Räknar dagarna tills jul är över

Föreställ dig en nykär person. En person som knappt kan stå still, fnittrar ständigt och vad man än pratar om så lyckas personen på något vänster hela tiden få in samtalsämnet på hur fantastisk den nya kärleken är. Någon mer än jag som haft människor runt mig som är så…?

Föreställ dig nu att personen har planerat en romantisk middag på alla hjärtans dag, personen är så uppspelt och har sett fram emot detta väldigt länge. Men det blir ingen romantisk middag, personen blir istället dumpad. Hen får sitt hjärta krossat, på alla hjärtans dag. Hur mycket tror du att personen ser fram emot alla hjärtans dag året efter? Eller kanske sju år senare?

Föreställ dig nu istället ett barn som ser fram emot jul, barnet är sådär fnittrig och det splitter i hela kroppen av förväntan, julen är ju en fin högtid, eller hur? Men det blir inte bra, inte i år heller. Hur mycket tror du att barnet ser fram emot jul året efter? Det är en högtid som det ständigt pratas om, “alla” älskar den, och åh, jul jul, strålande jul. Eller hur?

Jag tycker inte om julen, inte alls för att vara ärlig. Inte för att varenda jul har varit fullständig kaotisk rent fysiskt. Utan för att varenda jul har varit kaotisk i mitt huvud. För att jular genom min barndom inte riktigt blev som de skulle. Jag har varit orolig för vuxna i min närhet och för de på lite längre avstånd, jag har fått ta lite för mycket ansvar och blivit vuxen lite för tidigt. Jularna i mitt liv har ibland varit bra, jag har varit trygg rent fysiskt. Men minnen och känslor från tidigare jular sitter kvar. Precis som minnen från alla hjärtans dag, om man blir dumpad.

Jag tycker att det är så svårt att förhålla mig till jul, för det pratas om jul överallt, dekorationer hänger uppe, och julsångerna går ju för fasen på repeat, hela hela hela tiden. Det är svårt att missa att julen är här. Hur förhåller man sig då till en högtid som man förväntas älska? Hur förhåller man sig till att alla i ens närhet är förväntansfulla när man själv får en stor klump i magen bara ordet nämns? Missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och jag älskar att se när folk som verkligen älskar julen pratar om det. När jag träffat barn som knappt kan stå still för frågan “VAD FÅR JAG I JULKLAPP?” snurrar konstant i deras huvuden, jag lovar dig att mitt hjärta smälter. När folk pratar med mig om det och deras ögon gnistrar, det är något av det finaste jag vet. Så egentligen är det ju inte julen jag hatar. Det är mina känslor kring julen, mina tankar och mina erfarenheter.

Och jag lovar, jag försöker att inte visa detta, och jag ber aldrig någon att inte prata om det, för jul är något jag måste förhålla mig till, precis som den dumpade personen måste göra till alla hjärtans dag.

Men just i år är det jobbigt, kanske känns det annorlunda nästa år – vad vet jag? Men fram tills den dagen, då det känns lättare, så kommer jag fortsätta tänka på att om 4 dagar är det julafton, men om 5 dagar är det över.

// Tonåring  

En fältares dag på kontoret

Istället lägger vi mycket av vår dagtid på att arbeta med något vi kallar uppföljningsarbete med de ungdomar vi möter på stan samt annat som kan tänkas behöva göras inom ramen för vårt uppdrag. Sysslorna varierar från dag till dag. Nedan får ni en inblick i hur en arbetsdag kan se ut för mig.

Kl 8

Jag får ofta frågan ”Vad gör ni när ni inte arbetar på fältet?” vilket är en väldigt relevant fråga. För vad gör egentligen en fältarbetare då den inte arbetar uppsökande? Det kan skilja sig väldigt beroende på uppdrag och område. I Fältgruppen City i Göteborg arbetar varje person 40 tim/veckan uppdelat på två kvällar och resten dagtid. Vi arbetar nästan enbart uppsökande efter skoltid. Anledningen till det är att ungdomar i målgrupp sällan vistas i citymiljöer under skoltid. Antingen är de i skolan/arbete eller så tar de sovmorgon. När vi har tid över och framförallt under loven så försöker vi prioritera att ”fälta” även på dagtid.

Börjar alltid med att kolla mailen, sätta på kaffe (obligatoriskt, annars hamnar man i klistret!) och starta igång telefonerna. Den gemensamma ”Fälttelefonen” och min egna jobbtelefon. Hade fått svar från en socialsekreterare angående en ungdom vi möter på fältet. Många fältare från Göteborg och kranskommuner hade mailat och anmält sig till vår nästa samverkansträff, vilka vi i city samordnar. På nästa träff ska vi ha föreläsning om högerextremism. En förfrågan om att delta i ett forskningsprojekt om våld i nära relationer hade kommit in.

Läser sedan igenom loggboken för att se vad som hände under gårkvällens uppsökande arbete. I ”loggen” skriver vi minnesanteckningar över händelser och viktiga samtal. Det står inte att jag behöver följa upp något från kollegornas kväll. Det hade exempelvis kunnat vara att ringa en ungdom för att se hur den mår eller kontakta migrationsverket för en ungdom.

Kaffe. Fick sällskap av enhetens administratör så vi passade på att prata igenom planering inför de utvecklingsdagar (kickoff) som vi i fältgruppen ska anordna för våra kollegor på enheten.

Jag och kollegan slår oss ner framför en dator. De sista detaljerna av vår senaste kartläggningsrapport ska fixas och sedan skickas till cheferna. Vi har intervjuat 69 ungdomar i Nordstan om varför de vistas där, om deras livssituation och om/vad de behöver för att ha det bättre i livet. Det känns kul att lämna ifrån sig en rapport med mängder av kloka citat från ungdomar. Många hälsningar som går direkt till politikerna. Hade inte kunnat bli bättre då politikerna efterfrågat ungdomarnas röster.

Telefonen ringde. En av de ungdomar jag arbetar mycket med berättade glatt att den ska på arbetsintervju!! SÅ GRYMT!

Kl 11

Skulle haft en fikaträff med en ungdom men ja, alla vet att förmiddagstider och tonåringar sällan går ihop. På vårt kontor har vi ett samtalsrum dit vi ofta bjuder in ungdomar för att prata. Ibland behöver man lyfta bort samtalet från bullret i Nordstan och sitta ner tillsammans i en lugnare miljö. Ibland blir träffarna på lite mer ”ofarliga” platser som McDonalds, café eller museum. Samtalsrummet kan kännas lite skrämmande för vissa. Men hos oss får man bullar, kaffe eller favoriten Oboy! Smörgås finns för den som vill. När vi arbetade mycket med de ensakommande pojkar som levde i gatumiljö hade vi frysen full av piroger, det kändes viktigt att kunna erbjuda något mer matigt till hemlösa barn. Kanske något att införskaffa igen, vem gillar inte piroger?

Hade ungdomen dykt upp hade vi framförallt pratat om ångest, skola och relationen med föräldrarna. För denna person syftar våra möten till att den ska få utlopp för tankar och känslor samt hjälp att bolla sådant som är svårt att tänka kring själv. Vi har haft en lång process tillsammans för att vara där vi är idag.

Försökte istället få tag i en socialsekreterare till en av de ungdomar jag har kontakt med. Vi lägger en hel del tid på att stötta ungdomar i kontakt med andra myndighetspersoner. Denna gång för att ungdomen bett mig ringa och beskriva dens hemsituation.

Kl 12

Borde ätit lunch men glömde av tiden. Finslipet med kartläggningen tog längre tid än planerat. Samtidigt skrev jag logg och förde in statistik för fredagens uppsökande arbete. Vi har som mål att göra det samma kväll som vi varit ute men ibland, om det händer något som gör att man kommer in sent på kontoret, då får vi skriva när man får möjlighet (helst dagen efter). Hade smskontakt med flera ungdomar. En hade inte fått den hjälpen den ville av socialtjänsten och var förtvivlad och en annan verkade må mycket bättre idag. En orolig förälder ringde om sitt efterlysta barn. Det är inte ovanligt att föräldrar, socialsekreterare och boendepersonal ringer om försvunna ungdomar. Hade sedan kontakt med en socialsekreterare som arbetar i samverkan med polisen för att planera ett samverkansmöte med ordningsvakterna i Nordstan. Som fältarbetare är det viktigt att samverka med andra verksamheter.

Kl 12:40

Kollegan och jag slängde i oss en halvspecial (”korv med mos” för läsare från Stockholm) på vägen mot handledningen.

Kl 13

Vi hade metod- och processhandledning vilket vi har varannan vecka. Under den får vi möjlighet att med hjälp av vår handledare tala om händelser, ärenden och annat som man kan tänkas behöva pratas om. Handledning är nödvändig för oss. Den ger oss tid för reflektion och avlastning i ett komplext yrke.

Kl 15:30

Tillbaka på kontoret. Skriver det sista på kartläggningsrapporten när det knackar på fönsterrutan. Utanför står en av våra ungdomar. Ungdomen är uppjagad då hen har blivit av med sitt boende. Vi sätter oss alla ner och lyssnar för att förstå vad som hänt. Tillslut börjar ungdomen komma ner i varv och det är lättare att samtala kring situationen. Det visade sig att det kan ha skett ett missförstånd. Eftersom jag snart ska sluta för dagen är det kollegorna som arbetar kväll som hjälper ungdomen vidare. I detta fall handlar det om att stötta i kommunikationen med socialtjänsten.

Kl 16:30 Hemgång.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg, Publicerades år 2017

Nordstans fina ungdomar

Nordstans fina ungdomar

Du är 20 år och hemlös. Idag hade du fått bistånd av socialtjänsten för att kunna äta. Det var inte särskilt mycket pengar men du hade ätit dig mätt på McDonalds och spatserade nöjt fram till oss för att berätta detta. I samtalet kommer en man fram. Han är kraftigt berusad. Mannen verkar bekymrad och frågar oss alla om vi har några kronor vi kan skänka då han behöver köpa en tågbiljett hem. Jag säger snabbt att jag inte har några lösa pengar och min kollega gör samma. Utan att blinka har du börjat gräva i din ficka. Du räcker över dina sista slantar till mannen utan tågbiljett. Både jag och min kollega ser på dig med förvåning. Vi vet att du är en god person men tanken på att du utan minsta tvekan gav bort dina sista slantar till en främling kändes så himla fint. När vi påpekade detta log du och sa ”Han verkade ju behöva dem”. Jag tror ofta de människor som haft eller har det svårast är de som har mest hjärta.

Det är måndag och jag kommer instormande på kontoret. Stressen på morgonen gör sig påmind genom en smygande huvudverk. Kollegorna är redan på plats när jag slår mig ner på min stol. På mitt tangentbord ligger en liten genomskinlig påse med gelegodis. Jag frågar överraskat vem som lagt godiset där. En kollega berättar att en ungdom som varit på besök under helgen tyckte jag skulle ha dem. Jag log. Du räddade min morgon.

Du är inget jättestort fan av fältarna, ändå tar du upp telefonen och ringer oss den där kvällen. Din vän mår väldigt dåligt och du ber oss komma för att hjälpa hen. Du är en bra kompis.

Jag ser dig först på avstånd när du står och skriker på några killar. Du säger att de inte är helt kloka och att du inte kan förstå att de inte läxar upp sin kompis som precis utsatt din vän för ett sexuellt övergrepp. De är dina vänner, de är äldre och de är fler, ändå står du på dig. Du står verkligen upp för din kompis. Vi gick såklart fram och hjälpte er vidare i denna situation, men det var du som gjorde den största insatsen för din vän.

Det är sen kväll i ett hörn utanför Nordstan. Vi är 7 personer som står i en ring. De tuffa killarna jiddrar som vanligt. Jag tar fram min privata telefon för att visa er något. Plötsligt slinter den ur min hand och landar på asfalten. Man hör hur skärmen spricker. Jag hade funderingar på att köpa ny så jag blir inte jätteledsen men klart att det var tråkigt. Ni däremot utbrister ”Åhh neeeeej”, ”Shit va tråkigt”, ”Faaaaan”. Ni gör allt ni kan för att trösta och ni engagera er så för att komma på så många tips som möjligt. ”Du kan fortfarande svara med lurar trots att skärmen är trasig”, ”Har du hemförsäkring?”, ”Kan du inte fråga chefen om en ny?”, ”Köp med abonnemang, det blir mycket billigare”. Det gick inte på försäkringen tyvärr, men jag har köpt en telefon på abonnemang som är både bättre och billigare än min tidigare. Tack!

Vi ska snart gå bort till centralstationen för att ta emot de flyktingar som kommer med tågen. Ni är en stor grupp killar som lyssnar nyfiket när vi berättar om vårt uppdrag. Ni blir snabbt väldigt intresserade av vad vi ska göra och frågar ”Får vi följa med? Vi vill också hjälpa till”.

På kvällstid är Nordstan och Kanaltorget riskmiljöer för unga personer. Jag hade inte velat att min 15-åring hängde där trots att syftet enbart var att träffa vänner. Om du vistas över tid i dessa områden kommer du som ungdom, vare sig du vill eller inte, komma i kontakt med droger. Du kanske själv inte kommer ta droger men du kommer bli tillfrågad. Du lider också större risk att bli utsatt för brott, bevittna våldsbrott eller själv dras in i kriminalitet. Vissa som rör sig i dessa områden är också vuxna personer med missbruk. Umgås du med dem utgör det en risk för dig. Däremot är det viktigt att separera miljön och de ungdomar som vistas där. Ja, det finns unga och framförallt unga vuxna (runt 20-25 år) som söker sig till området för att begå brott t ex sälja droger. De är en minoritet av alla de ca 500 ungdomar som jag och mina kollegor arbetar med under ett år. Exemplen jag skrivit ovan är mer representativ för de unga som vistas i Nordstan/Kanaltorget. Det är såklart många av ungdomarna som har det jobbigt i livet, men de är fortfarande kloka och fina ungdomar som vi ska värna om.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg, Publicerades år 2016

Kära barn, tappa inte hoppet om Sverige!

Det är dystra tider. Hat och rasism tar stor plats i vårt samhälle. Boendet du skulle bott i brändes ner, på Stockholms gator springer maskerade män och hotar dig, sajter som Avpixlat sprider falska rykten om dig, Sverigedemokrater kallar dig ”skäggbarn” och säger att du kommer från en våldtäktskultur.

Kära barn, försök att inte lyssna till dem. Majoriteten av Sveriges befolkning röstar inte på SD. Solidaritet och medmänsklighet har länge varit ledord för Sverige och vi är många som kämpar för att det ska förbli så.

Till dig som är rädd för att svenskar pga av händelsen i Mölndal kommer tro att ensamkommande barn är mer kapabla till att mörda. Jag förstår din oro men du ska veta att de allra flesta vet att så inte är fallet. Du är fantastisk som klarat att fly och ta dig hit. Jag hoppas du har det bra här.

Till dig vi hjälpte att ta reda på när du får börja skola. Jag vet att väntan varit lång men snart är din första dag. I framtiden kommer du kunna söka till polishögskolan precis som du vill. Du kommer bli en bra polis.

Till dig som jag kramat när du grät av förtvivlan. Jag är ledsen att vi inte kan hjälpa dig att få hit din mamma och jag förstår att du måste sakna henne. Om du varit min son hade jag varit stoltast i världen.

Till er som varje kväll lär mig nya arabiska ord. Ni som jublar när jag lyckas med rätt uttal och skrattar när jag säger något heltokigt. Ni är så goa, ”Shakar” för lektionerna!

Till dig som lever på gatan, dig som jag lämnat på stan mitt i natten och undrat vart du ska ta vägen. Jag skäms för att Sverige sviker dig. Du ska inte behöva klara dig själv, vuxna borde ta hand om dig då du faktiskt är ett barn. Jag hoppas du känner att jag och mina kollegor försöker göra vårt bästa för att stötta dig. Tro inte på allt tidningarna skriver om dig, jag vet vem du är och du är precis lika härlig som alla andra unga. Jag och mina kollegor kämpar för dig och dina rättigheter varje dag, fast det märker du nog inte alltid?

Till dig som alltid möter mig med ett stort leende. Du som ser fram emot att prata en stund så du får träna din svenska. Du är duktig och jag ser fram emot vår nästa pratstund.

Till dig som blygt frågade om man kan prata med oss fältare om vad som helst. Du frågade hur man gör för att få svenska kompisar. Jag hoppas att du hittat dem.

Till dig som är orolig att Sverige ska skicka tillbaka dig till Marocko. Du som sa att du kommer dö om du skickas tillbaka, att du i så fall lika gärna kan ta ditt liv. Snälla, ge inte upp. Du vet inte vad migrationsverket kommer säga och du vet inte om det ens är möjligt att utvisa barn till Marocko. Vad jag vet finns det ingen tillräckligt bra institution i Marocko som kan ta emot barn utan föräldrar. Det finns barn från Marocko som fått uppehållstillstånd i Sverige. Våga berätta allt, våga lita på de vuxna du talar med, de flesta av oss vill dig väl. Gå på dina möten hos migrationsverket, de är viktiga. Vad du än gör, rym inte. Då blir det ännu svårare för dig. Mår du inte bra på boendet, prata med oss eller din socialsekreterare. Förklara vad som är fel. Jag tror på dig!

Till dig som tvingats lämna Sverige pga av Dublinförordningen. Du som tvingats lämna din familj i Sverige för att leva ensam i ett främmande land. Jag håller med dig om att den lagen förstör liv och inte borde finnas. Jag önskar jag kunde gjort mer för dig.

Till alla er nyanlända och ensamkommande unga, ni är fantastiska. Lyssna inte på dem som inte känner er, lyssna på oss som gör det. Ni berikar mitt liv och ni berikar Sverige.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg, publicerad 2016

Skrota begreppet ”Normbrytande beteende”

Normbrytande beteende är ett begrepp som på senare år dykt upp allt mer i olika styrdokument och målbeskrivningar inom socialt arbete; ”vi ska tidigt upptäcka och arbeta mot normbrytande beteende hos barn och unga” kan det stå. Själv har jag alltid reagerat negativt på uttrycket och tycker att det har känts lite slarvigt och oprecist. Ju mer jag undersöker frågan desto säkrare blir jag på att begreppet är problematiskt.

 Sociala normer är enligt en definition överenskomna regler inom en grupp (både uttalade och outtalade) som gäller i en specifik kontext. Inom olika kontexter gäller olika normer (ett beteende som är socialt accepterat under en fotbollsmatch är kanske inte socialt accepterat under en kemilektion.)

En annan sak med normer är att de förändras under tid. I vissa frågor som exempelvis jämlikhetsfrågor har ju normerna förändrats ganska rejält det senaste seklet. Normer skiljer sig också mellan exempelvis kulturer, klasser, genus och åldersgrupper.

När man talar om normbrytande beteende inom socialt arbete menar man oftast ett socialt beteende som är till hinder för sig själv och/eller andra. Exempelvis att barn är utåtagerande, konfrontativa och inte håller sig inom de lagar och regler som finns. Skolk, snatteri och vandalisering är exempel på normbrytande beteenden. Begreppet omfattar även mer introverta beteenden som extrem blyghet, självskadebeteenden och liknande. Dock prioriteras dessa oftast inte lika högt då de inte utgör ett lika stort och tydligt problem för omgivningen.

Självklart ska man arbeta med alla ovanstående exempel och ta den typen av problematik på allvar. Men för mig kan det ibland vara problematiskt att definiera ett problem utifrån begreppet normbrytande beteende . (Återkommer med exempel på detta i en del 2 om normbrytande beteende).

På ett sätt gör arbetet mot normbrytande beteende att vi ålägger oss ett konservativt hållningssätt där vi utgår från att normen är god. Om vi blickar tillbaka så kan vi konstatera att normen i sig ofta varit ett samhällsproblem och kampen mot rådande normer varit helt nödvändig. Några exempel är medborgarrättsrörelsen i USA, kampen för kvinnors lika värde och HBTQ-rörelsens kamp. Alla dessa exempel har någon gång varit normbrytande och är i många fall så även idag. Idag har vi även börjat problematisera den rådande maskulinitetsnormen.

När man jobbar med ungdomar blir också begreppet extra knepigt då ett visst mått av normbrytande brukar vara en del av frigörandeprocessen och kan kanske till viss del vara önskvärd/nödvändig del av utvecklingen.

En annan svaghet i begreppet för mig är att det är så öppet för tolkningar. Vad som är norm/normalitet skiljer antagligen från person till person och risken finns att vi i en diskussion kan låta överens, men att vi i själva verket pratar utifrån olika bilder av normalitet. Särskilt tydligt tycker jag detta blir då vi diskuterar mellan olika professioner. Socialtjänstens, skolans, fritidsledarens och fältarbetarens definition på normalitet kan nog skilja ganska mycket utifrån våra olika kontexter.

Jag återkommer i ämnet i en del 2 om begreppet normbrytande beteende. Där kommer jag att problematisera begreppet ytterligare och ge några exempel på hur jag tänker att en slarvig problemanalys utifrån normalitet leder till bristfälliga eller felaktiga åtgärder för barn och unga.

Johan Berg – Fältgruppen City, Göteborg