Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

Det är skillnad på trygghet och säkerhet

Nyhetsflödet ger en bild av att våldet i samhället ökar och blir råare. Otryggheten ökar och rädslan sprider sig som ett virus.

Det finns två sätt att skydda sig från att bli smittad av detta ”virus”. Det ena sättet är att se till att man inte utsätter sig för smitta och isolerar sig. När det gäller våld gör vi det genom att öka mängden poliser; öka deras befogenheter, sätta upp kameror, anlita vaktbolag och undvika att besöka vissa platser och evenemang där risken att drabbas upplevs som större.

Detta är ett säkerhetstänk som allt mer har kommit att ersätta bristen på trygghet. Ett exempel på detta är när man låter poliser åka med på femmans spårvagn mot Hisingen vissa sena kvällar för att ”öka tryggheten”. För mig som resande på denna linje är det dock inte den känslan som fyller mig när polisen kliver ombord. Snarare fylls jag av rädsla och otrygghet när polisen är närvarande. Vad är det som hänt som gör att de är på vagnen? Finns det någon ombord som kan vara våldsam? Har det skett ett brott? Hur illa är det egentligen när polisen måste ha en så hög närvaro på just min vagn?

Med det menar jag inte att polisen inte behövs på vagnen. Men det är snarare bristen på trygghet som kräver deras närvaro; man kompenserar den bristen med ökad säkerhet.

Ett annat sätt att ta sig an ”otrygghetsviruset” är att bekämpa dess uppkomst och på så sätt skapa äkta trygghet. För mig är känslan av trygghet att faktiskt inte behöva oroa mig för våld och att utgå från att ingenting otäckt kommer att hända.

När jag var ung tog jag ofta cykeln och hälsade på hos min mormor och morfar. De bodde i ett hus på landet. Jag behövde aldrig veta om de var hemma eller inte. För var de iväg på ett ärende kunde jag ändå ta mig in genom att använda dörrnyckeln som alltid fanns till hands; hängandes på en spik till vänster ovanför ytterdörren. De var inte de minsta oroliga över att de skulle få ovälkommet besök eller att någon skulle missbruka gästfriheten. Antagligen väldigt naivt; men visar också på en väldigt stark trygghetskänsla.

Att åstadkomma ökad trygghet är ett långsiktigt politiskt arbete. Antagligen behövs det stora strukturella förändringar för att minska utanförskap (som är en vetenskapligt bevisad grogrund för våld och kriminalitet). Vi behöver få en bättre fungerande grundskola, minskad arbetslöshet, minskade ekonomiska klyftor m.m. om vi ska få ett tryggare samhälle med mindre våld och kriminalitet.

 Risken är att om vi fortsätter att kompensera bristen på trygghet med säkerhet så kommer otryggheten att fortsätta sprida sig. Själv vill jag gärna kunna bli lika naiv som min mormor och morfar, lita på mina medmänniskor och en dag få hänga min dörrnyckel på en spik ovanför min ytterdörr.

Johan Berg – Fältgruppen Angered