Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

Förhöjd hotnivå

Det är förhöjd hotnivå mot landet. Vart vi än går i Nordstan möter vi uniformerade poliser. ”Måste ni gå i Nordstan? Snälla gör inte det! Tänk om det kommer en terrorist” vädjar ungdomen. ”Du kan vara lugn, det är ingen som hotat att spränga Nordstan” säger jag och fortsätter ”Polisen är bara extra uppmärksam på platser där de är mycket folk”. Ungdomen köper inte detta utan frågar snabbt om vi läst inlägget som florerar runt på facebook. Inlägget om att man ska hålla sig borta från Nordstan under julhandeln. Vi har alla sett det. Jag och min kollega försöker lugna genom att informera om att inlägget är falskt. Att de personer som publicerat detta bara vill skrämmas. En annan springer fram till oss och ropar uppjagat ”Polisen tog precis en IS-person på donken!”. Det finns inget i ungdomens berättelse som säger att den polisen gripit skulle vara en ”IS-person”, ändå är ungdomen övertygad om att så är fallet.

Terrorattacken i Paris gör att många upplever att den hänsynslösa paristerrorismen är närmare än någonsin. När Sverige också höjer hotnivån samtidigt som media går ut med en förhastad bild på en ”potentiell” terrorist är det som om befolkningen går in i en masspsykos. Många unga vi talar med under kvällen pratar om hotet från terrorismen. Flera uttrycker oro för att någon ska spränga Nordstan, andra funderar kring orsakerna bakom IS, en uttrycker ”Är det inte lika bra att sluta släppa in folk?” och en tredje säger ”Man borde skjuta ner alla som försöker komma in i Sverige”.

Jag har nyligen bemött rädslor hos unga som jag inte känner igen. Jag upplever att fler likställer IS med Islam. Vissa kopplar även samman att flyktingar skulle vara potentiella IS-sympatisörer. Dessa tankar är oerhört problematiska och vi vuxna måste hjälpa ungdomar att tänka kring detta.

Utgå från:

  1. IS är inte Islam utan en terroristgrupp. IS, eller Daesh som de borde benämnas, har lika lite med Islam att göra som Ku Klux Klan har med Kristendomen.
  2. Personer på flykt flyr krig, övergrepp och förtryck. De tvingas lämna sitt land, sitt liv och ofta sin familj för att söka skydd. De flyr terror och ofta terror från just Daesh. Människor på flykt är inga terrorister.

Senare den kvällen talar jag med en ungdom som nyligen kommit till Sverige. Han är orolig. Men denna ungdom uttrycker en annan oro. Han sa till mig ”Tänk om alla svenskar kommer tro att jag är som dom (IS) för att jag är muslim”. Ungdomen kollar ner i marken och fortsätter ”Det var redan innan svårt att få svenska kompisar”.

Ungdomens rädsla är helt förståelig. Terrorismens masspsykos ger konsekvenser för individer. Att behöva vara rädd för att andra ska misstänkliggöra dig enbart för att du är muslim, eller kanske bara för att du har svart hår och bruna ögon, anser jag vara ett större hot mot det svenska samhället än hotet från Daesh. Speciellt med tanke på det rådande rasistiska klimat som breder ut sig i Sverige. Kanske är det så att politikerna istället behöver öka beredskapen och höja landets hotnivå mot rasismens framfart? Rasism om något är ett förhöjt hot mot Sverige och dess invånare.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg