Kan jag hjälpa en, betyder det allt

Igår på eftermiddagen vid tretiden blev ytterligare en ung människa skjuten.
I huvudet.
Ett stenkast från där jag bor.
Genom tunneln, upp på andra sidan. Det tar exakt 4 minuter att gå. Det vet jag eftersom jag klockar varje morgon för att inte missa tunnelbanan.

Jag ser inte mina kvarter som särskilt utsatt område. En skjutning kan hända precis vart som helst. Det är snarare tvärtom. Barn som leker, trötta morsor och farsor som släpar matkassar från ICA, apoteket med Stockholms tyngsta dörr. Man får ta ifrån tårna. Precis som vilken förlängning av Stockholms innerstad som helst.

Mina gamla jobb-hoods. Jag har mött många ungdomar i Dalen. På deras arenor. Snackat skit om det mesta. Hjälpt en och annan berusad ungdom hem. Pratat med många oroliga föräldrar men även tacksamma, glada föräldrar. Ringt polisen när det luktat cannabis. Länkat vidare till andra insatser. Det ingår när man jobbar som Fältassistent. Men även skrattat så jag nästan kissat på mig. Unga människor är fantastiska.
Men vuxenvärlden har slutat prata med dem. Fråga dem hur de har det.
På riktigt.

Jag skall inte sticka under stol med att Dalen är ett svårarbetat område både för Fältare och Polis. Går man in i området från ett håll, sticker de som inte vill veta av en ut från området åt ett annat håll. Djungeltrumman går direkt.
Fältarna är här! Aina är här!
Men det är inget som är specifikt för Dalen. Så är det i många områden.
Jag har aldrig varit rädd. Även om jag jobbat just i detta område och många andra områden vid social oro och skjutningar.

Våld sätter sig i kroppen. Det går inte att värja sig emot det. Även om du inte har en relation till de som utsätts eller utsätter. Hur stark man än är som människa så sätter det sig i kroppen. Det uttrycker sig i en känsla av maktlöshet, sorg och funderingar. Vad är det som gör att en ung människa väljer att gå in i kriminalitet? För man kan ju förstå motsatsen. Människor som har en trygg tillvaro och framtidsutsikter väljer inte ett liv i kriminalitet.

Dem jag träffar i mitt nuvarande jobb som samordnare i Sociala insatsgrupper, vet oftast inte varför de är kriminella eller att de är kriminella.
Jag förstår inte heller alltid anledningen förens efter många relationsbyggande samtal. Det handlar om för få skyddsfaktorer och för många riskfaktorer.
Det handlar om pengar, om respekt och om att få känna att man är någon.
Men framför allt handlar det om våld. Att man bevittnar/bevittnat våld, eller är/varit utsatt för våld. Oftast i hemmet.
Man behöver inte vara rymdforskare för att förstå att kriminalitet är symptom på andra faktorer.
Kommer du från en socialt och ekonomiskt utsatt situation, har familj och vänner som begår brott, tidigt uppvisar ett normbrytande beteende, presterar dåligt i skolan och skolkar regelbundet och har begått strategiska brott i ung ålder så löper du stor risk att fortsätta vara kriminell.

Jag tror på att jobba mer preventivt. Man måste hitta familjer och barn utan skyddsnät i ett tidigare skede och ge dem insatser redan från start.
Ge föräldrar alla tänkbara verktyg som skulle vara till hjälp och dra på med alla insatser som går för att underlätta.
Det behövs också större ansvar från skola. Bra heltidsanställda fritidsledare som brinner för barn och ungdomar och som kan hjälpa till att hitta dem som är i riskzon. Fler fältassistenter på gator och torg.

Jag är tung i sinnet och har svårt att sova, för att jag vet att det här inte är den första och heller inte den sista som dör i en skjutning.
Jag har också en känsla av att något skaver i själen när det kommer för nära.
Våld sätter sig i kroppen.

Jag tänker på alla dem som på något sätt drabbas av skjutningar och våld. Det går kalla kårar på ryggen. All satans skit som händer hela tiden.
Det är så fruktansvärt sorgligt, men också en påminnelse om vilket jobb alla duktiga människor där ute gör som jobbar med socialt arbete och som aldrig tycks ge upp, hur tufft och hårt det än är.
Alla behövs.

Det är inte alltid jag lyckas i mitt jobb. Vissa ungdomar fortsätter karriären inom den kriminella världen. Det räcker med en procents motivation till att genomföra en förändring. Då kan vi hjälpas åt att nå målet tillsammans.
Om jag blir ledsen när det inte går? Självklart, jag är bara människa.
Men kan jag hjälpa en, är det värt allt.

Caroline Gottberg, fd Fältarbetare och ordförande i Riksförbundet för Fältarbete

Annonser

Sveriges fältarbetare stöttar Musikhjälpen

Hej! Hoppas allt är bra med er därute.

I år landar Musikhjälpen på Stortorget i Lund, som går under parollen ”Alla har rätt att funka olika”. Vi kände att vi ville göra något utifrån vår fältarroll så vi har dragit igång en insamling under namnet ”Sveriges fältare stöttar musikhjälpen”. Målbilden är att få komma in i buren eller på något sätt bli uppmärksammade och sprida vårt gemensamma arbete i hela landet, vårt kontaktskapande och uppsökande arbetssätt. Vi vill också att fler folk får upp ögonen för vikten kring trygga vuxna som är ute och träffar våra ungdomar. Att kombinera detta med att vi skänker en summa till välgörande ändamål är något som ser som viktigt och är något vi vill ge alla fältare i landet en chans att vara med på.

MH2018_logo

Riksförbundet för fältarbete står bakom oss i detta, och de hoppas vi att ni också vill göra oavsett om man är ansluten till Rif eller inte, om man är i tjänst eller har bytt arbete. Så sprid det gärna på era egna sociala medier och kanaler. Länken till insamlingen är:

https://bossan.musikhjalpen.se/insamlingar/sveriges-faltare-stottar-musikhjalpen

Vill ni veta mer om musikhjälpen, så gå in på musikhjälpen.se

Har ni några frågor till oss om detta, så får ni jättegärna höra av er på nr 046-359 52 12 eller på mailen, faltgruppen@lund.se

Fältgruppen i Lund

Kielos budord

Till vår fantastiska kollega Kielo Penttinen som går i pension.

Kielo är en erfaren och driven person som jobbat längst med uppsökande fältarbete av oss i Fältgruppen Angered. Hon har lärt oss så mycket under åren; detta då hon är en person som har många visdomsord på lager som hon gärna delar med sig av. En del har varit lättare att förstå sig på än andra, men vi som varit hennes kollegor har alltid eftersträvat att följa dem så gott vi har kunnat. När hon nu lämnar oss för en tveklöst lika aktiv fritid, lämnar hon oss i stor saknad men med många klokheter i våra ryggsäckar. Vi tänkte här dela med oss av några utav ”Kielos budord” vilket består av ett antal råd som vi fångat upp under årens lopp som hennes arbetskamrater. Dessa budord ramade vi även in och gav som present till Kielo i julklapp för två år sedan.

 kielo1

 Kielos tio budord.

1.  Du ska aldrig lova ungdomar något du inte kan hålla  

Ungdomar vi jobbar med kan ha blivit svikna av vuxenvärlden många gånger. När vi försöker bygga relation och tillit får vi aldrig svika det förtroendet. Ett löfte kan betyda mer än vi tror.

2. Du ska alltid fälta på ettans växel 

När vi är ute i områdena och ungdomar ser oss är det viktigt att vi bjuder in till samtal genom att visa att vi inte har bråttom.

3. Du ska veta att alla människor går igenom stadierna morgon, förmiddag, middag, eftermiddag och kväll i livet

#densomvetdenvet

4. Vid dagens slut ska du ha åstadkommit något som var värt att stiga upp ur sängen för 

Detta kan vara ett mål för varje arbetsdag, som ett försök att hitta en mening i arbetet. Det är viktigt att kunna uppskatta ens egna arbete, även i det lilla.

5. Du ska inte svära på finska 

Efter Kielos hårda uppväxt på finska landsbygden har svordomarna på det finska språket fått en annan innebörd, därav är dom bannlysta.

6. Du ska aldrig lämna en kollega med hög arbetsbelastning ensam 

När man arbetar i ett arbetslag är det viktigt att se till gruppens behov. Vi har alla ett gemensamt mål i arbetet, därav är det viktigt att hjälpas åt och se när någon behöver en hjälpande hand, trots att denne kanske inte ber om den.

7. Du ska lära dig att lyssna på växterna när de talar till dig 

Om du spenderar tid med växter och försöker läsa av hur de mår så kan du lära dig att kommunicera med dem och se vilka behov de har. Detta är mycket viktigt för ett levande hem och för att få en frisk arbetsatmosfär, samt för att lära sig att respektera allt levande.

8. Vid fältande ska du alltid täta vid möte med andra 

Vi jobbar som ett team när vi arbetar uppsökande och det är viktigt att vi håller ihop i alla situationer; en regel som har funnits sedan finska vinterkriget.

9. Du ska alltid behålla köttbullarna på tallriken 

Vid formella middagar på arbetsplatsen såsom det årliga julbordet skall vi icke glömma att vi är tjänstemän som har ögonen på oss och måste alltid hålla ”måttet”. Därav får vi aldrig bli mer förfriskade än att vi kan behålla köttbullarna på tallriken. Denna regel gäller även för prinskorvar.

10. Har du tid att klaga på något har du tid att göra något åt det 

Det är väldigt lätt att kritisera ett beteende eller ett problem, men att samtidigt glömma av du själv är en del av lösningen och måste bidra till denna. Detta leder oss in på ytterligare ett talesätt som Kielo anammat: ”bakom varje klagomål finns ett önskemål”. Det är viktigt att inte tappa bort denna riktning under livets konflikthanteringar.

 

Historik 

Kielo menar att den röda tråden genom hennes arbetsliv alltid har varit ungdomsfokus. Under livets gång är hon tacksam att hon lärt sig vikten av att förändra det hon inte kan acceptera, acceptera det hon inte kan förändra, och förståndet att förstå skillnaden mellan dessa.

kielo2

Kielo startade sin karriär i Angered i januari 1980. Hon började arbeta i Rannebergens badhus som badmästare. Därefter gick hon en intern fritidsledarutbildning och började på Rannebergens parklek, öppna förskola samt eftermiddagsverksamhet för mellanstadieelever. Efter att parklekarna försvann deltog hon i områdesarbete i Rannebergen med olika projekt för ungdomar. Vidare började Kielo på Gårdstens fritidsgård i början av 90-talet, vilket blev den arbetsplats som hon arbetat på längst under sin karriär. År 2005 tog Kielo sin socionomexamen. Året därpå började hon på GUTS, en mötesplats för tjejer och transpersoner. Hon hann gå tillbaka till Gårdstens fritidsgård som metodutvecklare innan hon till sist blev anställd i fältgruppen 19/10 2010. Sedan dess har hon hunnit gå igenom ett antal chefsbyten, organisatoriska tillhörigheter samt ändrat arbetsuppdrag. För cirka 6 år sedan fick vi det uppdrag vi har i dagsläget och blev Fältgruppen Angered. Resten är historia.

Fältgruppen Angered

 

Upprop mot Nordiska motståndsrörelsen

gbg mot rasism1

Inför lördagens nazistdemonstration i Göteborg vill vi fältarbetare visa ett självklart och tydligt ställningstagande mot Nordiska motståndsrörelsen och deras fruktansvärda världssyn. Vi är socialarbetare och möter unga människor i hela Sverige. Unga människor som är judar, hbtq-personer eller som har funktionsvariationer. Vi möter andra unga som är muslimer, feminister, politiker, socialister och alla har dom olika färg på sin hy.

Dessa uppräkningar är bara kategorier, ett sätt att skikta människor, men alla är de grupper som nazisterna vill bli av med. Nordiska motståndsrörelsen är en terrororganisation och deras retorik och aktioner bygger på våld och hot om kommande våld. Vapenträning och praktiker om hur medlemmarna ska agera vid konfrontationer tillhör NMRs metoder. Medlemmar från terrororganisationen har ställts till svars för flera bombattentat i Göteborg och där en arbetare på ett flyktingboende än idag har livshotande skador till följd av det.

Att nazister får tåga på Göteborgs gator den 30/9 anser vi vara skamligt och ett hot mot de unga vi arbetar med. Nazistmarschen är också ett hot mot oss, som fältarbetare, då alla dessa kategoriseringar finns även bland oss. Att tillåta NMR demonstrera på våra gemensamma gator är ett hot mot Sveriges demokrati och vi anser det vara allas vårt ansvar att agera mot nazism på de sätt vi kan.

Nazisterna som ska tillåtas demonstrera anser oss vara landsförrädare eftersom vi vill att samhället ska vara något som ska finnas till för oss alla som är här, oavsett religion, sexuella preferenser, kroppsliga funktioner, demokratiska åsikter eller hudfärg. Det är inte förenligt med vår syn på världen att organiserade nazister återigen ska tillåtas inta våra offentliga utrymmen. Vi har sett nazisternas verkningar under skolmassakern i Trollhättan, angreppen mot demonstrerande unga på Mynttorget och attackerna på pride i både Falun och Kalmar . Det är inte Göteborgs sak att nazisterna kommer befinna sig just här den 30 september, det är allas våran sak.

Fältarbetare, City Göteborg

Fältarbetare, Västra Göteborg

Fältarbetare, Östra Göteborg

Fältarbetare, Borås kommun

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Mölndals stad

Fältarbetare, Lerum

Fältarbetare, Umeå

Fältarbetare, Partille

Fältarbetare, Vänersborg

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Västra Hisingen

Fältarbetare, Enskede-Årsta-Vantör

Fältarbetare, Norra Hisingen

Fältarbetare, centrala Stockholm

Fältarbetare, Ale

Fältarbetare, Hägersten-Liljeholmen

Fältarbetare, Östermalm

Fältarbetare, Södermalm

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Skellefteå

Fältarbetare,  Ånge

Fältarbetare, Härnösand

Fältarbetare, Vallentuna

Fältarbetare, Sundsvall

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Farsta

Fältarbetare, Trollhättan

 

Publicerad i Göteborgs Fria

http://www.friatidningen.se/artikel/130832

A-traktorer

 

”Hur många ska ha A-traktor?” Frågan ställs av en av våra områdespoliser till en sjundeklass på 23 elever. Nästan hälften av ungdomarna räcker upp handen, intresset är stort. Vi är på en av kommunens två högstadieskolor, och pratar tillsammans med polisen om våld, kränkningar och ofredande, men också om vilka lagar och regler som gäller i trafiken.

2017-06-15 20.46.53

Samtidigt, på sociala medier och i samhället, pågår debatten om A-traktorernas vara eller inte vara. Vissa tycker att de helt ska förbjudas, andra tycker att man ska höja hastigheterna istället.

Jag förstår att om man har stressigt till jobbet en morgon att det kan vara väldigt irriterande att hamna i en bilkö bakom en gammal Volvo 740 med LGF-skylt där bak. Och att man blir förbannad när en 16-åring kör vårdslöst genom samhället i en skrothög som väger över ett ton kan jag också förstå.

Men det är inte alla som har sett gnistan i en ung killes ögon när han visar bilder på sitt ”bygge” som står hemma på gården. Eller nervositeten och förhoppningen hos en tjej som berättar att det snart är dags för teoriprovet för att ta AM-kort. Friheten att som 15-åring kunna sätta sig i sin egen ”bil” och ta sig var man vill (i 30 km/h) är ovärderlig för våra ungdomar som bor på landsbygden, långt bort från kollektivtrafik.

För oss fältare är det ett utmärkt samtalsämne i kontakten med ungdomarna. Att kommentera en skog av wunderbaums i backspegeln eller berömma någon för den egengjorda bakvingen blir ett sätt att visa dessa ungdomar at deras intresse faktiskt uppmärksammas och uppskattas av en del vuxna. Vi har ungdomar som kommer fram till oss och stolt berättar att de har satt på nya fälgar på traktorn eller monterat nya extraljus. Lika ofta får man höra att en packning har gått eller att växellådan har rasat. Men det är genom att möta ungdomarna i deras med- och motgångar som vi bygger relationerna. Om de fyra första samtalen handlar om luftfilter, växelspaksknoppar och bränsleförbrukning så kanske det femte handlar om något jobbigt som hänt, hemma eller i skolan.

Som fältare är det viktigt att följa utvecklingen och trenderna i ungdomsgrupperna, och ta det till sig. Om man är uppdaterad om vilket mobilspel som är populärt, vilka tv-serier man absolut inte får missa eller hur man ska snurra en fidget spinner, har man ett bra utgångsläge i kontakten med ungdomarna. Genom att känna till de regelverk som finns och vilka termer och utryck som används, gäller samma sak med A-traktorer.

Men samtidigt som vi uppmuntrar ungdomarna i deras intresse händer det att vi även får tillrättavisa dem när vi ser att de kör vårdslöst, eller om de kör med passagerare på flaket. Vi förklarar, och de är väl medvetna, om vilka konsekvenser beteendet kan få. Nästan alla dessa samtal avslutas med ett ”Kör försiktigt!” från oss och ett ”Detsamma!” från ungdomen.

Tillbaka i klassrummet. Polisen ställer frågor till de blivande A-traktorförarna. Hur fort får man köra? Måste man ha bälte? Hur många får sitta i? De allra flesta och bra koll på vilka regler man ska följa, samtidigt som jag vet att majoriteten med största sannolikhet kommer bryta flera av dem när det väl kommer till kritan.

Niklas Vestlund, Fältsekreterare Gnosjö kommun.

Räknar dagarna tills jul är över

Föreställ dig en nykär person. En person som knappt kan stå still, fnittrar ständigt och vad man än pratar om så lyckas personen på något vänster hela tiden få in samtalsämnet på hur fantastisk den nya kärleken är. Någon mer än jag som haft människor runt mig som är så…?

Föreställ dig nu att personen har planerat en romantisk middag på alla hjärtans dag, personen är så uppspelt och har sett fram emot detta väldigt länge. Men det blir ingen romantisk middag, personen blir istället dumpad. Hen får sitt hjärta krossat, på alla hjärtans dag. Hur mycket tror du att personen ser fram emot alla hjärtans dag året efter? Eller kanske sju år senare?

Föreställ dig nu istället ett barn som ser fram emot jul, barnet är sådär fnittrig och det splitter i hela kroppen av förväntan, julen är ju en fin högtid, eller hur? Men det blir inte bra, inte i år heller. Hur mycket tror du att barnet ser fram emot jul året efter? Det är en högtid som det ständigt pratas om, ”alla” älskar den, ochimg_0528 åh, jul jul, strålande jul. Eller hur?

Jag tycker inte om julen, inte alls för att vara ärlig. Inte för att varenda jul har varit fullständig kaotisk rent fysiskt. Utan för att varenda jul har varit kaotisk i mitt huvud. För att jular genom min barndom inte riktigt blev som de skulle. Jag har varit orolig för vuxna i min närhet och för de på lite längre avstånd, jag har fått ta lite för mycket ansvar och blivit vuxen lite för tidigt. Jularna i mitt liv har ibland varit bra, jag har varit trygg rent fysiskt. Men minnen och känslor från tidigare jular sitter kvar. Precis som minnen från alla hjärtans dag, om man blir dumpad.

Jag tycker att det är så svårt att förhålla mig till jul, för det pratas om jul överallt, dekorationer hänger uppe, och julsångerna går ju för fasen på repeat, hela hela hela tiden. Det är svårt att missa att julen är här. Hur förhåller man sig då till en högtid som man förväntas älska? Hur förhåller man sig till att alla i ens närhet är förväntansfulla när man själv får en stor klump i magen bara ordet nämns? Missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och jag älskar att se när folk som verkligen älskar julen pratar om det. När jag träffat barn som knappt kan stå still för frågan ”VAD FÅR JAG I JULKLAPP?” snurrar konstant i deras huvuden, jag lovar dig att mitt hjärta smälter. När folk pratar med mig om det och deras ögon gnistrar, det är något av det finaste jag vet. Så egentligen är det ju inte julen jag hatar. Det är mina känslor kring julen, mina tankar och mina erfarenheter.

Och jag lovar, jag försöker att inte visa detta, och jag ber aldrig någon att inte prata om det, för jul är något jag måste förhålla mig till, precis som den dumpade personen måste göra till alla hjärtans dag.

Men just i år är det jobbigt, kanske känns det annorlunda nästa år – vad vet jag? Men fram tills den dagen, då det känns lättare, så kommer jag fortsätta tänka på att om 4 dagar är det julafton, men om 5 dagar är det över.

// Tonåring  

”Rejan varför ska du sluta mannen? Du får inte sluta!”

Mitt namn är Rejan Rashid och jag är 32 år gammal. Jag har jobbat i Mölndals stad sedan 2008 inom skolans värld, på fritidsgård och även ute på fältet som fältassistent. Efter att ha varit i kommunen i åtta år kommer jag nu att byta jobb och börja jobba på Bagarns mötesplats i Göteborgs stad. Tänkte skriva lite om hur det känns, relationer och min roll.

Inom dessa verksamheter är det viktigt att skapa relationer till ungdomarna för att göra ett så bra jobb som möjligt. Det är också viktigt med långsiktighet och kontinuitet för att relationen skall hålla en längre tid.

Ett exempel på hur en relation kan vara viktigt i vårt arbete kan vara när två ungdomar hamnar i en fysisk konfrontation. Med hjälp av relation kan man avstyra bråket på ett enklare sätt. Detta eftersom ungdomen är mer mottaglig på grund av våra förväntningar på varandra och den ömsesidiga respekten i och med relationen.

Under resans gång har jag träffat på många olika professionella som har påverkat mig i mitt arbete på olika sätt. Jag har inspirerats av många olika sätt att arbeta med ungdomar, både bra och mindre bra. Ett bra exempel är när en professionell har ungdomarna och deras behov i fokus. Ett mindre bra exempel är när professionella fokuserar på och styrs av deras egna behov i deras arbete. Genom detta har jag hittat mitt egna sätt och stil att arbeta med ungdomarna med deras behov i fokus och relationen som metod.

Även ungdomarna har varit viktiga i min professionella utveckling. Ett exempel är att ungdomar är så olika och har olika behov och detta har gjort att jag har anpassat mitt sätt att arbeta beroende på ungdomen, situationen och deras miljö.

Jag har inte märkt hur viktig jag har varit för vissa ungdomar, kollegor och vår verksamhet förrän nu, nu när jag skall sluta. Mina kollegor Elin Lund och Elsa Björklund hade tillsammans med ungdomarna planerat en hemlig avskedsfest för mig. Jag trodde att det skulle bli en helt vanlig fältkväll men när jag kommer in till Lindomegården så mötts jag av ett 60- tal ungdomar som hade kommit för att säga hejdå. Jag blev helt chockad! Hade ingen aning om detta. Det var väldigt känsloladdat, fick gåshud och jag typ dog! Det var den finaste stunden i min karriär, det var en bekräftelse av hur viktig jag hade varit för ungdomarna och hur bra jag hade utfört mitt jobb.

Jag har följt vissa ungdomar från att de var 13 år tills att de hade fyllt 19 år och blivit myndiga, skaffat sig bil, körkort och jobb. Jag har varit med vid övergången från tonåren till att bli en ung vuxen. En svår period i livet för många där man försöker hitta sin egen identitet. Min roll i den ungdomens liv har varit, en trygg vuxen som man kan prata om det mesta med, stärka ungdomens egen identitet, coacha och stötta till en meningsfull fritid, jobba förebyggande och hälsofrämjande.

”Vi ses någon gång” Men kommer vi att verkligen ses igen? ”See you layter” Säger man i engelsktalande länder precis efter att man har avslutat en träff fast man kanske inte skall ses på ett tag. Jag tror att vi vill skydda oss själva lite granna och avdramatisera avslutet.

Det är inte lätt att avsluta dessa relationer man har byggt upp. Däremot är det viktigt att bekräfta ungdomarnas känslor och ha förståelse för det de känner. Det är även viktigt att vara tydlig och förklara det så som det är. Så är livet ibland, saker och ting har oftast ett avslut.

Vi fältare/ungdomsarbetare är otroligt viktiga i ungdomarnas liv och spelar en viktig roll i deras utveckling och i deras vardag. Detta får vi inte glömma eller förminska. Det är först nu jag  verkligen har insett det, nu när jag skall sluta. Tack alla fina ungdomar och kollegor för att ni har gjort mig till en bättre professionell ungdomsarbetare men även gjort mig till en bättre person.

Kärlek och Respekt till er och lycka till med allt i livet.

rejan

Stor cred till Elin Lund och Elsa Björklund som har hjälpt mig med att bolla idéer, tankar och känslor i detta inlägg.

Rejan Rashid – Fältassistent, Mölndals stad