Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

Nordstans fina ungdomar

Du är 20 år och hemlös. Idag hade du fått bistånd av socialtjänsten för att kunna äta. Det var inte särskilt mycket pengar men du hade ätit dig mätt på McDonalds och spatserade nöjt fram till oss för att berätta detta. I samtalet kommer en man fram. Han är kraftigt berusad. Mannen verkar bekymrad och frågar oss alla om vi har några kronor vi kan skänka då han behöver köpa en tågbiljett hem. Jag säger snabbt att jag inte har några lösa pengar och min kollega gör samma. Utan att blinka har du börjat gräva i din ficka. Du räcker över dina sista slantar till mannen utan tågbiljett. Både jag och min kollega ser på dig med förvåning. Vi vet att du är en god person men tanken på att du utan minsta tvekan gav bort dina sista slantar till en främling kändes så himla fint. När vi påpekade detta log du och sa ”Han verkade ju behöva dem”. Jag tror ofta de människor som haft eller har det svårast är dem som har mest hjärta.

nordstan

Det är måndag och jag kommer instormande på kontoret. Stressen på morgonen gör sig påmind genom en smygande huvudverk. Kollegorna är redan på plats när jag slår mig ner på min stol. På mitt tangentbord ligger en liten genomskinlig påse med gelegodis. Jag frågar överraskat vem som lagt godiset där. En kollega berättar att en ungdom som varit på besök under helgen tyckte jag skulle ha dem. Jag log. Du räddade min morgon.

Du är inget jättestort fan av fältarna, ändå tar du upp telefonen och ringer oss den där kvällen. Din vän mår väldigt dåligt och du ber oss komma för att hjälpa hen. Du är en bra kompis.

Jag ser dig först på avstånd när du står och skriker på några killar. Du säger att de inte är helt kloka och att du inte kan förstå att de inte läxar upp sin kompis som precis utsatt din vän för ett sexuellt övergrepp. De är dina vänner, de är äldre och de är fler, ändå står du på dig. Du står verkligen upp för din kompis. Vi gick såklart fram och hjälpte er vidare i denna situation, men det var du som gjorde den största insatsen för din vän.

Det är sen kväll i ett hörn utanför Nordstan. Vi är 7 personer som står i en ring. De tuffa killarna jiddrar som vanligt. Jag tar fram min privata telefon för att visa er något. Plötsligt slinter den ur min hand och landar på asfalten. Man hör hur skärmen spricker. Jag hade funderingar på att köpa ny så jag blir inte jätteledsen men klart att det var tråkigt. Ni däremot utbrister ”Åhh neeeeej”, ”Shit va tråkigt”, ”Faaaaan”. Ni gör allt ni kan för att trösta och ni engagera er så för att komma på så många tips som möjligt. ”Du kan fortfarande svara med lurar trots att skärmen är trasig”, ”Har du hemförsökring?”, ”Kan du inte fråga chefen om en ny?”, ”Köp med abonnemang, det blir mycket billigare”. Det gick inte på försökringen tyvärr, men jag har köpt en telefon på abonnemang som är både bättre och billigare än min tidigare. Tack!

Vi ska snart gå bort till centralstationen för att ta emot de flyktingar som kommer med tågen. Ni är en stor grupp killar som lyssnar nyfiket när vi berättar om vårt uppdrag. Ni blir snabbt väldigt intresserade av vad vi ska göra och frågar ”Får vi följa med? Vi vill också hjälpa till”.

Nordstan och Kanaltorget är riskmiljöer för unga personer. Jag hade inte velat att min 15-åring hängde där trots att syftet enbart var att träffa vänner. Om du vistas över tid i dessa områden kommer du som ungdom, vare sig du vill eller inte, komma i kontakt med droger. Du kanske själv inte kommer ta droger men du kommer bli tillfrågad. Du lider också större risk att bli utsatt för brott, bevittna våldsbrott eller själv dras in i kriminalitet. Vissa som rör sig i dessa områden är också vuxna personer i missbruk. Umgås du med dem utgör det en risk för dig. Däremot är det viktigt att separera miljön och de ungdomar som vistas där. Ja, det finns unga och framförallt unga vuxna (runt 20-25 år) som söker sig till området för att begå brott t ex sälja droger. Dessa personer är en minioritet av alla de ca 550 ungdomar som jag och mina kollegor arbetar med under 1 år. Exemplen jag skrivit ovan är mer representativ för de unga som vistas i Nordstan/Kanaltorget. Det är såklart många av ungdomarna som har det jobbigt i livet, men de är fortfarande kloka och fina ungdomar som vi ska värna om.

 
Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Socialt arbete på Facebook, hur gör vi?

mobile-phone-426559_1920

Enligt undersökningen ”Unga & media” gjord av Statensmedieråd 2015 så har 95 % av ungdomar mellan 13-18 år smarta mobiltelefoner. Jag tror inte att det är en överraskning att 86 % av dessa ungdomar använder sociala medier på sina mobiltelefoner. Eller att 89 % av dessa ungdomar använder sociala medier varje dag eller flera gånger i veckan. Mer än hälften av dem lägger 1-5 timmar per dag på sociala medier.

Som fältarbetare med uppdraget att bedriva uppsökande arbete av ungdomar i miljöer och forum där unga befinner sig är jag övertygade om att vi som yrkesgrupp borde i relation till vår uppdragsbeskrivning befinna oss i mycket större utsträckning på sociala medier. Innan vi gör detta finns det ett flertal regler som skall följas och beaktas då vi skall bege oss in på dessa arenor. Sedan finns det även flera etiska aspekter att tänka över innan. Exempelvis att ungdomar kanske inte förstår i vilken omfattning de delar privat uppgifter om sig själva via sociala medier och att vi faktiskt kan se detta.

Jag känner att min kompetens på detta område är alldeles för bristfällig.  Jag bestämde mig därför för att söka upp information om detta och hittade på Stockholmsstads hemsida en handbok med titeln ”Handbok – Internet som verktyg i det sociala arbetet” (2015) skriven av Johanna Löfvenius på uppdrag av socialförvaltningen i Stockholmsstad. Nedan har jag försökt kort sammanfatta texten som dock är på ynka 40 sidor, läs den om ni har tid! (Länk finns längst ner i inlägget). Tänkte försöka hålla mig till att återge det som är relevant för användandet av Facebook eftersom handboken stark rekommendera att inte använda Facebook utifrån vissa aspekter.

Internet som verktyg i det sociala arbetet

Syftet med att arbeta med Internet som verktyg kan delas upp i fyra olika kategorier:

  • Kommunicera på Internet
  • Informationssökning
  • Informationsspridning via sociala medier
  • Uppsökande arbete (behandlas kort i handboken mest utifrån om att kartlägga ungdomsgrupper)

För oss som arbetar som fältarbetare är alla dessa fyra kategorier högst aktuella. I handboken står det att Facebook inte lämpar sig i för en myndighet att använda i syfte att kommunicera med klienter, det vill säga unga i vårt fall. Som myndighet är vi skyldiga att skydda personuppgifter, oavsett om de är känsliga eller inte, och detta går inte eftersom Facebook lagrar alla kommunikation på sina servrar. Skulle någon skicka ett meddelande i messanger till dig räknas det som inkommen information och blir då en allmän handling. Denna information måste finnas tillgänglig och hanteras efter speciella anvisningar. Detta gäller även den av ringa betydelse (som dock inte måste diarieföras). Det myndigheter gör för att skydda personuppgifter på de sociala medier där de sker kommunikation med klienter är att de upprättar uppgiftsbiträdeavtal vilket innebär att ägaren av det sociala mediet i sin tur hanterar de förekommande personuppgifter åt myndigheten. Handboken menar på att upprätta ett sådant avtal med Facebook är nästintill omöjligt på grund av att denna sajt ägs av ett stort utländsk företag.

I handboken beskrivs det att det finns ett starkt önskemål från unga om att kunna kommunicera med oss professionella vuxna via nätet. Jag tycker att detta måste var något som vi med uppsökande arbetsbeskrivning borde ta till vara på, om inte nästa vara skyldiga till att tillhandahålla, en sådan möjlighet. Så länge vi följer e-delegationens och SKLs anvisningar för hantering av inkommande handlingar, arkivering och uppsikt finns det inget som hindrar oss att upprätta profiler, sidor eller grupper på sociala medier. Återigen är det dock inte möjligt att följa dessa anvisningar på Facebook eftersom deras användaravtal bryter mot e-delegationens och SKLs anvisningar.

Att använda Facebook utifrån syftet att söka information är dock inte lika svårt juridiskt. Det finns inte lika mycket hinder i att använda information från Facebook. Syfte skall i så fall vara för att diskutera denna information med den unga som vi kommer över då vi befinner oss på Facebook. Innan vi söker information om den unge skall vi ha det tydligt för oss varför vi gör detta och att vi gör denna bedömning individuellt inför varje tillfälle. Det är en framgång att meddela de unga vi möter om att vi finns på Facebook och för att på så vis redan innan gjort dem medvetna om vår närvaro på det sociala mediet. Skulle vi påträffa information är anvisningarna att göra en skärmdump för att dokumentera denna information. Sådan information kan snabbt förändrats och försvinna och därmed har du inte längre belägg på vad du kommit över.

På samma sätt som att söka information är spridning av information lättare att hantera utifrån ett myndighetsperspektiv på Facebook. Ett exempel på detta är att göra det via en så kallad sida på Facebook. I handboken uppges det till och med att socialsekreterare vid handläggning har ett ansvar att vid misstanke söka upp information på sociala medier som exempelvis på Facebook (s.21 i handboken). Sedan går det faktiskt att kommentera på de inlägg vi skapar genom sidan då vi sprider information men det anses var i ett offentligt sammanhang till skillnad från i en privat chat så som Messenger. Om kommentaren skulle innehålla känsliga uppgifter gäller fortfarande samma som ovan, skärmdump och hantering enligt anvisningar i e-delegationen och av SKL. Funktion att skicka privata meddelande till din sida finns fortfarande men går att stänga av. Det går även att stänga av funktionen att kommentarer inlägg du skriver men samtidigt förlorar vi då all möjligheten till personlig kontakt med unga, kan jag tycka.

Sedan är det viktigt att vi följer de användaravtal som finns på det sociala mediet. På Facebook kan vi inte som professionella använda oss av profiler utan då skall vi som från en kommunal verksamhet använda oss av en sida på grund av att det är ett avtal vi ingår i som professionella.  I detta användaravtal måste vi också granska ifall vi som representanter av kommunen kan godkänna innehållet. Det är också viktigt att komma ihåg att få ett godkännande av din förvaltningsledning i ditt användande av det sociala mediet. Löfvenius skriver att rekommendationen då vi brukar exempelvis en Facebook sida måste vi ha uppsikt över kommentarer med mera så att inget kränkande sprids genom vår sida. Därför bör vi vara inloggade minst en gång per dag för att kunna garantera denna uppsikt, eventuellt mer frekvent ifall trafiken till sidan är stor. Inom socialtjänst är vi också skyldiga att informera vårt syfte i användandet av en sida på Facebook, i vilken utsträckning de blir tillgängliga för allmänheten och att kommentarer på inlägg kommer att bli sedda som allmän handling. Det är också viktigt att vara tydlig med vad som inte får kommuniceras genom sidan och vilka åtgärder det får ifall detta inte följs.

Jag känner att jag fortfarande är lite osäker på vad jag skall tänka om alla dessa regler och anvisningar. Innan kunde jag känna att det inte var så nödvändigt att ta reda på alla dessa regler. Tror att i och med mitt privata användande av Facebook så har jag förväxlat min privata inställning till sociala medier med den inställning jag bör ha i mitt professionella arbete. Nu känner jag att jag vill ta reda på dessa regler för att hitta ett sätt som möjliggör mitt arbete i att faktiskt kunna kommunicera med ungdomar på de sociala forum de rör sig inom. Efter att ha läst denna handbok har jag en helt annan förståelse gällande Facebook och varför jag måste vara noggrann i mitt användande av Facebook som fältare. Innan trodde jag det handlade om att skydda mig själv och det behövde jag inte var lika försiktig med tänkte jag. Idag förstår jag att det handlar om att skydda de ungdomar jag arbetar med, det förstod jag inte innan.

 

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille kommun

Länk till handboken:

http://statensmedierad.se/publikationer/ungarochmedier/ungarmedier2015.381.html

Rapport:

http://www.stockholm.se/PageFiles/300639/Utredning_internet%20som%20arbetsverktyg.pdf

E-delegationen

http://www.edelegationen.se/Publikationer/Vagledningar/Riktlinjer-for-myndigheters-anvandning-av-sociala-medier/

 

 

 

Det är fint att jobba som fältare.

Julen 2014 var senast jag var ute och fältade. Därefter har jag haft en del uppföljningskontakter med ungdomar från fältet, jag har hunnit arbeta en tid på Stödcentrum för brottsutsatta och dessutom varit föräldraledig. Jag var näst intill övertänd när jag skulle ut min första kväll på Nordstan igen. Jag kände mig förunnad som inte bara har ett jobb, utan ett jobb som jag tycker om.

Jag sa till min nya kollega att jag måste försöka att hålla ihop mig lite för annars kommer jag le superduperstort åt varenda unge jag ser, räcka fram handen och helt oreflekterat vilja säga hej till alla utan att tänka på att jag är en representant från socialtjänsten.

Jag tog några extra andetag och slutade studsa runt. Till min förvåning var det en hel drös med ungar som jag kände och som kände mig. Det var så fint att se välkända ansikten som glatt kramades och välkomnade mig tillbaka, frågade hur jag haft det och hur barnet mådde. Av någon blev jag utskälld för att jag varit borta så länge och några ignorerad helt min tillbakakomst.

Men där fanns en väldans massa fler ungdomar. Min kollega presenterade mig för en hel del och framför allt drog de jag redan kände med sig fler ungdomar i samtalen. De ytliga hälsningarna gick snabbt över i viktiga berättelser om allt från flykt, sexuella övergrepp och hemlöshet.

När jag går ut på stan och fältar så är det delvis som mig själv men också som en i gruppen. Som en i Fältgruppen. Jag blir accepterad och anförtrodd saker av ungdomar på grund av deras relation till mina kollegor. Den relationen finns tack vare ett gediget arbete. Genom att respektera de vi möter, aktivt lyssna och ta historier på allvar, be om ursäkt när vi gör fel, förklara system och vad vårat ansvar är och verkligen försöka jobba bort våra förutfattade meningar om saker och ting, är Fältgruppen Citys relation till Nordstans ungdomar hiskligt fin.

Jag vet att det jag förmedlar är en upplevelse baserad på min egen goa känsla av att vara behövd. Att texten utgår från mig själv och inte har ungdomarnas perspektiv. På ett professionellt plan önskar jag att många av de jag kände igen skulle ha gått vidare. Såklart önskar jag att de efter ett och ett halvt år skulle fått hjälp med relationen till sin mamma eller slutat skära sig i armarna, fått en trygg plats att bo på eller slutat knarka.

Men min första dag på fältet var en fin dag. Jag har ett så jävla viktigt jobb och det är så jävla viktigt för mig.

 

Mia Sundkvist, Fältarbetare i City Göteborg

Jag har aldrig behövt någon fältassistans

Det är en sen höstkväll och jag slår mig ner på gamla ”emotrappan” bredvid en ungdom som sedan länge slutat visats i citymiljöer. Ungdomen pratar om förr. Ofta är det så när vi möter ungdomar som lämnat Nordstan. Vi pratar om hur det var då när ungdomen och kompisarna hängde i city. Ungdomen på trappan berättar för mig att hen tycker att vi fältarbetare gör ett viktigt jobb och att hen har vänner som fått stöd av oss. Ungdomen fnissar sedan till och säger ”Men jag har aldrig behövt någon fältassistans”.

Detta uttryck har fastnat hos mig. För visst är det så. Alla unga behöver inte fältarbetare. De har tillräckligt många vuxna som uppmärksammar dem och bryr sig, tillräckligt många som lyssnar och är goda förebilder. Tillräckligt många som har insyn i deras situation och driver deras frågor. Unga som inte behöver någon som söker upp dem och ser till att de får rätt stöd.

Uttrycket ”Jag har aldrig behövt någon fältassistans” tycker jag förmedlar att ungdomen vet att fältarbetares syfte är att finnas för dem som behöver oss. Att vara närvarande i ungdomsmiljön och ha goda samtal är en del av vad vi gör men ungdomarna har oftast koll på att fältarbetare är mer än ”vuxna på stan”.

Att våga, orka och vilja söka stöd hos vuxna kan av olika orsaker kännas jobbigt och svårt. Det är en av anledningarna till att fältarbetare finns och söker upp ungdomar i deras egen ”trygghetszon”. Det kan kännas lättare att ta det där samtalet med någon som varje kväll vistas i samma miljö som dig själv. Någon som du inte behöver knacka på dörren för att få prata med, där du inte behöver passa en tid eller prata med någon du inte känner.

Generellt är ungdomarna min arbetsgrupp möter duktiga på att använda oss. Många unga använder oss som bollplank kring frågor om relationer, droger, skola, hemförhållande m.m. Ofta är vi informationsbank kring saker som migrationsfrågor, sex, brott och straff. För många används vi som en länk till andra stödverksamheter t ex drogbehandling eller psykologkontakt. Vi används flitigt som ”containrar” för känslor och finns där för att stötta i svåra livssituationer. Sådana samtal kan ske i spontana möten på stan, lika väl som på en fika, i ett samtalsrum eller i en bowlinghall. Ungdomar använder oss ofta som ”företrädare” i kontakten med andra myndigheter t ex socialtjänsten. Det kan vara i situationer där den unge själv inte vågar säga hur det är hemma eller att den inte känner sig lyssnad på. Eftersom vi är socialarbetare som ungdomen kan välja samt välja bort kan vi beskrivas som ungdomens självvalda socialarbetare. Listan kan göras lång och det är ungdomarnas behov som styr.

De exempel jag har gett ovan är sådant som de flesta unga någon gång behöver stöd med. Ungdomstiden är för många en rörig period. Att ha vuxna att bolla med, som containrar känslor, informerar och företräder dig är viktigt i en period där du som tonåring brottas med att stå med ena benet i barndomen och det andra i vuxenlivet. För många är det jätteviktigt att fältare finns där och kan hjälpa till med just detta. Men som sagt, alla unga behöver inte ”fältassistans” men de flesta behöver då och då en vuxen hjälpande hand.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

 

 

Besparingstider

Jag har jobbat som fältsekreterare på socialtjänsten sedan september 2013. Kommunen som jag jobbar i är liten med knappt 10 000 invånare, men vi har ändå haft lyxen att ha två fältsekreterare som jobbat heltid. Jag började på ett vikariat men blev erbjuden fast tjänst när min dåvarande kollega bytte jobb inom förvaltningen. Jag tackade ja och har inte ångrat mig än. Jag trivs jättebra på mitt jobb, men under hösten har jag i princip jobbat själv eftersom min kollega varit mammaledig och vikarien slutade innan vikariatet var avslutat.

Nu står vi inför stora utmaningar på grund av det svåra ekonomiska läget i kommunen.

Kommunstyrelsen beslutade i september om att omedelbart införa inköpsstopp för kommunens verksamheter. Alla tjänster som blir lediga ska också upp till kommunstyrelsen för prövning om eventuell återbesättning. Besluten är tagna för att komma tillrätta med kommunens ekonomi.

Ett sätt att spara är att införa inköpsstopp, ett annat att minska personalkostnaderna.

Jag är medveten om att när min kollega i början av september beslutade sig för att byta jobb måste man följa de riktlinjer man dragit för återbesättandet av tjänster. Jag är också medveten om att fältverksamheten inte är lagstadgad och att man kan spara in på den kostnaden genom att inte återbesätta tjänsten.

Men är det så lätt att spara? Att jobba som fältsekreterare innebär för oss att vi ska jobba förebyggande. Problemet är att det förebyggande arbetet är väldigt svårt att mäta. Vi ska förebygga att ungdomar hamnar i bland annat missbruk, utanförskap, och kriminalitet. För mig personligen handlar det om att hjälpa ungdomar i utsatta situationer. För kommunen handlar det om att spara pengar. Varje placering, skadegörelse eller orosanmälan till socialtjänsten som vi kan begränsa eller förebygga sparar samhället pengar på.

Vi förebygger genom att jobba uppsökande i ungdomarnas miljöer. Vi är i skateparken, på fritidsgården, utanför hamburgerhaket, men vi försöker också finnas på sociala medier. Vi är bland dem på deras villkor och är gäster i deras tillvaro.

Genom att finnas där och prata, skratta och dela upplevelser med ungdomarna skapar vi goda relationer med dem, och bygger även upp ett förtroende för oss som fältarbetare. Tack vare det förtroendet kan vi fånga upp de individer som annars riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Med ledorden frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande, och med den glädjen jag känner för mitt jobb, har jag förhoppningsvis gjort skillnad för någon av alla de ungdomar jag har träffat.

Att inte återbesätta tjänsten innebär att jag ensam inte kommer kunna vara tillgänglig i den utsträckning som behövs. I en socialtjänst där arbetsbelastningen är hög på varje anställd blir det svårt för mig att få avlastning i de arbetsuppgifter som vi tidigare delade på två inom fältverksamheten. Framför allt ska man inte jobba på fältet ensam på grund av de risker det innebär. Men även om man skulle få hjälp några timmar varje vecka så riskerar tiden att jobba på fältet med ungdomarna att minska, och därmed också möjligheterna till att bygga nya relationer och underhålla de gamla. De relationer som är grunden i det förebyggande arbetet.

Fältsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att ena dagen sitta i möte en hel dag och jobba förebyggande på samhällsnivå, för att nästa dag börja klockan 16.00 och jobba på fältet fram på småtimmarna, tycker jag är roligt och omväxlande.

Att kunna dela dessa arbetsuppgifter med en kollega är för mig ovärderligt. I det uppsökande arbetet kan vi genom våra olikheter komplettera varandra, och på så sätt få kontakt med fler ungdomar. I det vardagliga administrativa arbetet kan vi dela olika uppgifter mellan varandra och därmed få mer tid för att strukturera och utveckla arbetet, och mer tid för våra ungdomar. Man vet aldrig när en ungdom frivilligt kommer till någon av oss i förtroende för att prata och dela med sig av saker som han eller hon har hört eller varit med om. Då är det viktigt att vi har tid för ett respektfullt bemötande. Genom att inte ha kalendern fullbokad varje dag, har vi oftast tid att ta det samtalet direkt istället för att behöva boka en tid någon gång i framtiden. För oss kanske det handlar om ett par dagar, men för en ungdom är det en evighet. Vi måste ha den tiden över som ingen annan har för just den killen eller tjejen.

Strax innan jul fick jag ett mail av socialchefen. Han skrev att han hade haft ett samtal med ordföranden i socialutskotten där man från utskottets sida kommit till insikt att man inte kan spara in på den viktiga fältverksamheten. Nu är det formella beslutet taget och rekryteringen är äntligen igång. Jag vet inte vem jag ska tacka för att man tog beslutet, men jag vet att jag och min nya kollega kommer få arbeta hårt när tjänsten blir tillsatt och vi ska täppa till de luckor som blivit i arbetet under min tid som ”ensamstående”.

Fältarbete handlar om mycket mer än att hänga med ungdomarna på samhället, det handlar om frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande.

Niklas Vestlund – Fältsekreterare, Gnosjö

Internet som arena för Fältarbete

Att jobba på ungdomars arena ställer höga krav på dig som fältare.  Med dig själv som enda verktyg ska du närma dig unga i riskzon och övertyga hen om att du är att lita på. Att du är en vuxen som står kvar när det känns som om alla andra sviker.

På Tjörn fick vi möjligheter att arbeta med Internet som arena och där skulle vi finnas som en stödjande och slussande funktion. Nätet, mobiler och appar upptar en stor del av vårt arbete idag och är en av de delar där vi stött på mest tragedi.

Nätet är en arena som är dominerad av våra unga, de var här först. De fick prova sig fram för att hitta strategier kring nättrygghet. För här fanns inga vuxna. Idag ser det bättre ut, vi är fler som vågar oss ut, som vågar möta en trasig själ via KIK utan att kräva ett namn.

cyber-bullying

För ett år sedan blev vi kontaktade av en ung tjej via Facebook.
Hon skrev, ”visst har du koll på nätgrejer?”
”Ja jag vill tro det” svarade jag, ”vad kan jag hjälpa dig med?”

”Det finns en sida på internet som är typ som flashback där man kan göra trådar å så, å de finns en tråd där det är ca 26 sidor med nakenbilder på tjejer från området… det finns på mig, minderåriga å  äldre! Har polisanmält men många säger att polisen inte kommer göra något! Vad ska man behöva göra mer?”

Vi lovade att försöka hjälpa till; stödja och slussa är ju vårt uppdrag. Detta var början på ett par intensiva veckor för oss. De 26 sidorna var nu över 40 och detta bara i vårt område. Bilder som stulits, fotats i smyg och manipulerats. Och flickor som inte hade en aning om att de fanns där med bild, namn och ålder. Ibland låg också länkar till profilen på Facebook, Instagram eller cafet som hon brukar gå på.

Vi blev ifrågasatta om detta verkligen var något vi skulle jobba med. För oss var svaret självklart. En ung människa bad om hjälp när hon upplevde att ingen annan fanns. Ja det är just då vi ska finnas.

Det var tunga veckor, många svåra samtal med unga flickor som inte längre ville leva pga. skammen av att ligga ute i pornografiska sammanhang. Vi insåg hur viktiga vi var, att vi inte dömde en avklädd bild. Att vi förstod smärtan det innebar att få en bild spridd mot sin vilja. Att någon stod kvar när andra vuxna la skulden på flickorna.

Under våra år med nätet som ungdomsarena så har vi fått försvara oss och vårt arbetssätt. Åsikter från chefer, medarbetare och föräldrar. Åsikter som, nätet – är det inte bättre att ni arbetar med riktiga problem? Eller får ni betalt för att sitta framför en dator? Bör ni inte träffa ungdomar på riktigt och faktiskt prata med dem. Hur kan ni veta vem ni pratar med? Kan ni verkligen säkerhetsställa hens identitet genom en chatt?

För varje kritisk fråga från vuxenvärlden blir vi bara mer och mer övertygade att det är just på den här arenan vi behövs.

Nätet- det där som förkastas som en virtuell värld där känslor inte blir lika sårade eller där vuxna inte behövs. Den enda arenan där vi släpper in våra små barn själva utan att ta reda på vilka de möter eller pratar med. Utan att ge dem verktyg att hantera situationer som kan uppstå. Trots de senaste årens stora händelser såsom Instagram målet, Husby, Kumla, där unga människor fått sina liv slagna i spillror. Trots att händelser på nätet, på forum och i chatt tagit fysiska konsekvenser så frågar sig fortfarande allt för många vuxna om de verkligen kan, får och vill möta unga via nätet.

För oss är arenan oviktig, vi arbetar för ungas bästa. Om det är via en App eller en parkbänk i en förort spelar egentligen ingen roll. Vi ska stötta, lyssna och slussa till hjälp.

Gabriella Graflund – Fältsekreterare Tjörn