Kielos budord

Till vår fantastiska kollega Kielo Penttinen som går i pension.

Kielo är en erfaren och driven person som jobbat längst med uppsökande fältarbete av oss i Fältgruppen Angered. Hon har lärt oss så mycket under åren; detta då hon är en person som har många visdomsord på lager som hon gärna delar med sig av. En del har varit lättare att förstå sig på än andra, men vi som varit hennes kollegor har alltid eftersträvat att följa dem så gott vi har kunnat. När hon nu lämnar oss för en tveklöst lika aktiv fritid, lämnar hon oss i stor saknad men med många klokheter i våra ryggsäckar. Vi tänkte här dela med oss av några utav ”Kielos budord” vilket består av ett antal råd som vi fångat upp under årens lopp som hennes arbetskamrater. Dessa budord ramade vi även in och gav som present till Kielo i julklapp för två år sedan.

 kielo1

 Kielos tio budord.

1.  Du ska aldrig lova ungdomar något du inte kan hålla  

Ungdomar vi jobbar med kan ha blivit svikna av vuxenvärlden många gånger. När vi försöker bygga relation och tillit får vi aldrig svika det förtroendet. Ett löfte kan betyda mer än vi tror.

2. Du ska alltid fälta på ettans växel 

När vi är ute i områdena och ungdomar ser oss är det viktigt att vi bjuder in till samtal genom att visa att vi inte har bråttom.

3. Du ska veta att alla människor går igenom stadierna morgon, förmiddag, middag, eftermiddag och kväll i livet

#densomvetdenvet

4. Vid dagens slut ska du ha åstadkommit något som var värt att stiga upp ur sängen för 

Detta kan vara ett mål för varje arbetsdag, som ett försök att hitta en mening i arbetet. Det är viktigt att kunna uppskatta ens egna arbete, även i det lilla.

5. Du ska inte svära på finska 

Efter Kielos hårda uppväxt på finska landsbygden har svordomarna på det finska språket fått en annan innebörd, därav är dom bannlysta.

6. Du ska aldrig lämna en kollega med hög arbetsbelastning ensam 

När man arbetar i ett arbetslag är det viktigt att se till gruppens behov. Vi har alla ett gemensamt mål i arbetet, därav är det viktigt att hjälpas åt och se när någon behöver en hjälpande hand, trots att denne kanske inte ber om den.

7. Du ska lära dig att lyssna på växterna när de talar till dig 

Om du spenderar tid med växter och försöker läsa av hur de mår så kan du lära dig att kommunicera med dem och se vilka behov de har. Detta är mycket viktigt för ett levande hem och för att få en frisk arbetsatmosfär, samt för att lära sig att respektera allt levande.

8. Vid fältande ska du alltid täta vid möte med andra 

Vi jobbar som ett team när vi arbetar uppsökande och det är viktigt att vi håller ihop i alla situationer; en regel som har funnits sedan finska vinterkriget.

9. Du ska alltid behålla köttbullarna på tallriken 

Vid formella middagar på arbetsplatsen såsom det årliga julbordet skall vi icke glömma att vi är tjänstemän som har ögonen på oss och måste alltid hålla ”måttet”. Därav får vi aldrig bli mer förfriskade än att vi kan behålla köttbullarna på tallriken. Denna regel gäller även för prinskorvar.

10. Har du tid att klaga på något har du tid att göra något åt det 

Det är väldigt lätt att kritisera ett beteende eller ett problem, men att samtidigt glömma av du själv är en del av lösningen och måste bidra till denna. Detta leder oss in på ytterligare ett talesätt som Kielo anammat: ”bakom varje klagomål finns ett önskemål”. Det är viktigt att inte tappa bort denna riktning under livets konflikthanteringar.

 

Historik 

Kielo menar att den röda tråden genom hennes arbetsliv alltid har varit ungdomsfokus. Under livets gång är hon tacksam att hon lärt sig vikten av att förändra det hon inte kan acceptera, acceptera det hon inte kan förändra, och förståndet att förstå skillnaden mellan dessa.

kielo2

Kielo startade sin karriär i Angered i januari 1980. Hon började arbeta i Rannebergens badhus som badmästare. Därefter gick hon en intern fritidsledarutbildning och började på Rannebergens parklek, öppna förskola samt eftermiddagsverksamhet för mellanstadieelever. Efter att parklekarna försvann deltog hon i områdesarbete i Rannebergen med olika projekt för ungdomar. Vidare började Kielo på Gårdstens fritidsgård i början av 90-talet, vilket blev den arbetsplats som hon arbetat på längst under sin karriär. År 2005 tog Kielo sin socionomexamen. Året därpå började hon på GUTS, en mötesplats för tjejer och transpersoner. Hon hann gå tillbaka till Gårdstens fritidsgård som metodutvecklare innan hon till sist blev anställd i fältgruppen 19/10 2010. Sedan dess har hon hunnit gå igenom ett antal chefsbyten, organisatoriska tillhörigheter samt ändrat arbetsuppdrag. För cirka 6 år sedan fick vi det uppdrag vi har i dagsläget och blev Fältgruppen Angered. Resten är historia.

Fältgruppen Angered

 

Annonser

Orkar du? #metoo

En socialarbetare, en sjuksköterska och en tonåring. Ett axplock av sexuella trakasserier och övergrepp från våra liv.

metoo(Triggervarning! Texten innehåller beskrivningar av sexuella övergrepp)

10 år i omklädningsrummet. Vi stod och duschade efter gympan. Plötsligt kom killarna in i vårt omklädningsrum för att titta på våra kroppar. Vi skrek. Sedan pratade alla på skolan om att jag hade bröst. Jag skämdes och hatade min kropp. Jag tyckte allt var min kropps fel.

12 år på lektionen. Lärarvikarien höll mig alltid på låret när han hjälpte mig och sa att han ville att jag hörde av mig till honom när jag blev lite äldre.

12 år på pyjamaspartyt. Killarna roade sig med att dra ner tjejernas pyjamasbyxor. Jag ville verkligen inte att de skulle dra ner mina. Oroade mig för att de skulle tycka min rumpa var ful. Min kompis hade mens och binda och ville absolut inte att de skulle dra ner hennes. Jag minns att killarna riktade in sig på henne eftersom hon ansågs ha snyggast rumpa. Jag minns också hur vi tjejer organiserade oss. Vi gjorde allt för att förhindra att de drog ner hennes byxor.

13 år på väg hem från festen. Mitt huvud snurrade. Jag ville egentligen bara åka hem till mamma. Mina kompisar var ute och rökte och märkte aldrig att jag gick. Jag märkte inte heller att flera killar från festen följde efter mig ut från lägenheten. När jag kommit en bit bort ropade de efter mig och jag förstod att jag inte var ensam. Redan här insåg jag vad som höll på att ske. De sprang ikapp mig och ställde sig framför mig. De lät mig inte gå förbi. De var alla några år äldre än mig. De våldtog mig i en gränd. Jag polisanmälde aldrig då jag inte vågade berätta för mina föräldrar.

13 år i telefon. Några främmande killar ringde från dolt nummer. De sa att de hört att jag är billig, att de ska knulla mig och spräcka min fitta.

13 år på rasten. Jag förstod inte riktigt varför vår lärare blev så upprörd när hon såg att killarna slog på våra rumpor, drog upp våra trosor så att de skar in och smätte med våra bh-band. Idag förstår jag och undrar varför inte fler vuxna reagerade.

14 år på hemmafesten. Mina killkompisar dansade runt mig. En efter en började de dra i min topp. Jag hade ingen bh och de försökte dra mitt linne åt sidan för att se mina bröst. Tillslut lyckades dem. Jag skrattade nervöst men kände mig väldigt sårad. Hur kunde de göra så mot mig? Vi var ju vänner.

14 år på torget. En killkompis frågade om vi kunde strula. När jag sa att jag inte ville ropade han och hans vänner ”HORA!” efter mig.

14 år på sommaren. Jag vågade inte ha linne och kjol på mig trots att det var varmt ute. Det var inte värt risken att få ryktet som slampa.

14 år på snapchat. Varje dag skickar killar dickpics, kallar mig billig och frågar efter nakenbilder och avsugningar. Den yngsta är 12 år. Jag tror inte deras mammor vet hur de behandlar tjejer.

15 år i skolkorridoren. Alla skrattade när jag gick förbi. De kallade mig ”Fisken” för att någon sagt att jag luktade illa mellan benen. Min klasskamrat som spridit ryktet hade veckan innan låst upp dörren när jag var på toa, som ett skämt?! Det var ingen som retade honom för vad han gjort. Jag fick byta skola.

15 år på internet. Skickade en nakenbild till min pojkvän. Hans vän hittade bilden och skickade den till alla på skolan. Dagen efter kallade 9:orna mig för ”Hora”.

16 år på bussen. Kramade min vän hejdå när den medelåldersmannen tog ett grepp mellan mina ben. Jag fick ett vredesutbrott och flög på honom. Min vän tvingades bära iväg mig. Jag skrek ut över hela bussen vad han hade gjort men ingen vuxen verkade reagera.

17 år i rättssalen. Min barndomsvän förnekade att han våldtagit mig. Hans advokat ifrågasatte varför jag sov i samma säng som honom och varför jag inte hade haft några byxor på mig. Han antydde att jag haft många sexpartners. Som om det hade något med saken att göra? Kommer aldrig anmäla en våldtäkt igen!

18 år på utlandssemester. Det var mycket folk på dansgolvet. Någon smög in en hand under min klänning och tryckte upp ett finger mellan mina ben. Det gjorde ont. Jag hann inte se vem det var.

18 år i krogkön. Classic! Någon säger ”Men ni tjejer kan väl bara visa brösten så kommer vi förbi kön?”. Majoriteten av kvinnor som går på krogen har varit med om detta. Som vuxen kan man hantera det, även om jag tycker det är en onödig kommentar. I mitt jobb däremot har jag mött barn och unga som hamnat i oerhört utsatta situationer pga dessa tankebanor. Jag har träffat barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp av vuxna i utbyte mot något annat t ex komma in på en fest eller få alkohol. Då känns detta ”lustiga förslag” inte lika lustigt längre.

19 år i soffan. Han tjatade alltid på att vi skulle ligga när vi kollade på film. Jag slutade tillslut säga nej. Medan jag kollade på filmen trängde han in i mig. Jag slapp tjatet om jag lät honom göra det.

19 år på toaletten. Några killar följde efter mig in på toaletten precis innan nattklubben skulle stänga. Jag bad dem gå ut men de vägrade. En av dem puttade omkull mig så att jag slog huvudet i kaklet och svimmade. Jag vaknade av att min kompis misshandlar en av killarna som precis legat över mig. Jag blev täkt av blodstänk. Min kjol var uppdragen till magen och mina trosor satt konstigt. Jag visste inte vad de hade gjort med mig men jag vågade inte anmäla då jag inte ville riskera att min vän skulle åka dit för misshandel.

20 år i sängen. Varje gång min pojkvän blev arg på mig innan läggdags visste jag att jag förmodligen kommer vakna av att han trängde in i min anal eller sprutade sperma i mitt ansikte.

20 år på dansgolvet. Någon nöp mig i rumpan. Jag kunde inte se vem det var. Det hände en gång till. Jag sa till i baren. Bartendern svarar ”Du är på krogen hjärtat, det finns många kvinnor som säkert hade uppskattat lite nyp här och där”. Jag blev stum.

21 år på hemmafesten. Hade haft en flirt med en kille under en tid, en av mina närmste vänner. Vi festade ofta ihop. När festen av slut var vi många som skulle sova över. Jag la mig bredvid honom. Att sova så var inget nytt, det hade vi gjort förr. Jag var väldigt berusad och hade svårt att hålla mig vaken. Han försökte ta sin hand innanför mina trosor. Jag ville bara sova och tog bort hans hand. Senare vaknade jag av att han var över mig och hade dragit ner mina strumpbyxor till knävecken. Jag drog upp dem igen och somnade om. Återigen vaknade jag av att han dragit ner mina strumpbyxor och det fortsätter på samma vis. Tillslut reste jag mig upp men hittade ingen annanstans att sova. La mig bredvid honom igen. Nästa dag insåg jag vad han hade försökt att göra. Jag skämdes. Jag skickade ett sms och bad om ursäkt ifall jag fått han att tro att jag ville ha sex och bad om ursäkt för att vi inte haft sex. Att jag gjorde detta är svårt att förklara, men jag kände mig skyldig. Min tanke var att om jag hade haft sex med honom så hade han aldrig försökt att våldta mig. När jag berättade vad som hänt för våra gemensamma vänner var det flera som valde att inte tro mig. De menade att han aldrig skulle göra så och att vi ändå var KK (vilket han ljugit om men som inte heller hade spelat någon roll). De visste nog även om mitt sms. Vem skickar ett sådant sms efter ett våldtäktsförsök? tänkte de nog. Eller så tyckte de kanske att jag fick skylla mig själv eftersom jag var så flirtig? När jag gråtandes ringde och frågade varför han gjort så mot mig fick han andra att tycka synd om honom. Han sa att mitt telefonsamtal var det värsta som hänt honom. WTF?!? Efter det blev jag inte längre bjuden på fester eller middagar. Jag blev utfryst. Allt hade helt plötsligt blivit mitt fel.

21 år på nyårsfesten. Klänningen jag bar hade en djup urringning. Jag kände mig fin. En av mina vänner, som började bli berusad, berömde min klänning. En stund senare började han berömma mina bröst och skämtade om att han tog på dem. Vid ett tillfälle ramlade han in i mig i ett försök att ta på mina bröst. Hans beteende fortsatte under hela kvällen. Jag och min pojkvän åkte hem tidigare än planerat. Det påverkade hela min kväll. Jag kände mig obekväm och var nedstämd. Även om jag vet att det inte var mitt fel så önskade jag att jag inte tagit på mig den där klänningen. Hade jag haft en annan han nog inte betett sig så illa.

23 år på bussen. Ett gäng tonårskillar visslade och ropade efter mig. Jag ignorerade dem. När jag skulle trycka på stopp blev jag orolig att de skulle följa efter. Jag valde därför att åka förbi min hållplats och vänta tills de hoppat av. Jag ville inte riskera att bli våldtagen.

24 år på tåget. Sista nattåget. När jag böjde mig fram för att krama mina vänner på sätet mitt emot tog den kostymklädda mannen sin hand under min kjol och greppade tag i min skinka. Jag vände mig om och knäade honom i ansiktet. Det visade sig vara en bekants pappa. Jag fick senare besked från polisen om att jag var misstänkt för misshandel.

25 år på facebook. Jag hade skrivit en debattartikel om ungdomarna jag möter i mitt arbete. Män i alla åldrar och färger skrev i olika forum. Sa att jag är korkad och undrar om jag inte fått kuk på länge. Någon önskade att jag skulle bli våldtagen av ”marockanska gatubarn”. En annan erbjöd mig pengar i utbyte mot sexuella tjänster. Allt detta för att jag som kvinna tar plats i debatten.

26 år på fältet. Stod i samtal med en upprörd ungdom och dens vänner. Hen hade rymt hemifrån och hade hög ångest. Ungdomen gick med på att vi skulle ringa hem tillsammans och jag var i full gång med att få detta i lås. Just då bröt en manlig polis in i samtalet. Han kollade på mig och sa ”X och X hälsar!”. Jag blev ställd men frågade vilka dom är, tänkte det kunde vara någon ungdom. Han blinkade åt mig och sa ”Mina kollegor, du vet vilka dom är”. Jag kan inte tolka detta på något annat vis än att han flirtade åt sina kollegor? Han tyckte alltså det var viktigare att han fick fram hälsningen än att jag fick utföra mitt professionella sociala arbete så att ungdomen skulle få det stöd den behövde. Det är ok att flirta, men inte att göra det genom att avbryta någons arbete. Det är bara förminskande.

26 år i tidningen. Är med i flera artiklar i syfte att dela med mig av kunskap. Flera män väljer att diskutera mitt utseende istället för kunnande. Jag valde att konfrontera vissa av dem. Flera hävdar att deras konton blivit hackade. Så, vem är det som roar sig med att kapa vita medelåldersmäns facebook för att skriva kränkande saker om kvinnor?.. INGEN.

28 år på jobbet. Min chef spontanmasserade mig, berömde min kropp och ”råkade” boka ett dubbelrum till oss istället för varsitt enkelrum när vi var på konferens.

Dessa berättelser är vardag för kvinnor i Sverige. Det är också vardag för män. Killarna och männen i dessa berättelser är vänner, söner, bröder, pappor, partners, grannar och kollegor. De är män som vem som helst. Män som ingen trodde kunde bete sig såhär. Trakasserier och övergrepp är ett samhällsproblem som män skapar och det är också män som behöver sätta stopp. Börja med att rannsaka dig själv. Vad gör du för att bevara dessa strukturer idag och vad kan du göra för att förändra det? För att kunna bryta dessa normer måste ni män tala med varandra om det och tala med era barn om det. Säg ifrån när ni hör män i er omgivning förminska kvinnor. Säg ifrån om ni ser någon bli utsatt. Nu har du orkat läsa igenom denna text, men orkar du göra något åt det?

 

Annie Billingsdal – Kvinna och Fältarbetare

Upprop mot Nordiska motståndsrörelsen

gbg mot rasism1

Inför lördagens nazistdemonstration i Göteborg vill vi fältarbetare visa ett självklart och tydligt ställningstagande mot Nordiska motståndsrörelsen och deras fruktansvärda världssyn. Vi är socialarbetare och möter unga människor i hela Sverige. Unga människor som är judar, hbtq-personer eller som har funktionsvariationer. Vi möter andra unga som är muslimer, feminister, politiker, socialister och alla har dom olika färg på sin hy.

Dessa uppräkningar är bara kategorier, ett sätt att skikta människor, men alla är de grupper som nazisterna vill bli av med. Nordiska motståndsrörelsen är en terrororganisation och deras retorik och aktioner bygger på våld och hot om kommande våld. Vapenträning och praktiker om hur medlemmarna ska agera vid konfrontationer tillhör NMRs metoder. Medlemmar från terrororganisationen har ställts till svars för flera bombattentat i Göteborg och där en arbetare på ett flyktingboende än idag har livshotande skador till följd av det.

Att nazister får tåga på Göteborgs gator den 30/9 anser vi vara skamligt och ett hot mot de unga vi arbetar med. Nazistmarschen är också ett hot mot oss, som fältarbetare, då alla dessa kategoriseringar finns även bland oss. Att tillåta NMR demonstrera på våra gemensamma gator är ett hot mot Sveriges demokrati och vi anser det vara allas vårt ansvar att agera mot nazism på de sätt vi kan.

Nazisterna som ska tillåtas demonstrera anser oss vara landsförrädare eftersom vi vill att samhället ska vara något som ska finnas till för oss alla som är här, oavsett religion, sexuella preferenser, kroppsliga funktioner, demokratiska åsikter eller hudfärg. Det är inte förenligt med vår syn på världen att organiserade nazister återigen ska tillåtas inta våra offentliga utrymmen. Vi har sett nazisternas verkningar under skolmassakern i Trollhättan, angreppen mot demonstrerande unga på Mynttorget och attackerna på pride i både Falun och Kalmar . Det är inte Göteborgs sak att nazisterna kommer befinna sig just här den 30 september, det är allas våran sak.

Fältarbetare, City Göteborg

Fältarbetare, Västra Göteborg

Fältarbetare, Östra Göteborg

Fältarbetare, Borås kommun

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Mölndals stad

Fältarbetare, Lerum

Fältarbetare, Umeå

Fältarbetare, Partille

Fältarbetare, Vänersborg

Fältarbetare, Sundbyberg

Fältarbetare, Västra Hisingen

Fältarbetare, Enskede-Årsta-Vantör

Fältarbetare, Norra Hisingen

Fältarbetare, centrala Stockholm

Fältarbetare, Ale

Fältarbetare, Hägersten-Liljeholmen

Fältarbetare, Östermalm

Fältarbetare, Södermalm

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Skellefteå

Fältarbetare,  Ånge

Fältarbetare, Härnösand

Fältarbetare, Vallentuna

Fältarbetare, Sundsvall

Fältarbetare, Angered

Fältarbetare, Farsta

Fältarbetare, Trollhättan

 

Publicerad i Göteborgs Fria

http://www.friatidningen.se/artikel/130832

En fältares dag på kontoret

Jag får ofta frågan ”Vad gör ni när ni inte arbetar på fältet?” vilket är en väldigt relevant fråga. För vad gör egentligen en fältarbetare då den inte arbetar uppsökande? Det kan skilja sig väldigt beroende på uppdrag och område. I Fältgruppen City i Göteborg arbetar varje person 40 tim/veckan uppdelat på två kvällar och resten dagtid. Vi arbetar nästan enbart uppsökande efter skoltid. Anledningen till det är att ungdomar i målgrupp sällan vistas i citymiljöer under skoltid. Antingen är de i skolan/arbete eller så tar de sovmorgon. När vi har tid över och framförallt under loven så försöker vi prioritera att ”fälta” även IMG_0872på dagtid.

Istället lägger vi mycket av vår dagtid på att arbeta med något vi kallar uppföljningsarbete med de ungdomar vi möter på stan samt annat som kan tänkas behöva göras inom ramen för vårt uppdrag. Sysslorna varierar från dag till dag. Nedan får ni en inblick i hur en arbetsdag kan se ut för mig.

Kl 8

Börjar alltid med att kolla mailen, sätta på kaffe (obligatoriskt, annars hamnar man i klistret!) och starta igång telefonerna. Den gemensamma ”Fälttelefonen” och min egna jobbtelefon. Hade fått svar från en socialsekreterare angående en ungdom vi möter på fältet. Många fältare från Göteborg och kranskommuner hade mailat och anmält sig till vår nästa samverkansträff, vilka vi i city samordnar. På nästa träff ska vi ha föreläsning om högerextremism. En förfrågan om att delta i ett forskningsprojekt om våld i nära relationer hade kommit in.

Läser sedan igenom loggboken för att se vad som hände under gårkvällens uppsökande arbete. I ”loggen” skriver vi minnesanteckningar över händelser och viktiga samtal. Det står inte att jag behöver följa upp något från kollegornas kväll. Det hade exempelvis kunnat vara att ringa en ungdom för att se hur den mår eller kontakta migrationsverket för en ungdom.

Kaffe. Fick sällskap av enhetens administratör så vi passade på att prata igenom planering inför de utvecklingsdagar (kickoff) som vi i fältgruppen ska anordna för våra kollegor på enheten.

Jag och kollegan slår oss ner framför en dator. De sista detaljerna av vår senaste kartläggningsrapport ska fixas och sedan skickas till cheferna. Vi har intervjuat 69 ungdomar i Nordstan om varför de vistas där, om deras livssituation och om/vad de behöver för att ha det bättre i livet. Det känns kul att lämna ifrån sig en rapport med mängder av kloka citat från ungdomar. Många hälsningar som går direkt till politikerna. Hade inte kunnat bli bättre då politikerna efterfrågat ungdomarnas röster.

Telefonen ringde. En av de ungdomar jag arbetar mycket med berättade glatt att den ska på arbetsintervju!! SÅ GRYMT!

Kl 11

Skulle haft en fikaträff med en ungdom men ja, alla vet att förmiddagstider och tonåringar sällan går ihop. På vårt kontor har vi ett samtalsrum dit vi ofta bjuder in ungdomar för att prata. Ibland behöver man lyfta bort samtalet från bullret i Nordstan och sitta ner tillsammans i en lugnare miljö. Ibland blir träffarna på lite mer ”ofarliga” platser som McDonalds, café eller museum. Samtalsrummet kan kännas lite skrämmande för vissa. Men hos oss får man bullar, kaffe eller favoriten Oboy! Smörgås finns för den som vill. När vi arbetade mycket med de ensakommande pojkar som levde i gatumiljö hade vi frysen full av piroger, det kändes viktigt att kunna erbjuda något mer matigt till hemlösa barn. Kanske något att införskaffa igen, vem gillar inte piroger?

Hade ungdomen dykt upp hade vi framförallt pratat om ångest, skola och relationen med föräldrarna. För denna person syftar våra möten till att den ska få utlopp för tankar och känslor samt hjälp att bolla sådant som är svårt att tänka kring själv. Vi har haft en lång process tillsammans för att vara där vi är idag.

Försökte istället få tag i en socialsekreterare till en av de ungdomar jag har kontakt med. Vi lägger en hel del tid på att stötta ungdomar i kontakt med andra myndighetspersoner. Denna gång för att ungdomen bett mig ringa och beskriva dens hemsituation.

Kl 12

Borde ätit lunch men glömde av tiden. Finslipet med kartläggningen tog längre tid än planerat. Samtidigt skrev jag logg och förde in statistik för fredagens uppsökande arbete. Vi har som mål att göra det samma kväll som vi varit ute men ibland, om det händer något som gör att man kommer in sent på kontoret, då får vi skriva när man får möjlighet (helst dagen efter). Hade smskontakt med flera ungdomar. En hade inte fått den hjälpen den ville av socialtjänsten och var förtvivlad och en annan verkade må mycket bättre idag. En orolig förälder ringde om sitt efterlysta barn. Det är inte ovanligt att föräldrar, socialsekreterare och boendepersonal ringer om försvunna ungdomar. Hade sedan kontakt med en socialsekreterare som arbetar i samverkan med polisen för att planera ett samverkansmöte med ordningsvakterna i Nordstan. Som fältarbetare är det viktigt att samverka med andra verksamheter.

Kl 12:40

Kollegan och jag slängde i oss en halvspecial (”korv med mos” för läsare från Stockholm) på vägen mot handledningen.

Kl 13

Vi hade metod- och processhandledning vilket vi har varannan vecka. Under den får vi möjlighet att med hjälp av vår handledare tala om händelser, ärenden och annat som man kan tänkas behöva pratas om. Handledning är nödvändig för oss. Den ger oss tid för reflektion och avlastning i ett komplext yrke.

Kl 15:30

Tillbaka på kontoret. Skriver det sista på kartläggningsrapporten när det knackar på fönsterrutan. Utanför står en av våra ungdomar. Ungdomen är uppjagad då hen har blivit av med sitt boende. Vi sätter oss alla ner och lyssnar för att förstå vad som hänt. Tillslut börjar ungdomen komma ner i varv och det är lättare att samtala kring situationen. Det visade sig att det kan ha skett ett missförstånd. Eftersom jag snart ska sluta för dagen är det kollegorna som arbetar kväll som hjälper ungdomen vidare. I detta fall handlar det om att stötta i kommunikationen med socialtjänsten.

Kl 16:30 Hemgång.

 

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg 

A-traktorer

 

”Hur många ska ha A-traktor?” Frågan ställs av en av våra områdespoliser till en sjundeklass på 23 elever. Nästan hälften av ungdomarna räcker upp handen, intresset är stort. Vi är på en av kommunens två högstadieskolor, och pratar tillsammans med polisen om våld, kränkningar och ofredande, men också om vilka lagar och regler som gäller i trafiken.

2017-06-15 20.46.53

Samtidigt, på sociala medier och i samhället, pågår debatten om A-traktorernas vara eller inte vara. Vissa tycker att de helt ska förbjudas, andra tycker att man ska höja hastigheterna istället.

Jag förstår att om man har stressigt till jobbet en morgon att det kan vara väldigt irriterande att hamna i en bilkö bakom en gammal Volvo 740 med LGF-skylt där bak. Och att man blir förbannad när en 16-åring kör vårdslöst genom samhället i en skrothög som väger över ett ton kan jag också förstå.

Men det är inte alla som har sett gnistan i en ung killes ögon när han visar bilder på sitt ”bygge” som står hemma på gården. Eller nervositeten och förhoppningen hos en tjej som berättar att det snart är dags för teoriprovet för att ta AM-kort. Friheten att som 15-åring kunna sätta sig i sin egen ”bil” och ta sig var man vill (i 30 km/h) är ovärderlig för våra ungdomar som bor på landsbygden, långt bort från kollektivtrafik.

För oss fältare är det ett utmärkt samtalsämne i kontakten med ungdomarna. Att kommentera en skog av wunderbaums i backspegeln eller berömma någon för den egengjorda bakvingen blir ett sätt att visa dessa ungdomar at deras intresse faktiskt uppmärksammas och uppskattas av en del vuxna. Vi har ungdomar som kommer fram till oss och stolt berättar att de har satt på nya fälgar på traktorn eller monterat nya extraljus. Lika ofta får man höra att en packning har gått eller att växellådan har rasat. Men det är genom att möta ungdomarna i deras med- och motgångar som vi bygger relationerna. Om de fyra första samtalen handlar om luftfilter, växelspaksknoppar och bränsleförbrukning så kanske det femte handlar om något jobbigt som hänt, hemma eller i skolan.

Som fältare är det viktigt att följa utvecklingen och trenderna i ungdomsgrupperna, och ta det till sig. Om man är uppdaterad om vilket mobilspel som är populärt, vilka tv-serier man absolut inte får missa eller hur man ska snurra en fidget spinner, har man ett bra utgångsläge i kontakten med ungdomarna. Genom att känna till de regelverk som finns och vilka termer och utryck som används, gäller samma sak med A-traktorer.

Men samtidigt som vi uppmuntrar ungdomarna i deras intresse händer det att vi även får tillrättavisa dem när vi ser att de kör vårdslöst, eller om de kör med passagerare på flaket. Vi förklarar, och de är väl medvetna, om vilka konsekvenser beteendet kan få. Nästan alla dessa samtal avslutas med ett ”Kör försiktigt!” från oss och ett ”Detsamma!” från ungdomen.

Tillbaka i klassrummet. Polisen ställer frågor till de blivande A-traktorförarna. Hur fort får man köra? Måste man ha bälte? Hur många får sitta i? De allra flesta och bra koll på vilka regler man ska följa, samtidigt som jag vet att majoriteten med största sannolikhet kommer bryta flera av dem när det väl kommer till kritan.

Niklas Vestlund, Fältsekreterare Gnosjö kommun.

Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

Räknar dagarna tills jul är över

Föreställ dig en nykär person. En person som knappt kan stå still, fnittrar ständigt och vad man än pratar om så lyckas personen på något vänster hela tiden få in samtalsämnet på hur fantastisk den nya kärleken är. Någon mer än jag som haft människor runt mig som är så…?

Föreställ dig nu att personen har planerat en romantisk middag på alla hjärtans dag, personen är så uppspelt och har sett fram emot detta väldigt länge. Men det blir ingen romantisk middag, personen blir istället dumpad. Hen får sitt hjärta krossat, på alla hjärtans dag. Hur mycket tror du att personen ser fram emot alla hjärtans dag året efter? Eller kanske sju år senare?

Föreställ dig nu istället ett barn som ser fram emot jul, barnet är sådär fnittrig och det splitter i hela kroppen av förväntan, julen är ju en fin högtid, eller hur? Men det blir inte bra, inte i år heller. Hur mycket tror du att barnet ser fram emot jul året efter? Det är en högtid som det ständigt pratas om, ”alla” älskar den, ochimg_0528 åh, jul jul, strålande jul. Eller hur?

Jag tycker inte om julen, inte alls för att vara ärlig. Inte för att varenda jul har varit fullständig kaotisk rent fysiskt. Utan för att varenda jul har varit kaotisk i mitt huvud. För att jular genom min barndom inte riktigt blev som de skulle. Jag har varit orolig för vuxna i min närhet och för de på lite längre avstånd, jag har fått ta lite för mycket ansvar och blivit vuxen lite för tidigt. Jularna i mitt liv har ibland varit bra, jag har varit trygg rent fysiskt. Men minnen och känslor från tidigare jular sitter kvar. Precis som minnen från alla hjärtans dag, om man blir dumpad.

Jag tycker att det är så svårt att förhålla mig till jul, för det pratas om jul överallt, dekorationer hänger uppe, och julsångerna går ju för fasen på repeat, hela hela hela tiden. Det är svårt att missa att julen är här. Hur förhåller man sig då till en högtid som man förväntas älska? Hur förhåller man sig till att alla i ens närhet är förväntansfulla när man själv får en stor klump i magen bara ordet nämns? Missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och jag älskar att se när folk som verkligen älskar julen pratar om det. När jag träffat barn som knappt kan stå still för frågan ”VAD FÅR JAG I JULKLAPP?” snurrar konstant i deras huvuden, jag lovar dig att mitt hjärta smälter. När folk pratar med mig om det och deras ögon gnistrar, det är något av det finaste jag vet. Så egentligen är det ju inte julen jag hatar. Det är mina känslor kring julen, mina tankar och mina erfarenheter.

Och jag lovar, jag försöker att inte visa detta, och jag ber aldrig någon att inte prata om det, för jul är något jag måste förhålla mig till, precis som den dumpade personen måste göra till alla hjärtans dag.

Men just i år är det jobbigt, kanske känns det annorlunda nästa år – vad vet jag? Men fram tills den dagen, då det känns lättare, så kommer jag fortsätta tänka på att om 4 dagar är det julafton, men om 5 dagar är det över.

// Tonåring