Var är vuxennärvaron på sociala medier?

Jag är född på 90-talet. Jag anses nog ändå relativt ung för att vara utbildad socionom med några års yrkeslivserfarenhet om du skulle fråga de flesta. I mitt arbete som fältarbetare med ungdomar kan jag ofta hänga med i deras vardagliga snack om det senaste inlägget från någon influencer, men ungefär lika ofta så har jag ingen aning om vad de pratar om och känner mig 100 år gammal. Det jag dock vet är att jag inte har någon aning om hur det är att vara ungdom idag och framförallt hur det är att växa upp i en värld med sociala medier så ständigt närvarande.

sociala medier

Det jag vet om hur det är att vara ung idag är ju det ungdomarna berättar för mig. Och med detta i bakhuvudet insåg jag att det skulle vara svårt att skriva denna text utan att de skulle få vara med på ett hörn. I min arbetsgrupp använder vi redan sociala medier som ett arbetsredskap. Ett exempel är de olika kampanjer som vi arbetat med via vårt Instagramkonto där vi har belyst och problematiserat våld i ungas nära relationer via #svartsjukaärinteromantiskt, pornografins påverkan på ungdomar och samhället via #detdärmedporr samt hedersrelaterat våld och förtryck via #detdärmedheder. Dessa kampanjer finns att se igen i höjdpunkterna i vårt Instagramkonto @faltgruppenmolndal (välkomna som nya följare!). Det jag helt enkelt gjorde för att få ungdomarna mer involverade i denna text var att jag bad ungdomarna att dela med sig av sina erfarenheter utifrån olika frågor som jag publicerade i ”stories” på Instagram. Jag är medveten om att denna undersökning inte på något sätt har någon vetenskaplig grund men det ger mig ett hum om vad ungdomar upplever på sociala medier.

Majoriteten, 71 %, av de ungdomar som svarade på min undersökning använder sociala medier mer än 4 timmar per dag. Av de ungdomar som svarade så använde nästan alla både Snapchat och Instagram men även Yubo, Facebook, Youtube, Whats App, Tiktok, Pinterest, kik, Jodel och Vsco var appar som nämndes. På frågan ”Vad är bra med sociala medier” svarade många ungdomar att det är enkelheten att hålla kontakten med varandra, från hela världen, och att det möjliggör för vänskaper, både att hålla vid tidigare vänskaper men också att skapa nya. Vissa ungdomar lyfte även upp att det är så lätt att få reda på nyheter och att bli uppdaterad om det som händer samt att det är roligt att följa sina vänners liv via sociala medier.

Men det finns självklart så mycket som är problematiskt med sociala medier. På frågan ”Vad är dåligt med sociala medier” lyfte ungdomarna själva att vissa använder sociala medier på ”fel sätt”, att det används som en sköld för att anonymt kunna kränka andra och att det finns mycket rasism och mobbning på sociala medier. Men framförallt så lyfte nästan samtliga av ungdomarna all press som det medför, att det finns ett ideal som visas upp som är ouppnåeligt. Ungdomarna beskriver att de jämför sig väldigt mycket med både vänner och andra de följer på sociala medier och att detta tar upp mycket tid och tar fokus från det riktiga livet. Det finns en stor stress över att konstant vara tvungen att vara nåbar. Majoriteten, 63 %, svarar att de känner stress på grund av sociala medier och att det handlar just om att ständigt behöva vara nåbar, hetsen som finns kring skönhetsideal samt att det är stressigt att hinna med att se allas uppdateringar och bilder.

Det sistnämnda är något som vi i vår arbetsgrupp samtalar med ungdomar nästan dagligen om. Unga som växer upp idag med sociala medier ständigt närvarande blir så stressade över att alltid behöva vara nåbara samt får sämre självkänsla över de osunda ideal som visas upp. Detta samtidigt som de ska prestera i skolan, vara duktiga i sina fritidsaktiviteter och gärna ha extrajobb.

Jag tänker tillbaka på hur det var när jag var tonåring. Den viktigaste bilden som togs på hela året var den i skolkatalogen, jag hade ju ingen Instagram-profil där jag kunde lägga ut de bilder som jag var mest nöjd med. Mobbning fanns såklart men det följde inte med hem efter att skolan var slut på samma sätt som det gör idag via sociala medier. Mobiltelefon hade jag ju men den gick det egentligen bara att ringa och sms:a på. Det var en helt annan värld, men det skiljer egentligen bara 10-15 år.

Så vad är det då jag vill ha sagt?

Till alla er vuxna som har ungdomar runt omkring er på något sätt: Var nyfikna, ställ frågor, läs på och framförallt; var ödmjuka inför att ni inte har en aning om hur det är att växa upp som ung idag.

