Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Annonser

Ge ungdomar chansen att vara någon ‘annan’

Har du någon gång försökt svara på frågan ”vem är du?” För mig skulle den vara ganska svår att svara på då det i mycket skulle bero på utifrån vilket sammanhang, miljö eller vilket sällskap jag befinner mig i.

Skulle du observera mig hemma skulle du se en omhändertagande familjeman som är lite tramsig, men som även vill ha det lugnt och tid för sig själv ibland. På jobbet skulle du se en reflekterande man som är ganska ambitiös, tar rätt mycket plats och är engagerad. Om du såg mig med mina kompisar skulle du antagligen tycka jag var ganska nördig och lite verklighetsfrånvänd med ett stort intresse för film, musik och spel. Såg du mig på en fest där jag inte redan känner alla skulle du troligen uppfatta mig som både lite blyg och tafatt.

Jag kan inte säga att jag har en tydlig personlighet, utan jag har rätt många olika personligheter beroende på var jag befinner mig och vilka jag har runt mig. Det är troligen fallet för de flesta, men något som åtminstone jag ibland glömmer i kontakten med andra.

 multiple-heads

I arbetet med ungdomar kan detta vara viktigt att ha i åtanke. Den ungdom jag möter på fältet visar upp en repertoar där och då som är anpassad just för den specifika situationen. Ibland visar ungdomen upp saker i den miljön som gör mig och mina kollegor oroliga. Det kan vara allt från attityder till droger, kriminalitet. utsatthet, aggressivitet eller något annat.

De flesta somrar jag jobbat med socialt arbete har vi erbjudit en grupp ungdomar någon form av sommarjobb. Jag har varit involverad med den typen av arbete både i Angered och i City. Det är ofta en verksamhet som pågår under två-tre veckor med ungdomar vi vill lära känna bättre. Vi arbetar tillsammans med ungdomarna i närområdet eller så har vi åkt iväg till någon lägergård. Vanligtvis utför vi olika typer av praktiskt arbete där vi krattar, målar, bygger eller något liknande. Det är då påfallande att vi får se helt andra sidor av våra ungdomar, och att de i princip alltid överaskar på ett positivt sätt.

Då kan ungdomen som berättar att hen aldrig kommer i tid till skolan komma punktligt till vårt kontor klockan 8:00 varje morgon. Hen som alltid pratar om kriminalitet och droger på stan berättar istället om ambitiösa framtidsplaner gällande jobb och familj efter gymnasiet. Hen som vi upplever som den som alltid gör som kompisarna och inte kan säga nej uppvisar helt plötsligt ledaregenskaper och uppfinningsrikedom.

Egentligen borde vi inte bli förvånade. Ungdomarna är ju precis som jag i den aspekten; dom har inte bara en personlighet, utan de är också mångfacetterad och beroende av sammanhang, umgänge och miljö.

Frågan är varför vi inte använder oss av detta som metod lite oftare. Att ge ungdomar chansen att vara någon annan genom att erbjuda andra miljöer och förutsättningar. Att ge oss själva chansen att se fler sidor av ungdomen, att se potential, kunskaper och andra goda kvaliteter. Ibland krävs det faktiskt bara lite miljöombyte för att upptäcka nya egenskaper som kan vara nycklarna man behöver för att bryta negativa beteenden och självbilder.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Är inte alkohol en drog?

”Vadå alkohol och droger? Alkohol är väl också en drog?” säger ungdomen triumfatoriskt över att ha hittat något att anmärka på.

Jag har precis presenterat mig för en ny ungdom på fältet och lämnat över vår broschyr med information kring oss fältarbetare. Där finns bland annat en lista över ämnen man kan samtala med oss kring.

Det är inte första gången det händer och jag försvarar mig slentrianmässigt med att skillnaden är att alkohol är lagligt och att droger är olagliga.

Ungdomen är inte minsta övertygad och börjar berätta för mig om fördelarna med Cannabis. ”Man kan ju åtminstone inte dö av en överdos cannabis. Vet du hur många som dör av alkoholförgiftning?” Den siffran har jag inte i huvudet, men jag vet att det är alldeles för många.

Vi är inte de enda som gör skillnad mellan alkohol och droger inför ungdomarna och jag har egentligen inget bra svar på varför vi gör den åtskillnaden. Kanske är det för att jag själv nyttjar alkohol ibland och tycker att det är rätt skönt att den ska benämnas något annat. Det är för övrigt det enda rusmedel vi pratar om hur man ska hantera snarare än att man inte ska nyttja den (fast man ska helst vänta tills man är 18).

Tänk på att inte dricka för mycket, stötta era vänner om de är fulla, köp inte hembränt – för ni vet inte vad det innehåller. Naturligtvis bra info att ha om man ändå tänker dricka. Men jag skulle aldrig ha den diskussionen lika själklart gällande någon annan drog med ungdomar.

– Lova att röka lite lagom med hasch i helgen, tänk på att ha någon med dig när du tar heroin utifall du skulle ta en överdos.

Ungdomar är väldigt bra på att upptäcka när vi vuxna hycklar. Det tar 30 sekunder för dem att upptäcka i vår fina broschyr. Det är klart att alkohol är en drog och enda anledningen att jag vill urskilja den är nog för att jag med gott samvete ska kunna njuta ett glas vin till maten eller smutta på en årgångswhiskey framför tv:n på lördag.

Jag frågar mig själv om det också kan göra att mina ”orosspröt” är mindre alerta när jag möter alkoholpåverkade ungdomar än när de är påverkade av andra droger. Att vara ung och full ibland anses ju ändå vara ganska normalt, även om det inte är önskvärt. Funderar jag lika mycket kring varför en ungdom dricker alkohol som jag gör när någon är påverkad av cannabis eller finns det en risk att jag graderar det som mindre oroande?

Ungdomens reaktion gör i alla fall att jag tänker fundera mer på hur jag ser på alkohol och föreslå att vi ändrar texten i vår broschyr inför nästa tryckning till ”Alkohol och andra droger”.

silhouette of alcoholic drunk man drinking beer bottle feeling depressed falling into addiction problem

 

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Du ska väl inte gratulera någon på kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är tänkt att uppmärksamma ojämlikhet mellan könen och kvinnors situation. På senare år tycker jag mig ha märkt att det är vanligt att män uppmärksammar detta genom att säga grattis till kvinnor och ibland även ge en blomma eller liknande som gåva i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. Vilket ju är helt sjukt om man tänker efter; vi kan väl inte säga grattis till patriarkalt förtryck och ojämlikhet?

Själv anser jag mig vara feminist då jag erkänner att det finns ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas. Jag inser också att det är problematiskt att kalla mig feminist som vit, medelålders cisman. För det är ju sådana som jag som är förtryckarna och som sitter på en massa medfödda privilegier. Min roll i den feministiska kampen är utifrån detta minst sagt problematiskt och jag har full förståelse för kvinnor som ser mitt deltagande med skepsis.

Det är svårt och smärtsamt att inse att mina privilegier är det som står i vägen för ett jämlikt samhälle. Det innebär ju att jag (aktivt – som feminist) måste ge upp dessa för att uppnå jämlikhet. Det gäller inte bara grundläggande saker som jämlika löner, samma möjligheter, likabehandling inför lagen och annat som går att driva politiskt och lagstadga kring, utan även det som är mer subtilt; det som finns i våra normer och värderingar. Inte förrän alla sådana skillnader är utsuddade kan vi påstå att vi nått jämlikhet. Så det är både en politisk kamp och en inre mer personlig kamp.

Ett sätt att som man jobba med detta är att vi rannsakar oss själva och försöker identifiera våra privilegier kopplade till kön och avstå från dem; när och hur utövar jag manlighet. Inte helt lätt, men också spännande och utmanande. Nedan följer en kort lista som är min egen personliga start. Dock så inser jag att detta är något som jag alltid kommer att behöva jobba med och min lista kommer med tiden att behöva bli betydligt längre än nedan.

  •  Jag kan bli mindre lösningsfokuserad när någon förmedlar ett negativt mående. Inte utgå från att personen per automatik vill att jag ska lösa ett problem utan oftast bara vill berätta hur hen mår.

 

  • Jag kan sluta vara tävlingsinriktad när någon berättar något. Jag behöver inte kontra med en egen anekdot på samma tema.

 

  • Jag behöver inte alltid sätta mig själv i centrum, utan låta andra ta mer plats istället.

 

  • Inte berätta för min fru att hon behöver skaffa sig vassare armbågar och bli bättre på att hävda sig på jobbet. Hennes prestationer duger alldeles utmärkt utan att hon behöver hävda sig över andra.

 

  • Sluta förmedla gissningar och antaganden som egen kunskap.

 

  • Sluta förvänta mig beröm för att jag är ”duktig” och tar ansvar för städning, matlagning, barnpassning och annat självklart hemarbete.

 

  • Sluta med förklenande epitet på filmgenrer jag inte föredrar. Dramafilmer eller romantiska komedier behöver jag inte per automatik klassa som ”snyftrullar”, ”romantiskt dravel” eller ”tantsnusk”.

 

  • Problematisera att jag gillar kultur (filmer, böcker, spel) som innehåller mycket våld.

 

  • Bli bättre på att berätta om mina känslor. Särskilt då jag mår dåligt, trots att det skulle kunna uppfattas som att jag blottar svaghet.

 

  • Prata mer om jämlikhet och maskulinitet med mina manliga vänner.

utt-3

 

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Vem har stulit alla bänkar?

Var har alla bänkar tagit vägen? Plötsligt är det en tom, karg yta där jag tidigare kunde sätta mig en stund och vila mellan samtalen med ungdomarna. Jag ser mig omkring i Nordstan och upptäcker att i princip alla sittplatser tagits bort. Samma fenomen även på centralstationen; nästan inga bänkar kvar i väntsalen.

 Min första tanke är att det byggs om och att det snart kommer nya bänkar, men efter ett par månader har jag insett att bänkarnas frånvaro är permanent. Här ska ingen sitta längre, inte vila, inte vänta; här ska man bara passera. Inte ens i väntsalen på tågstationen ska man kunna vänta sittandes. Det karga rummet gör att jag känner mig ovälkommen och mot slutet av ett arbetspass på ”fältet” är jag trött i både rygg och ben.

”Tramp, tramp, tramp gå på och trampa. Här finns ingenting att få. När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest. Det är bäst för dej att trampa och gå på”

Joe Hills gamla visa Luffaren dyker upp i mitt huvud. Bänkarna i city har antagligen försvunnit på grund av att de nyttjades av ’fel’ personer. För det var ju inte bara kunderna i Nordstan eller tågresenärerna som satt på de där bänkarna. Här vilade ju även de trasiga, fattiga och oönskade – tiggarna, de hemlösa, ungdomarna och en och annan fältarbetare.

 Fenomenet kallas exkluderande design och tanken är att genom formgivning och design hålla oönskade människor borta i den aktuella miljön. Ibland genom att helt enkelt plocka bort sittplatser, ibland genom att göra bänkar smala, sluttande eller på annat sätt obekväma så man inte ska kunna ligga på dem.

Lösningen med exkluderande design står i skarp kontrast till det svenska folkhemmet och välfärdssamhället. Idén om ett samhälle som är ett hem för hela folket, och präglas av samförstånd och jämlikhet. Nu signaleras det istället att inte alla är välkomna i våra allmänna rum och att staden inte är för alla. Det är inte fattigdomen som bekämpas utan den fattige.

Joe Hill skrev texten till Luffaren (The Tramp) 1913 och det är sorgligt att den går att applicera på ett svenskt fenomen 2016.

 ”Neråt gatan stod en snut. Snuten snöt’en resolut och han fråga’n: ”Varför går du här och dräller fattigfan? Med till domaren, din sparv!” Domarn sade: ”Vilket larv. Vi vill inte ha nån luffare i stan!”

Amerikansk originaltext: Joe Hill, ”The Tramp”, 1913  Svensk text: Rune Lindström, 1963

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

En julhälsning till Socialtjänsten

Kära socialtjänst och socialsekreterare. Ni får oftast höra kritik och klagomål när saker inte går som man önskar. Och visst ska man påtala brister och skavanker för att felaktigheter ska kunna rättas till, men nu tänkte jag ta tillfället i akt och säga att det faktiskt oftast går väldigt bra.

 Jag älskar socialtjänsten och vad den betyder för vårt samhälle. Ni ser till att de allra flesta som i stunden inte klarar sig själva får den hjälp de behöver. Ni ser till att människor har tak över huvudet, att familjer utan resurser får pengar till det mest basala, att funktionshindrade och gamla får vård och hjälp, samt att människor i behov av stöd kring kriser och missbruk får stöd. Utan er hade Sverige varit mycket mer ojämlikt än det är idag.

 Vi på fältet möter massor av ungdomar som ni har hjälpt då livet varit svårt. Ungdomar som kommer stärkta från institutioner eller som fått hjälpande samtal eller annat bistånd som räddar liv och ger personerna möjligheten att kliva in i vuxenlivet med de resurser som krävs för att man ska klara sig bättre i framtiden. De berättelserna når sällan ut i media och vi fokuserar inte heller på dem på vår blogg.

Jag vill nästan be om ursäkt för att vi glömmer att berätta om allt gott ni gör. Att vi sällan ger beröm för alla de goda insatserna som görs dagligen. För sanningen är att ni i de allra flesta fallen gör ett kanonjobb; och vi skulle inte kunna göra vårt jobb om ni inte fanns.

Så ett stort tack till alla er fantastiska socialsekreterare som arbetar hårt för våra ungdomar och alla andra som behöver ert stöd.

 Önskar Er och alla andra en riktigt God Jul.

christmas_love_capa-9552

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg