En fältares dag på kontoret

Istället lägger vi mycket av vår dagtid på att arbeta med något vi kallar uppföljningsarbete med de ungdomar vi möter på stan samt annat som kan tänkas behöva göras inom ramen för vårt uppdrag. Sysslorna varierar från dag till dag. Nedan får ni en inblick i hur en arbetsdag kan se ut för mig.

Kl 8

Jag får ofta frågan ”Vad gör ni när ni inte arbetar på fältet?” vilket är en väldigt relevant fråga. För vad gör egentligen en fältarbetare då den inte arbetar uppsökande? Det kan skilja sig väldigt beroende på uppdrag och område. I Fältgruppen City i Göteborg arbetar varje person 40 tim/veckan uppdelat på två kvällar och resten dagtid. Vi arbetar nästan enbart uppsökande efter skoltid. Anledningen till det är att ungdomar i målgrupp sällan vistas i citymiljöer under skoltid. Antingen är de i skolan/arbete eller så tar de sovmorgon. När vi har tid över och framförallt under loven så försöker vi prioritera att ”fälta” även på dagtid.

Börjar alltid med att kolla mailen, sätta på kaffe (obligatoriskt, annars hamnar man i klistret!) och starta igång telefonerna. Den gemensamma ”Fälttelefonen” och min egna jobbtelefon. Hade fått svar från en socialsekreterare angående en ungdom vi möter på fältet. Många fältare från Göteborg och kranskommuner hade mailat och anmält sig till vår nästa samverkansträff, vilka vi i city samordnar. På nästa träff ska vi ha föreläsning om högerextremism. En förfrågan om att delta i ett forskningsprojekt om våld i nära relationer hade kommit in.

Läser sedan igenom loggboken för att se vad som hände under gårkvällens uppsökande arbete. I ”loggen” skriver vi minnesanteckningar över händelser och viktiga samtal. Det står inte att jag behöver följa upp något från kollegornas kväll. Det hade exempelvis kunnat vara att ringa en ungdom för att se hur den mår eller kontakta migrationsverket för en ungdom.

Kaffe. Fick sällskap av enhetens administratör så vi passade på att prata igenom planering inför de utvecklingsdagar (kickoff) som vi i fältgruppen ska anordna för våra kollegor på enheten.

Jag och kollegan slår oss ner framför en dator. De sista detaljerna av vår senaste kartläggningsrapport ska fixas och sedan skickas till cheferna. Vi har intervjuat 69 ungdomar i Nordstan om varför de vistas där, om deras livssituation och om/vad de behöver för att ha det bättre i livet. Det känns kul att lämna ifrån sig en rapport med mängder av kloka citat från ungdomar. Många hälsningar som går direkt till politikerna. Hade inte kunnat bli bättre då politikerna efterfrågat ungdomarnas röster.

Telefonen ringde. En av de ungdomar jag arbetar mycket med berättade glatt att den ska på arbetsintervju!! SÅ GRYMT!

Kl 11

Skulle haft en fikaträff med en ungdom men ja, alla vet att förmiddagstider och tonåringar sällan går ihop. På vårt kontor har vi ett samtalsrum dit vi ofta bjuder in ungdomar för att prata. Ibland behöver man lyfta bort samtalet från bullret i Nordstan och sitta ner tillsammans i en lugnare miljö. Ibland blir träffarna på lite mer ”ofarliga” platser som McDonalds, café eller museum. Samtalsrummet kan kännas lite skrämmande för vissa. Men hos oss får man bullar, kaffe eller favoriten Oboy! Smörgås finns för den som vill. När vi arbetade mycket med de ensakommande pojkar som levde i gatumiljö hade vi frysen full av piroger, det kändes viktigt att kunna erbjuda något mer matigt till hemlösa barn. Kanske något att införskaffa igen, vem gillar inte piroger?

Hade ungdomen dykt upp hade vi framförallt pratat om ångest, skola och relationen med föräldrarna. För denna person syftar våra möten till att den ska få utlopp för tankar och känslor samt hjälp att bolla sådant som är svårt att tänka kring själv. Vi har haft en lång process tillsammans för att vara där vi är idag.

Försökte istället få tag i en socialsekreterare till en av de ungdomar jag har kontakt med. Vi lägger en hel del tid på att stötta ungdomar i kontakt med andra myndighetspersoner. Denna gång för att ungdomen bett mig ringa och beskriva dens hemsituation.

Kl 12

Borde ätit lunch men glömde av tiden. Finslipet med kartläggningen tog längre tid än planerat. Samtidigt skrev jag logg och förde in statistik för fredagens uppsökande arbete. Vi har som mål att göra det samma kväll som vi varit ute men ibland, om det händer något som gör att man kommer in sent på kontoret, då får vi skriva när man får möjlighet (helst dagen efter). Hade smskontakt med flera ungdomar. En hade inte fått den hjälpen den ville av socialtjänsten och var förtvivlad och en annan verkade må mycket bättre idag. En orolig förälder ringde om sitt efterlysta barn. Det är inte ovanligt att föräldrar, socialsekreterare och boendepersonal ringer om försvunna ungdomar. Hade sedan kontakt med en socialsekreterare som arbetar i samverkan med polisen för att planera ett samverkansmöte med ordningsvakterna i Nordstan. Som fältarbetare är det viktigt att samverka med andra verksamheter.

Kl 12:40

Kollegan och jag slängde i oss en halvspecial (”korv med mos” för läsare från Stockholm) på vägen mot handledningen.

Kl 13

Vi hade metod- och processhandledning vilket vi har varannan vecka. Under den får vi möjlighet att med hjälp av vår handledare tala om händelser, ärenden och annat som man kan tänkas behöva pratas om. Handledning är nödvändig för oss. Den ger oss tid för reflektion och avlastning i ett komplext yrke.

Kl 15:30

Tillbaka på kontoret. Skriver det sista på kartläggningsrapporten när det knackar på fönsterrutan. Utanför står en av våra ungdomar. Ungdomen är uppjagad då hen har blivit av med sitt boende. Vi sätter oss alla ner och lyssnar för att förstå vad som hänt. Tillslut börjar ungdomen komma ner i varv och det är lättare att samtala kring situationen. Det visade sig att det kan ha skett ett missförstånd. Eftersom jag snart ska sluta för dagen är det kollegorna som arbetar kväll som hjälper ungdomen vidare. I detta fall handlar det om att stötta i kommunikationen med socialtjänsten.

Kl 16:30 Hemgång.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg, Publicerades år 2017

Skrota begreppet ”Normbrytande beteende”

Normbrytande beteende är ett begrepp som på senare år dykt upp allt mer i olika styrdokument och målbeskrivningar inom socialt arbete; ”vi ska tidigt upptäcka och arbeta mot normbrytande beteende hos barn och unga” kan det stå. Själv har jag alltid reagerat negativt på uttrycket och tycker att det har känts lite slarvigt och oprecist. Ju mer jag undersöker frågan desto säkrare blir jag på att begreppet är problematiskt.

 Sociala normer är enligt en definition överenskomna regler inom en grupp (både uttalade och outtalade) som gäller i en specifik kontext. Inom olika kontexter gäller olika normer (ett beteende som är socialt accepterat under en fotbollsmatch är kanske inte socialt accepterat under en kemilektion.)

En annan sak med normer är att de förändras under tid. I vissa frågor som exempelvis jämlikhetsfrågor har ju normerna förändrats ganska rejält det senaste seklet. Normer skiljer sig också mellan exempelvis kulturer, klasser, genus och åldersgrupper.

När man talar om normbrytande beteende inom socialt arbete menar man oftast ett socialt beteende som är till hinder för sig själv och/eller andra. Exempelvis att barn är utåtagerande, konfrontativa och inte håller sig inom de lagar och regler som finns. Skolk, snatteri och vandalisering är exempel på normbrytande beteenden. Begreppet omfattar även mer introverta beteenden som extrem blyghet, självskadebeteenden och liknande. Dock prioriteras dessa oftast inte lika högt då de inte utgör ett lika stort och tydligt problem för omgivningen.

Självklart ska man arbeta med alla ovanstående exempel och ta den typen av problematik på allvar. Men för mig kan det ibland vara problematiskt att definiera ett problem utifrån begreppet normbrytande beteende . (Återkommer med exempel på detta i en del 2 om normbrytande beteende).

På ett sätt gör arbetet mot normbrytande beteende att vi ålägger oss ett konservativt hållningssätt där vi utgår från att normen är god. Om vi blickar tillbaka så kan vi konstatera att normen i sig ofta varit ett samhällsproblem och kampen mot rådande normer varit helt nödvändig. Några exempel är medborgarrättsrörelsen i USA, kampen för kvinnors lika värde och HBTQ-rörelsens kamp. Alla dessa exempel har någon gång varit normbrytande och är i många fall så även idag. Idag har vi även börjat problematisera den rådande maskulinitetsnormen.

När man jobbar med ungdomar blir också begreppet extra knepigt då ett visst mått av normbrytande brukar vara en del av frigörandeprocessen och kan kanske till viss del vara önskvärd/nödvändig del av utvecklingen.

En annan svaghet i begreppet för mig är att det är så öppet för tolkningar. Vad som är norm/normalitet skiljer antagligen från person till person och risken finns att vi i en diskussion kan låta överens, men att vi i själva verket pratar utifrån olika bilder av normalitet. Särskilt tydligt tycker jag detta blir då vi diskuterar mellan olika professioner. Socialtjänstens, skolans, fritidsledarens och fältarbetarens definition på normalitet kan nog skilja ganska mycket utifrån våra olika kontexter.

Jag återkommer i ämnet i en del 2 om begreppet normbrytande beteende. Där kommer jag att problematisera begreppet ytterligare och ge några exempel på hur jag tänker att en slarvig problemanalys utifrån normalitet leder till bristfälliga eller felaktiga åtgärder för barn och unga.

Johan Berg – Fältgruppen City, Göteborg