Räknar dagarna tills jul är över

Föreställ dig en nykär person. En person som knappt kan stå still, fnittrar ständigt och vad man än pratar om så lyckas personen på något vänster hela tiden få in samtalsämnet på hur fantastisk den nya kärleken är. Någon mer än jag som haft människor runt mig som är så…?

Föreställ dig nu att personen har planerat en romantisk middag på alla hjärtans dag, personen är så uppspelt och har sett fram emot detta väldigt länge. Men det blir ingen romantisk middag, personen blir istället dumpad. Hen får sitt hjärta krossat, på alla hjärtans dag. Hur mycket tror du att personen ser fram emot alla hjärtans dag året efter? Eller kanske sju år senare?

Föreställ dig nu istället ett barn som ser fram emot jul, barnet är sådär fnittrig och det splitter i hela kroppen av förväntan, julen är ju en fin högtid, eller hur? Men det blir inte bra, inte i år heller. Hur mycket tror du att barnet ser fram emot jul året efter? Det är en högtid som det ständigt pratas om, ”alla” älskar den, ochimg_0528 åh, jul jul, strålande jul. Eller hur?

Jag tycker inte om julen, inte alls för att vara ärlig. Inte för att varenda jul har varit fullständig kaotisk rent fysiskt. Utan för att varenda jul har varit kaotisk i mitt huvud. För att jular genom min barndom inte riktigt blev som de skulle. Jag har varit orolig för vuxna i min närhet och för de på lite längre avstånd, jag har fått ta lite för mycket ansvar och blivit vuxen lite för tidigt. Jularna i mitt liv har ibland varit bra, jag har varit trygg rent fysiskt. Men minnen och känslor från tidigare jular sitter kvar. Precis som minnen från alla hjärtans dag, om man blir dumpad.

Jag tycker att det är så svårt att förhålla mig till jul, för det pratas om jul överallt, dekorationer hänger uppe, och julsångerna går ju för fasen på repeat, hela hela hela tiden. Det är svårt att missa att julen är här. Hur förhåller man sig då till en högtid som man förväntas älska? Hur förhåller man sig till att alla i ens närhet är förväntansfulla när man själv får en stor klump i magen bara ordet nämns? Missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och jag älskar att se när folk som verkligen älskar julen pratar om det. När jag träffat barn som knappt kan stå still för frågan ”VAD FÅR JAG I JULKLAPP?” snurrar konstant i deras huvuden, jag lovar dig att mitt hjärta smälter. När folk pratar med mig om det och deras ögon gnistrar, det är något av det finaste jag vet. Så egentligen är det ju inte julen jag hatar. Det är mina känslor kring julen, mina tankar och mina erfarenheter.

Och jag lovar, jag försöker att inte visa detta, och jag ber aldrig någon att inte prata om det, för jul är något jag måste förhålla mig till, precis som den dumpade personen måste göra till alla hjärtans dag.

Men just i år är det jobbigt, kanske känns det annorlunda nästa år – vad vet jag? Men fram tills den dagen, då det känns lättare, så kommer jag fortsätta tänka på att om 4 dagar är det julafton, men om 5 dagar är det över.

// Tonåring  

”Rejan varför ska du sluta mannen? Du får inte sluta!”

Mitt namn är Rejan Rashid och jag är 32 år gammal. Jag har jobbat i Mölndals stad sedan 2008 inom skolans värld, på fritidsgård och även ute på fältet som fältassistent. Efter att ha varit i kommunen i åtta år kommer jag nu att byta jobb och börja jobba på Bagarns mötesplats i Göteborgs stad. Tänkte skriva lite om hur det känns, relationer och min roll.

Inom dessa verksamheter är det viktigt att skapa relationer till ungdomarna för att göra ett så bra jobb som möjligt. Det är också viktigt med långsiktighet och kontinuitet för att relationen skall hålla en längre tid.

Ett exempel på hur en relation kan vara viktigt i vårt arbete kan vara när två ungdomar hamnar i en fysisk konfrontation. Med hjälp av relation kan man avstyra bråket på ett enklare sätt. Detta eftersom ungdomen är mer mottaglig på grund av våra förväntningar på varandra och den ömsesidiga respekten i och med relationen.

Under resans gång har jag träffat på många olika professionella som har påverkat mig i mitt arbete på olika sätt. Jag har inspirerats av många olika sätt att arbeta med ungdomar, både bra och mindre bra. Ett bra exempel är när en professionell har ungdomarna och deras behov i fokus. Ett mindre bra exempel är när professionella fokuserar på och styrs av deras egna behov i deras arbete. Genom detta har jag hittat mitt egna sätt och stil att arbeta med ungdomarna med deras behov i fokus och relationen som metod.

Även ungdomarna har varit viktiga i min professionella utveckling. Ett exempel är att ungdomar är så olika och har olika behov och detta har gjort att jag har anpassat mitt sätt att arbeta beroende på ungdomen, situationen och deras miljö.

Jag har inte märkt hur viktig jag har varit för vissa ungdomar, kollegor och vår verksamhet förrän nu, nu när jag skall sluta. Mina kollegor Elin Lund och Elsa Björklund hade tillsammans med ungdomarna planerat en hemlig avskedsfest för mig. Jag trodde att det skulle bli en helt vanlig fältkväll men när jag kommer in till Lindomegården så mötts jag av ett 60- tal ungdomar som hade kommit för att säga hejdå. Jag blev helt chockad! Hade ingen aning om detta. Det var väldigt känsloladdat, fick gåshud och jag typ dog! Det var den finaste stunden i min karriär, det var en bekräftelse av hur viktig jag hade varit för ungdomarna och hur bra jag hade utfört mitt jobb.

Jag har följt vissa ungdomar från att de var 13 år tills att de hade fyllt 19 år och blivit myndiga, skaffat sig bil, körkort och jobb. Jag har varit med vid övergången från tonåren till att bli en ung vuxen. En svår period i livet för många där man försöker hitta sin egen identitet. Min roll i den ungdomens liv har varit, en trygg vuxen som man kan prata om det mesta med, stärka ungdomens egen identitet, coacha och stötta till en meningsfull fritid, jobba förebyggande och hälsofrämjande.

”Vi ses någon gång” Men kommer vi att verkligen ses igen? ”See you layter” Säger man i engelsktalande länder precis efter att man har avslutat en träff fast man kanske inte skall ses på ett tag. Jag tror att vi vill skydda oss själva lite granna och avdramatisera avslutet.

Det är inte lätt att avsluta dessa relationer man har byggt upp. Däremot är det viktigt att bekräfta ungdomarnas känslor och ha förståelse för det de känner. Det är även viktigt att vara tydlig och förklara det så som det är. Så är livet ibland, saker och ting har oftast ett avslut.

Vi fältare/ungdomsarbetare är otroligt viktiga i ungdomarnas liv och spelar en viktig roll i deras utveckling och i deras vardag. Detta får vi inte glömma eller förminska. Det är först nu jag  verkligen har insett det, nu när jag skall sluta. Tack alla fina ungdomar och kollegor för att ni har gjort mig till en bättre professionell ungdomsarbetare men även gjort mig till en bättre person.

Kärlek och Respekt till er och lycka till med allt i livet.

rejan

Stor cred till Elin Lund och Elsa Björklund som har hjälpt mig med att bolla idéer, tankar och känslor i detta inlägg.

Rejan Rashid – Fältassistent, Mölndals stad

Fältassistenten fyller 60 år i år

I år fyller fältarbetaren 60 år. I april 1956 anställdes den första fältassistenten i Stockholm (och Sverige) för att arbeta med det omskrivna gänget i Hökarängen – Hökarängsligan eller Kioskligan som de kallade sig själva. Kioskligan var långt ifrån det enda gänget i Stockholm vid denna tid men det mest omskrivna. Medlemmarna kändes igen på deras svarta läderjackor med ”KG” målat på ena armen. Rån och slagsmål var enligt vittnesmål vardagsmat och enligt tidningarna höll ligan den nybyggda stadsdelen i ett järngrepp. Något behövde göras.

