Inte bara på festivaler

Den första dagen av We Are Sthlm (WAS) är avklarad och åtta anmälningar om sexuella övergrepp har inkommit till polisen. En tidning skriver: ”Mardrömmen för unga tjejer, en del så unga som 13 år, som besöker ungdomsfestivalen We Are Sthlm ser ut att upprepa sig även i år.”
Polisens kommentar på antalet anmälningar är, i mitt tycke, helt rätt: ”Förhoppningsvis är det ett mindre mörkertal i år”.

Mardrömmen för unga tjejer, en del så unga som 13 år, att de blir utsatta för sexuella övergrepp – det är inget nytt. Det händer nämligen hela tiden. WAS är en festival med ett massivt säkerhetstänk. Det är en ytterst erfaren säkerhetsledning med lång erfarenhet från både WAS och andra stora evenemang. Det finns ett stort antal säkerhetsvakter, poliser och ordningsvakter på plats, liksom fältassistenter och polisens volontärer. Trots det sker övergreppen. Trots det tar sig killar och män friheten att gå över någon annans gräns och skada dem, fysiskt eller psykiskt – eller både och.

Jag var på plats hela dagen igår, i egenskap av fältassistent, från öppning tills att festivalen stängde runt midnatt. Jag pratade med tjejer som var oroliga för att stanna kvar under kvällens konsert utifall något skulle hända dem i publikhavet. Jag kunde trösta dem med all den uppbackning som finns från polis och ordningsvakter, samt alla vi andra som finns där för deras trygghet, men jag kunde inte ta ifrån dem deras oro. Detta eftersom jag vet att det fortfarande kan hända saker, även om risken är mindre med ökad säkerhet.
Övergrepp sker hela tiden och det viktiga att komma ihåg är att ansvaret ligger hos förövarna, året runt, oavsett om det är festival eller inte.

Fortsätt anmäl, året runt, oavsett om det är festival eller inte. Vi måste lyfta problematiken och vi måste prata om det. Året runt.

Ulrika Persson
Fältassistent, Farsta

Fältassistenten fyller 60 år i år

I år fyller fältarbetaren 60 år. I april 1956 anställdes den första fältassistenten i Stockholm (och Sverige) för att arbeta med det omskrivna gänget i Hökarängen – Hökarängsligan eller Kioskligan som de kallade sig själva. Kioskligan var långt ifrån det enda gänget i Stockholm vid denna tid men det mest omskrivna. Medlemmarna kändes igen på deras svarta läderjackor med ”KG” målat på ena armen. Rån och slagsmål var enligt vittnesmål vardagsmat och enligt tidningarna höll ligan den nybyggda stadsdelen i ett järngrepp. Något behövde göras.

 IMG_1327

Barnläkare John Takman fick i uppgift att utreda ungdomssituationen vilket han gjorde grundligt. Efter en översyn över ungdomsverksamheten i området och intervjuar minst fem stycken omhändertagna pojkar. Han drar slutsaten att ligan är ett löst sammansatt gäng med pojkar som ”inte i tillräcklig utsträckning haft möjlighet att fylla sin fritid med positiv verksamhet”. Från början hade namnet Kioskligan inte varit deras eget men de anammades av gänget när det skrevs om det i tidningarna och det var då de började rita ”KG” på sina jackor. Han fortsätter ”Hökarängens ungdomsgårdar är underdimensionerade för det kraftigt ökande antalet ungdomar i området”(Tjänsteutlåtande, Ärende nr. 44/1956).

 I Barnavårdsnämndens tjänsteutlåtande Ärende nr 44/1956, som bygger på Takmans utredning, står det på sidan 4: ”svårigheterna i detta arbete motiverar att ytterligare en verksamhetsanställd kraft med fältarbetet, den direkta kontakten med ungdomarna inom bostadsområdet/…/ I detta arbete ingår som ett viktigt led att skapa kontakt med ungdomens spontana gängbildningar, att ge dessa förutsättningar att utveckla legala intressen och hobbies och att vid behov länka in deras aktivitet på sund, utvecklande fritidssysselsättning. /…/ Självfallet är det i sammanhanget av vikt att arbetet organiseras i nära samarbete med socialavdelningen ungdomssektion. En viktig uppgift för ungdomsledaren blir samarbetet med andra kommunala organ – idrotts- och friluftsstyrelsen, skolmyndigheterna m.fl. – men också med ungdomens föreningsliv, föräldraföreningar och liknande sammanslutningar.”.

 Det var 60 år sedan men fältassistenter/fältarbetare verksamma idag borde känna igen sig i arbetsbeskrivningen ovan. Att arbeta i samarbete med andra aktörer för barns bästa borde vara en fältassistents uppgift. Att söka upp och leda ungdomar till positiva sammanhang är lika aktuellt idag som för 60 år sedan. Att vara den person som bäst känner till ungdomarnas förehavanden i sitt respektive område är även det en viktig och unik uppgift för fältarbetarens yrkesroll.

 Sedan 1956 har antalet fältassistenter i Stockholm vuxit med i genomsnitt 1,06 tjänster per år och i 2016 års lönestatistik fanns 64 fältassistenter anställda i Stockholm, då är Socialförvaltningens uppsökare, ungdomsjouren, inte inräknade. Stockholm var först i Sverige med att anställa fältassistenter, Göteborg bara två år efter. Flera andra Svenska städer har startat socialt uppsökande ungdomsarbete sedan 1956. Trots att det finns många fältassistenter är det många som inte känner till sitt yrkes historia.

 Några fältassistenter i Stockholm, före detta och fortfarande verksamma, vill ändra på det. En grupp har träffats på sin fritid för att de vill fira att fältassistenten i Stockholm fyller 60. Firandet kommer i första hand att vara internt för gamla och nya fältassistenter. Men i samband med Stockholms kulturfestival, vecka 33, kommer det arrangeras en stadsvandring, det planeras även en bok om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria.

 Jag som är en av deltagarna i ovan nämnda grupp vill också uppmuntra andra fältgrupper i hela Sverige att skriva ner sin historia. Att arbeta uppsökande med ungdomar, menar jag, är ett av de svåraste yrken som finns. Vi/ni som klarar av att arbeta under kvällar, nätter, regn och rusk bör hålla sina huvuden högt och vår historia är värd att minnas. Skriv ner hur länge ni varit verksamma, vad ni gör, hur ni gör det. Spara rapporter, skrivelser, utbildningar, samla urklipp från tidningar och så vidare. Antagligen är det inte ni själva som ska skriva boken om er, en dag kommer någon som vill skriva den åt er. Snälla ge den personen en lite lättare uppgift än att leta i konsthallars glömda förråd.

 Fredrik Nell

Vill du veta mer om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria? Kontakta fredrik.nell@stockholm.se

För att läsa mer om stadsvandringen om fältarbete i Stockholm http://kulturfestivalen.stockholm.se/program/details.php?AID=3128

 

 

Ge ungdomar chansen att vara någon ‘annan’

Har du någon gång försökt svara på frågan ”vem är du?” För mig skulle den vara ganska svår att svara på då det i mycket skulle bero på utifrån vilket sammanhang, miljö eller vilket sällskap jag befinner mig i.

Skulle du observera mig hemma skulle du se en omhändertagande familjeman som är lite tramsig, men som även vill ha det lugnt och tid för sig själv ibland. På jobbet skulle du se en reflekterande man som är ganska ambitiös, tar rätt mycket plats och är engagerad. Om du såg mig med mina kompisar skulle du antagligen tycka jag var ganska nördig och lite verklighetsfrånvänd med ett stort intresse för film, musik och spel. Såg du mig på en fest där jag inte redan känner alla skulle du troligen uppfatta mig som både lite blyg och tafatt.

Jag kan inte säga att jag har en tydlig personlighet, utan jag har rätt många olika personligheter beroende på var jag befinner mig och vilka jag har runt mig. Det är troligen fallet för de flesta, men något som åtminstone jag ibland glömmer i kontakten med andra.

 multiple-heads

I arbetet med ungdomar kan detta vara viktigt att ha i åtanke. Den ungdom jag möter på fältet visar upp en repertoar där och då som är anpassad just för den specifika situationen. Ibland visar ungdomen upp saker i den miljön som gör mig och mina kollegor oroliga. Det kan vara allt från attityder till droger, kriminalitet. utsatthet, aggressivitet eller något annat.

De flesta somrar jag jobbat med socialt arbete har vi erbjudit en grupp ungdomar någon form av sommarjobb. Jag har varit involverad med den typen av arbete både i Angered och i City. Det är ofta en verksamhet som pågår under två-tre veckor med ungdomar vi vill lära känna bättre. Vi arbetar tillsammans med ungdomarna i närområdet eller så har vi åkt iväg till någon lägergård. Vanligtvis utför vi olika typer av praktiskt arbete där vi krattar, målar, bygger eller något liknande. Det är då påfallande att vi får se helt andra sidor av våra ungdomar, och att de i princip alltid överaskar på ett positivt sätt.

Då kan ungdomen som berättar att hen aldrig kommer i tid till skolan komma punktligt till vårt kontor klockan 8:00 varje morgon. Hen som alltid pratar om kriminalitet och droger på stan berättar istället om ambitiösa framtidsplaner gällande jobb och familj efter gymnasiet. Hen som vi upplever som den som alltid gör som kompisarna och inte kan säga nej uppvisar helt plötsligt ledaregenskaper och uppfinningsrikedom.

Egentligen borde vi inte bli förvånade. Ungdomarna är ju precis som jag i den aspekten; dom har inte bara en personlighet, utan de är också mångfacetterad och beroende av sammanhang, umgänge och miljö.

Frågan är varför vi inte använder oss av detta som metod lite oftare. Att ge ungdomar chansen att vara någon annan genom att erbjuda andra miljöer och förutsättningar. Att ge oss själva chansen att se fler sidor av ungdomen, att se potential, kunskaper och andra goda kvaliteter. Ibland krävs det faktiskt bara lite miljöombyte för att upptäcka nya egenskaper som kan vara nycklarna man behöver för att bryta negativa beteenden och självbilder.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Socialt arbete på Facebook, hur gör vi?

mobile-phone-426559_1920

Enligt undersökningen ”Unga & media” gjord av Statensmedieråd 2015 så har 95 % av ungdomar mellan 13-18 år smarta mobiltelefoner. Jag tror inte att det är en överraskning att 86 % av dessa ungdomar använder sociala medier på sina mobiltelefoner. Eller att 89 % av dessa ungdomar använder sociala medier varje dag eller flera gånger i veckan. Mer än hälften av dem lägger 1-5 timmar per dag på sociala medier.

Som fältarbetare med uppdraget att bedriva uppsökande arbete av ungdomar i miljöer och forum där unga befinner sig är jag övertygade om att vi som yrkesgrupp borde i relation till vår uppdragsbeskrivning befinna oss i mycket större utsträckning på sociala medier. Innan vi gör detta finns det ett flertal regler som skall följas och beaktas då vi skall bege oss in på dessa arenor. Sedan finns det även flera etiska aspekter att tänka över innan. Exempelvis att ungdomar kanske inte förstår i vilken omfattning de delar privat uppgifter om sig själva via sociala medier och att vi faktiskt kan se detta.

Jag känner att min kompetens på detta område är alldeles för bristfällig.  Jag bestämde mig därför för att söka upp information om detta och hittade på Stockholmsstads hemsida en handbok med titeln ”Handbok – Internet som verktyg i det sociala arbetet” (2015) skriven av Johanna Löfvenius på uppdrag av socialförvaltningen i Stockholmsstad. Nedan har jag försökt kort sammanfatta texten som dock är på ynka 40 sidor, läs den om ni har tid! (Länk finns längst ner i inlägget). Tänkte försöka hålla mig till att återge det som är relevant för användandet av Facebook eftersom handboken stark rekommendera att inte använda Facebook utifrån vissa aspekter.

Internet som verktyg i det sociala arbetet

Syftet med att arbeta med Internet som verktyg kan delas upp i fyra olika kategorier:

  • Kommunicera på Internet
  • Informationssökning
  • Informationsspridning via sociala medier
  • Uppsökande arbete (behandlas kort i handboken mest utifrån om att kartlägga ungdomsgrupper)

För oss som arbetar som fältarbetare är alla dessa fyra kategorier högst aktuella. I handboken står det att Facebook inte lämpar sig i för en myndighet att använda i syfte att kommunicera med klienter, det vill säga unga i vårt fall. Som myndighet är vi skyldiga att skydda personuppgifter, oavsett om de är känsliga eller inte, och detta går inte eftersom Facebook lagrar alla kommunikation på sina servrar. Skulle någon skicka ett meddelande i messanger till dig räknas det som inkommen information och blir då en allmän handling. Denna information måste finnas tillgänglig och hanteras efter speciella anvisningar. Detta gäller även den av ringa betydelse (som dock inte måste diarieföras). Det myndigheter gör för att skydda personuppgifter på de sociala medier där de sker kommunikation med klienter är att de upprättar uppgiftsbiträdeavtal vilket innebär att ägaren av det sociala mediet i sin tur hanterar de förekommande personuppgifter åt myndigheten. Handboken menar på att upprätta ett sådant avtal med Facebook är nästintill omöjligt på grund av att denna sajt ägs av ett stort utländsk företag.

I handboken beskrivs det att det finns ett starkt önskemål från unga om att kunna kommunicera med oss professionella vuxna via nätet. Jag tycker att detta måste var något som vi med uppsökande arbetsbeskrivning borde ta till vara på, om inte nästa vara skyldiga till att tillhandahålla, en sådan möjlighet. Så länge vi följer e-delegationens och SKLs anvisningar för hantering av inkommande handlingar, arkivering och uppsikt finns det inget som hindrar oss att upprätta profiler, sidor eller grupper på sociala medier. Återigen är det dock inte möjligt att följa dessa anvisningar på Facebook eftersom deras användaravtal bryter mot e-delegationens och SKLs anvisningar.

Att använda Facebook utifrån syftet att söka information är dock inte lika svårt juridiskt. Det finns inte lika mycket hinder i att använda information från Facebook. Syfte skall i så fall vara för att diskutera denna information med den unga som vi kommer över då vi befinner oss på Facebook. Innan vi söker information om den unge skall vi ha det tydligt för oss varför vi gör detta och att vi gör denna bedömning individuellt inför varje tillfälle. Det är en framgång att meddela de unga vi möter om att vi finns på Facebook och för att på så vis redan innan gjort dem medvetna om vår närvaro på det sociala mediet. Skulle vi påträffa information är anvisningarna att göra en skärmdump för att dokumentera denna information. Sådan information kan snabbt förändrats och försvinna och därmed har du inte längre belägg på vad du kommit över.

På samma sätt som att söka information är spridning av information lättare att hantera utifrån ett myndighetsperspektiv på Facebook. Ett exempel på detta är att göra det via en så kallad sida på Facebook. I handboken uppges det till och med att socialsekreterare vid handläggning har ett ansvar att vid misstanke söka upp information på sociala medier som exempelvis på Facebook (s.21 i handboken). Sedan går det faktiskt att kommentera på de inlägg vi skapar genom sidan då vi sprider information men det anses var i ett offentligt sammanhang till skillnad från i en privat chat så som Messenger. Om kommentaren skulle innehålla känsliga uppgifter gäller fortfarande samma som ovan, skärmdump och hantering enligt anvisningar i e-delegationen och av SKL. Funktion att skicka privata meddelande till din sida finns fortfarande men går att stänga av. Det går även att stänga av funktionen att kommentarer inlägg du skriver men samtidigt förlorar vi då all möjligheten till personlig kontakt med unga, kan jag tycka.

Sedan är det viktigt att vi följer de användaravtal som finns på det sociala mediet. På Facebook kan vi inte som professionella använda oss av profiler utan då skall vi som från en kommunal verksamhet använda oss av en sida på grund av att det är ett avtal vi ingår i som professionella.  I detta användaravtal måste vi också granska ifall vi som representanter av kommunen kan godkänna innehållet. Det är också viktigt att komma ihåg att få ett godkännande av din förvaltningsledning i ditt användande av det sociala mediet. Löfvenius skriver att rekommendationen då vi brukar exempelvis en Facebook sida måste vi ha uppsikt över kommentarer med mera så att inget kränkande sprids genom vår sida. Därför bör vi vara inloggade minst en gång per dag för att kunna garantera denna uppsikt, eventuellt mer frekvent ifall trafiken till sidan är stor. Inom socialtjänst är vi också skyldiga att informera vårt syfte i användandet av en sida på Facebook, i vilken utsträckning de blir tillgängliga för allmänheten och att kommentarer på inlägg kommer att bli sedda som allmän handling. Det är också viktigt att vara tydlig med vad som inte får kommuniceras genom sidan och vilka åtgärder det får ifall detta inte följs.

Jag känner att jag fortfarande är lite osäker på vad jag skall tänka om alla dessa regler och anvisningar. Innan kunde jag känna att det inte var så nödvändigt att ta reda på alla dessa regler. Tror att i och med mitt privata användande av Facebook så har jag förväxlat min privata inställning till sociala medier med den inställning jag bör ha i mitt professionella arbete. Nu känner jag att jag vill ta reda på dessa regler för att hitta ett sätt som möjliggör mitt arbete i att faktiskt kunna kommunicera med ungdomar på de sociala forum de rör sig inom. Efter att ha läst denna handbok har jag en helt annan förståelse gällande Facebook och varför jag måste vara noggrann i mitt användande av Facebook som fältare. Innan trodde jag det handlade om att skydda mig själv och det behövde jag inte var lika försiktig med tänkte jag. Idag förstår jag att det handlar om att skydda de ungdomar jag arbetar med, det förstod jag inte innan.

 

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille kommun

Länk till handboken:

http://statensmedierad.se/publikationer/ungarochmedier/ungarmedier2015.381.html

Rapport:

http://www.stockholm.se/PageFiles/300639/Utredning_internet%20som%20arbetsverktyg.pdf

E-delegationen

http://www.edelegationen.se/Publikationer/Vagledningar/Riktlinjer-for-myndigheters-anvandning-av-sociala-medier/

 

 

 

SPRÅKPROJEKTET i ALE

Ale är en liten kommun i Västsverige. Vi är två fältassistenter som arbetar i kommunen strax norr om Göteborg. Vi vill gärna berätta om ett språkprojekt som vi är stolta över.

Allt startade med att en mellanstadieklass gav telefonkort till det transitboendet vi jobbade på i vintras. Klassen ville gärna träffa någon eller några från boendet. Vi tog med Reza från Afghanistan som bott ett par år i Ale. Han berättade för klassen om sin resa genom Europa och sin saknad efter sin familj. Klassen hade förberett många intressanta frågor och de lyssnade andäktigt till Reza. Vi upptäckte att mellanstadieeleverna som gick i årskurs fem var mycket kloka och ville bilda sig en egen uppfattning och inte bara lyssna till media. När vi lämnade skolan pratade vi om att det måste finnas fler klasser i Ale som skulle vilja få besök av en nyanländ ungdom.

Tiden gick och plötsligt var det nytt år och vi träffade kurator Rebecca på Ale gymnasium där språkeleverna går. Vi berättade om vår idé att låta eleverna berätta om sin resa till Sverige, samtidigt som våra femte-sjätteklassare får en möjlighet att ställa frågor och funderingar runt att vara ungdom på flykt. Rebecca blev väldigt intresserad och tog med sig idén till pedagogerna och rektor. Kort därefter meddelade skolan att det vore en fantastisk möjlighet för de som vågar praktisera svenska i verkligheten.

Nu var frågan hur vi skulle ro detta i land?

Vi kom fram till att vi behövde presentera idén till eleverna och att skolan gör det bäst. Samt ta reda på hur många som vill vara med. Det var viktigt att det var frivilligt eftersom det är en personlig historia som berättas och många har varit med om jobbiga händelser under vägen.

Vi streckade tider i våra kalendrar för att kunna åka med ut till skolor i Ale. En förfrågan gick samtidigt ut till rektorsgruppen där vi ställde en intresseförfrågan om att komma tillderas skolor. Det var ett rungande Ja på förfrågan.

Rebecka blev kordinator med våra tider och tog emot skolornas önskemål om besök.

Vi bokade en uppstart för att träffa grabbarna och börja jobba på framförandet. Vi kontaktade vår lokaltidning för att visa upp projektet samt få igång skolorna att boka tider. Det gav även grabbarna en bra kick och ger dem status.

Den 2 mars var det äntligen dags för oss att komma och träffa ett femtontal grabbar som var jättenyfikna. Vi förstod snabbt att det var olika hur länge de varit i Sverige, någon några månader och en annan ett par år. Vi presenterade oss och projektet samt lekte charader. En del av tiden ägnades åt kroppsspråk och att allt är möjligt om man bara vill. Journalisten tog bilder och skrev en bra artikel om projektet. Pedagogerna gav goda förutsättningar att under lektionstid arbeta med sitt anförande. Texten skrevs på svenska.

Andra träffen var en workshop där vi pratade om öppen, vänlig kroppshållning. Varje ungdom fick berätta under en minut om sin resa för gruppen. Samtidigt hade skolorna nappat och bokat upp tider.

Nu närmade sig steget ut i verkligheten.

Vi kommer aldrig glömma det första klassbesöket, inte minst när en journalist från GP ville följa med för att skriva om projektet. Fyra nervösa grabbar, näst intill illamående, tillsammans med två fältare som pratar oavbrutet samt en pedagog som försöker lugna grabbarna. Till slut är vi i Kykbyskolan i Nödinge som har många nationaliteter och vi ska besöka två femteklasser. Vi hade avtalat att starta upp och sedan ställa frågor under anförandet. Det var viktigt att alla förstod och kände sig bekväma att berätta och våga fråga.

Det var helt magiskt! Vi blev så berörda av berättelserna och av alla frågor som barnen hade. Tänk om alla vuxna kunde ha ett så öppet sinne såsom våra barn och ungdomar.

I skrivande stund så förbereder vi att tillsammans med grabbarna, Rebecka och pedagoger ta emot utbildningsnämnden som är jätteintresserade och imponerade av grabbarna.

Det här är en början till något. Varje människa har en röst och den är unik.

bettanåJulle
Bettan och Julle
Fältassistenter Ale

 

 

Regeringen motarbetar socialarbetare

Igår var en tung dag för socialarbetare runt om i landet. Regeringen experimenterar med flyktingpolitiken och förändringarna försvårar möjligheterna för oss att göra vårt jobb. Att stödja människor som är i behov av stöd.

I min arbetsgrupp befarar vi att den nya lagförändringen betyder att vi inom en snar framtid kommer få en ”ny” målgrupp i Göteborgs citymiljöer. En målgrupp av många unga vuxna (över 18 år) som inte har rätt till varken pengar eller boende av migrationsverket och inte heller kan garanteras stöd av socialtjänsten (förutom tvångsåtgärder). Detta för att regeringen har beslutat att den som är över 18 år och har fått ett utvisningsbeslut inte ska få dagsersättning eller boende ordnat. Syftet är såklart att personen ska skrämmas bort från Sverige och istället återvända till sitt hemland.

Det finns mycket i detta som jag kan spinna vidare på. Mycket som inte stämmer överens med min människosyn, med mänskliga rättigheter och den politiska grund som Sverige tidigare stått på. Frågan som jag i mitt arbete främst står inför är vad som kommer hända med alla dem som fått utvisningsbeslut men inte kan återvända till sitt hemland då landet vägrar ta emot dem. För så är det. Marocko är det land som det skrivits mest om men problematiken drabbar människor från olika delar av världen. Afghanistan, Tunisien, Algeriet, Somalia, Irak är exempel på länder som ofta inte tar emot sina medborgare om det inte finns papper som kan bevisa att de kommer därifrån. Tusentals människor kommer hamna i ett vakuum där de kommer vara kvar i Sverige, men näst intill utan rättigheter. De får inte pengar så de kan köpa mat och betala hyra, de får inte boende ordnat vilket betyder att de måste hitta boende själva (hur gör man det utan inkomst?), de har inte heller rätt till sysselsättning och kan bidra genom att gå i skola eller arbeta, vilket gör att de inte heller kan tjäna ”vita” pengar. Människor i denna livssituation finns i Sverige sen innan, men omfattningen av människor i behov av stöd som inte anses ha rätt till det kommer öka markant.

Vad händer med personer som lever i ett land där de varken har rätt till pengar, sysselsättning eller boende? Vad händer med personer som tvingas leva i utanförskap? Personer som flydde för sina liv och kom till Sverige i hopp om att få en bättre chans? Personer som trodde att Sverige skulle vara ett land utan politiskt förtryck och utanförskap?

Jag vet att lagen kommer göra att jag och mina kollegor får se på när unga personer dras ner i missbruk och kriminalitet. Människor måste försörja sig. Jag känner inte till hur stor den svarta arbetsmarknaden är men jag har svårt att tro att alla dem som tvingas leva kvar i Sverige kommer hitta varsitt svartjobb. Om man då nekas ekonomiskt bistånd och inte har en rik vän som kan försörja dig, då återstår helt enkelt kriminalitet och prostitution.

Regeringen verkar vara så bekymrad över att flyktingar kostar pengar. Att ha ett samhälle med människor som lever i utanförskap och riskerar att tvingas in i kriminalitet och missbruk är förmodligen mycket dyrare. Detta är ju något vi socialarbetare och såklart polisen försöker förebygga, men det är väldigt svårt att göra det om regeringens beslut motarbetar oss.

Jag och mina kollegor kommer troligtvis att möta fler unga personer som mår väldigt dåligt och far väldigt illa. Personer som egentligen vill arbeta som polis, läkare eller civilingenjör men som istället kommer leva som hemlösa utan rätt till försörjning. Vi socialarbetare förväntas kunna hjälpa utsatta människor, dessa människor kommer vara bland de mest utsatta i vårt samhälle, men hur ska jag kunna hjälpa dem när regeringen tar bort allt stöd som de har rätt till?


Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg

Bli inte dramatisk, det va ju bara på skoj!

turkey-1354325_1920

Jag och min kollega har precis besökt fritidsgården och bakom oss stängs dörrarna till gården. Vi vallar ett gäng pojkar framför oss som precis besökt gården, en av dem har hunnit hoppat upp på en cykel som han ställt utanför ingången. Killen på cykeln drar en hård spark i ändan på en av de andra killarna i klungan och pendlar iväg så snabbt han bara kan. Min kollega ropar efter honom att det där inte var okej att göra så, alla andra skrattar. Killen som blev sparkad tar upp jakten men jagar honom förgäves, han ger upp och går tillbaks för att ansluta sig till de andra. Killen på cykel vänder triumferande tillbaks till gruppen som nu står på gräsplätten utanför fritidsgården. De han inte vet är att de andra bestämt sig för att ta ner honom på jorden, bokstavligen. De rycker ner han från cykeln och samlas allihop runt honom. De är ca ett dussin av grabbarna som nu trängs runt honom för att delta i få sparka på hans kropp. Det syns att de inte sparkar av full kraft men pojken på marken skyddar sitt ansikte med ena handen och med andra handen lyckas han dra ner en av sina vänner på marken bredvid honom. Omtumlad ställer han sig snabbt upp och samlar gruppen nu för att istället ge sig på den andra pojken som nu ligger ner.

Min första tanke då jag såg att de inte sparkade av full kraft var att bara be dem att sluta. Min mer handlingskraftiga kollega rusar fram och rycker undan pojke efter pojke. För varje pojke hon lyckades rycka undan anslöt sig den tidigare till spark-gruppen igen. En av dem putta ner en ny pojke och samma aktivitet påbörjas nu även två meter bort. En av de utsatta hade en påtaglig stor bula på huvudet och jag gick fram för att fråga hur det var med honom, han svarade att han var okej och allt var på skoj. Han hade inget emot att de precis sparkat på honom, det var ju bara på skoj, han springer bort och lyckades få ner en ny pojke på marken som alla samlades runt för att mata sparkar på. Min kollega i sin frustration över situationen sa högt till pojkarna att vi får ringa polisen om ni inte slutar. Sedan bad hon mig hämta mer personal från fritidsgården som var klar med att stänga gården. Pojkarnas ögon sken upp, vi kunde hör ett par av dem viska om att de kunde få polisen till platsen. Under ett par minuter fick vi någorlunda kontroll över situationen och tog tillfället i akt att säga vi skulle tillbaks in till gården men att vi finns i närheten. När vi kom in på den nu stängda gården kikade vi ut genom fönstret och såg nu att pojkarna splittrats, några på väg hem uppför backen och andra till busshållplatsen.

Jag tycker att de ofta känns som att jag som cis-man förväntas att ta emot alla dessa kränkningar utan att visa mig kränkt. Helst av allt skall jag snabbt komma på en fyndig kränkning tillbaks. Om jag hade varit tonåring eller när inte orden räcker till skall jag gärna ”dabba” (ex. slå någon med handflatan på huvudet) personen som kränkt mig och den andra skall i så fall svara tillbaks med något lika kränkande eller värre. Tror att de flesta oavsett person som läser detta kan känner igen sig på något sätt i utbyte av kränkningar. Vill du inte delta i situationen och säger ifrån blir du kallad dramatisk eller lättkränkt. Normen i dagens samhälle är att du skall klara av att bli kränkt, det är en del av vår vardag. Vid ett tillfälle då jag pratade med en pojke i övre tonåren på en skola kom hans vän upp bakifrån, höll fast honom, tryckt honom framåt och juckade mot hans ända. Pojken jag pratade med låtsades som ingenting och fortsatte prata med mig trots situationen. Hans vän gav då upp i att få uppmärksamhet och gick iväg. Är vi inte responsiva till kränkningar eller ”skämt” går det inte att vinna makt utifrån situationen. I många situationer gällande våld och kränkningar är det också helt avgörande att det finns en publik. Skojbråket och pikarna blir en uppvisning.  Jag vet att inte alla kallar det våld eller kränkningar för att det tillhör den lägre delen av den stigande skalan. Skojbråk, ”dabbande”, att slänga sig över någon i hög uppe på varandra eller sparka på andras fötter för att de skall trilla är några exempel på sådana här företeelser. Oavsett om vad du kallar det är det fortfarande en handling tillhörande våld och kränkningar.

Något som vi i Partille fältgrupp arbetar genomgående med då vi möter ungdomar är att alltid påpeka, tillrättavisa och agera på att våld och kränkningar inte är okej, inte i någon form. Våld är alltid en manifestation om makt och kränkning oavsett sammanhang. Kränkningar och makt manifesteras i hela samhället på olika sätt.Det är ofta svårt att agera på allt våld och kränkningar ungdomar utöver mot varandra. Jag är nämligen också en del av den normgruppen som är uppväxt med sådana här företeelser och missar därför ibland handlingar som jag senare förstått att jag skulle agera mot. Det är svårt agera men jag tycker att vi alla tillsammans som vuxna kan bli bättre på att alltid agera mot våld och kränkningar. Vår unga i samhället kommer att må mycket bättre av att vi som vuxna står upp för de utsatta i situationer då våld och kränkningar sker. Precis som pojken som uttrycker i händelsen ovan att det bara är på skoj är det alltid svårt för den utsatta i detta att vara den som säger ifrån, därför måste vi vuxna agera, hur trivialt det än må upplevas vara.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp