Kan jag hjälpa en, betyder det allt

Igår på eftermiddagen vid tretiden blev ytterligare en ung människa skjuten.
I huvudet.
Ett stenkast från där jag bor.
Genom tunneln, upp på andra sidan. Det tar exakt 4 minuter att gå. Det vet jag eftersom jag klockar varje morgon för att inte missa tunnelbanan.

Jag ser inte mina kvarter som särskilt utsatt område. En skjutning kan hända precis vart som helst. Det är snarare tvärtom. Barn som leker, trötta morsor och farsor som släpar matkassar från ICA, apoteket med Stockholms tyngsta dörr. Man får ta ifrån tårna. Precis som vilken förlängning av Stockholms innerstad som helst.

Mina gamla jobb-hoods. Jag har mött många ungdomar i Dalen. På deras arenor. Snackat skit om det mesta. Hjälpt en och annan berusad ungdom hem. Pratat med många oroliga föräldrar men även tacksamma, glada föräldrar. Ringt polisen när det luktat cannabis. Länkat vidare till andra insatser. Det ingår när man jobbar som Fältassistent. Men även skrattat så jag nästan kissat på mig. Unga människor är fantastiska.
Men vuxenvärlden har slutat prata med dem. Fråga dem hur de har det.
På riktigt.

Jag skall inte sticka under stol med att Dalen är ett svårarbetat område både för Fältare och Polis. Går man in i området från ett håll, sticker de som inte vill veta av en ut från området åt ett annat håll. Djungeltrumman går direkt.
Fältarna är här! Aina är här!
Men det är inget som är specifikt för Dalen. Så är det i många områden.
Jag har aldrig varit rädd. Även om jag jobbat just i detta område och många andra områden vid social oro och skjutningar.

Våld sätter sig i kroppen. Det går inte att värja sig emot det. Även om du inte har en relation till de som utsätts eller utsätter. Hur stark man än är som människa så sätter det sig i kroppen. Det uttrycker sig i en känsla av maktlöshet, sorg och funderingar. Vad är det som gör att en ung människa väljer att gå in i kriminalitet? För man kan ju förstå motsatsen. Människor som har en trygg tillvaro och framtidsutsikter väljer inte ett liv i kriminalitet.

Dem jag träffar i mitt nuvarande jobb som samordnare i Sociala insatsgrupper, vet oftast inte varför de är kriminella eller att de är kriminella.
Jag förstår inte heller alltid anledningen förens efter många relationsbyggande samtal. Det handlar om för få skyddsfaktorer och för många riskfaktorer.
Det handlar om pengar, om respekt och om att få känna att man är någon.
Men framför allt handlar det om våld. Att man bevittnar/bevittnat våld, eller är/varit utsatt för våld. Oftast i hemmet.
Man behöver inte vara rymdforskare för att förstå att kriminalitet är symptom på andra faktorer.
Kommer du från en socialt och ekonomiskt utsatt situation, har familj och vänner som begår brott, tidigt uppvisar ett normbrytande beteende, presterar dåligt i skolan och skolkar regelbundet och har begått strategiska brott i ung ålder så löper du stor risk att fortsätta vara kriminell.

Jag tror på att jobba mer preventivt. Man måste hitta familjer och barn utan skyddsnät i ett tidigare skede och ge dem insatser redan från start.
Ge föräldrar alla tänkbara verktyg som skulle vara till hjälp och dra på med alla insatser som går för att underlätta.
Det behövs också större ansvar från skola. Bra heltidsanställda fritidsledare som brinner för barn och ungdomar och som kan hjälpa till att hitta dem som är i riskzon. Fler fältassistenter på gator och torg.

Jag är tung i sinnet och har svårt att sova, för att jag vet att det här inte är den första och heller inte den sista som dör i en skjutning.
Jag har också en känsla av att något skaver i själen när det kommer för nära.
Våld sätter sig i kroppen.

Jag tänker på alla dem som på något sätt drabbas av skjutningar och våld. Det går kalla kårar på ryggen. All satans skit som händer hela tiden.
Det är så fruktansvärt sorgligt, men också en påminnelse om vilket jobb alla duktiga människor där ute gör som jobbar med socialt arbete och som aldrig tycks ge upp, hur tufft och hårt det än är.
Alla behövs.

Det är inte alltid jag lyckas i mitt jobb. Vissa ungdomar fortsätter karriären inom den kriminella världen. Det räcker med en procents motivation till att genomföra en förändring. Då kan vi hjälpas åt att nå målet tillsammans.
Om jag blir ledsen när det inte går? Självklart, jag är bara människa.
Men kan jag hjälpa en, är det värt allt.

Caroline Gottberg, fd Fältarbetare och ordförande i Riksförbundet för Fältarbete

Annonser

Livet på gatan

rhdr

Värmande skratt blandat med sorgsna tårar drabbar mig när jag ser serien ”36 dagar på gatan”. Jag skrattar med i tokiga uppsåt, av igenkänning och kärlek, i hur människor i svåra livssituationer ställer upp för varandra, i hur en liten handling av en medmänniska kan betyda så mycket. Jag gråter över hur illa livet kan behandla människor. Människor som kunde varit du eller jag. En livskris, ett felsteg, en olycka kan vara avgörande.

Jag arbetar som fältarbetare i centrala Göteborg vilket innebär att jag möter många människor i hemlöshet. När jag började mitt arbete år 2013 var de flesta hemlösa vi mötte över 30 år. Även om personer över 21 år inte tillhör vår målgrupp så delar vi den offentliga miljön. Vi lånar ut telefoner, snackar och hänvisar till socialjouren eller de uppsökare som arbetar mot vuxna hemlösa. De rör sig om människor i situationer som porträtteras i ”36 dagar på gatan”. Skillnaden mellan då och nu är att vi idag möter många unga personer som också lever likt det livet.

Han som envisas med att bjuda mig på saker trots att jag ber honom att inte ska slösa pengar på mig. Antar att han vill visa sin uppskattning. Han som står och fryser i timmar. Han vill inte lämna sin plats. Då tar någon annan hans kunder och han är i desperat behov av pengar. Han som ofta ger tiggarna några kronor trots att han själv sover ute. Han som gärna pratar länge om sina framtidsdrömmar. Han som blev hemlös och först fortsatte gå i skola men inte pallade gå kvar. Han som alltid letar sovplats. Han som låter kompisar sova över trots att han riskerar att bli av med sin lägenhet. Han vet hur det är. Han som saknar sin familj. Han som alltid skäms när han missat vårt möte. Han som glatt sprang ikapp mig och berättade att han fått ett andrahandskontrakt. Han som polisen ofta tar med sig. Han vill hamna i fängelse så han slipper sova ute. Han som alltid är hög eller abstinent. Han är alltid på jakt efter heroin. Han kan vara din son.

I Göteborg finns det inget kommunalt boende där unga 18-21 år med en akut hemlöshetsproblematik, som oftast innebär drogmissbruk, kan få en tillfällig sovplats och stöd av personal. De uppsökare som arbetar med äldre hemlösa kan erbjuda sin målgrupp detta men vi ungdomsfältare har inga platser att erbjuda. Nu kanske ni tänker ”Men det beror ju på att ungdomarna är i asylprocess eller är papperslösa” men så enkelt är det inte. Vi möter absolut många som befinner sig i den situationen. Att hitta bostad på egen hand är svårare för dem som är nyare i Sverige.  Men även om du är uppväxt här eller har uppehållstillstånd så finns det inget sådant boende.

För dem i asylprocess har migrationsverket ansvar för boende och när det gäller personer som är medborgare eller har uppehållstillstånd är det socialtjänstens ”ansvar” (Det krävs att man tillhör målgrupp, enbart hemlöshet räcker inte alltid). Men systemet brister. Alla gånger löser inte välfärdssverige att ta ansvar för människor som far illa. Exempelvis kan man inte förvänta sig att en ung person som blivit utsatt för sexuella övergrepp kommer trivas i ett rum med män på migrationsverkets anläggning eller att personer som sover i parkeringshus och tar heroin ska hitta boende på egen hand. Det måste finnas fler alternativa lösningar.