Avslutningsvis vill jag lyfta min yrkeskår, jag är så stolt över att vara fältarbetare för jag vet att många av oss redan gör allt detta. Vi ligger i framkant när det gäller användningen av sociala medier som arbetsredskap och vi har ett nyfiket förhållningssätt gentemot de ungdomar vi arbetar med. Men i den takt utvecklingen går framåt får vi aldrig stanna av. Vi kan alltid fråga lite mer, lyssna lite längre och alltid bli lite, lite bättre fältarbetare.

Elsa Björklund, Fältgruppen Mölndals Stad

Annonser

Känner du någon ung kille som gått över gränsen i en sexuell relation?

Namnlös

Hej! Jag heter Kalle Berggren och jobbar som forskare vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Tillsammans med två kollegor arbetar jag med ett forskningsprojekt om killars våld mot tjejer i nära relationer. Med våld menar vi dels fysiskt våld men också att gå över gränsen för vad som är ok på andra sätt, till exempel genom sexuella handlingar utan samtycke.

Bakgrunden till vårt projekt är att killars våld mot tjejer faller mellan många stolar i Sverige idag. När man pratar om mäns våld mot kvinnor handlar det ofta om vuxna män, framförallt 30+. När man pratar om ungdomar och våld handlar det nästan alltid om andra former av våld, oftast killars våld mot killar i olika offentliga miljöer.

Det finns därför en stor lucka kunskapsmässigt men också när det gäller olika insatser mot killars våld. Detta trots att risken för en tjej att utsättas för våld i en nära relation är betydligt högre för unga jämfört med äldre.

Vi vill därför komma i kontakt med killar i åldern 13-25 år som utövat någon slags våld mot en tjej. Det kan vara våld inom en etablerad relation (så kallat partnervåld) eller i en mer tillfällig relation (så kallat dejtingvåld). Att delta i studien innebär att träffa mig eller någon av mina kollegor för en intervju som tar runt en timme, ibland lite längre. Vi är intresserade av att höra killars egna perspektiv och erfarenheter av vad som hänt. Vi kommer också att fråga om vad de berättat för familj och vänner och hur de reagerat.

Alla namn och andra detaljer kommer sedan att anonymiseras så att utomstående inte ska kunna identifiera den som deltar. Vi som gör studien är baserade i Stockholm men åker gärna till andra delar av Sverige för att genomföra intervjuer.

Vi tror att fältarbetare kan få reda på en del information om våld och övergrepp i sin vardag. Kommer du i kontakt med killar som utövat våld mot en tjej så är vi mycket tacksamma om du kan tipsa dem om att vi söker deltagare till vår studie!

Kontakta oss genom att maila till min kollega lucas.gottzen@buv.su.se, genom att skicka sms till 0721-474158, eller genom DM på Facebook/Messenger till Lucas Gottzén.

Läs mer här: https://overgrans.wordpress.com

Tack på förhand!

Kalle Berggren, Lucas Gottzén och Hanna Bornäs
Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Upprop mot Nordiska motståndsrörelsen

gbg mot rasism1

Inför lördagens nazistdemonstration i Göteborg vill vi fältarbetare visa ett självklart och tydligt ställningstagande mot Nordiska motståndsrörelsen och deras fruktansvärda världssyn. Vi är socialarbetare och möter unga människor i hela Sverige. Unga människor som är judar, hbtq-personer eller som har funktionsvariationer. Vi möter andra unga som är muslimer, feminister, politiker, socialister och alla har dom olika färg på sin hy.

Dessa uppräkningar är bara kategorier, ett sätt att skikta människor, men alla är de grupper som nazisterna vill bli av med. Nordiska motståndsrörelsen är en terrororganisation och deras retorik och aktioner bygger på våld och hot om kommande våld. Vapenträning och praktiker om hur medlemmarna ska agera vid konfrontationer tillhör NMRs metoder. Medlemmar från terrororganisationen har ställts till svars för flera bombattentat i Göteborg och där en arbetare på ett flyktingboende än idag har livshotande skador till följd av det.

Att nazister får tåga på Göteborgs gator den 30/9 anser vi vara skamligt och ett hot mot de unga vi arbetar med. Nazistmarschen är också ett hot mot oss, som fältarbetare, då alla dessa kategoriseringar finns även bland oss. Att tillåta NMR demonstrera på våra gemensamma gator är ett hot mot Sveriges demokrati och vi anser det vara allas vårt ansvar att agera mot nazism på de sätt vi kan.

Nazisterna som ska tillåtas demonstrera anser oss vara landsförrädare eftersom vi vill att samhället ska vara något som ska finnas till för oss alla som är här, oavsett religion, sexuella preferenser, kroppsliga funktioner, demokratiska åsikter eller hudfärg. Det är inte förenligt med vår syn på världen att organiserade nazister återigen ska tillåtas inta våra offentliga utrymmen. Vi har sett nazisternas verkningar under skolmassakern i Trollhättan, angreppen mot demonstrerande unga på Mynttorget och attackerna på pride i både Falun och Kalmar . Det är inte Göteborgs sak att nazisterna kommer befinna sig just här den 30 september, det är allas våran sak.

Fältarbetare, City Göteborg

Fältarbetare, Västra Göteborg

Fältarbetare, Östra Göteborg

Fältarbetare, Borås kommun

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Mölndals stad

Fältarbetare, Lerum

Fältarbetare, Umeå

Fältarbetare, Partille

Fältarbetare, Vänersborg

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Västra Hisingen

Fältarbetare, Enskede-Årsta-Vantör

Fältarbetare, Norra Hisingen

Fältarbetare, centrala Stockholm

Fältarbetare, Ale

Fältarbetare, Hägersten-Liljeholmen

Fältarbetare, Östermalm

Fältarbetare, Södermalm

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Skellefteå

Fältarbetare,  Ånge

Fältarbetare, Härnösand

Fältarbetare, Vallentuna

Fältarbetare, Sundsvall

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Farsta

Fältarbetare, Trollhättan

 

Publicerad i Göteborgs Fria

http://www.friatidningen.se/artikel/130832

A-traktorer

 

”Hur många ska ha A-traktor?” Frågan ställs av en av våra områdespoliser till en sjundeklass på 23 elever. Nästan hälften av ungdomarna räcker upp handen, intresset är stort. Vi är på en av kommunens två högstadieskolor, och pratar tillsammans med polisen om våld, kränkningar och ofredande, men också om vilka lagar och regler som gäller i trafiken.

2017-06-15 20.46.53

Samtidigt, på sociala medier och i samhället, pågår debatten om A-traktorernas vara eller inte vara. Vissa tycker att de helt ska förbjudas, andra tycker att man ska höja hastigheterna istället.

Jag förstår att om man har stressigt till jobbet en morgon att det kan vara väldigt irriterande att hamna i en bilkö bakom en gammal Volvo 740 med LGF-skylt där bak. Och att man blir förbannad när en 16-åring kör vårdslöst genom samhället i en skrothög som väger över ett ton kan jag också förstå.

Men det är inte alla som har sett gnistan i en ung killes ögon när han visar bilder på sitt ”bygge” som står hemma på gården. Eller nervositeten och förhoppningen hos en tjej som berättar att det snart är dags för teoriprovet för att ta AM-kort. Friheten att som 15-åring kunna sätta sig i sin egen ”bil” och ta sig var man vill (i 30 km/h) är ovärderlig för våra ungdomar som bor på landsbygden, långt bort från kollektivtrafik.

För oss fältare är det ett utmärkt samtalsämne i kontakten med ungdomarna. Att kommentera en skog av wunderbaums i backspegeln eller berömma någon för den egengjorda bakvingen blir ett sätt att visa dessa ungdomar at deras intresse faktiskt uppmärksammas och uppskattas av en del vuxna. Vi har ungdomar som kommer fram till oss och stolt berättar att de har satt på nya fälgar på traktorn eller monterat nya extraljus. Lika ofta får man höra att en packning har gått eller att växellådan har rasat. Men det är genom att möta ungdomarna i deras med- och motgångar som vi bygger relationerna. Om de fyra första samtalen handlar om luftfilter, växelspaksknoppar och bränsleförbrukning så kanske det femte handlar om något jobbigt som hänt, hemma eller i skolan.

Som fältare är det viktigt att följa utvecklingen och trenderna i ungdomsgrupperna, och ta det till sig. Om man är uppdaterad om vilket mobilspel som är populärt, vilka tv-serier man absolut inte får missa eller hur man ska snurra en fidget spinner, har man ett bra utgångsläge i kontakten med ungdomarna. Genom att känna till de regelverk som finns och vilka termer och utryck som används, gäller samma sak med A-traktorer.

Men samtidigt som vi uppmuntrar ungdomarna i deras intresse händer det att vi även får tillrättavisa dem när vi ser att de kör vårdslöst, eller om de kör med passagerare på flaket. Vi förklarar, och de är väl medvetna, om vilka konsekvenser beteendet kan få. Nästan alla dessa samtal avslutas med ett ”Kör försiktigt!” från oss och ett ”Detsamma!” från ungdomen.

Tillbaka i klassrummet. Polisen ställer frågor till de blivande A-traktorförarna. Hur fort får man köra? Måste man ha bälte? Hur många får sitta i? De allra flesta och bra koll på vilka regler man ska följa, samtidigt som jag vet att majoriteten med största sannolikhet kommer bryta flera av dem när det väl kommer till kritan.

Niklas Vestlund, Fältsekreterare Gnosjö kommun.

Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär