Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär

Vad är en människa? Toleransprojektet Mölndal

Mitt namn är Elin Lund. Jag arbetar som fältassistent i Mölndals stad. Som en del av det förebyggande arbete vi är ålagda att utföra i Mölndal med ungdomar, ingår vi i Toleransprojektet tillsammans med lärare och fritidsledare. Det är ett fantastiskt projekt som jag vill berätta om, men det är svårt för att jag vill skriva så mycket. Jag väljer att genom ungdomarnas egna ord, dela med mig av de erfarenheter och upplevelser projektet gett de ungdomar som deltagit. Längst ner lägger jag länkar till mer information för den som vill fördjupa sig. All kursiverad text är ungdomarnas egna ord.

Att vara i de begynnande tonåren är inte lätt. Det är en ålder av sökande efter vem man är, vilken familj man har, vad man tycker i olika frågor och ett ständigt pockande grupptryck som är svårt att ha mod att ställa sig utanför. Under denna känsliga men viktiga tid i våra ungdomars liv får några av dem förmånen att under ett läsår delta i Toleransprojektet där just dessa frågor får mycket utrymme. Det är tjugofyra åttondeklassare och niondeklassare från olika skolor som träffas en heldag varannan onsdag. Vid första träffen känner de inte varandra, och ett år senare uttrycker de att de inte kan föreställa sig att inte ha varandra i sina liv. ”Eftersom att man är med varandra nästan hela tiden har det blivit så att alla i gruppen har kommit varandra nära. Man har lärt känna människor som man kanske inte annars skulle prata med och det är liksom tack vare den här resan och det är vi tacksamma över”

De är med om en otrolig resa, både en inre och en yttre sådan, som många av dem aldrig kommer att glömma och som till stor del formar de inför framtiden och de unga vuxna individer de är på väg att bli. I undervisningen används andra världskriget och förintelsen som kuliss för att kunna berätta om hur den absoluta ondskan i människan kan växa fram och få så förödande konsekvenser. Vi lär ut ”De fem stegen till förintelsen” där eleverna får en ingående förståelse för processerna bakom att människor långsamt kan förinta varandra. Vi använder oss mycket av självreflektion där ungdomarna skriver texter utifrån frågor som ”Vad är en människa?”, Vad är ondska?”, ”Vad längtar jag hem till när jag varit borta?”, eller ”Då kände jag mig älskad”. Det finns inget rätt eller fel svar, det handlar om att lyssna på varandra och diskussionerna är det som viktigt. I Toleransprojektet är allas tankar lika värdefulla, och alla åsikter ska höras, men deras argument kommer att testas under projektets gång. Vi ledare strävar från dag ett efter en trygg zon inom toleransprojektets undervisning, så att ungdomarna ska våga uttrycka vad de faktiskt tycker och känner, och ska våga dela med sig av personliga erfarenheter. Vi strävar efter att ungdomarna ska bli självsäkra och våga visa sig sårbara för att de ska förstå att det hänger ihop.

Varje lektion ser likadan ut och utgår alltid från ett tema. Någon av de tre pedagogerna börjar berätta en sann berättelse som utspelar sig under tiden för andra världskriget och förintelsen. Berättelsen bygger på sanna vittnesmål från människor som levde och överlevde denna tid. Berättelsen följs av dilemmafrågor som eleverna ska svara på i grupp eller enskilt i sin skrivbok. Ungdomarnas fördomar testas och nya tankar väcks utifrån en kamrats åsikter eller en fråga någon av oss ledare ställer.

I mars reser vi till Polen och är borta en vecka och på resan knyter vi ihop allt vi jobbat med hemma. Vi besöker de platser som förekommit i berättelserna, vi använder oss av bilder och vittnesmål från en specifik plats där vi befinner oss för att skapa ett allvar och en förståelse för att det vi gör och ser är verkligt.

”Vi fick måla av teckningar som hittats, som barn har gjort som levt i Birkenau. Det var väldigt jobbigt att se och tänka sig att vanliga oskyldiga barn levt där… Vi målade ju också när vi var små och dom är ju som vilka barn som helst. Det kändes tufft att se”.

Eleverna jobbar stenhårt på denna resa, både fysiskt och mentalt. Vi är igång med undervisning från åtta på morgonen tills det är dags att sova. Vi besöker flera förintelseläger och andra viktiga platser. Eleverna skriver dagbok varje dag och i dessa texter kan man som ledare se stora skillnader mot vad och hur de skrev i början av projektet mot slutet. Jag har ofta suttit och gråtit på hotellrummet sent på kvällen när jag läser igenom elevernas böcker och får ta del av deras otroligt kloka tankar. Många av ungdomarna uttrycker att de reflekterar mer över sina fördomar och att de får “syn på sig själva” och hur de tänker. En elev säger såhär:

 “Jag hade ganska mycket fördomar innan, om invandrare och så. Men det här har förändrat min syn på det. Idag stänger många i Europa sina gränser för människor som flyr. Under andra världskriget stängde nazisterna Polens gränser så judarna inte kunde fly från förintelsen”.

Vi väver in dagens samhälle hela tiden inom Toleransprojektet och eleverna påminns om att flykt från krig och folkmord förekommer i nutid. Flera av eleverna har börjat reflektera över att de som kommer till Sverige från krigsdrabbade länder alla är unika individer och inte en massa av ”några andra”, utan att de är precis som oss. Stundtals blir sådana insikter smärtsamma för en del av ungdomarna- de förstår på djupet livets orättvisor, men det leder till tankar och handling kring vad just de kan göra för att underlätta för sina medmänniskor.

”När vi var i gaskammaren i Majdanek sa Amie, en av lärarna: Om man går in i ett mörkt rum och tänder ett litet ljus i mitten, så kommer det att lysa upp hela rummet. Det kommer fortfarande vara väldigt mörkt, men ändå ljusare än innan. Då tänkte vi att om man är flera, så kan man tända flera ljus. Då blir rummet ännu ljusare.”

En av eleverna som var med förra året utryckte efter projektet att hon innan aldrig hade vågat prata inför andra, och att hon hade svårt att uppskatta och acceptera sig själv. Efter projektet var det hon som stod i talarstolen i kommunfullmäktige inför alla politiker i Mölndals stad och uttryckte den största och viktigaste insikten hon vunnit- att hon kan acceptera sig själv för den hon är. Inte ett öga var torrt i kommunfullmäktigesalen. Vi ledare kände det som att vi hade vunnit storvinsten. För det är ju precis det allt går ut på. Att acceptera sig själv och andra, precis så som de är.

”Resan har betytt jättemycket för oss alla, och många upplevde att man inte var samma person när man åkte som när man kom hem.”

Elin Lund, Fältarbetare Mölndal

 

toleransprojektet

Diagnosdebatten – att avvika från normen och utdöende dygder

men-311308_960_720.png

Neuropsykologiska diagnoser finns för att individer behöver hjälp med att förstå, få stöd och hjälp med problematik i sitt liv och sin vardag. Dock sker det idag en omfattande överdiagnostisering av neuropsykologiska diagnoser. Att ge barn och unga som är  udda eller avvikande diagnoser är inte en lösning på vårt problem att inte kunna hantera dem. Vi måste hitta långsiktiga lösningar, tolerera  och anpassa vårt samhälle för individer vi inte tycker passar in.

Kropp och själ är ett radioprogram på Sveriges Radio P1. I och med att jag arbetar kvällar på tisdagar hinner jag lyssna på  kropp och själ som sänds på förmiddagen när jag äter frukost (Ja, jag är lite gubbig som lyssnar på P1). Tänkt mest kort redogör för vad de nämnde i de senaste avsnitt som sänds i tisdags som handlar om psykiatrin och överdiagnostiseringen och vad det väckte hos mig.

Autism har under den senare tiden ökat 50 till 70 gånger. Debatten handlar bland annat om att människor som avviker från den sociala normen, är blyga eller tillbakadragna, blir ämne för medicinering. Budskapet är att medicinering behövs hos dessa individer likt att en diabetiker behöver insulin för att kunna leva ett normalt liv.

Hur ser det egentligen ut med toleransen för social avvikelser bland barn och unga?

Varför har vi så stort behov av att kemiskt indoktrinera barn att passa in i det normativa samhället, det som upplevs som normalt?

Debatten borde handla om att tillåta barn och unga att vara annorlunda. Det var inte allt för länge sedan människor med normbrytande sexualitet skulle medicineras för att passa in, idag har vi kommit långt i en sådan debatt i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan. Vill tillägga att det inte handlar om att avskaffa diagnoser(!). Det handlar om  att bemöta barn och unga utifrån att de är individer(offer) som ger uttryck för ett samhälle som lider av stora svårigheter med tolerans för olikheter och brist på förmåga att hantera dessa avvikelser. Det finns många individer som blir hjälpta av diagnoser och stöd utifrån detta och dessa individer måste fortsatt få denna hjälp. Vill knyta an till mitt förra inlägg jag skrev, har en känsla av att samhället lägger så mycket tid och energi på att hitta snabba lösningar när vi egentligen borde stanna upp och ta oss tiden att fundera på vad vi kan göra bättre utifrån ett långsiktigt perspektiv. Vi måste ge mycket mer utrymme för att kommunicera och lyssna på varandra. Lyhördhet känns ju närmast som en utdöende dygd i ett samhälle som ger allt mer utrymme åt quick-fixes, multi-tasking, självständighet och mobilitet.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Lyssna gärna på programmet:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272

”Rejan varför ska du sluta mannen? Du får inte sluta!”

Mitt namn är Rejan Rashid och jag är 32 år gammal. Jag har jobbat i Mölndals stad sedan 2008 inom skolans värld, på fritidsgård och även ute på fältet som fältassistent. Efter att ha varit i kommunen i åtta år kommer jag nu att byta jobb och börja jobba på Bagarns mötesplats i Göteborgs stad. Tänkte skriva lite om hur det känns, relationer och min roll.

Inom dessa verksamheter är det viktigt att skapa relationer till ungdomarna för att göra ett så bra jobb som möjligt. Det är också viktigt med långsiktighet och kontinuitet för att relationen skall hålla en längre tid.

Ett exempel på hur en relation kan vara viktigt i vårt arbete kan vara när två ungdomar hamnar i en fysisk konfrontation. Med hjälp av relation kan man avstyra bråket på ett enklare sätt. Detta eftersom ungdomen är mer mottaglig på grund av våra förväntningar på varandra och den ömsesidiga respekten i och med relationen.

Under resans gång har jag träffat på många olika professionella som har påverkat mig i mitt arbete på olika sätt. Jag har inspirerats av många olika sätt att arbeta med ungdomar, både bra och mindre bra. Ett bra exempel är när en professionell har ungdomarna och deras behov i fokus. Ett mindre bra exempel är när professionella fokuserar på och styrs av deras egna behov i deras arbete. Genom detta har jag hittat mitt egna sätt och stil att arbeta med ungdomarna med deras behov i fokus och relationen som metod.

Även ungdomarna har varit viktiga i min professionella utveckling. Ett exempel är att ungdomar är så olika och har olika behov och detta har gjort att jag har anpassat mitt sätt att arbeta beroende på ungdomen, situationen och deras miljö.

Jag har inte märkt hur viktig jag har varit för vissa ungdomar, kollegor och vår verksamhet förrän nu, nu när jag skall sluta. Mina kollegor Elin Lund och Elsa Björklund hade tillsammans med ungdomarna planerat en hemlig avskedsfest för mig. Jag trodde att det skulle bli en helt vanlig fältkväll men när jag kommer in till Lindomegården så mötts jag av ett 60- tal ungdomar som hade kommit för att säga hejdå. Jag blev helt chockad! Hade ingen aning om detta. Det var väldigt känsloladdat, fick gåshud och jag typ dog! Det var den finaste stunden i min karriär, det var en bekräftelse av hur viktig jag hade varit för ungdomarna och hur bra jag hade utfört mitt jobb.

Jag har följt vissa ungdomar från att de var 13 år tills att de hade fyllt 19 år och blivit myndiga, skaffat sig bil, körkort och jobb. Jag har varit med vid övergången från tonåren till att bli en ung vuxen. En svår period i livet för många där man försöker hitta sin egen identitet. Min roll i den ungdomens liv har varit, en trygg vuxen som man kan prata om det mesta med, stärka ungdomens egen identitet, coacha och stötta till en meningsfull fritid, jobba förebyggande och hälsofrämjande.

”Vi ses någon gång” Men kommer vi att verkligen ses igen? ”See you layter” Säger man i engelsktalande länder precis efter att man har avslutat en träff fast man kanske inte skall ses på ett tag. Jag tror att vi vill skydda oss själva lite granna och avdramatisera avslutet.

Det är inte lätt att avsluta dessa relationer man har byggt upp. Däremot är det viktigt att bekräfta ungdomarnas känslor och ha förståelse för det de känner. Det är även viktigt att vara tydlig och förklara det så som det är. Så är livet ibland, saker och ting har oftast ett avslut.

Vi fältare/ungdomsarbetare är otroligt viktiga i ungdomarnas liv och spelar en viktig roll i deras utveckling och i deras vardag. Detta får vi inte glömma eller förminska. Det är först nu jag  verkligen har insett det, nu när jag skall sluta. Tack alla fina ungdomar och kollegor för att ni har gjort mig till en bättre professionell ungdomsarbetare men även gjort mig till en bättre person.

Kärlek och Respekt till er och lycka till med allt i livet.

rejan

Stor cred till Elin Lund och Elsa Björklund som har hjälpt mig med att bolla idéer, tankar och känslor i detta inlägg.

Rejan Rashid – Fältassistent, Mölndals stad

Vi tar kål på våra barn och unga om vi inte börjar lyssna på dem

Jag frågar mig om det finns en form av normativ stressen som utgör ett samhällsproblem som i sig ger oss ovälkomna symtom som vi helst av allt vi slippa se. Barn och unga är som mest utsatta för denna stress och i debatten saknas det helt ett långsiktigt perspektiv, alla lösningar är akuta lösningar som enbart lindrar tillfälligt.

people-336216_1280

I min verkligen tror jag att människan är en social varelse och att alla människor behöver tillhörighet (det finns de teoretiker som vill bevisa motsatsen). Kombinera detta utifrån förutsättningen att världen just nu blir mer och mer global. Idag kan en framgångsrik gruppkultur sprida sig över hela världen, en så kallad trend eller fluga kan bli en del av vår vardag och resten av världen inom loppet av mindre än en månad. Ta mobilspelet Pokémon Go som exempel, efter drygt en månad hade mer än 20 miljoner användare som spelar dagligen spelet.

Att vara normal innebär att vara en del av det normativa samhället, en del av en grupp och ett sammanhang där du som individ inte sticker ut. En upplevelse av att  vara normal måste vara den största gruppidentitet i världen. Sedan är självklart begreppet normal  flyttande i och med att samhällen ser olika ut på olika platser i världen. Att fira midsommar är normalt i Sverige men inte i Asien och att behålla skorna på dig inomhus är helt normalt i USA men inte i Sverige. Begreppet normalt blir dock bredare i och med att världen blir mer och mer global, informationsflödet möjliggör det för den mest framgångsrika normativa kulturen att sprida sig runt om i världen och därmed ersätta andra normativa kulturer.

Samtidigt är upplevelsen av att vara normal en chimär, normal finns ju självklart inte, det är ett skådespel av hur framgångsrikt du som individ lyckas visa upp dig  och hur väl denna uppvisning passar in inom det normala. Min slutsats är att detta gör människor väldigt stressade. Detta är en del av det nya moderna samhället vi lever i där vi tillsammans upprätthåller olika ideal som i slutändan tar kol på individer som inte lyckas leva upp till det som anses vara normalt. Speciellt barn och unga där behovet av tillhörighet är som störst. Om vi vuxna människor inte kan förhålla oss till den stressen som lägger sig över samhället om att inte nå upp till dessa ideal kommer barn och unga inte heller kunna göra detta.

Min övertygelse är att denna normativa stress i kombination med allt för många andra problematiska samhällsfaktorer så som segregering, psykisk ohälsa, växande socioekonomiska skillnader och socialt utanförskap är samhället dömt att få ta del av symtom som inte är välkomna. Symtom som vi helst av vill skära bort, dölja eller ta avstånd från. Det blir lättare att inte problematisera kring dessa symtom och att istället bota dem med ett piller eller genom att tvinga symtomen att inte existera.

Om vi tittar på det senaste nyheterna som cirkulerat i media den senaste tiden om vad som händer i Sverige kan vi snabbt upptäcka flertal av dessa symtom so  helt enkelt inte får finnas. I augusti rapporterade SR att barn som tar sömnmedlet melatonin har åttafaldigats, speciellt inom barngruppen med neuropsykiatriska diagnoser. Melatonin är inte ett godkänt läkemedel och det finns studier om att de rubbar sömnprocesser. I augusti uttalade sig justitie- och integrationsministern Morgan Johansson att vi måste skärpa straffen för skadegörelse och tydligare ungdomspåföljder på grund av alla bilbränder som har förekommit den senaste tiden i Malmö. Idag 7 oktober publicerade SR att bilbränderna under året har kartlagts och att dessa har tiodubblats under sommaren med tillhörande text att ”Linköpingsbo: Jag tror att det är många som tycker det är spännande att testa gränser”. I en artikel Aftonbladet från 23 september skriver det att Polisen vädjar om att allmänheten skall filma bilbränderna, en annan lösning är att skaffa drönare.

Jag välkomnar debatten då jag å ena sidan förstår att barn som inte kan sova måste få hjälp. Jag förstår att de som får sina bilar uppbrända vill ha strängare påföljder för de som orsakar dem detta och att olika tekniska lösningar kan underlätta i polisens utredning. Det som å andra sidan helt saknas i debatten är ett långsiktigt perspektiv och tillvägagångssätt om hur vi får dessa människor, bland annat dessa barn och ungdomar, att må bra. Ingen av dessa lösningar, oavsett hur mycket det möjliggör en eventuell lindrande effekt eller inte,  så botar vi bara symtom i nuläget och inte grunderna till orsaken.

I detta är det min övertygelsen att arbetet med att kommunikationen och stöd måste bli bättre. En långsiktig lösning i en del av kommunikationen är att prata med barn och unga om det normativa kulturen i samhället och vilken stress som finns hos unga, detta kommer att gör underverk för barn och ungas välmående. Det är ett långsiktigt arbetet som kommer att ta tid och som självklart skall kombineras med kortsiktiga lösningar till en början. Vi kan dock inte stirra oss blinda på nuet för att i och med att pratar om just långsikt är det viktigt att börja med detta arbete redan idag och att detta blir en del av det media också förmedlar till allmänheten.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

För att möjligheterna ska bli fler, måste vi kritisera mer.

flh_hbtq_bg_3_0Vi vill ge de unga vi möter världen. Vi vet att vägen till att bli vuxen inte är lätt för någon och vi vet att vägen dit är förjävlig för vissa. För de ungas skull måste vi vara självkritiska och fundera på vad vi gör och hur vi gör det.

Det finns så många olika anledningar till att vägen framåt är tuff där fattigdom, svåra familjeförhållanden, trasiga relationer och frånvaro av demokratisering är några saker som håller vissa grupper tillbaka. Det finns mycket vi inte kan förändra i ett svep men vi vill vara med och skapa jämställdhet. Vi vill försöka ge våra unga en myriad av vägar in i livet som inte ska behöva begränsas av snäva syner på vad en ungdom kan vara beroende på vilket kön den föddes med. Våldet som medförs när maskulinitet förutsätts vara den stora, starka, bestämmande, känslobefriade och kontrollerade mannen förstör människoliv. Unga pojkar förväntas leva upp till omöjliga mansideal och våldet blir ett sätt i att försöka skaffa sig makt och inflytande när andra medel är otillgängliga. Maskulinitetsnormer förutsätter allt för ofta att en också blir en förövare. Men vi får inte glömma det vi vet, att förövarna många gånger själva är offer. Vi har alltid arbetat med offer men är det inte också vårt ansvar att jobba med de som utsätter andra för våld och övergrepp?

Det är lätt att trampa på i gamla hjulspår. Det är lätt att göra som vi alltid har gjort. Delvis för att det är så mycket vi gör bra men ibland måste vi våga ifrågasätta vårt sätt att arbeta. Det är så vanligt att säga ”men jag kan ju inte ändra på mig, jag är den jag är”.

Vi må använda oss själva som verktyg men genom olika metoder och teorier kan vi använda oss själva för att göra olika, göra nytt och annorlunda. Vi är ju professionella på jobbet och på jobbet är det vårt ansvar att möta våra ungdomar på bästa möjliga vis. Att var normkritisk handlar delvis om att ifrågasätta sig själv och sitt görande och kanske är självreflexion tillsammans med och med stöd av sin/a kollegor en av de bästa vägarna framåt. Normkritik är svårt, det ska vara svårt, men det öppnar också upp vårt sätt att förhålla oss till varandra.

För om vi tänker på oss själva, om vi tänker på vad vi säger till vem, på vem vi kramas med och vem tar vi i hand? Vem lär vi säga nej och stopp och lär vi någon att stoppa sig själv? Vem frågar vi om den är kär eller om hur relationen till mamma är? Vem ber vi sätta ord på sina känslor och vem oroar vi oss för som har sex med många? Vad avhyses som pojkstreck och finns ens något som heter flickstreck?

Vi kan inte sopa undan all världens hinder som motarbetar jämställdhet, men det lilla vi kan göra, bör vi göra och det börjar med oss.

Nordstans fina ungdomar

Du är 20 år och hemlös. Idag hade du fått bistånd av socialtjänsten för att kunna äta. Det var inte särskilt mycket pengar men du hade ätit dig mätt på McDonalds och spatserade nöjt fram till oss för att berätta detta. I samtalet kommer en man fram. Han är kraftigt berusad. Mannen verkar bekymrad och frågar oss alla om vi har några kronor vi kan skänka då han behöver köpa en tågbiljett hem. Jag säger snabbt att jag inte har några lösa pengar och min kollega gör samma. Utan att blinka har du börjat gräva i din ficka. Du räcker över dina sista slantar till mannen utan tågbiljett. Både jag och min kollega ser på dig med förvåning. Vi vet att du är en god person men tanken på att du utan minsta tvekan gav bort dina sista slantar till en främling kändes så himla fint. När vi påpekade detta log du och sa ”Han verkade ju behöva dem”. Jag tror ofta de människor som haft eller har det svårast är dem som har mest hjärta.

nordstan

Det är måndag och jag kommer instormande på kontoret. Stressen på morgonen gör sig påmind genom en smygande huvudverk. Kollegorna är redan på plats när jag slår mig ner på min stol. På mitt tangentbord ligger en liten genomskinlig påse med gelegodis. Jag frågar överraskat vem som lagt godiset där. En kollega berättar att en ungdom som varit på besök under helgen tyckte jag skulle ha dem. Jag log. Du räddade min morgon.

Du är inget jättestort fan av fältarna, ändå tar du upp telefonen och ringer oss den där kvällen. Din vän mår väldigt dåligt och du ber oss komma för att hjälpa hen. Du är en bra kompis.

Jag ser dig först på avstånd när du står och skriker på några killar. Du säger att de inte är helt kloka och att du inte kan förstå att de inte läxar upp sin kompis som precis utsatt din vän för ett sexuellt övergrepp. De är dina vänner, de är äldre och de är fler, ändå står du på dig. Du står verkligen upp för din kompis. Vi gick såklart fram och hjälpte er vidare i denna situation, men det var du som gjorde den största insatsen för din vän.

Det är sen kväll i ett hörn utanför Nordstan. Vi är 7 personer som står i en ring. De tuffa killarna jiddrar som vanligt. Jag tar fram min privata telefon för att visa er något. Plötsligt slinter den ur min hand och landar på asfalten. Man hör hur skärmen spricker. Jag hade funderingar på att köpa ny så jag blir inte jätteledsen men klart att det var tråkigt. Ni däremot utbrister ”Åhh neeeeej”, ”Shit va tråkigt”, ”Faaaaan”. Ni gör allt ni kan för att trösta och ni engagera er så för att komma på så många tips som möjligt. ”Du kan fortfarande svara med lurar trots att skärmen är trasig”, ”Har du hemförsökring?”, ”Kan du inte fråga chefen om en ny?”, ”Köp med abonnemang, det blir mycket billigare”. Det gick inte på försökringen tyvärr, men jag har köpt en telefon på abonnemang som är både bättre och billigare än min tidigare. Tack!

Vi ska snart gå bort till centralstationen för att ta emot de flyktingar som kommer med tågen. Ni är en stor grupp killar som lyssnar nyfiket när vi berättar om vårt uppdrag. Ni blir snabbt väldigt intresserade av vad vi ska göra och frågar ”Får vi följa med? Vi vill också hjälpa till”.

Nordstan och Kanaltorget är riskmiljöer för unga personer. Jag hade inte velat att min 15-åring hängde där trots att syftet enbart var att träffa vänner. Om du vistas över tid i dessa områden kommer du som ungdom, vare sig du vill eller inte, komma i kontakt med droger. Du kanske själv inte kommer ta droger men du kommer bli tillfrågad. Du lider också större risk att bli utsatt för brott, bevittna våldsbrott eller själv dras in i kriminalitet. Vissa som rör sig i dessa områden är också vuxna personer i missbruk. Umgås du med dem utgör det en risk för dig. Däremot är det viktigt att separera miljön och de ungdomar som vistas där. Ja, det finns unga och framförallt unga vuxna (runt 20-25 år) som söker sig till området för att begå brott t ex sälja droger. Dessa personer är en minioritet av alla de ca 550 ungdomar som jag och mina kollegor arbetar med under 1 år. Exemplen jag skrivit ovan är mer representativ för de unga som vistas i Nordstan/Kanaltorget. Det är såklart många av ungdomarna som har det jobbigt i livet, men de är fortfarande kloka och fina ungdomar som vi ska värna om.

 
Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg