Vem hjälper oss?

När ungdomar fyller 17 år i Borås stad finns det ingen fältgrupp som arbetar förebyggande med dem. Fyller du 17 år finns det ingen fältgrupp som arbetar förebyggande med dig. I alla fall inte på pappret. På fältet kan vi möta många ungdomsgrupper där det finns både yngre och äldre ungdomar. För att nå de yngre underlättar det ofta att skapa relation med de äldre. Det svåra är när det kanske framkommer att de äldre ungdomarna också har ett behov av hjälp. Många ungdomar frågar då, ”vilka ska hjälpa oss som är äldre?”

Vi i Fältgruppen har i vårt uppdrag att arbeta med målgruppen 10 – 16 år, med förbehåll att vi ska arbeta på större evenemang såsom nollningar och skolavslutningar där vi även träffar gymnasieelever. Under 2015 gjordes en genomlysning av Fältgruppens arbete där uppdraget omformulerades för att förbättra verksamheten. Tidigare var målgruppen 13-18 år och i genomlysningen framkom det att från 13 år sågs det i vissa fall att det var för sent att arbeta förebyggande och det fanns upplevelser om en målgrupp som var svår att definiera utifrån arbetet som Fältgruppen gjorde kring målgruppen. Det kunde redan ha gått för långt och därmed fanns det tankar om att Fältgruppens förebyggande arbete istället skulle vara en insats av icke-förebyggande slag. Resonemanget kring att sänka målgruppen är tydlig och lätt att förstå. Främst utifrån vikten av att börja arbeta förebyggande i tidigt skede med barn som befinner sig i riskzon för kriminella nätverk och andra ohälsofaktorer. I en utopi föreställer vi oss att vi har träffat alla de barn som är i riskzon redan på mellanstadiet och förebyggt eventuella sociala problem inför framtiden. I verkligheten sker inte det. Riskzon är ett brett begrepp och behoven ser olika ut för olika barn och ungdomar. Vi kan se att några barn hamnar i riskzon tidigt, och vissa senare.

På fältet kan vi möta barn och ungdomar som är olika mycket kontaktsökande. En grupp som är utmanande att arbeta med är de unga som inte vill ha kontakt med oss alls. Flera av dessa ungdomar är i riskzon, och om de inte vill ha hjälp av oss kommer vi inte tvinga på den. Men vad händer när ungdomen blir 17, 18 år och inser att den vill ha vår hjälp då? Vi har ett tillfälle att förebygga att det inte blir “värre”, men vårt uppdrag låser oss. Vi har svårt att köpa att vi ger upp på ungdomarna redan vid 16 års ålder och att problemen som existerar då ska ha nått sin peak.

Undantagsfallen i vårt uppdrag skapar också oklara förutsättningar för ungdomarna. Vi ska arbeta på valborg, vid nollning och skolavslutningar där vi främst möter ungdomar i åldern 16-18 år. Vid dessa tillfällen skapas relationer och en kännedom från ungdomarnas sida att Fältgruppen finns till. Var tar vi vägen sen?  En eventuell orosanmälan och föräldrakontakt, men kanske inte ens det. Ska vuxenvärlden ge upp? Uppenbarligen finns det avsaknad av en verksamhet i Borås stad som kan göra detta arbete, en avsaknad av en fältgrupp som möter upp de äldre ungdomarnas behov och livssituation. Utifrån ett förebyggande perspektiv bör vi arbeta med yngre ungdomar och utifrån vårt uppdrag ska vi ha ett fokus på mellanstadiebarnen. Det vi anser är att de äldre ungdomarna inte behöver falla mellan stolarna bara för det. Om inte vi tar detta ansvaret- vilka tar det då?

 

Sofia Johansson & Siri Hammenberg- fältare i Borås

 

Annonser

Ska det va såhär?

En ungdom jag träffade idag pratade om tur och hela ansiktet lyste. Han log, vände bort huvudet och blev själv förvånad över hur bra han mådde. Han har upplevt tur. Tur som har gjort att livet tagit en ny vändning för honom. Tur som har gjort att han litar på sin egen kapacitet till att göra något annat än den väg han slagit in på när vi först träffade honom. Tur, som jag i mångt om mycket skulle kalla mod och styrka.

Det är inte första gången jag eller mina kollegor träffar en ungdom som lyckas vända livet under tiden hen har kontakt med oss. Som får framtidstro och prata om tur istället för otur. Det är ofta så. Vi träffar ungdomar i vårt arbete som ofta mår dåligt, har en svår livssituation eller som inte har hittat sitt sammanhang än. Vi kan göra skillnad och vi gör det varje dag. Genom att lyssna och höra vad ungdomarna säger. Ta dem på allvar och stödja dem. Ge goda råd och kramar. Visa att vi står kvar även när ungdomen blir besviken på sig själv för att en förändring inte lyckades på första försöket. De har inget att skämmas för. Alla kan vi hamna i livssituationer som vi inte rår på helt ensamma. Det jag och mina kollegor gör i fältarbetet är inte att lösa deras problem. Vi stöttar dem till att hitta en utväg som fugerade för just den specifika ungdomen. Det är sällan samma väg för alla. Det som är gemensamt är att det är ungdomen själv som gör det svåra arbetet. Vi hjälper bara till. Vi kan prata och motivera till en framtidstro och vi kan praktiskt hjälpa till i kampen att få rätt förutsättningar så att ungdomen kan förändra. Ibland tar det kortare tid och ibland tar det längre tid. Ibland får vi se vilken direkt påverkan vi gör. Ibland får vi höra om det långt senare.

Det är inte sällan vi träffar ungdomar som kommit hit från andra länder. Dessa ungdomar har precis som alla andra ett behov av trygghet, framtidstro, samhörighet och möjligheter. Det gäller även för den ungdom som jag beskrev inledningsvis. Men det har skett en skiftning på stan. Det har hänt fler och fler gånger att jag har behövt höra oro och tvivel ifrån ungdomarna jag träffar i mitt arbete. Oro som handlar om vad som händer om Sverigedemokraterna vinner valet på söndag. Tvivel som även ungdomen jag pratade med idag känner.

”Kommer de slänga ut oss? Jag har permanent uppehållstillstånd, kan de ändå säga att jag måste åka? Vad kommer hända med mina vänner? Vi kom till Sverige för att det är bra och tryggt här, men nu tror jag inte Sverige är bra längre. Jag får inte rösta. Kan jag inte göra något för att påverka då? Vad röstar du på? Tror du att alla kommer rösta för att bli av med oss? Kommer jag vakna på måndag och behöva åka någon annanstans? Var ska jag ta vägen då? Jag har ju bara Sverige nu.”

De här frågorna är inte hypotetiska. De här frågorna är inte alla, bara några av de få som ställs. Men alla på samma tema. De ställs till mig och mina kollegor som ett uttryck för en verklig oro. Ytterligare en ovisshet om framtiden. En ovisshet som ingen ska behöva känna.

Jag behöver berätta, förklara och skapa rimliga förväntningar på vad det är som skulle kunna ske eller inte ske beroende på hur valet går. För mig är det ett fruktansvärt samtal att ha många gånger. Därför att de här ungdomarna redan har varit med om detta en gång eller flera. Eller så känner de någon som varit i den här situationen. Där omständigheter, samhällsklimat och politik gjort att de inte fått växa upp och leva sitt liv på en och samma plats. På samma gata där de är födda, i sina egna familjer, med sitt modersmål som första språk, med trygghet, med självklara vägar i livet, med svar på vad som ska hända i morgon eller nästa vecka. Någon annan eller något annat har valt åt dem att de ska lämna, fly, hitta en bättre plats, en trygg plats där de har möjligheten att skapa sig en framtid. Nu är dem här och de kämpar på precis som alla de ungdomar som är födda här. I perioder går det sämre, i perioder går det bättre. Nu riskerar de att ryckas upp med rötterna igen. Hur ska jag som fältarbetare kunna hjälpa dem att hitta en utväg i det? Det kan jag nog inte. Inte ensam i alla fall.

För mitt arbete som fältarbetare förutsätter att det finns praktiska möjligheter för mig att hjälpa de olika personerna jag möter beroende på deras behov. Utan en politik som står för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blir jag rädd att den möjligheten försvinner. Då har jag och mina kollegor inte samma möjligheter att stötta unga till ett liv i trygghet på samma sätt som vi gör idag. Jag hoppas att så aldrig kommer bli fallet. Jag hoppas att jag och ungdomarna kan skratta åt våra samtal när valet väl har varit. Att det inte alls blev som befarat, att det blev mycket bättre.

 

vallokal2018
Astrid Johnsson – Fältarbetare, City i Göteborg

Är du förvånad att utanförskapet brinner?

Bilbränder i Göteborg. Tänker på de många samtal jag som fältarbetare haft med ungdomar från Göteborgs förorter. Unga som lärt mig ett och annat och har gett mig perspektiv på livet. Idag tänker jag framförallt på två av er.

En kille som förklarade för mig att leva ett liv utan kriminalitet vad den svåra vägen för honom. Han kunde gå en spikrak väg upp i den kriminella karriärstegen, om han bara ville. Han förväntades även gå den vägen. På så vis skulle han få makt, sysselsättning och pengar. Han var arbetslös när jag lärde känna honom. Han hade varken makt, sysselsättning eller pengar men han kämpade på. Vissa skulle väl hävda att han var nära botten. Vissa politiker skulle nog hävda att han belastade samhället. Han ville absolut inte gå den kriminella vägen. Han ville ta den svåra, den väg som kändes rätt i själen. Han ville jobba och tjäna vita pengar, bidra. Han var så stolt varje gång han sökt jobb. Men vet ni? Under tiden jag kände honom sökte han endast jobb i det område där han bodde. Arbetstillfällena i förorterna är inte särskilt många. Framför mig hade jag alltså en ung klok individ som av olika skäl kände sig så begränsad att han enbart sökte jobb i området han var uppväxt i. Skulle det fenomenet kunna drabba en ungdom från medelklassområdet där jag kommer från? Nej, precis.

Om unga människor växer upp och riskerar att känna såhär, att den ”lätta” vägen till känslan av ett värdigt liv är via kriminalitet, där de känner sig osäkra utanför orten, vad har vi skapat för samhälle då?

Ett annat samtal jag kom att tänka på var med en ung kille från en annan förort. Han frågade mig om det finns vita personer som är kriminella. Jag svarade att såklart det finns det och vi samtalade kring detta. Efter ett tag frågade han ”Men varför är dom kriminella? Dom är ju inte fattiga?”.

Ungdomar växer upp i ett samhälle med ökade klasskillnader, segregation, ökad bostadsbrist och i ett land där rasism och nazism tar allt större plats i politiken. Politiker som ska vara deras företrädare precis som alla andras. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att få av alla de tusentals unga som bor i våra förorter är inblandade i kriminalitet. Det är även få som bränner bilar. Men människor i vårt samhälle får kämpa mer än andra. Vi föds inte med lika förutsättningar. Jag försvarar inte bilbränder och fenomenet har många fler variabler än de jag tar upp. Men jag är inte förvånad att det sker. Är ni?

 

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Kielos budord

Till vår fantastiska kollega Kielo Penttinen som går i pension.

Kielo är en erfaren och driven person som jobbat längst med uppsökande fältarbete av oss i Fältgruppen Angered. Hon har lärt oss så mycket under åren; detta då hon är en person som har många visdomsord på lager som hon gärna delar med sig av. En del har varit lättare att förstå sig på än andra, men vi som varit hennes kollegor har alltid eftersträvat att följa dem så gott vi har kunnat. När hon nu lämnar oss för en tveklöst lika aktiv fritid, lämnar hon oss i stor saknad men med många klokheter i våra ryggsäckar. Vi tänkte här dela med oss av några utav ”Kielos budord” vilket består av ett antal råd som vi fångat upp under årens lopp som hennes arbetskamrater. Dessa budord ramade vi även in och gav som present till Kielo i julklapp för två år sedan.

 kielo1

 Kielos tio budord.

1.  Du ska aldrig lova ungdomar något du inte kan hålla  

Ungdomar vi jobbar med kan ha blivit svikna av vuxenvärlden många gånger. När vi försöker bygga relation och tillit får vi aldrig svika det förtroendet. Ett löfte kan betyda mer än vi tror.

2. Du ska alltid fälta på ettans växel 

När vi är ute i områdena och ungdomar ser oss är det viktigt att vi bjuder in till samtal genom att visa att vi inte har bråttom.

3. Du ska veta att alla människor går igenom stadierna morgon, förmiddag, middag, eftermiddag och kväll i livet

#densomvetdenvet

4. Vid dagens slut ska du ha åstadkommit något som var värt att stiga upp ur sängen för 

Detta kan vara ett mål för varje arbetsdag, som ett försök att hitta en mening i arbetet. Det är viktigt att kunna uppskatta ens egna arbete, även i det lilla.

5. Du ska inte svära på finska 

Efter Kielos hårda uppväxt på finska landsbygden har svordomarna på det finska språket fått en annan innebörd, därav är dom bannlysta.

6. Du ska aldrig lämna en kollega med hög arbetsbelastning ensam 

När man arbetar i ett arbetslag är det viktigt att se till gruppens behov. Vi har alla ett gemensamt mål i arbetet, därav är det viktigt att hjälpas åt och se när någon behöver en hjälpande hand, trots att denne kanske inte ber om den.

7. Du ska lära dig att lyssna på växterna när de talar till dig 

Om du spenderar tid med växter och försöker läsa av hur de mår så kan du lära dig att kommunicera med dem och se vilka behov de har. Detta är mycket viktigt för ett levande hem och för att få en frisk arbetsatmosfär, samt för att lära sig att respektera allt levande.

8. Vid fältande ska du alltid täta vid möte med andra 

Vi jobbar som ett team när vi arbetar uppsökande och det är viktigt att vi håller ihop i alla situationer; en regel som har funnits sedan finska vinterkriget.

9. Du ska alltid behålla köttbullarna på tallriken 

Vid formella middagar på arbetsplatsen såsom det årliga julbordet skall vi icke glömma att vi är tjänstemän som har ögonen på oss och måste alltid hålla ”måttet”. Därav får vi aldrig bli mer förfriskade än att vi kan behålla köttbullarna på tallriken. Denna regel gäller även för prinskorvar.

10. Har du tid att klaga på något har du tid att göra något åt det 

Det är väldigt lätt att kritisera ett beteende eller ett problem, men att samtidigt glömma av du själv är en del av lösningen och måste bidra till denna. Detta leder oss in på ytterligare ett talesätt som Kielo anammat: ”bakom varje klagomål finns ett önskemål”. Det är viktigt att inte tappa bort denna riktning under livets konflikthanteringar.

 

Historik 

Kielo menar att den röda tråden genom hennes arbetsliv alltid har varit ungdomsfokus. Under livets gång är hon tacksam att hon lärt sig vikten av att förändra det hon inte kan acceptera, acceptera det hon inte kan förändra, och förståndet att förstå skillnaden mellan dessa.

kielo2

Kielo startade sin karriär i Angered i januari 1980. Hon började arbeta i Rannebergens badhus som badmästare. Därefter gick hon en intern fritidsledarutbildning och började på Rannebergens parklek, öppna förskola samt eftermiddagsverksamhet för mellanstadieelever. Efter att parklekarna försvann deltog hon i områdesarbete i Rannebergen med olika projekt för ungdomar. Vidare började Kielo på Gårdstens fritidsgård i början av 90-talet, vilket blev den arbetsplats som hon arbetat på längst under sin karriär. År 2005 tog Kielo sin socionomexamen. Året därpå började hon på GUTS, en mötesplats för tjejer och transpersoner. Hon hann gå tillbaka till Gårdstens fritidsgård som metodutvecklare innan hon till sist blev anställd i fältgruppen 19/10 2010. Sedan dess har hon hunnit gå igenom ett antal chefsbyten, organisatoriska tillhörigheter samt ändrat arbetsuppdrag. För cirka 6 år sedan fick vi det uppdrag vi har i dagsläget och blev Fältgruppen Angered. Resten är historia.

Fältgruppen Angered

 

Orkar du? #metoo

En socialarbetare, en sjuksköterska och en tonåring. Ett axplock av sexuella trakasserier och övergrepp från våra liv.

metoo(Triggervarning! Texten innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp)

10 år i omklädningsrummet. Vi stod och duschade efter gympan. Plötsligt kom killarna in i vårt omklädningsrum för att titta på våra kroppar. Vi skrek. Sedan pratade alla på skolan om att jag hade bröst. Jag skämdes och hatade min kropp. Jag tyckte allt var min kropps fel.

12 år på lektionen. Lärarvikarien höll mig alltid på låret när han hjälpte mig och sa att han ville att jag hörde av mig till honom när jag blev lite äldre.

12 år på pyjamaspartyt. Killarna roade sig med att dra ner tjejernas pyjamasbyxor. Jag ville verkligen inte att de skulle dra ner mina. Oroade mig för att de skulle tycka min rumpa var ful. Min kompis hade mens och binda och ville absolut inte att de skulle dra ner hennes. Jag minns att killarna riktade in sig på henne eftersom hon ansågs ha snyggast rumpa. Jag minns också hur vi tjejer organiserade oss. Vi gjorde allt för att förhindra att de drog ner hennes byxor.

13 år på väg hem från festen. Mitt huvud snurrade. Jag ville egentligen bara åka hem till mamma. Mina kompisar var ute och rökte och märkte aldrig att jag gick. Jag märkte inte heller att flera killar från festen följde efter mig ut från lägenheten. När jag kommit en bit bort ropade de efter mig och jag förstod att jag inte var ensam. Redan här insåg jag vad som höll på att ske. De sprang ikapp mig och ställde sig framför mig. De lät mig inte gå förbi. De var alla några år äldre än mig. De våldtog mig i en gränd. Jag polisanmälde aldrig då jag inte vågade berätta för mina föräldrar.

13 år i telefon. Några främmande killar ringde från dolt nummer. De sa att de hört att jag är billig, att de ska knulla mig och spräcka min fitta.

13 år på rasten. Jag förstod inte riktigt varför vår lärare blev så upprörd när hon såg att killarna slog på våra rumpor, drog upp våra trosor så att de skar in och smätte med våra bh-band. Idag förstår jag och undrar varför inte fler vuxna reagerade.

14 år på hemmafesten. Mina killkompisar dansade runt mig. En efter en började de dra i min topp. Jag hade ingen bh och de försökte dra mitt linne åt sidan för att se mina bröst. Tillslut lyckades dem. Jag skrattade nervöst men kände mig väldigt sårad. Hur kunde de göra så mot mig? Vi var ju vänner.

14 år på torget. En killkompis frågade om vi kunde strula. När jag sa att jag inte ville ropade han och hans vänner ”HORA!” efter mig.

14 år på sommaren. Jag vågade inte ha linne och kjol på mig trots att det var varmt ute. Det var inte värt risken att få ryktet som slampa.

14 år på snapchat. Varje dag skickar killar dickpics, kallar mig billig och frågar efter nakenbilder och avsugningar. Den yngsta är 12 år. Jag tror inte deras mammor vet hur de behandlar tjejer.

15 år i skolkorridoren. Alla skrattade när jag gick förbi. De kallade mig ”Fisken” för att någon sagt att jag luktade illa mellan benen. Min klasskamrat som spridit ryktet hade veckan innan låst upp dörren när jag var på toa, som ett skämt?! Det var ingen som retade honom för vad han gjort. Jag fick byta skola.

15 år på internet. Skickade en nakenbild till min pojkvän. Hans vän hittade bilden och skickade den till alla på skolan. Dagen efter kallade 9:orna mig för ”Hora”.

16 år på bussen. Kramade min vän hejdå när den medelåldersmannen tog ett grepp mellan mina ben. Jag fick ett vredesutbrott och flög på honom. Min vän tvingades bära iväg mig. Jag skrek ut över hela bussen vad han hade gjort men ingen vuxen verkade reagera.

17 år i rättssalen. Min barndomsvän förnekade att han våldtagit mig. Hans advokat ifrågasatte varför jag sov i samma säng som honom och varför jag inte hade haft några byxor på mig. Han antydde att jag haft många sexpartners. Som om det hade något med saken att göra? Kommer aldrig anmäla en våldtäkt igen!

18 år på utlandssemester. Det var mycket folk på dansgolvet. Någon smög in en hand under min klänning och tryckte upp ett finger mellan mina ben. Det gjorde ont. Jag hann inte se vem det var.

18 år i krogkön. Classic! Någon säger ”Men ni tjejer kan väl bara visa brösten så kommer vi förbi kön?”. Majoriteten av kvinnor som går på krogen har varit med om detta. Som vuxen kan man hantera det, även om jag tycker det är en onödig kommentar. I mitt jobb däremot har jag mött barn och unga som hamnat i oerhört utsatta situationer pga dessa tankebanor. Jag har träffat barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp av vuxna i utbyte mot något annat t ex komma in på en fest eller få alkohol. Då känns detta ”lustiga förslag” inte lika lustigt längre.

19 år i soffan. Han tjatade alltid på att vi skulle ligga när vi kollade på film. Jag slutade tillslut säga nej. Medan jag kollade på filmen trängde han in i mig. Jag slapp tjatet om jag lät honom göra det.

19 år på toaletten. Några killar följde efter mig in på toaletten precis innan nattklubben skulle stänga. Jag bad dem gå ut men de vägrade. En av dem puttade omkull mig så att jag slog huvudet i kaklet och svimmade. Jag vaknade av att min kompis misshandlar en av killarna som precis legat över mig. Jag blev täkt av blodstänk. Min kjol var uppdragen till magen och mina trosor satt konstigt. Jag visste inte vad de hade gjort med mig men jag vågade inte anmäla då jag inte ville riskera att min vän skulle åka dit för misshandel.

20 år i sängen. Varje gång min pojkvän blev arg på mig innan läggdags visste jag att jag förmodligen kommer vakna av att han trängde in i min anal eller sprutade sperma i mitt ansikte.

20 år på dansgolvet. Någon nöp mig i rumpan. Jag kunde inte se vem det var. Det hände en gång till. Jag sa till i baren. Bartendern svarar ”Du är på krogen hjärtat, det finns många kvinnor som säkert hade uppskattat lite nyp här och där”. Jag blev stum.

21 år på hemmafesten. Hade haft en flirt med en kille under en tid, en av mina närmste vänner. Vi festade ofta ihop. När festen av slut var vi många som skulle sova över. Jag la mig bredvid honom. Att sova så var inget nytt, det hade vi gjort förr. Jag var väldigt berusad och hade svårt att hålla mig vaken. Han försökte ta sin hand innanför mina trosor. Jag ville bara sova och tog bort hans hand. Senare vaknade jag av att han var över mig och hade dragit ner mina strumpbyxor till knävecken. Jag drog upp dem igen och somnade om. Återigen vaknade jag av att han dragit ner mina strumpbyxor och det fortsätter på samma vis. Tillslut reste jag mig upp men hittade ingen annanstans att sova. La mig bredvid honom igen. Nästa dag insåg jag vad han hade försökt att göra. Jag skämdes. Jag skickade ett sms och bad om ursäkt ifall jag fått han att tro att jag ville ha sex och bad om ursäkt för att vi inte haft sex. Att jag gjorde detta är svårt att förklara, men jag kände mig skyldig. Min tanke var att om jag hade haft sex med honom så hade han aldrig försökt att våldta mig. När jag berättade vad som hänt för våra gemensamma vänner var det flera som valde att inte tro mig. De menade att han aldrig skulle göra så och att vi ändå var KK (vilket han ljugit om men som inte heller hade spelat någon roll). De visste nog även om mitt sms. Vem skickar ett sådant sms efter ett våldtäktsförsök? tänkte de nog. Eller så tyckte de kanske att jag fick skylla mig själv eftersom jag var så flirtig? När jag gråtandes ringde och frågade varför han gjort så mot mig fick han andra att tycka synd om honom. Han sa att mitt telefonsamtal var det värsta som hänt honom. WTF?!? Efter det blev jag inte längre bjuden på fester eller middagar. Jag blev utfryst. Allt hade helt plötsligt blivit mitt fel.

21 år på nyårsfesten. Klänningen jag bar hade en djup urringning. Jag kände mig fin. En av mina vänner, som började bli berusad, berömde min klänning. En stund senare började han berömma mina bröst och skämtade om att han tog på dem. Vid ett tillfälle ramlade han in i mig i ett försök att ta på mina bröst. Hans beteende fortsatte under hela kvällen. Jag och min pojkvän åkte hem tidigare än planerat. Det påverkade hela min kväll. Jag kände mig obekväm och var nedstämd. Även om jag vet att det inte var mitt fel så önskade jag att jag inte tagit på mig den där klänningen. Hade jag haft en annan han nog inte betett sig så illa.

23 år på bussen. Ett gäng tonårskillar visslade och ropade efter mig. Jag ignorerade dem. När jag skulle trycka på stopp blev jag orolig att de skulle följa efter. Jag valde därför att åka förbi min hållplats och vänta tills de hoppat av. Jag ville inte riskera att bli våldtagen.

24 år på tåget. Sista nattåget. När jag böjde mig fram för att krama mina vänner på sätet mitt emot tog den kostymklädda mannen sin hand under min kjol och greppade tag i min skinka. Jag vände mig om och knäade honom i ansiktet. Det visade sig vara en bekants pappa. Jag fick senare besked från polisen om att jag var misstänkt för misshandel.

25 år på facebook. Jag hade skrivit en debattartikel om ungdomarna jag möter i mitt arbete. Män i alla åldrar och färger skrev i olika forum. Sa att jag är korkad och undrar om jag inte fått kuk på länge. Någon önskade att jag skulle bli våldtagen av ”marockanska gatubarn”. En annan erbjöd mig pengar i utbyte mot sexuella tjänster. Allt detta för att jag som kvinna tar plats i debatten.

26 år på fältet. Stod i samtal med en upprörd ungdom och dens vänner. Hen hade rymt hemifrån och hade hög ångest. Ungdomen gick med på att vi skulle ringa hem tillsammans och jag var i full gång med att få detta i lås. Just då bröt en manlig polis in i samtalet. Han kollade på mig och sa ”X och X hälsar!”. Jag blev ställd men frågade vilka dom är, tänkte det kunde vara någon ungdom. Han blinkade åt mig och sa ”Mina kollegor, du vet vilka dom är”. Jag kan inte tolka detta på något annat vis än att han flirtade åt sina kollegor? Han tyckte alltså det var viktigare att han fick fram hälsningen än att jag fick utföra mitt professionella sociala arbete så att ungdomen skulle få det stöd den behövde. Det är ok att flirta, men inte att göra det genom att avbryta någons arbete. Det är bara förminskande.

26 år i tidningen. Är med i flera artiklar i syfte att dela med mig av kunskap. Flera män väljer att diskutera mitt utseende istället för kunnande. Jag valde att konfrontera vissa av dem. Flera hävdar att deras konton blivit hackade. Så, vem är det som roar sig med att kapa vita medelåldersmäns facebook för att skriva kränkande saker om kvinnor?.. INGEN.

28 år på jobbet. Min chef spontanmasserade mig, berömde min kropp och ”råkade” boka ett dubbelrum till oss istället för varsitt enkelrum när vi var på konferens.

Dessa berättelser är vardag för kvinnor i Sverige. Det är också vardag för män. Killarna och männen i dessa berättelser är vänner, söner, bröder, pappor, partners, grannar och kollegor. De är män som vem som helst. Män som ingen trodde kunde bete sig såhär. Trakasserier och övergrepp är ett samhällsproblem som män skapar och det är också män som behöver sätta stopp. Börja med att rannsaka dig själv. Vad gör du för att bevara dessa strukturer idag och vad kan du göra för att förändra det? För att kunna bryta dessa normer måste ni män tala med varandra om det och tala med era barn om det. Säg ifrån när ni hör män i er omgivning förminska kvinnor. Säg ifrån om ni ser någon bli utsatt. Nu har du orkat läsa igenom denna text, men orkar du göra något åt det?

 

Annie Billingsdal – Kvinna och Fältarbetare

Upprop mot Nordiska motståndsrörelsen

gbg mot rasism1

Inför lördagens nazistdemonstration i Göteborg vill vi fältarbetare visa ett självklart och tydligt ställningstagande mot Nordiska motståndsrörelsen och deras fruktansvärda världssyn. Vi är socialarbetare och möter unga människor i hela Sverige. Unga människor som är judar, hbtq-personer eller som har funktionsvariationer. Vi möter andra unga som är muslimer, feminister, politiker, socialister och alla har dom olika färg på sin hy.

Dessa uppräkningar är bara kategorier, ett sätt att skikta människor, men alla är de grupper som nazisterna vill bli av med. Nordiska motståndsrörelsen är en terrororganisation och deras retorik och aktioner bygger på våld och hot om kommande våld. Vapenträning och praktiker om hur medlemmarna ska agera vid konfrontationer tillhör NMRs metoder. Medlemmar från terrororganisationen har ställts till svars för flera bombattentat i Göteborg och där en arbetare på ett flyktingboende än idag har livshotande skador till följd av det.

Att nazister får tåga på Göteborgs gator den 30/9 anser vi vara skamligt och ett hot mot de unga vi arbetar med. Nazistmarschen är också ett hot mot oss, som fältarbetare, då alla dessa kategoriseringar finns även bland oss. Att tillåta NMR demonstrera på våra gemensamma gator är ett hot mot Sveriges demokrati och vi anser det vara allas vårt ansvar att agera mot nazism på de sätt vi kan.

Nazisterna som ska tillåtas demonstrera anser oss vara landsförrädare eftersom vi vill att samhället ska vara något som ska finnas till för oss alla som är här, oavsett religion, sexuella preferenser, kroppsliga funktioner, demokratiska åsikter eller hudfärg. Det är inte förenligt med vår syn på världen att organiserade nazister återigen ska tillåtas inta våra offentliga utrymmen. Vi har sett nazisternas verkningar under skolmassakern i Trollhättan, angreppen mot demonstrerande unga på Mynttorget och attackerna på pride i både Falun och Kalmar . Det är inte Göteborgs sak att nazisterna kommer befinna sig just här den 30 september, det är allas våran sak.

Fältarbetare, City Göteborg

Fältarbetare, Västra Göteborg

Fältarbetare, Östra Göteborg

Fältarbetare, Borås kommun

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Mölndals stad

Fältarbetare, Lerum

Fältarbetare, Umeå

Fältarbetare, Partille

Fältarbetare, Vänersborg

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Västra Hisingen

Fältarbetare, Enskede-Årsta-Vantör

Fältarbetare, Norra Hisingen

Fältarbetare, centrala Stockholm

Fältarbetare, Ale

Fältarbetare, Hägersten-Liljeholmen

Fältarbetare, Östermalm

Fältarbetare, Södermalm

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Skellefteå

Fältarbetare,  Ånge

Fältarbetare, Härnösand

Fältarbetare, Vallentuna

Fältarbetare, Sundsvall

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Farsta

Fältarbetare, Trollhättan

 

Publicerad i Göteborgs Fria

http://www.friatidningen.se/artikel/130832