Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

Vem har stulit alla bänkar?

Var har alla bänkar tagit vägen? Plötsligt är det en tom, karg yta där jag tidigare kunde sätta mig en stund och vila mellan samtalen med ungdomarna. Jag ser mig omkring i Nordstan och upptäcker att i princip alla sittplatser tagits bort. Samma fenomen även på centralstationen; nästan inga bänkar kvar i väntsalen.

 Min första tanke är att det byggs om och att det snart kommer nya bänkar, men efter ett par månader har jag insett att bänkarnas frånvaro är permanent. Här ska ingen sitta längre, inte vila, inte vänta; här ska man bara passera. Inte ens i väntsalen på tågstationen ska man kunna vänta sittandes. Det karga rummet gör att jag känner mig ovälkommen och mot slutet av ett arbetspass på ”fältet” är jag trött i både rygg och ben.

”Tramp, tramp, tramp gå på och trampa. Här finns ingenting att få. När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest. Det är bäst för dej att trampa och gå på”

Joe Hills gamla visa Luffaren dyker upp i mitt huvud. Bänkarna i city har antagligen försvunnit på grund av att de nyttjades av ’fel’ personer. För det var ju inte bara kunderna i Nordstan eller tågresenärerna som satt på de där bänkarna. Här vilade ju även de trasiga, fattiga och oönskade – tiggarna, de hemlösa, ungdomarna och en och annan fältarbetare.

 Fenomenet kallas exkluderande design och tanken är att genom formgivning och design hålla oönskade människor borta i den aktuella miljön. Ibland genom att helt enkelt plocka bort sittplatser, ibland genom att göra bänkar smala, sluttande eller på annat sätt obekväma så man inte ska kunna ligga på dem.

Lösningen med exkluderande design står i skarp kontrast till det svenska folkhemmet och välfärdssamhället. Idén om ett samhälle som är ett hem för hela folket, och präglas av samförstånd och jämlikhet. Nu signaleras det istället att inte alla är välkomna i våra allmänna rum och att staden inte är för alla. Det är inte fattigdomen som bekämpas utan den fattige.

Joe Hill skrev texten till Luffaren (The Tramp) 1913 och det är sorgligt att den går att applicera på ett svenskt fenomen 2016.

 ”Neråt gatan stod en snut. Snuten snöt’en resolut och han fråga’n: ”Varför går du här och dräller fattigfan? Med till domaren, din sparv!” Domarn sade: ”Vilket larv. Vi vill inte ha nån luffare i stan!”

Amerikansk originaltext: Joe Hill, ”The Tramp”, 1913  Svensk text: Rune Lindström, 1963

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

När barnen lärde mig om ansvar

Plötsligt händer något i rummet. Killarna som för bara en liten stund sedan var fokuserade på uppgiften drabbas av något som liknar en kollektiv psykos. En ska gå på toaletten samtidigt som en annan börjar leta efter en papperskorg. En tredje ställer sig upp och vänder stolen så att han sitter med ryggen åt tavlan. Två av dem som fortfarande sitter ner börjar slå varandra på armarna och den siste tar upp sin mobil och börjar bläddra bland apparna. Jag och min kollega står förvånade och lite handfallna inför situationen. Vad är det som händer?

Jag och en kollega är involverade i ett projekt med en högstadieskola i Angered. En gång i veckan träffar vi killarna i en sjundeklass och arbetar med värdegrundsfrågor. Tjejerna i klassen gör samma sak parallellt, men har en egen grupp tillsammans med andra kollegor.

Under terminen har vi jobbat mycket med mänskliga rättigheter med utgångspunkt i barnkonventionen. Vi har även jobbat med ungdomarnas egna frågor kring pubertet, skola och demokrati.

Dagens tema var våld och hur man förebygger och skapar en tryggare miljö i skolan. Efter att ha brainstormat med killarna kring ämnet började vi sortera i materialet på tavlan för att få konkreta förslag på förändringar som skulle kunna öka tryggheten på skolan. Ett tema som var tydligt bland förslagen på tavlan var att eleverna saknade lärarna i korridorerna och på skolgården under rasterna. När vi frågade killarna hur de vill ha det och hur många lärare som skulle behövas tänkte de väldigt konkret och logiskt.

”Det finns fyra korridorer på skolan och det skulle behövas en lärare per korridor.”

”Vad bra… då skriver jag det som förslag. Det behövs fyra lärare som har koll på korridorerna under rasterna. Är det något mer ni önskar av lärarna?”

Det är då vi tappar killarnas intresse. Från fokuserat och kreativt till oroligt kaos på ett par sekunder. Vi försöker förtvivlat få ordning i rummet igen, men har till en början svårt att förstå killarnas beteende. Det är deras sista lektion på eftermiddagen; kanske är de trötta och längtar efter att få sluta för dagen eller kanske tycker de bara ämnet är tråkigt. Men min magkänsla säger att det är något med det som vi skrivit på tavlan som är den utlösande faktorn.

”Okej killar, det här funkar inte. Jag tror att det är något med det jag nyss skrev på tavlan som får er att tappa intresset. Jag tror inte ni tycker att det här är meningsfullt, men ni måste hjälpa mig att förstå varför ni inte tycker det.”

Det blir lite lugnare i rummet, men frustrationen finns kvar. Jag får bekräftelse på att de tycker att det vi gör är meningslöst.

”Det här är fattigt.” ”Jag fattar inte varför vi gör det här.” ”Det här kommer inte att leda till någonting.”

Jag står och funderar en stund samtidigt som killarna fortsätter att stöka omkring i rummet. Plötsligt så slås jag av en tanke som skulle kunna förklara det som händer.

”Kan det vara så att ni inte tror att skolan kommer att lyssna på ert förslag om lärarna?”

”Ehh… ja!” svarar en av killarna som om jag vore den dummaste personen på jorden.

”Så hur tror ni lärarna kommer att reagera om jag berättar om ert önskemål? Tror ni inte att de bryr sig?”

Det blir tyst i rummet. Först säger ingen någonting, men till slut är det en av killarna som vill berätta hur han tror att de kommer att reagera.

”Först när du kommer med lappen kommer de att vara nyfiken och hoppas du kommer med en check. Sedan när de ser vad det står kommer de att knyckla ihop lappen och slänga den i papperskorgen.”

Jag får en klump i magen. De andra killarna håller med; alla är överens om att lärarna inte kommer att ta deras förslag på allvar.

Själv tror jag inte att det är så att lärarna inte bryr sig. Det finns säkert andra förklaringar till att man inte är ute i korridorerna; arbetsbelastning, resursbrister, att lärare och barn har rast samtidigt, att man inte anser att trygghetsarbete i korridorer ingår i det pedagogiska arbetet och säkert finns det en massa andra faktorer som jag inte har kunskap om.

Men jag tolkar killarnas reaktion som att de känner sig övergivna på rasterna; att de själva får ta ett alldeles för stort ansvar kring situationen i korridorerna och på skolgården. Jag tänker också att det inte är ett ansvar som vi kan lägga på våra barn då vi vet att våldet, mobbingen och trakasserierna finns där. De behöver och vill ha vuxna som tar ansvar för tryggheten och säkerheten även utanför klassrummet.

Jag avslutar vår träff med killarna för den här gången och ber om ursäkt för att jag håller på att lägga ett ansvar på dem som de inte ska behöva bära. Självklart är det så att jag borde ha den här diskussionen med de vuxna och anställda på skolan istället. För visst är det väl så att det är vuxenvärlden som har huvudansvaret att se till att våra barn har en trygg miljö?

Johan Andersson Berg, Fältgruppen Angered

Det är skillnad på trygghet och säkerhet

Nyhetsflödet ger en bild av att våldet i samhället ökar och blir råare. Otryggheten ökar och rädslan sprider sig som ett virus.

Det finns två sätt att skydda sig från att bli smittad av detta ”virus”. Det ena sättet är att se till att man inte utsätter sig för smitta och isolerar sig. När det gäller våld gör vi det genom att öka mängden poliser; öka deras befogenheter, sätta upp kameror, anlita vaktbolag och undvika att besöka vissa platser och evenemang där risken att drabbas upplevs som större.

Detta är ett säkerhetstänk som allt mer har kommit att ersätta bristen på trygghet. Ett exempel på detta är när man låter poliser åka med på femmans spårvagn mot Hisingen vissa sena kvällar för att ”öka tryggheten”. För mig som resande på denna linje är det dock inte den känslan som fyller mig när polisen kliver ombord. Snarare fylls jag av rädsla och otrygghet när polisen är närvarande. Vad är det som hänt som gör att de är på vagnen? Finns det någon ombord som kan vara våldsam? Har det skett ett brott? Hur illa är det egentligen när polisen måste ha en så hög närvaro på just min vagn?

Med det menar jag inte att polisen inte behövs på vagnen. Men det är snarare bristen på trygghet som kräver deras närvaro; man kompenserar den bristen med ökad säkerhet.

Ett annat sätt att ta sig an ”otrygghetsviruset” är att bekämpa dess uppkomst och på så sätt skapa äkta trygghet. För mig är känslan av trygghet att faktiskt inte behöva oroa mig för våld och att utgå från att ingenting otäckt kommer att hända.

När jag var ung tog jag ofta cykeln och hälsade på hos min mormor och morfar. De bodde i ett hus på landet. Jag behövde aldrig veta om de var hemma eller inte. För var de iväg på ett ärende kunde jag ändå ta mig in genom att använda dörrnyckeln som alltid fanns till hands; hängandes på en spik till vänster ovanför ytterdörren. De var inte de minsta oroliga över att de skulle få ovälkommet besök eller att någon skulle missbruka gästfriheten. Antagligen väldigt naivt; men visar också på en väldigt stark trygghetskänsla.

Att åstadkomma ökad trygghet är ett långsiktigt politiskt arbete. Antagligen behövs det stora strukturella förändringar för att minska utanförskap (som är en vetenskapligt bevisad grogrund för våld och kriminalitet). Vi behöver få en bättre fungerande grundskola, minskad arbetslöshet, minskade ekonomiska klyftor m.m. om vi ska få ett tryggare samhälle med mindre våld och kriminalitet.

 Risken är att om vi fortsätter att kompensera bristen på trygghet med säkerhet så kommer otryggheten att fortsätta sprida sig. Själv vill jag gärna kunna bli lika naiv som min mormor och morfar, lita på mina medmänniskor och en dag få hänga min dörrnyckel på en spik ovanför min ytterdörr.

Johan Berg – Fältgruppen Angered