Räknar dagarna tills jul är över

Föreställ dig en nykär person. En person som knappt kan stå still, fnittrar ständigt och vad man än pratar om så lyckas personen på något vänster hela tiden få in samtalsämnet på hur fantastisk den nya kärleken är. Någon mer än jag som haft människor runt mig som är så…?

Föreställ dig nu att personen har planerat en romantisk middag på alla hjärtans dag, personen är så uppspelt och har sett fram emot detta väldigt länge. Men det blir ingen romantisk middag, personen blir istället dumpad. Hen får sitt hjärta krossat, på alla hjärtans dag. Hur mycket tror du att personen ser fram emot alla hjärtans dag året efter? Eller kanske sju år senare?

Föreställ dig nu istället ett barn som ser fram emot jul, barnet är sådär fnittrig och det splitter i hela kroppen av förväntan, julen är ju en fin högtid, eller hur? Men det blir inte bra, inte i år heller. Hur mycket tror du att barnet ser fram emot jul året efter? Det är en högtid som det ständigt pratas om, “alla” älskar den, och åh, jul jul, strålande jul. Eller hur?

Jag tycker inte om julen, inte alls för att vara ärlig. Inte för att varenda jul har varit fullständig kaotisk rent fysiskt. Utan för att varenda jul har varit kaotisk i mitt huvud. För att jular genom min barndom inte riktigt blev som de skulle. Jag har varit orolig för vuxna i min närhet och för de på lite längre avstånd, jag har fått ta lite för mycket ansvar och blivit vuxen lite för tidigt. Jularna i mitt liv har ibland varit bra, jag har varit trygg rent fysiskt. Men minnen och känslor från tidigare jular sitter kvar. Precis som minnen från alla hjärtans dag, om man blir dumpad.

Jag tycker att det är så svårt att förhålla mig till jul, för det pratas om jul överallt, dekorationer hänger uppe, och julsångerna går ju för fasen på repeat, hela hela hela tiden. Det är svårt att missa att julen är här. Hur förhåller man sig då till en högtid som man förväntas älska? Hur förhåller man sig till att alla i ens närhet är förväntansfulla när man själv får en stor klump i magen bara ordet nämns? Missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och jag älskar att se när folk som verkligen älskar julen pratar om det. När jag träffat barn som knappt kan stå still för frågan “VAD FÅR JAG I JULKLAPP?” snurrar konstant i deras huvuden, jag lovar dig att mitt hjärta smälter. När folk pratar med mig om det och deras ögon gnistrar, det är något av det finaste jag vet. Så egentligen är det ju inte julen jag hatar. Det är mina känslor kring julen, mina tankar och mina erfarenheter.

Och jag lovar, jag försöker att inte visa detta, och jag ber aldrig någon att inte prata om det, för jul är något jag måste förhålla mig till, precis som den dumpade personen måste göra till alla hjärtans dag.

Men just i år är det jobbigt, kanske känns det annorlunda nästa år – vad vet jag? Men fram tills den dagen, då det känns lättare, så kommer jag fortsätta tänka på att om 4 dagar är det julafton, men om 5 dagar är det över.

// Tonåring  

Kära barn, tappa inte hoppet om Sverige!

Det är dystra tider. Hat och rasism tar stor plats i vårt samhälle. Boendet du skulle bott i brändes ner, på Stockholms gator springer maskerade män och hotar dig, sajter som Avpixlat sprider falska rykten om dig, Sverigedemokrater kallar dig ”skäggbarn” och säger att du kommer från en våldtäktskultur.

Kära barn, försök att inte lyssna till dem. Majoriteten av Sveriges befolkning röstar inte på SD. Solidaritet och medmänsklighet har länge varit ledord för Sverige och vi är många som kämpar för att det ska förbli så.

Till dig som är rädd för att svenskar pga av händelsen i Mölndal kommer tro att ensamkommande barn är mer kapabla till att mörda. Jag förstår din oro men du ska veta att de allra flesta vet att så inte är fallet. Du är fantastisk som klarat att fly och ta dig hit. Jag hoppas du har det bra här.

Till dig vi hjälpte att ta reda på när du får börja skola. Jag vet att väntan varit lång men snart är din första dag. I framtiden kommer du kunna söka till polishögskolan precis som du vill. Du kommer bli en bra polis.

Till dig som jag kramat när du grät av förtvivlan. Jag är ledsen att vi inte kan hjälpa dig att få hit din mamma och jag förstår att du måste sakna henne. Om du varit min son hade jag varit stoltast i världen.

Till er som varje kväll lär mig nya arabiska ord. Ni som jublar när jag lyckas med rätt uttal och skrattar när jag säger något heltokigt. Ni är så goa, ”Shakar” för lektionerna!

Till dig som lever på gatan, dig som jag lämnat på stan mitt i natten och undrat vart du ska ta vägen. Jag skäms för att Sverige sviker dig. Du ska inte behöva klara dig själv, vuxna borde ta hand om dig då du faktiskt är ett barn. Jag hoppas du känner att jag och mina kollegor försöker göra vårt bästa för att stötta dig. Tro inte på allt tidningarna skriver om dig, jag vet vem du är och du är precis lika härlig som alla andra unga. Jag och mina kollegor kämpar för dig och dina rättigheter varje dag, fast det märker du nog inte alltid?

Till dig som alltid möter mig med ett stort leende. Du som ser fram emot att prata en stund så du får träna din svenska. Du är duktig och jag ser fram emot vår nästa pratstund.

Till dig som blygt frågade om man kan prata med oss fältare om vad som helst. Du frågade hur man gör för att få svenska kompisar. Jag hoppas att du hittat dem.

Till dig som är orolig att Sverige ska skicka tillbaka dig till Marocko. Du som sa att du kommer dö om du skickas tillbaka, att du i så fall lika gärna kan ta ditt liv. Snälla, ge inte upp. Du vet inte vad migrationsverket kommer säga och du vet inte om det ens är möjligt att utvisa barn till Marocko. Vad jag vet finns det ingen tillräckligt bra institution i Marocko som kan ta emot barn utan föräldrar. Det finns barn från Marocko som fått uppehållstillstånd i Sverige. Våga berätta allt, våga lita på de vuxna du talar med, de flesta av oss vill dig väl. Gå på dina möten hos migrationsverket, de är viktiga. Vad du än gör, rym inte. Då blir det ännu svårare för dig. Mår du inte bra på boendet, prata med oss eller din socialsekreterare. Förklara vad som är fel. Jag tror på dig!

Till dig som tvingats lämna Sverige pga av Dublinförordningen. Du som tvingats lämna din familj i Sverige för att leva ensam i ett främmande land. Jag håller med dig om att den lagen förstör liv och inte borde finnas. Jag önskar jag kunde gjort mer för dig.

Till alla er nyanlända och ensamkommande unga, ni är fantastiska. Lyssna inte på dem som inte känner er, lyssna på oss som gör det. Ni berikar mitt liv och ni berikar Sverige.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg, publicerad 2016

Skrota begreppet ”Normbrytande beteende”

Normbrytande beteende är ett begrepp som på senare år dykt upp allt mer i olika styrdokument och målbeskrivningar inom socialt arbete; ”vi ska tidigt upptäcka och arbeta mot normbrytande beteende hos barn och unga” kan det stå. Själv har jag alltid reagerat negativt på uttrycket och tycker att det har känts lite slarvigt och oprecist. Ju mer jag undersöker frågan desto säkrare blir jag på att begreppet är problematiskt.

 Sociala normer är enligt en definition överenskomna regler inom en grupp (både uttalade och outtalade) som gäller i en specifik kontext. Inom olika kontexter gäller olika normer (ett beteende som är socialt accepterat under en fotbollsmatch är kanske inte socialt accepterat under en kemilektion.)

En annan sak med normer är att de förändras under tid. I vissa frågor som exempelvis jämlikhetsfrågor har ju normerna förändrats ganska rejält det senaste seklet. Normer skiljer sig också mellan exempelvis kulturer, klasser, genus och åldersgrupper.

När man talar om normbrytande beteende inom socialt arbete menar man oftast ett socialt beteende som är till hinder för sig själv och/eller andra. Exempelvis att barn är utåtagerande, konfrontativa och inte håller sig inom de lagar och regler som finns. Skolk, snatteri och vandalisering är exempel på normbrytande beteenden. Begreppet omfattar även mer introverta beteenden som extrem blyghet, självskadebeteenden och liknande. Dock prioriteras dessa oftast inte lika högt då de inte utgör ett lika stort och tydligt problem för omgivningen.

Självklart ska man arbeta med alla ovanstående exempel och ta den typen av problematik på allvar. Men för mig kan det ibland vara problematiskt att definiera ett problem utifrån begreppet normbrytande beteende . (Återkommer med exempel på detta i en del 2 om normbrytande beteende).

På ett sätt gör arbetet mot normbrytande beteende att vi ålägger oss ett konservativt hållningssätt där vi utgår från att normen är god. Om vi blickar tillbaka så kan vi konstatera att normen i sig ofta varit ett samhällsproblem och kampen mot rådande normer varit helt nödvändig. Några exempel är medborgarrättsrörelsen i USA, kampen för kvinnors lika värde och HBTQ-rörelsens kamp. Alla dessa exempel har någon gång varit normbrytande och är i många fall så även idag. Idag har vi även börjat problematisera den rådande maskulinitetsnormen.

När man jobbar med ungdomar blir också begreppet extra knepigt då ett visst mått av normbrytande brukar vara en del av frigörandeprocessen och kan kanske till viss del vara önskvärd/nödvändig del av utvecklingen.

En annan svaghet i begreppet för mig är att det är så öppet för tolkningar. Vad som är norm/normalitet skiljer antagligen från person till person och risken finns att vi i en diskussion kan låta överens, men att vi i själva verket pratar utifrån olika bilder av normalitet. Särskilt tydligt tycker jag detta blir då vi diskuterar mellan olika professioner. Socialtjänstens, skolans, fritidsledarens och fältarbetarens definition på normalitet kan nog skilja ganska mycket utifrån våra olika kontexter.

Jag återkommer i ämnet i en del 2 om begreppet normbrytande beteende. Där kommer jag att problematisera begreppet ytterligare och ge några exempel på hur jag tänker att en slarvig problemanalys utifrån normalitet leder till bristfälliga eller felaktiga åtgärder för barn och unga.

Johan Berg – Fältgruppen City, Göteborg