En fältares dag på kontoret

Jag får ofta frågan ”Vad gör ni när ni inte arbetar på fältet?” vilket är en väldigt relevant fråga. För vad gör egentligen en fältarbetare då den inte arbetar uppsökande? Det kan skilja sig väldigt beroende på uppdrag och område. I Fältgruppen City i Göteborg arbetar varje person 40 tim/veckan uppdelat på två kvällar och resten dagtid. Vi arbetar nästan enbart uppsökande efter skoltid. Anledningen till det är att ungdomar i målgrupp sällan vistas i citymiljöer under skoltid. Antingen är de i skolan/arbete eller så tar de sovmorgon. När vi har tid över och framförallt under loven så försöker vi prioritera att ”fälta” även IMG_0872på dagtid.

Istället lägger vi mycket av vår dagtid på att arbeta med något vi kallar uppföljningsarbete med de ungdomar vi möter på stan samt annat som kan tänkas behöva göras inom ramen för vårt uppdrag. Sysslorna varierar från dag till dag. Nedan får ni en inblick i hur en arbetsdag kan se ut för mig.

Kl 8

Börjar alltid med att kolla mailen, sätta på kaffe (obligatoriskt, annars hamnar man i klistret!) och starta igång telefonerna. Den gemensamma ”Fälttelefonen” och min egna jobbtelefon. Hade fått svar från en socialsekreterare angående en ungdom vi möter på fältet. Många fältare från Göteborg och kranskommuner hade mailat och anmält sig till vår nästa samverkansträff, vilka vi i city samordnar. På nästa träff ska vi ha föreläsning om högerextremism. En förfrågan om att delta i ett forskningsprojekt om våld i nära relationer hade kommit in.

Läser sedan igenom loggboken för att se vad som hände under gårkvällens uppsökande arbete. I ”loggen” skriver vi minnesanteckningar över händelser och viktiga samtal. Det står inte att jag behöver följa upp något från kollegornas kväll. Det hade exempelvis kunnat vara att ringa en ungdom för att se hur den mår eller kontakta migrationsverket för en ungdom.

Kaffe. Fick sällskap av enhetens administratör så vi passade på att prata igenom planering inför de utvecklingsdagar (kickoff) som vi i fältgruppen ska anordna för våra kollegor på enheten.

Jag och kollegan slår oss ner framför en dator. De sista detaljerna av vår senaste kartläggningsrapport ska fixas och sedan skickas till cheferna. Vi har intervjuat 69 ungdomar i Nordstan om varför de vistas där, om deras livssituation och om/vad de behöver för att ha det bättre i livet. Det känns kul att lämna ifrån sig en rapport med mängder av kloka citat från ungdomar. Många hälsningar som går direkt till politikerna. Hade inte kunnat bli bättre då politikerna efterfrågat ungdomarnas röster.

Telefonen ringde. En av de ungdomar jag arbetar mycket med berättade glatt att den ska på arbetsintervju!! SÅ GRYMT!

Kl 11

Skulle haft en fikaträff med en ungdom men ja, alla vet att förmiddagstider och tonåringar sällan går ihop. På vårt kontor har vi ett samtalsrum dit vi ofta bjuder in ungdomar för att prata. Ibland behöver man lyfta bort samtalet från bullret i Nordstan och sitta ner tillsammans i en lugnare miljö. Ibland blir träffarna på lite mer ”ofarliga” platser som McDonalds, café eller museum. Samtalsrummet kan kännas lite skrämmande för vissa. Men hos oss får man bullar, kaffe eller favoriten Oboy! Smörgås finns för den som vill. När vi arbetade mycket med de ensakommande pojkar som levde i gatumiljö hade vi frysen full av piroger, det kändes viktigt att kunna erbjuda något mer matigt till hemlösa barn. Kanske något att införskaffa igen, vem gillar inte piroger?

Hade ungdomen dykt upp hade vi framförallt pratat om ångest, skola och relationen med föräldrarna. För denna person syftar våra möten till att den ska få utlopp för tankar och känslor samt hjälp att bolla sådant som är svårt att tänka kring själv. Vi har haft en lång process tillsammans för att vara där vi är idag.

Försökte istället få tag i en socialsekreterare till en av de ungdomar jag har kontakt med. Vi lägger en hel del tid på att stötta ungdomar i kontakt med andra myndighetspersoner. Denna gång för att ungdomen bett mig ringa och beskriva dens hemsituation.

Kl 12

Borde ätit lunch men glömde av tiden. Finslipet med kartläggningen tog längre tid än planerat. Samtidigt skrev jag logg och förde in statistik för fredagens uppsökande arbete. Vi har som mål att göra det samma kväll som vi varit ute men ibland, om det händer något som gör att man kommer in sent på kontoret, då får vi skriva när man får möjlighet (helst dagen efter). Hade smskontakt med flera ungdomar. En hade inte fått den hjälpen den ville av socialtjänsten och var förtvivlad och en annan verkade må mycket bättre idag. En orolig förälder ringde om sitt efterlysta barn. Det är inte ovanligt att föräldrar, socialsekreterare och boendepersonal ringer om försvunna ungdomar. Hade sedan kontakt med en socialsekreterare som arbetar i samverkan med polisen för att planera ett samverkansmöte med ordningsvakterna i Nordstan. Som fältarbetare är det viktigt att samverka med andra verksamheter.

Kl 12:40

Kollegan och jag slängde i oss en halvspecial (”korv med mos” för läsare från Stockholm) på vägen mot handledningen.

Kl 13

Vi hade metod- och processhandledning vilket vi har varannan vecka. Under den får vi möjlighet att med hjälp av vår handledare tala om händelser, ärenden och annat som man kan tänkas behöva pratas om. Handledning är nödvändig för oss. Den ger oss tid för reflektion och avlastning i ett komplext yrke.

Kl 15:30

Tillbaka på kontoret. Skriver det sista på kartläggningsrapporten när det knackar på fönsterrutan. Utanför står en av våra ungdomar. Ungdomen är uppjagad då hen har blivit av med sitt boende. Vi sätter oss alla ner och lyssnar för att förstå vad som hänt. Tillslut börjar ungdomen komma ner i varv och det är lättare att samtala kring situationen. Det visade sig att det kan ha skett ett missförstånd. Eftersom jag snart ska sluta för dagen är det kollegorna som arbetar kväll som hjälper ungdomen vidare. I detta fall handlar det om att stötta i kommunikationen med socialtjänsten.

Kl 16:30 Hemgång.

 

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg 

Annonser

A-traktorer

 

”Hur många ska ha A-traktor?” Frågan ställs av en av våra områdespoliser till en sjundeklass på 23 elever. Nästan hälften av ungdomarna räcker upp handen, intresset är stort. Vi är på en av kommunens två högstadieskolor, och pratar tillsammans med polisen om våld, kränkningar och ofredande, men också om vilka lagar och regler som gäller i trafiken.

2017-06-15 20.46.53

Samtidigt, på sociala medier och i samhället, pågår debatten om A-traktorernas vara eller inte vara. Vissa tycker att de helt ska förbjudas, andra tycker att man ska höja hastigheterna istället.

Jag förstår att om man har stressigt till jobbet en morgon att det kan vara väldigt irriterande att hamna i en bilkö bakom en gammal Volvo 740 med LGF-skylt där bak. Och att man blir förbannad när en 16-åring kör vårdslöst genom samhället i en skrothög som väger över ett ton kan jag också förstå.

Men det är inte alla som har sett gnistan i en ung killes ögon när han visar bilder på sitt ”bygge” som står hemma på gården. Eller nervositeten och förhoppningen hos en tjej som berättar att det snart är dags för teoriprovet för att ta AM-kort. Friheten att som 15-åring kunna sätta sig i sin egen ”bil” och ta sig var man vill (i 30 km/h) är ovärderlig för våra ungdomar som bor på landsbygden, långt bort från kollektivtrafik.

För oss fältare är det ett utmärkt samtalsämne i kontakten med ungdomarna. Att kommentera en skog av wunderbaums i backspegeln eller berömma någon för den egengjorda bakvingen blir ett sätt att visa dessa ungdomar at deras intresse faktiskt uppmärksammas och uppskattas av en del vuxna. Vi har ungdomar som kommer fram till oss och stolt berättar att de har satt på nya fälgar på traktorn eller monterat nya extraljus. Lika ofta får man höra att en packning har gått eller att växellådan har rasat. Men det är genom att möta ungdomarna i deras med- och motgångar som vi bygger relationerna. Om de fyra första samtalen handlar om luftfilter, växelspaksknoppar och bränsleförbrukning så kanske det femte handlar om något jobbigt som hänt, hemma eller i skolan.

Som fältare är det viktigt att följa utvecklingen och trenderna i ungdomsgrupperna, och ta det till sig. Om man är uppdaterad om vilket mobilspel som är populärt, vilka tv-serier man absolut inte får missa eller hur man ska snurra en fidget spinner, har man ett bra utgångsläge i kontakten med ungdomarna. Genom att känna till de regelverk som finns och vilka termer och utryck som används, gäller samma sak med A-traktorer.

Men samtidigt som vi uppmuntrar ungdomarna i deras intresse händer det att vi även får tillrättavisa dem när vi ser att de kör vårdslöst, eller om de kör med passagerare på flaket. Vi förklarar, och de är väl medvetna, om vilka konsekvenser beteendet kan få. Nästan alla dessa samtal avslutas med ett ”Kör försiktigt!” från oss och ett ”Detsamma!” från ungdomen.

Tillbaka i klassrummet. Polisen ställer frågor till de blivande A-traktorförarna. Hur fort får man köra? Måste man ha bälte? Hur många får sitta i? De allra flesta och bra koll på vilka regler man ska följa, samtidigt som jag vet att majoriteten med största sannolikhet kommer bryta flera av dem när det väl kommer till kritan.

Niklas Vestlund, Fältsekreterare Gnosjö kommun.

Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

Räknar dagarna tills jul är över

Föreställ dig en nykär person. En person som knappt kan stå still, fnittrar ständigt och vad man än pratar om så lyckas personen på något vänster hela tiden få in samtalsämnet på hur fantastisk den nya kärleken är. Någon mer än jag som haft människor runt mig som är så…?

Föreställ dig nu att personen har planerat en romantisk middag på alla hjärtans dag, personen är så uppspelt och har sett fram emot detta väldigt länge. Men det blir ingen romantisk middag, personen blir istället dumpad. Hen får sitt hjärta krossat, på alla hjärtans dag. Hur mycket tror du att personen ser fram emot alla hjärtans dag året efter? Eller kanske sju år senare?

Föreställ dig nu istället ett barn som ser fram emot jul, barnet är sådär fnittrig och det splitter i hela kroppen av förväntan, julen är ju en fin högtid, eller hur? Men det blir inte bra, inte i år heller. Hur mycket tror du att barnet ser fram emot jul året efter? Det är en högtid som det ständigt pratas om, ”alla” älskar den, ochimg_0528 åh, jul jul, strålande jul. Eller hur?

Jag tycker inte om julen, inte alls för att vara ärlig. Inte för att varenda jul har varit fullständig kaotisk rent fysiskt. Utan för att varenda jul har varit kaotisk i mitt huvud. För att jular genom min barndom inte riktigt blev som de skulle. Jag har varit orolig för vuxna i min närhet och för de på lite längre avstånd, jag har fått ta lite för mycket ansvar och blivit vuxen lite för tidigt. Jularna i mitt liv har ibland varit bra, jag har varit trygg rent fysiskt. Men minnen och känslor från tidigare jular sitter kvar. Precis som minnen från alla hjärtans dag, om man blir dumpad.

Jag tycker att det är så svårt att förhålla mig till jul, för det pratas om jul överallt, dekorationer hänger uppe, och julsångerna går ju för fasen på repeat, hela hela hela tiden. Det är svårt att missa att julen är här. Hur förhåller man sig då till en högtid som man förväntas älska? Hur förhåller man sig till att alla i ens närhet är förväntansfulla när man själv får en stor klump i magen bara ordet nämns? Missförstå mig rätt, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor och jag älskar att se när folk som verkligen älskar julen pratar om det. När jag träffat barn som knappt kan stå still för frågan ”VAD FÅR JAG I JULKLAPP?” snurrar konstant i deras huvuden, jag lovar dig att mitt hjärta smälter. När folk pratar med mig om det och deras ögon gnistrar, det är något av det finaste jag vet. Så egentligen är det ju inte julen jag hatar. Det är mina känslor kring julen, mina tankar och mina erfarenheter.

Och jag lovar, jag försöker att inte visa detta, och jag ber aldrig någon att inte prata om det, för jul är något jag måste förhålla mig till, precis som den dumpade personen måste göra till alla hjärtans dag.

Men just i år är det jobbigt, kanske känns det annorlunda nästa år – vad vet jag? Men fram tills den dagen, då det känns lättare, så kommer jag fortsätta tänka på att om 4 dagar är det julafton, men om 5 dagar är det över.

// Tonåring  

Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär

Vad är en människa? Toleransprojektet Mölndal

Mitt namn är Elin Lund. Jag arbetar som fältassistent i Mölndals stad. Som en del av det förebyggande arbete vi är ålagda att utföra i Mölndal med ungdomar, ingår vi i Toleransprojektet tillsammans med lärare och fritidsledare. Det är ett fantastiskt projekt som jag vill berätta om, men det är svårt för att jag vill skriva så mycket. Jag väljer att genom ungdomarnas egna ord, dela med mig av de erfarenheter och upplevelser projektet gett de ungdomar som deltagit. Längst ner lägger jag länkar till mer information för den som vill fördjupa sig. All kursiverad text är ungdomarnas egna ord.

Att vara i de begynnande tonåren är inte lätt. Det är en ålder av sökande efter vem man är, vilken familj man har, vad man tycker i olika frågor och ett ständigt pockande grupptryck som är svårt att ha mod att ställa sig utanför. Under denna känsliga men viktiga tid i våra ungdomars liv får några av dem förmånen att under ett läsår delta i Toleransprojektet där just dessa frågor får mycket utrymme. Det är tjugofyra åttondeklassare och niondeklassare från olika skolor som träffas en heldag varannan onsdag. Vid första träffen känner de inte varandra, och ett år senare uttrycker de att de inte kan föreställa sig att inte ha varandra i sina liv. ”Eftersom att man är med varandra nästan hela tiden har det blivit så att alla i gruppen har kommit varandra nära. Man har lärt känna människor som man kanske inte annars skulle prata med och det är liksom tack vare den här resan och det är vi tacksamma över”

De är med om en otrolig resa, både en inre och en yttre sådan, som många av dem aldrig kommer att glömma och som till stor del formar de inför framtiden och de unga vuxna individer de är på väg att bli. I undervisningen används andra världskriget och förintelsen som kuliss för att kunna berätta om hur den absoluta ondskan i människan kan växa fram och få så förödande konsekvenser. Vi lär ut ”De fem stegen till förintelsen” där eleverna får en ingående förståelse för processerna bakom att människor långsamt kan förinta varandra. Vi använder oss mycket av självreflektion där ungdomarna skriver texter utifrån frågor som ”Vad är en människa?”, Vad är ondska?”, ”Vad längtar jag hem till när jag varit borta?”, eller ”Då kände jag mig älskad”. Det finns inget rätt eller fel svar, det handlar om att lyssna på varandra och diskussionerna är det som viktigt. I Toleransprojektet är allas tankar lika värdefulla, och alla åsikter ska höras, men deras argument kommer att testas under projektets gång. Vi ledare strävar från dag ett efter en trygg zon inom toleransprojektets undervisning, så att ungdomarna ska våga uttrycka vad de faktiskt tycker och känner, och ska våga dela med sig av personliga erfarenheter. Vi strävar efter att ungdomarna ska bli självsäkra och våga visa sig sårbara för att de ska förstå att det hänger ihop.

Varje lektion ser likadan ut och utgår alltid från ett tema. Någon av de tre pedagogerna börjar berätta en sann berättelse som utspelar sig under tiden för andra världskriget och förintelsen. Berättelsen bygger på sanna vittnesmål från människor som levde och överlevde denna tid. Berättelsen följs av dilemmafrågor som eleverna ska svara på i grupp eller enskilt i sin skrivbok. Ungdomarnas fördomar testas och nya tankar väcks utifrån en kamrats åsikter eller en fråga någon av oss ledare ställer.

I mars reser vi till Polen och är borta en vecka och på resan knyter vi ihop allt vi jobbat med hemma. Vi besöker de platser som förekommit i berättelserna, vi använder oss av bilder och vittnesmål från en specifik plats där vi befinner oss för att skapa ett allvar och en förståelse för att det vi gör och ser är verkligt.

”Vi fick måla av teckningar som hittats, som barn har gjort som levt i Birkenau. Det var väldigt jobbigt att se och tänka sig att vanliga oskyldiga barn levt där… Vi målade ju också när vi var små och dom är ju som vilka barn som helst. Det kändes tufft att se”.

Eleverna jobbar stenhårt på denna resa, både fysiskt och mentalt. Vi är igång med undervisning från åtta på morgonen tills det är dags att sova. Vi besöker flera förintelseläger och andra viktiga platser. Eleverna skriver dagbok varje dag och i dessa texter kan man som ledare se stora skillnader mot vad och hur de skrev i början av projektet mot slutet. Jag har ofta suttit och gråtit på hotellrummet sent på kvällen när jag läser igenom elevernas böcker och får ta del av deras otroligt kloka tankar. Många av ungdomarna uttrycker att de reflekterar mer över sina fördomar och att de får “syn på sig själva” och hur de tänker. En elev säger såhär:

 “Jag hade ganska mycket fördomar innan, om invandrare och så. Men det här har förändrat min syn på det. Idag stänger många i Europa sina gränser för människor som flyr. Under andra världskriget stängde nazisterna Polens gränser så judarna inte kunde fly från förintelsen”.

Vi väver in dagens samhälle hela tiden inom Toleransprojektet och eleverna påminns om att flykt från krig och folkmord förekommer i nutid. Flera av eleverna har börjat reflektera över att de som kommer till Sverige från krigsdrabbade länder alla är unika individer och inte en massa av ”några andra”, utan att de är precis som oss. Stundtals blir sådana insikter smärtsamma för en del av ungdomarna- de förstår på djupet livets orättvisor, men det leder till tankar och handling kring vad just de kan göra för att underlätta för sina medmänniskor.

”När vi var i gaskammaren i Majdanek sa Amie, en av lärarna: Om man går in i ett mörkt rum och tänder ett litet ljus i mitten, så kommer det att lysa upp hela rummet. Det kommer fortfarande vara väldigt mörkt, men ändå ljusare än innan. Då tänkte vi att om man är flera, så kan man tända flera ljus. Då blir rummet ännu ljusare.”

En av eleverna som var med förra året utryckte efter projektet att hon innan aldrig hade vågat prata inför andra, och att hon hade svårt att uppskatta och acceptera sig själv. Efter projektet var det hon som stod i talarstolen i kommunfullmäktige inför alla politiker i Mölndals stad och uttryckte den största och viktigaste insikten hon vunnit- att hon kan acceptera sig själv för den hon är. Inte ett öga var torrt i kommunfullmäktigesalen. Vi ledare kände det som att vi hade vunnit storvinsten. För det är ju precis det allt går ut på. Att acceptera sig själv och andra, precis så som de är.

”Resan har betytt jättemycket för oss alla, och många upplevde att man inte var samma person när man åkte som när man kom hem.”

Elin Lund, Fältarbetare Mölndal

 

toleransprojektet

Diagnosdebatten – att avvika från normen och utdöende dygder

men-311308_960_720.png

Neuropsykologiska diagnoser finns för att individer behöver hjälp med att förstå, få stöd och hjälp med problematik i sitt liv och sin vardag. Dock sker det idag en omfattande överdiagnostisering av neuropsykologiska diagnoser. Att ge barn och unga som är  udda eller avvikande diagnoser är inte en lösning på vårt problem att inte kunna hantera dem. Vi måste hitta långsiktiga lösningar, tolerera  och anpassa vårt samhälle för individer vi inte tycker passar in.

Kropp och själ är ett radioprogram på Sveriges Radio P1. I och med att jag arbetar kvällar på tisdagar hinner jag lyssna på  kropp och själ som sänds på förmiddagen när jag äter frukost (Ja, jag är lite gubbig som lyssnar på P1). Tänkt mest kort redogör för vad de nämnde i de senaste avsnitt som sänds i tisdags som handlar om psykiatrin och överdiagnostiseringen och vad det väckte hos mig.

Autism har under den senare tiden ökat 50 till 70 gånger. Debatten handlar bland annat om att människor som avviker från den sociala normen, är blyga eller tillbakadragna, blir ämne för medicinering. Budskapet är att medicinering behövs hos dessa individer likt att en diabetiker behöver insulin för att kunna leva ett normalt liv.

Hur ser det egentligen ut med toleransen för social avvikelser bland barn och unga?

Varför har vi så stort behov av att kemiskt indoktrinera barn att passa in i det normativa samhället, det som upplevs som normalt?

Debatten borde handla om att tillåta barn och unga att vara annorlunda. Det var inte allt för länge sedan människor med normbrytande sexualitet skulle medicineras för att passa in, idag har vi kommit långt i en sådan debatt i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan. Vill tillägga att det inte handlar om att avskaffa diagnoser(!). Det handlar om  att bemöta barn och unga utifrån att de är individer(offer) som ger uttryck för ett samhälle som lider av stora svårigheter med tolerans för olikheter och brist på förmåga att hantera dessa avvikelser. Det finns många individer som blir hjälpta av diagnoser och stöd utifrån detta och dessa individer måste fortsatt få denna hjälp. Vill knyta an till mitt förra inlägg jag skrev, har en känsla av att samhället lägger så mycket tid och energi på att hitta snabba lösningar när vi egentligen borde stanna upp och ta oss tiden att fundera på vad vi kan göra bättre utifrån ett långsiktigt perspektiv. Vi måste ge mycket mer utrymme för att kommunicera och lyssna på varandra. Lyhördhet känns ju närmast som en utdöende dygd i ett samhälle som ger allt mer utrymme åt quick-fixes, multi-tasking, självständighet och mobilitet.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Lyssna gärna på programmet:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272