 IMG_1327

Barnläkare John Takman fick i uppgift att utreda ungdomssituationen vilket han gjorde grundligt. Efter en översyn över ungdomsverksamheten i området och intervjuar minst fem stycken omhändertagna pojkar. Han drar slutsaten att ligan är ett löst sammansatt gäng med pojkar som ”inte i tillräcklig utsträckning haft möjlighet att fylla sin fritid med positiv verksamhet”. Från början hade namnet Kioskligan inte varit deras eget men de anammades av gänget när det skrevs om det i tidningarna och det var då de började rita ”KG” på sina jackor. Han fortsätter ”Hökarängens ungdomsgårdar är underdimensionerade för det kraftigt ökande antalet ungdomar i området”(Tjänsteutlåtande, Ärende nr. 44/1956).

 I Barnavårdsnämndens tjänsteutlåtande Ärende nr 44/1956, som bygger på Takmans utredning, står det på sidan 4: ”svårigheterna i detta arbete motiverar att ytterligare en verksamhetsanställd kraft med fältarbetet, den direkta kontakten med ungdomarna inom bostadsområdet/…/ I detta arbete ingår som ett viktigt led att skapa kontakt med ungdomens spontana gängbildningar, att ge dessa förutsättningar att utveckla legala intressen och hobbies och att vid behov länka in deras aktivitet på sund, utvecklande fritidssysselsättning. /…/ Självfallet är det i sammanhanget av vikt att arbetet organiseras i nära samarbete med socialavdelningen ungdomssektion. En viktig uppgift för ungdomsledaren blir samarbetet med andra kommunala organ – idrotts- och friluftsstyrelsen, skolmyndigheterna m.fl. – men också med ungdomens föreningsliv, föräldraföreningar och liknande sammanslutningar.”.

 Det var 60 år sedan men fältassistenter/fältarbetare verksamma idag borde känna igen sig i arbetsbeskrivningen ovan. Att arbeta i samarbete med andra aktörer för barns bästa borde vara en fältassistents uppgift. Att söka upp och leda ungdomar till positiva sammanhang är lika aktuellt idag som för 60 år sedan. Att vara den person som bäst känner till ungdomarnas förehavanden i sitt respektive område är även det en viktig och unik uppgift för fältarbetarens yrkesroll.

 Sedan 1956 har antalet fältassistenter i Stockholm vuxit med i genomsnitt 1,06 tjänster per år och i 2016 års lönestatistik fanns 64 fältassistenter anställda i Stockholm, då är Socialförvaltningens uppsökare, ungdomsjouren, inte inräknade. Stockholm var först i Sverige med att anställa fältassistenter, Göteborg bara två år efter. Flera andra Svenska städer har startat socialt uppsökande ungdomsarbete sedan 1956. Trots att det finns många fältassistenter är det många som inte känner till sitt yrkes historia.

 Några fältassistenter i Stockholm, före detta och fortfarande verksamma, vill ändra på det. En grupp har träffats på sin fritid för att de vill fira att fältassistenten i Stockholm fyller 60. Firandet kommer i första hand att vara internt för gamla och nya fältassistenter. Men i samband med Stockholms kulturfestival, vecka 33, kommer det arrangeras en stadsvandring, det planeras även en bok om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria.

 Jag som är en av deltagarna i ovan nämnda grupp vill också uppmuntra andra fältgrupper i hela Sverige att skriva ner sin historia. Att arbeta uppsökande med ungdomar, menar jag, är ett av de svåraste yrken som finns. Vi/ni som klarar av att arbeta under kvällar, nätter, regn och rusk bör hålla sina huvuden högt och vår historia är värd att minnas. Skriv ner hur länge ni varit verksamma, vad ni gör, hur ni gör det. Spara rapporter, skrivelser, utbildningar, samla urklipp från tidningar och så vidare. Antagligen är det inte ni själva som ska skriva boken om er, en dag kommer någon som vill skriva den åt er. Snälla ge den personen en lite lättare uppgift än att leta i konsthallars glömda förråd.

 Fredrik Nell

Vill du veta mer om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria? Kontakta fredrik.nell@stockholm.se

För att läsa mer om stadsvandringen om fältarbete i Stockholm http://kulturfestivalen.stockholm.se/program/details.php?AID=3128

 

 

SPRÅKPROJEKTET i ALE

Ale är en liten kommun i Västsverige. Vi är två fältassistenter som arbetar i kommunen strax norr om Göteborg. Vi vill gärna berätta om ett språkprojekt som vi är stolta över.

Allt startade med att en mellanstadieklass gav telefonkort till det transitboendet vi jobbade på i vintras. Klassen ville gärna träffa någon eller några från boendet. Vi tog med Reza från Afghanistan som bott ett par år i Ale. Han berättade för klassen om sin resa genom Europa och sin saknad efter sin familj. Klassen hade förberett många intressanta frågor och de lyssnade andäktigt till Reza. Vi upptäckte att mellanstadieeleverna som gick i årskurs fem var mycket kloka och ville bilda sig en egen uppfattning och inte bara lyssna till media. När vi lämnade skolan pratade vi om att det måste finnas fler klasser i Ale som skulle vilja få besök av en nyanländ ungdom.

Tiden gick och plötsligt var det nytt år och vi träffade kurator Rebecca på Ale gymnasium där språkeleverna går. Vi berättade om vår idé att låta eleverna berätta om sin resa till Sverige, samtidigt som våra femte-sjätteklassare får en möjlighet att ställa frågor och funderingar runt att vara ungdom på flykt. Rebecca blev väldigt intresserad och tog med sig idén till pedagogerna och rektor. Kort därefter meddelade skolan att det vore en fantastisk möjlighet för de som vågar praktisera svenska i verkligheten.

Nu var frågan hur vi skulle ro detta i land?

Vi kom fram till att vi behövde presentera idén till eleverna och att skolan gör det bäst. Samt ta reda på hur många som vill vara med. Det var viktigt att det var frivilligt eftersom det är en personlig historia som berättas och många har varit med om jobbiga händelser under vägen.

Vi streckade tider i våra kalendrar för att kunna åka med ut till skolor i Ale. En förfrågan gick samtidigt ut till rektorsgruppen där vi ställde en intresseförfrågan om att komma tillderas skolor. Det var ett rungande Ja på förfrågan.

Rebecka blev kordinator med våra tider och tog emot skolornas önskemål om besök.

Vi bokade en uppstart för att träffa grabbarna och börja jobba på framförandet. Vi kontaktade vår lokaltidning för att visa upp projektet samt få igång skolorna att boka tider. Det gav även grabbarna en bra kick och ger dem status.

Den 2 mars var det äntligen dags för oss att komma och träffa ett femtontal grabbar som var jättenyfikna. Vi förstod snabbt att det var olika hur länge de varit i Sverige, någon några månader och en annan ett par år. Vi presenterade oss och projektet samt lekte charader. En del av tiden ägnades åt kroppsspråk och att allt är möjligt om man bara vill. Journalisten tog bilder och skrev en bra artikel om projektet. Pedagogerna gav goda förutsättningar att under lektionstid arbeta med sitt anförande. Texten skrevs på svenska.

Andra träffen var en workshop där vi pratade om öppen, vänlig kroppshållning. Varje ungdom fick berätta under en minut om sin resa för gruppen. Samtidigt hade skolorna nappat och bokat upp tider.

Nu närmade sig steget ut i verkligheten.

Vi kommer aldrig glömma det första klassbesöket, inte minst när en journalist från GP ville följa med för att skriva om projektet. Fyra nervösa grabbar, näst intill illamående, tillsammans med två fältare som pratar oavbrutet samt en pedagog som försöker lugna grabbarna. Till slut är vi i Kykbyskolan i Nödinge som har många nationaliteter och vi ska besöka två femteklasser. Vi hade avtalat att starta upp och sedan ställa frågor under anförandet. Det var viktigt att alla förstod och kände sig bekväma att berätta och våga fråga.

Det var helt magiskt! Vi blev så berörda av berättelserna och av alla frågor som barnen hade. Tänk om alla vuxna kunde ha ett så öppet sinne såsom våra barn och ungdomar.

I skrivande stund så förbereder vi att tillsammans med grabbarna, Rebecka och pedagoger ta emot utbildningsnämnden som är jätteintresserade och imponerade av grabbarna.

Det här är en början till något. Varje människa har en röst och den är unik.

bettanåJulle
Bettan och Julle
Fältassistenter Ale

 

 

Ungas våld i nära relationer

NamnlösVet du att det är dubbelt så vanligt att tjejer under 21 år blir utsatta för våld av en partner eller f.d. partner som att en vuxen kvinna blir det? Vet du att det är dubbelt så vanligt att unga män utsätter sin partner för våld som att vuxna män gör det?

Trots statistiken är detta ett ämne vi sällan pratar om. Kanske för att vi inte riktigt tar tonåringars relationer på allvar? Kanske för att vi inte vill se att våld förekommer även i unga förhållanden?

Våld i nära relation kan se ut på många olika sätt. Ofta pratar vi om fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, men våldet kan också vara materiellt, ekonomiskt eller digitalt. Bland ungdomar är det särskilt vanligt med digitalt våld.

2014 genomfördes en stor studie, STIR-studien, bland ungdomar i fem europeiska länder. 10 000 ungdomar, 14-17 år, svarade på frågor om de upplevt våld av en partner eller f.d. partner. Mellan 1/2 och 2/3 av tjejerna och mellan 1/3 och 2/3 av killarna uppgav att de har upplevt våld i partnerrelation. Av dessa ungdomar uppgav runt 40% att de hade upplevt någon form av digitalt våld av sin partner eller f.d. partner.

Digitalt våld kan vara till exempel att partner/f.d. partner:

  • skickar mängder av sms eller mail (som ofta pendlar mellan kärlek och hot)
  • sprider rykten på t.ex. Flashback
  • kapar Facebook-kontot och skickar falska meddelanden till vänner och bekanta
  • sprider nakenbilder på sin partner på sociala medier eller porrsidor (så kallad hämndporr)
  • laddar ner en positioneringsapp eller avlyssningsapp i partnerns mobil för att kontrollera vad hen är och gör

Att vara utsatt för våld i nära relation kan påverka hälsan och måendet under lång tid. Vanliga konsekvenser är till exempel dåligt självförtroende, depression och somatiska besvär. Unga är särskilt utsatta eftersom de befinner sig i en utvecklingsfas i livet och är mycket påverkbara. Det kanske är den första kärleksrelationen och det kan vara svårt att veta vad som är okej och hur man ska hantera en våldsam partner. Man kanske inte ens är säker på att det är våld det handlar om. Att ständigt bli nedtryckt och kontrollerad samtidigt som man ska utvecklas och finna sin plats i livet kan sätta djupa spår.

Föräldrar, kompisar och andra runtomkring bidrar ibland till att osynliggöra våldet. Svartsjuka romantiseras och våldsamt beteende bortförklaras med omognad. Men det sociala nätverket kan också hjälpa till att synliggöra våldet, sätta ord på det som sker och hitta stöd och hjälp åt båda parter.

Men varför vänta tills det händer?! För att förebygga våld i nära relationer är det viktigt att arbeta med normer och värderingar. Det är också bra att prata kring vad som är en bra relation och hur man ska bete sig mot varandra.

I USA uppmärksammas ämnet i februari varje år, den så kallade teen dating violence awareness month. Är det inte dags att göra något här också?!

 

Helén Broo, Utvecklingsledare
Dialoga – Kompetenscentrum om våld i nära relationer i Göteborg

 

Länk till STIR-studiens hemsida: http://stiritup.eu/
Länk till TDVAM-kampanjen i USA:http://www.loveisrespect.org/resources/teendvmonth/

Varningssignaler som du som professionell kan ge akt på

Besparingstider

Jag har jobbat som fältsekreterare på socialtjänsten sedan september 2013. Kommunen som jag jobbar i är liten med knappt 10 000 invånare, men vi har ändå haft lyxen att ha två fältsekreterare som jobbat heltid. Jag började på ett vikariat men blev erbjuden fast tjänst när min dåvarande kollega bytte jobb inom förvaltningen. Jag tackade ja och har inte ångrat mig än. Jag trivs jättebra på mitt jobb, men under hösten har jag i princip jobbat själv eftersom min kollega varit mammaledig och vikarien slutade innan vikariatet var avslutat.

Nu står vi inför stora utmaningar på grund av det svåra ekonomiska läget i kommunen.

Kommunstyrelsen beslutade i september om att omedelbart införa inköpsstopp för kommunens verksamheter. Alla tjänster som blir lediga ska också upp till kommunstyrelsen för prövning om eventuell återbesättning. Besluten är tagna för att komma tillrätta med kommunens ekonomi.

Ett sätt att spara är att införa inköpsstopp, ett annat att minska personalkostnaderna.

Jag är medveten om att när min kollega i början av september beslutade sig för att byta jobb måste man följa de riktlinjer man dragit för återbesättandet av tjänster. Jag är också medveten om att fältverksamheten inte är lagstadgad och att man kan spara in på den kostnaden genom att inte återbesätta tjänsten.

Men är det så lätt att spara? Att jobba som fältsekreterare innebär för oss att vi ska jobba förebyggande. Problemet är att det förebyggande arbetet är väldigt svårt att mäta. Vi ska förebygga att ungdomar hamnar i bland annat missbruk, utanförskap, och kriminalitet. För mig personligen handlar det om att hjälpa ungdomar i utsatta situationer. För kommunen handlar det om att spara pengar. Varje placering, skadegörelse eller orosanmälan till socialtjänsten som vi kan begränsa eller förebygga sparar samhället pengar på.

Vi förebygger genom att jobba uppsökande i ungdomarnas miljöer. Vi är i skateparken, på fritidsgården, utanför hamburgerhaket, men vi försöker också finnas på sociala medier. Vi är bland dem på deras villkor och är gäster i deras tillvaro.

Genom att finnas där och prata, skratta och dela upplevelser med ungdomarna skapar vi goda relationer med dem, och bygger även upp ett förtroende för oss som fältarbetare. Tack vare det förtroendet kan vi fånga upp de individer som annars riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Med ledorden frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande, och med den glädjen jag känner för mitt jobb, har jag förhoppningsvis gjort skillnad för någon av alla de ungdomar jag har träffat.

Att inte återbesätta tjänsten innebär att jag ensam inte kommer kunna vara tillgänglig i den utsträckning som behövs. I en socialtjänst där arbetsbelastningen är hög på varje anställd blir det svårt för mig att få avlastning i de arbetsuppgifter som vi tidigare delade på två inom fältverksamheten. Framför allt ska man inte jobba på fältet ensam på grund av de risker det innebär. Men även om man skulle få hjälp några timmar varje vecka så riskerar tiden att jobba på fältet med ungdomarna att minska, och därmed också möjligheterna till att bygga nya relationer och underhålla de gamla. De relationer som är grunden i det förebyggande arbetet.

Fältsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att ena dagen sitta i möte en hel dag och jobba förebyggande på samhällsnivå, för att nästa dag börja klockan 16.00 och jobba på fältet fram på småtimmarna, tycker jag är roligt och omväxlande.

Att kunna dela dessa arbetsuppgifter med en kollega är för mig ovärderligt. I det uppsökande arbetet kan vi genom våra olikheter komplettera varandra, och på så sätt få kontakt med fler ungdomar. I det vardagliga administrativa arbetet kan vi dela olika uppgifter mellan varandra och därmed få mer tid för att strukturera och utveckla arbetet, och mer tid för våra ungdomar. Man vet aldrig när en ungdom frivilligt kommer till någon av oss i förtroende för att prata och dela med sig av saker som han eller hon har hört eller varit med om. Då är det viktigt att vi har tid för ett respektfullt bemötande. Genom att inte ha kalendern fullbokad varje dag, har vi oftast tid att ta det samtalet direkt istället för att behöva boka en tid någon gång i framtiden. För oss kanske det handlar om ett par dagar, men för en ungdom är det en evighet. Vi måste ha den tiden över som ingen annan har för just den killen eller tjejen.

Strax innan jul fick jag ett mail av socialchefen. Han skrev att han hade haft ett samtal med ordföranden i socialutskotten där man från utskottets sida kommit till insikt att man inte kan spara in på den viktiga fältverksamheten. Nu är det formella beslutet taget och rekryteringen är äntligen igång. Jag vet inte vem jag ska tacka för att man tog beslutet, men jag vet att jag och min nya kollega kommer få arbeta hårt när tjänsten blir tillsatt och vi ska täppa till de luckor som blivit i arbetet under min tid som ”ensamstående”.

Fältarbete handlar om mycket mer än att hänga med ungdomarna på samhället, det handlar om frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande.

Niklas Vestlund – Fältsekreterare, Gnosjö

En ovanlig dag på jobbet

För några veckor sedan gick jag och min kollega upp ovanligt tidigt för att ta flyget till Arlanda. Vi skulle föreläsa på Barnskyddsrådets konferens om ensamkommande barn i Uppsala. Tack vare blogginlägget ”Sveriges gatubarn” så fick Annie frågan om att vara med på konferensen och prata om Sveriges ”nya” gatubarn och jag skulle vara hennes Sidekick.

Fram till lunch hade vi fått höra Jonas Lal berätta om sin egen flykt till Sverige och hur svårt det är att komma in det svenska samhället. Katarina Olsson, jämställdhetsstrateg, pratade om hur jämställdhetsperspektiv och normkritik kan genomsyra verksamheten på HVB för ensamkommande barn. Hon pratade om att alla människor borde ha kunskap om jämställdhet och normkritik och framförallt reflektera kring sina egna handlingar. Ulrika Wernesjö lyfte ensamkommande barns röster om sin situation. Hon hade pratat med dem om deras känsla av tillhörighet i Sverige, hur hemkänslan är en process. Barnen kunde själva beskriva att de inte känner sig hemma men att de tror att de kommer göra det i framtiden.

”Vi kan göra en liten kort övning, om ni alla provar att blunda och sen ska ni få en enda uppgift och det är att under 10 sekunder inte tänka på en vit björn. Okej, vi börjar nu. Ni får absolut inte tänka på en vit björn. (tystnad) A det är ju omöjligt”

Så här beskrev Niklas Möller, psykolog på Röda korsets behandlingscenter för krigs och tortyrskadade, hur svårt det är för personer som upplevt trauman att sluta tänka på det som hänt. Detta avslutade förmiddagen.

uppsala

Efter lunchen var det vår tur, nervositeten började komma, hur skulle det gå? Alla föreläsare höll hög klass. Efter att Christian Frödén, gränspolis, berättat om sitt jobb med de nordafrikanska ungdomarna i centrala Stockholm så skulle vi ge vår bild av samma målgrupp utifrån ett göteborgskt perspektiv. Det var riktigt kul och vår känsla är att det gick bra. Det kändes riktigt bra att få berätta om dessa utsatta ungdomar och även ge förslag på hur vi tycker vi kan förbättra deras situation för andra socialarbetare, migrationsverket och politiker. Känslan när Annie säger till politikerna:

”Det är ni som kan ge oss handlingsutrymme och det är ni som kan ge oss resurser för att faktiskt arbeta på riktigt med dom här ungdomarna.”

Jag ser att flera i publiken nickar och håller med och jag blir så stolt över min kollega som vågar säga det som många av oss tycker.

Efter oss pratade Anna Sarkadi, specialistläkare, om Teaching recovery techniques en metod för barn om att lära sig hantera trauman. Dagen avslutades med att Richard Svanegård från migrationsverket pratade om det stora antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige. Han tror att vi detta år kommer ha tagit emot ca 40 000 ensamkommande barn. Befolkningsmängden är enligt SCB idag 9 838 480. Det skulle vara ett ensamkommande flyktingbarn på ungefär 245 invånare. Det är inte för många! Jag känner som Theodor Kallifatides skrev på twitter den 8 november.

”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingstragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”   @Kallifatides

Se vår föreläsning här och tryck på Sveriges gatubarn.

Jenny Aleryd, Fältgruppen city Göteborg