt för mig.

 

Mia Sundkvist, Fältarbetare i City Göteborg

Besparingstider

Jag har jobbat som fältsekreterare på socialtjänsten sedan september 2013. Kommunen som jag jobbar i är liten med knappt 10 000 invånare, men vi har ändå haft lyxen att ha två fältsekreterare som jobbat heltid. Jag började på ett vikariat men blev erbjuden fast tjänst när min dåvarande kollega bytte jobb inom förvaltningen. Jag tackade ja och har inte ångrat mig än. Jag trivs jättebra på mitt jobb, men under hösten har jag i princip jobbat själv eftersom min kollega varit mammaledig och vikarien slutade innan vikariatet var avslutat.

Nu står vi inför stora utmaningar på grund av det svåra ekonomiska läget i kommunen.

Kommunstyrelsen beslutade i september om att omedelbart införa inköpsstopp för kommunens verksamheter. Alla tjänster som blir lediga ska också upp till kommunstyrelsen för prövning om eventuell återbesättning. Besluten är tagna för att komma tillrätta med kommunens ekonomi.

Ett sätt att spara är att införa inköpsstopp, ett annat att minska personalkostnaderna.

Jag är medveten om att när min kollega i början av september beslutade sig för att byta jobb måste man följa de riktlinjer man dragit för återbesättandet av tjänster. Jag är också medveten om att fältverksamheten inte är lagstadgad och att man kan spara in på den kostnaden genom att inte återbesätta tjänsten.

Men är det så lätt att spara? Att jobba som fältsekreterare innebär för oss att vi ska jobba förebyggande. Problemet är att det förebyggande arbetet är väldigt svårt att mäta. Vi ska förebygga att ungdomar hamnar i bland annat missbruk, utanförskap, och kriminalitet. För mig personligen handlar det om att hjälpa ungdomar i utsatta situationer. För kommunen handlar det om att spara pengar. Varje placering, skadegörelse eller orosanmälan till socialtjänsten som vi kan begränsa eller förebygga sparar samhället pengar på.

Vi förebygger genom att jobba uppsökande i ungdomarnas miljöer. Vi är i skateparken, på fritidsgården, utanför hamburgerhaket, men vi försöker också finnas på sociala medier. Vi är bland dem på deras villkor och är gäster i deras tillvaro.

Genom att finnas där och prata, skratta och dela upplevelser med ungdomarna skapar vi goda relationer med dem, och bygger även upp ett förtroende för oss som fältarbetare. Tack vare det förtroendet kan vi fånga upp de individer som annars riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Med ledorden frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande, och med den glädjen jag känner för mitt jobb, har jag förhoppningsvis gjort skillnad för någon av alla de ungdomar jag har träffat.

Att inte återbesätta tjänsten innebär att jag ensam inte kommer kunna vara tillgänglig i den utsträckning som behövs. I en socialtjänst där arbetsbelastningen är hög på varje anställd blir det svårt för mig att få avlastning i de arbetsuppgifter som vi tidigare delade på två inom fältverksamheten. Framför allt ska man inte jobba på fältet ensam på grund av de risker det innebär. Men även om man skulle få hjälp några timmar varje vecka så riskerar tiden att jobba på fältet med ungdomarna att minska, och därmed också möjligheterna till att bygga nya relationer och underhålla de gamla. De relationer som är grunden i det förebyggande arbetet.

Fältsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att ena dagen sitta i möte en hel dag och jobba förebyggande på samhällsnivå, för att nästa dag börja klockan 16.00 och jobba på fältet fram på småtimmarna, tycker jag är roligt och omväxlande.

Att kunna dela dessa arbetsuppgifter med en kollega är för mig ovärderligt. I det uppsökande arbetet kan vi genom våra olikheter komplettera varandra, och på så sätt få kontakt med fler ungdomar. I det vardagliga administrativa arbetet kan vi dela olika uppgifter mellan varandra och därmed få mer tid för att strukturera och utveckla arbetet, och mer tid för våra ungdomar. Man vet aldrig när en ungdom frivilligt kommer till någon av oss i förtroende för att prata och dela med sig av saker som han eller hon har hört eller varit med om. Då är det viktigt att vi har tid för ett respektfullt bemötande. Genom att inte ha kalendern fullbokad varje dag, har vi oftast tid att ta det samtalet direkt istället för att behöva boka en tid någon gång i framtiden. För oss kanske det handlar om ett par dagar, men för en ungdom är det en evighet. Vi måste ha den tiden över som ingen annan har för just den killen eller tjejen.

Strax innan jul fick jag ett mail av socialchefen. Han skrev att han hade haft ett samtal med ordföranden i socialutskotten där man från utskottets sida kommit till insikt att man inte kan spara in på den viktiga fältverksamheten. Nu är det formella beslutet taget och rekryteringen är äntligen igång. Jag vet inte vem jag ska tacka för att man tog beslutet, men jag vet att jag och min nya kollega kommer få arbeta hårt när tjänsten blir tillsatt och vi ska täppa till de luckor som blivit i arbetet under min tid som ”ensamstående”.

Fältarbete handlar om mycket mer än att hänga med ungdomarna på samhället, det handlar om frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande.

Niklas Vestlund – Fältsekreterare, Gnosjö

Orosanmälan

soul-623424_1280

Finns säkert de läsare, social arbetare och fältgrupper, som har ett omfattande arbete av att skicka in orosanmälan. Att arbetet med orosanmälan kan säkert variera kraftigt beroende på viken typ av befolkningsklimat och område fältgruppen eller det sociala arbetet utförs inom. Jag å andra sidan har under den tid jag jobbat inom socialt arbete hunnit med fyra stycken orosanmälningar av ungdom, alla under de senaste fyra veckorna.

Jag vet att det finns de som drar sig för att göra orosanmälan på grund av det upplevs som jobbigt. Jag tycker också det är jobbigt att göra orosanmälan. Tidigare har jag pratat med fritidsledare om vikten av att göra orosanmälan utan att egentligen själv gjort en anmälan. I dessa fall har det handlat om att ungdomar använt alkohol eller droger vilket även mina orosanmälningar har handlat om.

Det kan kännas som att orosanmälan ställer till det för ungdomen i stunden. Det jag upplever som jobbigt är inte att faktiskt göra anmälan, som jag vet kommer gagna ungdomen i det långa loppet.  Mitt problem är av en till synes mer självisk karaktär. Jag vill inte att min relation till ungdomen skall skadas. Mina kollegor försäkrar mig om att de har sällan fått större problem i relationen till ungdomar där det förekommit orosanmälan men trots detta så oroar jag mig. Tror det handlar om att jag upplever mig investerat tid och känslor i relationerna som jag är inte vill förlora (utifrån ett professionellt aspekt).

Hittills har jag inte märkt av några större problem i de relationer där jag gjort orosanmälan. Tvärtom skulle jag vilja påstå, en av dem som jag inte kände särskilt väl innan orosanmälan upplever jag idag är mer kontaktsökande än tidigare. Sedan kanske detta helt beror på vad för typ av relation  du som fältare har till ungdomen, vad för typ av händelse det handlar om och deras generella relation till myndigheter.

Dela gärna du också dina tankar och upplevelser, dåliga och goda, om att göra orosanmälan!

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Vikten av att tappa det ibland

Hade nyligen förmånen att prata med en äldre ungdom som jag känt sedan han gick i mellanstadiet. Så som det ganska ofta blir när man träffar äldre ungdomar så kopplar de tillbaka till gamla händelser och saker som varit viktiga för dem. Ganska ofta blir det samtal om läger, projekt eller dramatiska händelser.

Den här gången pratade vi om ett läger vi var på för några år sedan. Killen ifråga hade då brutit mot reglerna upprepade gånger vilket till slut ledde till att jag blev väldigt arg och skällde ut honom rejält, eller för att använda hans ord.

”Johan, kommer du ihåg den där gången vi var på läger och du blev arg på mig och tappade det?”

Jag mindes den gången väldigt bra och vi pratade vidare om varför jag hade blivit arg och även om hur han hade reagerat med ilska tillbaka och en massa andra tjuriga känslor. Vi pratade också om hur vi gick vidare och blev sams igen. Han reflekterade kring att han faktiskt i efterhand tyckte det var viktigt att vi ledare sa ifrån den gången.

”Det känns skönt att ni faktiskt bryr er… på riktigt.”

Jag frågade vad han menade med att vi (jag och mina kollegor) brydde oss på riktigt. Kan man bry sig på låtsas?

Han tänkte efter en stund, och sedan förklarade han det med att han kände så eftersom vi visade inför ungdomarna att vi blev arga, ledsna och även glada, över saker de gjorde. Att det kändes äkta. Hade vi bara med ord sagt och beskrivit att vi var arga så hade det inte känts på samma sätt.

Jag har funderat lite kring detta och tänker att han beskriver är något väldigt viktigt. När man är ”professionell” så bär man alltid en mask som också gör att man bibehåller en viss distans till dem man jobbar med. Den här distansen är i sig inget dålig, utan något som är helt nödvändig när man jobbar med människor. Utan den skulle relationen till de människor vi jobbar med kunna bli väldigt komplicerad, och vi skulle antagligen ta beslut utifrån mer personliga och känslomässiga önskemål. Det skulle också kunna bli väldigt jobbigt att härbärgera alla tunga känslor kring ungdomar och barn som har det väldigt svårt och far illa.

Men ibland är det nog bra att vi tappar det; att vi tappar vår professionalitet och visar oss naket mänskliga. För även om vår professionalitet är ett skydd både för oss själva och de vi jobbar för så kan den där distansen också göra att vi inte når hela vägen fram i vårt relationsskapande.

Min ungdom sammanfattade det väldigt bra i slutet av vårt samtal.

”Johan, du och jag har alltid haft bra kontakt, men jag tror att efter den gången på lägret så kändes det som att den blev djupare och mer på riktigt.”

Johan – Fältarbetare, Angered.