Samhället behöver förebygga att unga inte hamnar på gatan. Vissa har missbruk sen innan men vi ser att ett liv på gatan ofta leder till just missbruk och kriminalitet. Prostitution är förmodligen mycket vanligare bland unga killar än vad som är synligt för oss. Migrationsverket skulle behöva boenden som är riktade till unga där unga får stanna i sitt sammanhang. Kommunen måste kunna erbjuda unga akutplatser som ett första steg för att lämna livet på gatan samt lågtröskelboende där unga på ett lättillgängligt sätt kan erbjudas stöd.

Någon behöver ta ansvar för alla de hemlösa unga som far illa, oavsett status. Det handlar om människors liv. Behovet måste styra, inte vem som ska betala.

 

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg 

Rekommenderar varmt att se denna serie: https://www.svtplay.se/36-dagar-pa-gatan

 

Sveriges fältarbetare stöttar Musikhjälpen

Hej! Hoppas allt är bra med er därute.

I år landar Musikhjälpen på Stortorget i Lund, som går under parollen ”Alla har rätt att funka olika”. Vi kände att vi ville göra något utifrån vår fältarroll så vi har dragit igång en insamling under namnet ”Sveriges fältare stöttar musikhjälpen”. Målbilden är att få komma in i buren eller på något sätt bli uppmärksammade och sprida vårt gemensamma arbete i hela landet, vårt kontaktskapande och uppsökande arbetssätt. Vi vill också att fler folk får upp ögonen för vikten kring trygga vuxna som är ute och träffar våra ungdomar. Att kombinera detta med att vi skänker en summa till välgörande ändamål är något som ser som viktigt och är något vi vill ge alla fältare i landet en chans att vara med på.

MH2018_logo

Riksförbundet för fältarbete står bakom oss i detta, och de hoppas vi att ni också vill göra oavsett om man är ansluten till Rif eller inte, om man är i tjänst eller har bytt arbete. Så sprid det gärna på era egna sociala medier och kanaler. Länken till insamlingen är:

https://bossan.musikhjalpen.se/insamlingar/sveriges-faltare-stottar-musikhjalpen

Vill ni veta mer om musikhjälpen, så gå in på musikhjälpen.se

Har ni några frågor till oss om detta, så får ni jättegärna höra av er på nr 046-359 52 12 eller på mailen, faltgruppen@lund.se

Fältgruppen i Lund

Vem hjälper oss?

När ungdomar fyller 17 år i Borås stad finns det ingen fältgrupp som arbetar förebyggande med dem. Fyller du 17 år finns det ingen fältgrupp som arbetar förebyggande med dig. I alla fall inte på pappret. På fältet kan vi möta många ungdomsgrupper där det finns både yngre och äldre ungdomar. För att nå de yngre underlättar det ofta att skapa relation med de äldre. Det svåra är när det kanske framkommer att de äldre ungdomarna också har ett behov av hjälp. Många ungdomar frågar då, ”vilka ska hjälpa oss som är äldre?”

Vi i Fältgruppen har i vårt uppdrag att arbeta med målgruppen 10 – 16 år, med förbehåll att vi ska arbeta på större evenemang såsom nollningar och skolavslutningar där vi även träffar gymnasieelever. Under 2015 gjordes en genomlysning av Fältgruppens arbete där uppdraget omformulerades för att förbättra verksamheten. Tidigare var målgruppen 13-18 år och i genomlysningen framkom det att från 13 år sågs det i vissa fall att det var för sent att arbeta förebyggande och det fanns upplevelser om en målgrupp som var svår att definiera utifrån arbetet som Fältgruppen gjorde kring målgruppen. Det kunde redan ha gått för långt och därmed fanns det tankar om att Fältgruppens förebyggande arbete istället skulle vara en insats av icke-förebyggande slag. Resonemanget kring att sänka målgruppen är tydlig och lätt att förstå. Främst utifrån vikten av att börja arbeta förebyggande i tidigt skede med barn som befinner sig i riskzon för kriminella nätverk och andra ohälsofaktorer. I en utopi föreställer vi oss att vi har träffat alla de barn som är i riskzon redan på mellanstadiet och förebyggt eventuella sociala problem inför framtiden. I verkligheten sker inte det. Riskzon är ett brett begrepp och behoven ser olika ut för olika barn och ungdomar. Vi kan se att några barn hamnar i riskzon tidigt, och vissa senare.

På fältet kan vi möta barn och ungdomar som är olika mycket kontaktsökande. En grupp som är utmanande att arbeta med är de unga som inte vill ha kontakt med oss alls. Flera av dessa ungdomar är i riskzon, och om de inte vill ha hjälp av oss kommer vi inte tvinga på den. Men vad händer när ungdomen blir 17, 18 år och inser att den vill ha vår hjälp då? Vi har ett tillfälle att förebygga att det inte blir “värre”, men vårt uppdrag låser oss. Vi har svårt att köpa att vi ger upp på ungdomarna redan vid 16 års ålder och att problemen som existerar då ska ha nått sin peak.

Undantagsfallen i vårt uppdrag skapar också oklara förutsättningar för ungdomarna. Vi ska arbeta på valborg, vid nollning och skolavslutningar där vi främst möter ungdomar i åldern 16-18 år. Vid dessa tillfällen skapas relationer och en kännedom från ungdomarnas sida att Fältgruppen finns till. Var tar vi vägen sen?  En eventuell orosanmälan och föräldrakontakt, men kanske inte ens det. Ska vuxenvärlden ge upp? Uppenbarligen finns det avsaknad av en verksamhet i Borås stad som kan göra detta arbete, en avsaknad av en fältgrupp som möter upp de äldre ungdomarnas behov och livssituation. Utifrån ett förebyggande perspektiv bör vi arbeta med yngre ungdomar och utifrån vårt uppdrag ska vi ha ett fokus på mellanstadiebarnen. Det vi anser är att de äldre ungdomarna inte behöver falla mellan stolarna bara för det. Om inte vi tar detta ansvaret- vilka tar det då?

 

Sofia Johansson & Siri Hammenberg- fältare i Borås

 

Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Är du förvånad att utanförskapet brinner?

Bilbränder i Göteborg. Tänker på de många samtal jag som fältarbetare haft med ungdomar från Göteborgs förorter. Unga som lärt mig ett och annat och har gett mig perspektiv på livet. Idag tänker jag framförallt på två av er.

En kille som förklarade för mig att leva ett liv utan kriminalitet vad den svåra vägen för honom. Han kunde gå en spikrak väg upp i den kriminella karriärstegen, om han bara ville. Han förväntades även gå den vägen. På så vis skulle han få makt, sysselsättning och pengar. Han var arbetslös när jag lärde känna honom. Han hade varken makt, sysselsättning eller pengar men han kämpade på. Vissa skulle väl hävda att han var nära botten. Vissa politiker skulle nog hävda att han belastade samhället. Han ville absolut inte gå den kriminella vägen. Han ville ta den svåra, den väg som kändes rätt i själen. Han ville jobba och tjäna vita pengar, bidra. Han var så stolt varje gång han sökt jobb. Men vet ni? Under tiden jag kände honom sökte han endast jobb i det område där han bodde. Arbetstillfällena i förorterna är inte särskilt många. Framför mig hade jag alltså en ung klok individ som av olika skäl kände sig så begränsad att han enbart sökte jobb i området han var uppväxt i. Skulle det fenomenet kunna drabba en ungdom från medelklassområdet där jag kommer från? Nej, precis.

Om unga människor växer upp och riskerar att känna såhär, att den ”lätta” vägen till känslan av ett värdigt liv är via kriminalitet, där de känner sig osäkra utanför orten, vad har vi skapat för samhälle då?

Ett annat samtal jag kom att tänka på var med en ung kille från en annan förort. Han frågade mig om det finns vita personer som är kriminella. Jag svarade att såklart det finns det och vi samtalade kring detta. Efter ett tag frågade han ”Men varför är dom kriminella? Dom är ju inte fattiga?”.

Ungdomar växer upp i ett samhälle med ökade klasskillnader, segregation, ökad bostadsbrist och i ett land där rasism och nazism tar allt större plats i politiken. Politiker som ska vara deras företrädare precis som alla andras. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att få av alla de tusentals unga som bor i våra förorter är inblandade i kriminalitet. Det är även få som bränner bilar. Men människor i vårt samhälle får kämpa mer än andra. Vi föds inte med lika förutsättningar. Jag försvarar inte bilbränder och fenomenet har många fler variabler än de jag tar upp. Men jag är inte förvånad att det sker. Är ni?

 

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg