Var är vuxennärvaron på sociala medier?

Jag är född på 90-talet. Jag anses nog ändå relativt ung för att vara utbildad socionom med några års yrkeslivserfarenhet om du skulle fråga de flesta. I mitt arbete som fältarbetare med ungdomar kan jag ofta hänga med i deras vardagliga snack om det senaste inlägget från någon influencer, men ungefär lika ofta så har jag ingen aning om vad de pratar om och känner mig 100 år gammal. Det jag dock vet är att jag inte har någon aning om hur det är att vara ungdom idag och framförallt hur det är att växa upp i en värld med sociala medier så ständigt närvarande.

sociala medier

Det jag vet om hur det är att vara ung idag är ju det ungdomarna berättar för mig. Och med detta i bakhuvudet insåg jag att det skulle vara svårt att skriva denna text utan att de skulle få vara med på ett hörn. I min arbetsgrupp använder vi redan sociala medier som ett arbetsredskap. Ett exempel är de olika kampanjer som vi arbetat med via vårt Instagramkonto där vi har belyst och problematiserat våld i ungas nära relationer via #svartsjukaärinteromantiskt, pornografins påverkan på ungdomar och samhället via #detdärmedporr samt hedersrelaterat våld och förtryck via #detdärmedheder. Dessa kampanjer finns att se igen i höjdpunkterna i vårt Instagramkonto @faltgruppenmolndal (välkomna som nya följare!). Det jag helt enkelt gjorde för att få ungdomarna mer involverade i denna text var att jag bad ungdomarna att dela med sig av sina erfarenheter utifrån olika frågor som jag publicerade i ”stories” på Instagram. Jag är medveten om att denna undersökning inte på något sätt har någon vetenskaplig grund men det ger mig ett hum om vad ungdomar upplever på sociala medier.

Majoriteten, 71 %, av de ungdomar som svarade på min undersökning använder sociala medier mer än 4 timmar per dag. Av de ungdomar som svarade så använde nästan alla både Snapchat och Instagram men även Yubo, Facebook, Youtube, Whats App, Tiktok, Pinterest, kik, Jodel och Vsco var appar som nämndes. På frågan ”Vad är bra med sociala medier” svarade många ungdomar att det är enkelheten att hålla kontakten med varandra, från hela världen, och att det möjliggör för vänskaper, både att hålla vid tidigare vänskaper men också att skapa nya. Vissa ungdomar lyfte även upp att det är så lätt att få reda på nyheter och att bli uppdaterad om det som händer samt att det är roligt att följa sina vänners liv via sociala medier.

Men det finns självklart så mycket som är problematiskt med sociala medier. På frågan ”Vad är dåligt med sociala medier” lyfte ungdomarna själva att vissa använder sociala medier på ”fel sätt”, att det används som en sköld för att anonymt kunna kränka andra och att det finns mycket rasism och mobbning på sociala medier. Men framförallt så lyfte nästan samtliga av ungdomarna all press som det medför, att det finns ett ideal som visas upp som är ouppnåeligt. Ungdomarna beskriver att de jämför sig väldigt mycket med både vänner och andra de följer på sociala medier och att detta tar upp mycket tid och tar fokus från det riktiga livet. Det finns en stor stress över att konstant vara tvungen att vara nåbar. Majoriteten, 63 %, svarar att de känner stress på grund av sociala medier och att det handlar just om att ständigt behöva vara nåbar, hetsen som finns kring skönhetsideal samt att det är stressigt att hinna med att se allas uppdateringar och bilder.

Det sistnämnda är något som vi i vår arbetsgrupp samtalar med ungdomar nästan dagligen om. Unga som växer upp idag med sociala medier ständigt närvarande blir så stressade över att alltid behöva vara nåbara samt får sämre självkänsla över de osunda ideal som visas upp. Detta samtidigt som de ska prestera i skolan, vara duktiga i sina fritidsaktiviteter och gärna ha extrajobb.

Jag tänker tillbaka på hur det var när jag var tonåring. Den viktigaste bilden som togs på hela året var den i skolkatalogen, jag hade ju ingen Instagram-profil där jag kunde lägga ut de bilder som jag var mest nöjd med. Mobbning fanns såklart men det följde inte med hem efter att skolan var slut på samma sätt som det gör idag via sociala medier. Mobiltelefon hade jag ju men den gick det egentligen bara att ringa och sms:a på. Det var en helt annan värld, men det skiljer egentligen bara 10-15 år.

Så vad är det då jag vill ha sagt?

Till alla er vuxna som har ungdomar runt omkring er på något sätt: Var nyfikna, ställ frågor, läs på och framförallt; var ödmjuka inför att ni inte har en aning om hur det är att växa upp som ung idag.

Avslutningsvis vill jag lyfta min yrkeskår, jag är så stolt över att vara fältarbetare för jag vet att många av oss redan gör allt detta. Vi ligger i framkant när det gäller användningen av sociala medier som arbetsredskap och vi har ett nyfiket förhållningssätt gentemot de ungdomar vi arbetar med. Men i den takt utvecklingen går framåt får vi aldrig stanna av. Vi kan alltid fråga lite mer, lyssna lite längre och alltid bli lite, lite bättre fältarbetare.

Elsa Björklund, Fältgruppen Mölndals Stad

Annonser

Sveriges fältarbetare stöttar Musikhjälpen

Hej! Hoppas allt är bra med er därute.

I år landar Musikhjälpen på Stortorget i Lund, som går under parollen ”Alla har rätt att funka olika”. Vi kände att vi ville göra något utifrån vår fältarroll så vi har dragit igång en insamling under namnet ”Sveriges fältare stöttar musikhjälpen”. Målbilden är att få komma in i buren eller på något sätt bli uppmärksammade och sprida vårt gemensamma arbete i hela landet, vårt kontaktskapande och uppsökande arbetssätt. Vi vill också att fler folk får upp ögonen för vikten kring trygga vuxna som är ute och träffar våra ungdomar. Att kombinera detta med att vi skänker en summa till välgörande ändamål är något som ser som viktigt och är något vi vill ge alla fältare i landet en chans att vara med på.

MH2018_logo

Riksförbundet för fältarbete står bakom oss i detta, och de hoppas vi att ni också vill göra oavsett om man är ansluten till Rif eller inte, om man är i tjänst eller har bytt arbete. Så sprid det gärna på era egna sociala medier och kanaler. Länken till insamlingen är:

https://bossan.musikhjalpen.se/insamlingar/sveriges-faltare-stottar-musikhjalpen

Vill ni veta mer om musikhjälpen, så gå in på musikhjälpen.se

Har ni några frågor till oss om detta, så får ni jättegärna höra av er på nr 046-359 52 12 eller på mailen, faltgruppen@lund.se

Fältgruppen i Lund

Förnuft, känsla och terrorism

En sliten, övergiven väska står lutad mot en papperskorg mitt i köpcentret Nordstan. Jag och kollegan passerar och båda fylls av tankar om bomber och förödelse. Klockan är efter 20:00 och det är bara några få själar kvar i köpcentret som dröjer kvar efter att affärerna stängt. Borde vi berätta för någon om väskan? En bit längre bort står tre poliser. De verkar upptagna och är involverade i ett samtal med en man. Borde vi ändå gå fram och störa och säga till om den där väskan? Tänk om det är en bomb?

Hittar en siffra på nätet från 2015 som gör gällande att 46% av Sveriges befolkning är mycket eller ganska oroliga över att drabbas av en terroristattack. Detta trots att risken att bli drabbad är mikroskopisk; knappt mätbar.

Det är 2013 och jag sätter mig i bilen för att köra hem från jobbet. Jag är inte det minsta orolig och känner ingen rädsla trots att det är relativt mycket trafik och många bilar ute på vägarna. Tre minuter senare frontalkrockar jag med en bil som kör alldeles för fort och kommit över på min sida av vägen. Jag befinner mig i ett kaos av splittrat glas, bucklig metall och doften av bränt krut från krockkuddarna. Personalen från räddningstjänsten verkar genuint förvånade över att jag lever när de kommer fram till mig vid bilvraket.

Varje år dör 250-300 personer i trafikolyckor i Sverige och 3000 skadas svårt. Det är mätbara siffror, 3 människor på 100 000 förolyckas varje år i Sverige. Jag hittar inga siffror kring rädslan för bilar. Jag antar att den är väldigt liten, kanske mikroskopisk och knappt mätbar. Jag är fortfarande inte särskilt orolig när jag sätter mig bakom ratten, inte ens när jag har min tvååriga dotter i baksätet.

Rädsla kan vara problematiskt och den behöver alltid diskuteras och prövas mot vetenskap och statistik. Våra hjärnor är programmerade att hantera rädslor på ett speciellt sätt. Mycket förenklat kopplar vår hjärna direkt på reaktioner som handlar om överlevnad när den registrerar fara. Detta för att vi exempelvis inte ska behöva tänka då vi lägger handen på en varm spisplatta innan vi tar bort den. Hjärnan prioriterar också minnen av farliga situationer så att vi snabbt skall känna igen dem och kunna undvika dem.

I en tid då våra hjärnor ständigt bombarderas med information kring farorna runt omkring oss är det kanske inte konstigt att oron för terrorism, kriminalitet och andra faror gör att vi känner oss mer rädda. För medierna har förstått att känslor, särskilt rädsla, säljer bättre än fakta. Vi är ju faktiskt programmerade att bete oss så. Vi blir också mindre benägna att i efterhand ta till oss fakta som går emot känslan då det inte biologiskt främjar vår överlevnad.

Men på sikt blir det här väldigt problematiskt då våra inte alltid befogade rädslor blir politik eller vedertagna sanningar. Känslan säger att det mördas fler i Sverige än tidigare, statistiken säger det motsatta. Känslan säger att fler drabbas av terroristattacker i Europa nu, när det i själva verket var mycket vanligare under 70- och 80-talet. Känslan säger att ungdomar dricker mer alkohol och tar mer droger än någonsin, medan statistiken säger det motsatta.

Den där jävla väskan gnager i huvudet. Vi bestämde oss för att inte störa poliserna och väskan står kvar vid papperskorgen. Tänk om det ändå är en bomb? Vi passerar platsen igen och ser en äldre, hemlös man som står lutad över väskan. Han har öppnat den och går igenom innehållet i jakt efter något användbart. Han hittar inget annat än ett par trasiga vantar, smutsiga tygbitar och någon tom plastbehållare; skräp! Väskan var alltså skräp som inte riktigt gick ner i locket på skräpbehållaren och istället placerades mot sidan av skräpkorgen.  Plötsligt känns vår gemensamma rädsla rätt fånig och vi skämtar och skrattar åt situationen när vi går vidare. Men jag tycker att min rädsla för övergivna väskor är problematisk, för tyvärr är det ju inte bara väskor som sätter igång de där reaktionerna i min kropp; det handlar ju även om människor som ser ut på ett visst sätt, människor med andra trosuppfattningar än min egen och en massa annat som jag programmerats att vara rädd för.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Kielos budord

Till vår fantastiska kollega Kielo Penttinen som går i pension.

Kielo är en erfaren och driven person som jobbat längst med uppsökande fältarbete av oss i Fältgruppen Angered. Hon har lärt oss så mycket under åren; detta då hon är en person som har många visdomsord på lager som hon gärna delar med sig av. En del har varit lättare att förstå sig på än andra, men vi som varit hennes kollegor har alltid eftersträvat att följa dem så gott vi har kunnat. När hon nu lämnar oss för en tveklöst lika aktiv fritid, lämnar hon oss i stor saknad men med många klokheter i våra ryggsäckar. Vi tänkte här dela med oss av några utav ”Kielos budord” vilket består av ett antal råd som vi fångat upp under årens lopp som hennes arbetskamrater. Dessa budord ramade vi även in och gav som present till Kielo i julklapp för två år sedan.

 kielo1

 Kielos tio budord.

1.  Du ska aldrig lova ungdomar något du inte kan hålla  

Ungdomar vi jobbar med kan ha blivit svikna av vuxenvärlden många gånger. När vi försöker bygga relation och tillit får vi aldrig svika det förtroendet. Ett löfte kan betyda mer än vi tror.

2. Du ska alltid fälta på ettans växel 

När vi är ute i områdena och ungdomar ser oss är det viktigt att vi bjuder in till samtal genom att visa att vi inte har bråttom.

3. Du ska veta att alla människor går igenom stadierna morgon, förmiddag, middag, eftermiddag och kväll i livet

#densomvetdenvet

4. Vid dagens slut ska du ha åstadkommit något som var värt att stiga upp ur sängen för 

Detta kan vara ett mål för varje arbetsdag, som ett försök att hitta en mening i arbetet. Det är viktigt att kunna uppskatta ens egna arbete, även i det lilla.

5. Du ska inte svära på finska 

Efter Kielos hårda uppväxt på finska landsbygden har svordomarna på det finska språket fått en annan innebörd, därav är dom bannlysta.

6. Du ska aldrig lämna en kollega med hög arbetsbelastning ensam 

När man arbetar i ett arbetslag är det viktigt att se till gruppens behov. Vi har alla ett gemensamt mål i arbetet, därav är det viktigt att hjälpas åt och se när någon behöver en hjälpande hand, trots att denne kanske inte ber om den.

7. Du ska lära dig att lyssna på växterna när de talar till dig 

Om du spenderar tid med växter och försöker läsa av hur de mår så kan du lära dig att kommunicera med dem och se vilka behov de har. Detta är mycket viktigt för ett levande hem och för att få en frisk arbetsatmosfär, samt för att lära sig att respektera allt levande.

8. Vid fältande ska du alltid täta vid möte med andra 

Vi jobbar som ett team när vi arbetar uppsökande och det är viktigt att vi håller ihop i alla situationer; en regel som har funnits sedan finska vinterkriget.

9. Du ska alltid behålla köttbullarna på tallriken 

Vid formella middagar på arbetsplatsen såsom det årliga julbordet skall vi icke glömma att vi är tjänstemän som har ögonen på oss och måste alltid hålla ”måttet”. Därav får vi aldrig bli mer förfriskade än att vi kan behålla köttbullarna på tallriken. Denna regel gäller även för prinskorvar.

10. Har du tid att klaga på något har du tid att göra något åt det 

Det är väldigt lätt att kritisera ett beteende eller ett problem, men att samtidigt glömma av du själv är en del av lösningen och måste bidra till denna. Detta leder oss in på ytterligare ett talesätt som Kielo anammat: ”bakom varje klagomål finns ett önskemål”. Det är viktigt att inte tappa bort denna riktning under livets konflikthanteringar.

 

Historik 

Kielo menar att den röda tråden genom hennes arbetsliv alltid har varit ungdomsfokus. Under livets gång är hon tacksam att hon lärt sig vikten av att förändra det hon inte kan acceptera, acceptera det hon inte kan förändra, och förståndet att förstå skillnaden mellan dessa.

kielo2

Kielo startade sin karriär i Angered i januari 1980. Hon började arbeta i Rannebergens badhus som badmästare. Därefter gick hon en intern fritidsledarutbildning och började på Rannebergens parklek, öppna förskola samt eftermiddagsverksamhet för mellanstadieelever. Efter att parklekarna försvann deltog hon i områdesarbete i Rannebergen med olika projekt för ungdomar. Vidare började Kielo på Gårdstens fritidsgård i början av 90-talet, vilket blev den arbetsplats som hon arbetat på längst under sin karriär. År 2005 tog Kielo sin socionomexamen. Året därpå började hon på GUTS, en mötesplats för tjejer och transpersoner. Hon hann gå tillbaka till Gårdstens fritidsgård som metodutvecklare innan hon till sist blev anställd i fältgruppen 19/10 2010. Sedan dess har hon hunnit gå igenom ett antal chefsbyten, organisatoriska tillhörigheter samt ändrat arbetsuppdrag. För cirka 6 år sedan fick vi det uppdrag vi har i dagsläget och blev Fältgruppen Angered. Resten är historia.

Fältgruppen Angered

 

A-traktorer

 

”Hur många ska ha A-traktor?” Frågan ställs av en av våra områdespoliser till en sjundeklass på 23 elever. Nästan hälften av ungdomarna räcker upp handen, intresset är stort. Vi är på en av kommunens två högstadieskolor, och pratar tillsammans med polisen om våld, kränkningar och ofredande, men också om vilka lagar och regler som gäller i trafiken.

2017-06-15 20.46.53

Samtidigt, på sociala medier och i samhället, pågår debatten om A-traktorernas vara eller inte vara. Vissa tycker att de helt ska förbjudas, andra tycker att man ska höja hastigheterna istället.

Jag förstår att om man har stressigt till jobbet en morgon att det kan vara väldigt irriterande att hamna i en bilkö bakom en gammal Volvo 740 med LGF-skylt där bak. Och att man blir förbannad när en 16-åring kör vårdslöst genom samhället i en skrothög som väger över ett ton kan jag också förstå.

Men det är inte alla som har sett gnistan i en ung killes ögon när han visar bilder på sitt ”bygge” som står hemma på gården. Eller nervositeten och förhoppningen hos en tjej som berättar att det snart är dags för teoriprovet för att ta AM-kort. Friheten att som 15-åring kunna sätta sig i sin egen ”bil” och ta sig var man vill (i 30 km/h) är ovärderlig för våra ungdomar som bor på landsbygden, långt bort från kollektivtrafik.

För oss fältare är det ett utmärkt samtalsämne i kontakten med ungdomarna. Att kommentera en skog av wunderbaums i backspegeln eller berömma någon för den egengjorda bakvingen blir ett sätt att visa dessa ungdomar at deras intresse faktiskt uppmärksammas och uppskattas av en del vuxna. Vi har ungdomar som kommer fram till oss och stolt berättar att de har satt på nya fälgar på traktorn eller monterat nya extraljus. Lika ofta får man höra att en packning har gått eller att växellådan har rasat. Men det är genom att möta ungdomarna i deras med- och motgångar som vi bygger relationerna. Om de fyra första samtalen handlar om luftfilter, växelspaksknoppar och bränsleförbrukning så kanske det femte handlar om något jobbigt som hänt, hemma eller i skolan.

Som fältare är det viktigt att följa utvecklingen och trenderna i ungdomsgrupperna, och ta det till sig. Om man är uppdaterad om vilket mobilspel som är populärt, vilka tv-serier man absolut inte får missa eller hur man ska snurra en fidget spinner, har man ett bra utgångsläge i kontakten med ungdomarna. Genom att känna till de regelverk som finns och vilka termer och utryck som används, gäller samma sak med A-traktorer.

Men samtidigt som vi uppmuntrar ungdomarna i deras intresse händer det att vi även får tillrättavisa dem när vi ser att de kör vårdslöst, eller om de kör med passagerare på flaket. Vi förklarar, och de är väl medvetna, om vilka konsekvenser beteendet kan få. Nästan alla dessa samtal avslutas med ett ”Kör försiktigt!” från oss och ett ”Detsamma!” från ungdomen.

Tillbaka i klassrummet. Polisen ställer frågor till de blivande A-traktorförarna. Hur fort får man köra? Måste man ha bälte? Hur många får sitta i? De allra flesta och bra koll på vilka regler man ska följa, samtidigt som jag vet att majoriteten med största sannolikhet kommer bryta flera av dem när det väl kommer till kritan.

Niklas Vestlund, Fältsekreterare Gnosjö kommun.

”Rejan varför ska du sluta mannen? Du får inte sluta!”

Mitt namn är Rejan Rashid och jag är 32 år gammal. Jag har jobbat i Mölndals stad sedan 2008 inom skolans värld, på fritidsgård och även ute på fältet som fältassistent. Efter att ha varit i kommunen i åtta år kommer jag nu att byta jobb och börja jobba på Bagarns mötesplats i Göteborgs stad. Tänkte skriva lite om hur det känns, relationer och min roll.

Inom dessa verksamheter är det viktigt att skapa relationer till ungdomarna för att göra ett så bra jobb som möjligt. Det är också viktigt med långsiktighet och kontinuitet för att relationen skall hålla en längre tid.

Ett exempel på hur en relation kan vara viktigt i vårt arbete kan vara när två ungdomar hamnar i en fysisk konfrontation. Med hjälp av relation kan man avstyra bråket på ett enklare sätt. Detta eftersom ungdomen är mer mottaglig på grund av våra förväntningar på varandra och den ömsesidiga respekten i och med relationen.

Under resans gång har jag träffat på många olika professionella som har påverkat mig i mitt arbete på olika sätt. Jag har inspirerats av många olika sätt att arbeta med ungdomar, både bra och mindre bra. Ett bra exempel är när en professionell har ungdomarna och deras behov i fokus. Ett mindre bra exempel är när professionella fokuserar på och styrs av deras egna behov i deras arbete. Genom detta har jag hittat mitt egna sätt och stil att arbeta med ungdomarna med deras behov i fokus och relationen som metod.

Även ungdomarna har varit viktiga i min professionella utveckling. Ett exempel är att ungdomar är så olika och har olika behov och detta har gjort att jag har anpassat mitt sätt att arbeta beroende på ungdomen, situationen och deras miljö.

Jag har inte märkt hur viktig jag har varit för vissa ungdomar, kollegor och vår verksamhet förrän nu, nu när jag skall sluta. Mina kollegor Elin Lund och Elsa Björklund hade tillsammans med ungdomarna planerat en hemlig avskedsfest för mig. Jag trodde att det skulle bli en helt vanlig fältkväll men när jag kommer in till Lindomegården så mötts jag av ett 60- tal ungdomar som hade kommit för att säga hejdå. Jag blev helt chockad! Hade ingen aning om detta. Det var väldigt känsloladdat, fick gåshud och jag typ dog! Det var den finaste stunden i min karriär, det var en bekräftelse av hur viktig jag hade varit för ungdomarna och hur bra jag hade utfört mitt jobb.

Jag har följt vissa ungdomar från att de var 13 år tills att de hade fyllt 19 år och blivit myndiga, skaffat sig bil, körkort och jobb. Jag har varit med vid övergången från tonåren till att bli en ung vuxen. En svår period i livet för många där man försöker hitta sin egen identitet. Min roll i den ungdomens liv har varit, en trygg vuxen som man kan prata om det mesta med, stärka ungdomens egen identitet, coacha och stötta till en meningsfull fritid, jobba förebyggande och hälsofrämjande.

”Vi ses någon gång” Men kommer vi att verkligen ses igen? ”See you layter” Säger man i engelsktalande länder precis efter att man har avslutat en träff fast man kanske inte skall ses på ett tag. Jag tror att vi vill skydda oss själva lite granna och avdramatisera avslutet.

Det är inte lätt att avsluta dessa relationer man har byggt upp. Däremot är det viktigt att bekräfta ungdomarnas känslor och ha förståelse för det de känner. Det är även viktigt att vara tydlig och förklara det så som det är. Så är livet ibland, saker och ting har oftast ett avslut.

Vi fältare/ungdomsarbetare är otroligt viktiga i ungdomarnas liv och spelar en viktig roll i deras utveckling och i deras vardag. Detta får vi inte glömma eller förminska. Det är först nu jag  verkligen har insett det, nu när jag skall sluta. Tack alla fina ungdomar och kollegor för att ni har gjort mig till en bättre professionell ungdomsarbetare men även gjort mig till en bättre person.

Kärlek och Respekt till er och lycka till med allt i livet.

rejan

Stor cred till Elin Lund och Elsa Björklund som har hjälpt mig med att bolla idéer, tankar och känslor i detta inlägg.

Rejan Rashid – Fältassistent, Mölndals stad

Nordstans fina ungdomar

Du är 20 år och hemlös. Idag hade du fått bistånd av socialtjänsten för att kunna äta. Det var inte särskilt mycket pengar men du hade ätit dig mätt på McDonalds och spatserade nöjt fram till oss för att berätta detta. I samtalet kommer en man fram. Han är kraftigt berusad. Mannen verkar bekymrad och frågar oss alla om vi har några kronor vi kan skänka då han behöver köpa en tågbiljett hem. Jag säger snabbt att jag inte har några lösa pengar och min kollega gör samma. Utan att blinka har du börjat gräva i din ficka. Du räcker över dina sista slantar till mannen utan tågbiljett. Både jag och min kollega ser på dig med förvåning. Vi vet att du är en god person men tanken på att du utan minsta tvekan gav bort dina sista slantar till en främling kändes så himla fint. När vi påpekade detta log du och sa ”Han verkade ju behöva dem”. Jag tror ofta de människor som haft eller har det svårast är dem som har mest hjärta.

nordstan

Det är måndag och jag kommer instormande på kontoret. Stressen på morgonen gör sig påmind genom en smygande huvudverk. Kollegorna är redan på plats när jag slår mig ner på min stol. På mitt tangentbord ligger en liten genomskinlig påse med gelegodis. Jag frågar överraskat vem som lagt godiset där. En kollega berättar att en ungdom som varit på besök under helgen tyckte jag skulle ha dem. Jag log. Du räddade min morgon.

Du är inget jättestort fan av fältarna, ändå tar du upp telefonen och ringer oss den där kvällen. Din vän mår väldigt dåligt och du ber oss komma för att hjälpa hen. Du är en bra kompis.

Jag ser dig först på avstånd när du står och skriker på några killar. Du säger att de inte är helt kloka och att du inte kan förstå att de inte läxar upp sin kompis som precis utsatt din vän för ett sexuellt övergrepp. De är dina vänner, de är äldre och de är fler, ändå står du på dig. Du står verkligen upp för din kompis. Vi gick såklart fram och hjälpte er vidare i denna situation, men det var du som gjorde den största insatsen för din vän.

Det är sen kväll i ett hörn utanför Nordstan. Vi är 7 personer som står i en ring. De tuffa killarna jiddrar som vanligt. Jag tar fram min privata telefon för att visa er något. Plötsligt slinter den ur min hand och landar på asfalten. Man hör hur skärmen spricker. Jag hade funderingar på att köpa ny så jag blir inte jätteledsen men klart att det var tråkigt. Ni däremot utbrister ”Åhh neeeeej”, ”Shit va tråkigt”, ”Faaaaan”. Ni gör allt ni kan för att trösta och ni engagera er så för att komma på så många tips som möjligt. ”Du kan fortfarande svara med lurar trots att skärmen är trasig”, ”Har du hemförsökring?”, ”Kan du inte fråga chefen om en ny?”, ”Köp med abonnemang, det blir mycket billigare”. Det gick inte på försökringen tyvärr, men jag har köpt en telefon på abonnemang som är både bättre och billigare än min tidigare. Tack!

Vi ska snart gå bort till centralstationen för att ta emot de flyktingar som kommer med tågen. Ni är en stor grupp killar som lyssnar nyfiket när vi berättar om vårt uppdrag. Ni blir snabbt väldigt intresserade av vad vi ska göra och frågar ”Får vi följa med? Vi vill också hjälpa till”.

Nordstan och Kanaltorget är riskmiljöer för unga personer. Jag hade inte velat att min 15-åring hängde där trots att syftet enbart var att träffa vänner. Om du vistas över tid i dessa områden kommer du som ungdom, vare sig du vill eller inte, komma i kontakt med droger. Du kanske själv inte kommer ta droger men du kommer bli tillfrågad. Du lider också större risk att bli utsatt för brott, bevittna våldsbrott eller själv dras in i kriminalitet. Vissa som rör sig i dessa områden är också vuxna personer i missbruk. Umgås du med dem utgör det en risk för dig. Däremot är det viktigt att separera miljön och de ungdomar som vistas där. Ja, det finns unga och framförallt unga vuxna (runt 20-25 år) som söker sig till området för att begå brott t ex sälja droger. Dessa personer är en minioritet av alla de ca 550 ungdomar som jag och mina kollegor arbetar med under 1 år. Exemplen jag skrivit ovan är mer representativ för de unga som vistas i Nordstan/Kanaltorget. Det är såklart många av ungdomarna som har det jobbigt i livet, men de är fortfarande kloka och fina ungdomar som vi ska värna om.

 
Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg