Att använda symboler som metod.

 

Det är tidig eftermiddag när jag och min kollega kommer till kanaltorget, stället där både vi och polisen lägger mycket tid. Det är många ungdomar som rör sig här och polisens intresse är fokuserat till dom som står vid Älvrummet och säljer droger. Solen skiner men det är jävligt kallt. På mig har jag vår svarta fältarjacka och ur fickan hänger mitt nyckelband med regnbågens alla färgerna på. Stolt svingas pridefärgerna fram och tillbaka i snålblåsten.

Vi träffar ganska snabbt sju killar som vi träffat några gånger förut. Tidigare har vi mest har snackat om skola och hur det är att vara ny i ett land. På plats är också två tjejer som är första gången vi möter. Vi kramas med några och tar i hand med någon. Artighetsfraserna rabblas och vi undrar vad planen för kvällen är, som vi alltid gör. Plötsligt tar någon mina nycklar och skojar om att sno dom. Jag skrattar med och säger varsågod, jag förstår om du vill ha det där snygga bandet. Vad är det frågar någon och en annan svarar att du är bög. Diskussionen är igång. Fördomarna flyger men bemöts snabbt av andra i sällskapet. Vadå då? Tänk om din kompis är bög, du måste ju gilla honom ändå. Vi hinner avhandla mänskliga rättigheter, kompisskap, hur en kille förväntas vara, om tjejer är lika kåta som killar, sex och vad hetero homo bi och trans betyder på 20 minuter. Skratt blandat med allvar.

Det sitter säkerligen ett 30 tal ungdomar på vid en trappa som vi besökte mycket innan den togs bort. Alla sitter och röker med varsin power king i handen. Någon börjar dra i mina nycklar. Vad är det där? Omäh, det är ju prideflaggan. Vad betyder det då? Att man ska få va kär i den man vill.

Samtalet fortsätter men att någon hävdar att det inte är helt sant. Flaggan handlar också om att jag får va den jag är. Typ vara kille om jag vill eller tjej om jag vill. Någon tycker att det spelar väl ingen roll vem man är ihop med, bara den är schysst. En annan hävdar att alla själva väljer vilken sexualitet den har. På den halvtimmen vi står där har olika kompisgäng engagerats i frågan och vi har pratat om kön är viktigt, om vad religion säger och vad religion inte säger, svartsjuka, om att komma ut inför föräldrar, könssjukdomar och att någon är jävligt trött på att behöva försvara sin sexualitet. Mycket allvar blandat med skratt.

Någon har bett mig stoppa undan bandet om vi skulle fortsätta prata. Först uppfattade jag det som att personen blev upprörd på grund av fobi, men det visade sig att personen hade flera vänner som råkat illa ut för den saken som hen beskrev det. Det väckte jobbiga minnen av förtryck.

Någon har lite mer i skymundan kommit fram för att fråga mer om vad det betyder med bisexualitet efter att vi lämnat dens kompisar där vi pratat om vad hbtq betyder. För jag funderar på om jag kanske är det .

Det är så många viktiga samtal jag haft som jag delvis kan tacka mina nycklar för. Att få stoltsera med prideflaggan betyder mycket för mig och det är roligt att kunna använda den som metod i mitt uppsökande arbete. Jag vill med den visa att jag inte utgår från att alla är hetero och det är helt okej. Jag vill ge en trygghet till den som känner att det behövs och jag vill kunna svara på frågor om någon undrar vad det kan innebära. Genom ett numer rätt så skitigt nyckelband så väcker jag nyfikenhet hos vissa och förakt hos andra men hela tiden med målet att samtal kan ge förståelse och att kärlek är fin mellan alla som vill dela den.

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

Ung och hbtq – Så blev jag stärkt!

Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär

”Rejan varför ska du sluta mannen? Du får inte sluta!”

Mitt namn är Rejan Rashid och jag är 32 år gammal. Jag har jobbat i Mölndals stad sedan 2008 inom skolans värld, på fritidsgård och även ute på fältet som fältassistent. Efter att ha varit i kommunen i åtta år kommer jag nu att byta jobb och börja jobba på Bagarns mötesplats i Göteborgs stad. Tänkte skriva lite om hur det känns, relationer och min roll.

Inom dessa verksamheter är det viktigt att skapa relationer till ungdomarna för att göra ett så bra jobb som möjligt. Det är också viktigt med långsiktighet och kontinuitet för att relationen skall hålla en längre tid.

Ett exempel på hur en relation kan vara viktigt i vårt arbete kan vara när två ungdomar hamnar i en fysisk konfrontation. Med hjälp av relation kan man avstyra bråket på ett enklare sätt. Detta eftersom ungdomen är mer mottaglig på grund av våra förväntningar på varandra och den ömsesidiga respekten i och med relationen.

Under resans gång har jag träffat på många olika professionella som har påverkat mig i mitt arbete på olika sätt. Jag har inspirerats av många olika sätt att arbeta med ungdomar, både bra och mindre bra. Ett bra exempel är när en professionell har ungdomarna och deras behov i fokus. Ett mindre bra exempel är när professionella fokuserar på och styrs av deras egna behov i deras arbete. Genom detta har jag hittat mitt egna sätt och stil att arbeta med ungdomarna med deras behov i fokus och relationen som metod.

Även ungdomarna har varit viktiga i min professionella utveckling. Ett exempel är att ungdomar är så olika och har olika behov och detta har gjort att jag har anpassat mitt sätt att arbeta beroende på ungdomen, situationen och deras miljö.

Jag har inte märkt hur viktig jag har varit för vissa ungdomar, kollegor och vår verksamhet förrän nu, nu när jag skall sluta. Mina kollegor Elin Lund och Elsa Björklund hade tillsammans med ungdomarna planerat en hemlig avskedsfest för mig. Jag trodde att det skulle bli en helt vanlig fältkväll men när jag kommer in till Lindomegården så mötts jag av ett 60- tal ungdomar som hade kommit för att säga hejdå. Jag blev helt chockad! Hade ingen aning om detta. Det var väldigt känsloladdat, fick gåshud och jag typ dog! Det var den finaste stunden i min karriär, det var en bekräftelse av hur viktig jag hade varit för ungdomarna och hur bra jag hade utfört mitt jobb.

Jag har följt vissa ungdomar från att de var 13 år tills att de hade fyllt 19 år och blivit myndiga, skaffat sig bil, körkort och jobb. Jag har varit med vid övergången från tonåren till att bli en ung vuxen. En svår period i livet för många där man försöker hitta sin egen identitet. Min roll i den ungdomens liv har varit, en trygg vuxen som man kan prata om det mesta med, stärka ungdomens egen identitet, coacha och stötta till en meningsfull fritid, jobba förebyggande och hälsofrämjande.

”Vi ses någon gång” Men kommer vi att verkligen ses igen? ”See you layter” Säger man i engelsktalande länder precis efter att man har avslutat en träff fast man kanske inte skall ses på ett tag. Jag tror att vi vill skydda oss själva lite granna och avdramatisera avslutet.

Det är inte lätt att avsluta dessa relationer man har byggt upp. Däremot är det viktigt att bekräfta ungdomarnas känslor och ha förståelse för det de känner. Det är även viktigt att vara tydlig och förklara det så som det är. Så är livet ibland, saker och ting har oftast ett avslut.

Vi fältare/ungdomsarbetare är otroligt viktiga i ungdomarnas liv och spelar en viktig roll i deras utveckling och i deras vardag. Detta får vi inte glömma eller förminska. Det är först nu jag  verkligen har insett det, nu när jag skall sluta. Tack alla fina ungdomar och kollegor för att ni har gjort mig till en bättre professionell ungdomsarbetare men även gjort mig till en bättre person.

Kärlek och Respekt till er och lycka till med allt i livet.

rejan

Stor cred till Elin Lund och Elsa Björklund som har hjälpt mig med att bolla idéer, tankar och känslor i detta inlägg.

Rejan Rashid – Fältassistent, Mölndals stad

Vi tar kål på våra barn och unga om vi inte börjar lyssna på dem

Jag frågar mig om det finns en form av normativ stressen som utgör ett samhällsproblem som i sig ger oss ovälkomna symtom som vi helst av allt vi slippa se. Barn och unga är som mest utsatta för denna stress och i debatten saknas det helt ett långsiktigt perspektiv, alla lösningar är akuta lösningar som enbart lindrar tillfälligt.

people-336216_1280

I min verkligen tror jag att människan är en social varelse och att alla människor behöver tillhörighet (det finns de teoretiker som vill bevisa motsatsen). Kombinera detta utifrån förutsättningen att världen just nu blir mer och mer global. Idag kan en framgångsrik gruppkultur sprida sig över hela världen, en så kallad trend eller fluga kan bli en del av vår vardag och resten av världen inom loppet av mindre än en månad. Ta mobilspelet Pokémon Go som exempel, efter drygt en månad hade mer än 20 miljoner användare som spelar dagligen spelet.

Att vara normal innebär att vara en del av det normativa samhället, en del av en grupp och ett sammanhang där du som individ inte sticker ut. En upplevelse av att  vara normal måste vara den största gruppidentitet i världen. Sedan är självklart begreppet normal  flyttande i och med att samhällen ser olika ut på olika platser i världen. Att fira midsommar är normalt i Sverige men inte i Asien och att behålla skorna på dig inomhus är helt normalt i USA men inte i Sverige. Begreppet normalt blir dock bredare i och med att världen blir mer och mer global, informationsflödet möjliggör det för den mest framgångsrika normativa kulturen att sprida sig runt om i världen och därmed ersätta andra normativa kulturer.

Samtidigt är upplevelsen av att vara normal en chimär, normal finns ju självklart inte, det är ett skådespel av hur framgångsrikt du som individ lyckas visa upp dig  och hur väl denna uppvisning passar in inom det normala. Min slutsats är att detta gör människor väldigt stressade. Detta är en del av det nya moderna samhället vi lever i där vi tillsammans upprätthåller olika ideal som i slutändan tar kol på individer som inte lyckas leva upp till det som anses vara normalt. Speciellt barn och unga där behovet av tillhörighet är som störst. Om vi vuxna människor inte kan förhålla oss till den stressen som lägger sig över samhället om att inte nå upp till dessa ideal kommer barn och unga inte heller kunna göra detta.

Min övertygelse är att denna normativa stress i kombination med allt för många andra problematiska samhällsfaktorer så som segregering, psykisk ohälsa, växande socioekonomiska skillnader och socialt utanförskap är samhället dömt att få ta del av symtom som inte är välkomna. Symtom som vi helst av vill skära bort, dölja eller ta avstånd från. Det blir lättare att inte problematisera kring dessa symtom och att istället bota dem med ett piller eller genom att tvinga symtomen att inte existera.

Om vi tittar på det senaste nyheterna som cirkulerat i media den senaste tiden om vad som händer i Sverige kan vi snabbt upptäcka flertal av dessa symtom so  helt enkelt inte får finnas. I augusti rapporterade SR att barn som tar sömnmedlet melatonin har åttafaldigats, speciellt inom barngruppen med neuropsykiatriska diagnoser. Melatonin är inte ett godkänt läkemedel och det finns studier om att de rubbar sömnprocesser. I augusti uttalade sig justitie- och integrationsministern Morgan Johansson att vi måste skärpa straffen för skadegörelse och tydligare ungdomspåföljder på grund av alla bilbränder som har förekommit den senaste tiden i Malmö. Idag 7 oktober publicerade SR att bilbränderna under året har kartlagts och att dessa har tiodubblats under sommaren med tillhörande text att ”Linköpingsbo: Jag tror att det är många som tycker det är spännande att testa gränser”. I en artikel Aftonbladet från 23 september skriver det att Polisen vädjar om att allmänheten skall filma bilbränderna, en annan lösning är att skaffa drönare.

Jag välkomnar debatten då jag å ena sidan förstår att barn som inte kan sova måste få hjälp. Jag förstår att de som får sina bilar uppbrända vill ha strängare påföljder för de som orsakar dem detta och att olika tekniska lösningar kan underlätta i polisens utredning. Det som å andra sidan helt saknas i debatten är ett långsiktigt perspektiv och tillvägagångssätt om hur vi får dessa människor, bland annat dessa barn och ungdomar, att må bra. Ingen av dessa lösningar, oavsett hur mycket det möjliggör en eventuell lindrande effekt eller inte,  så botar vi bara symtom i nuläget och inte grunderna till orsaken.

I detta är det min övertygelsen att arbetet med att kommunikationen och stöd måste bli bättre. En långsiktig lösning i en del av kommunikationen är att prata med barn och unga om det normativa kulturen i samhället och vilken stress som finns hos unga, detta kommer att gör underverk för barn och ungas välmående. Det är ett långsiktigt arbetet som kommer att ta tid och som självklart skall kombineras med kortsiktiga lösningar till en början. Vi kan dock inte stirra oss blinda på nuet för att i och med att pratar om just långsikt är det viktigt att börja med detta arbete redan idag och att detta blir en del av det media också förmedlar till allmänheten.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

För att möjligheterna ska bli fler, måste vi kritisera mer.

flh_hbtq_bg_3_0Vi vill ge de unga vi möter världen. Vi vet att vägen till att bli vuxen inte är lätt för någon och vi vet att vägen dit är förjävlig för vissa. För de ungas skull måste vi vara självkritiska och fundera på vad vi gör och hur vi gör det.

Det finns så många olika anledningar till att vägen framåt är tuff där fattigdom, svåra familjeförhållanden, trasiga relationer och frånvaro av demokratisering är några saker som håller vissa grupper tillbaka. Det finns mycket vi inte kan förändra i ett svep men vi vill vara med och skapa jämställdhet. Vi vill försöka ge våra unga en myriad av vägar in i livet som inte ska behöva begränsas av snäva syner på vad en ungdom kan vara beroende på vilket kön den föddes med. Våldet som medförs när maskulinitet förutsätts vara den stora, starka, bestämmande, känslobefriade och kontrollerade mannen förstör människoliv. Unga pojkar förväntas leva upp till omöjliga mansideal och våldet blir ett sätt i att försöka skaffa sig makt och inflytande när andra medel är otillgängliga. Maskulinitetsnormer förutsätter allt för ofta att en också blir en förövare. Men vi får inte glömma det vi vet, att förövarna många gånger själva är offer. Vi har alltid arbetat med offer men är det inte också vårt ansvar att jobba med de som utsätter andra för våld och övergrepp?

Det är lätt att trampa på i gamla hjulspår. Det är lätt att göra som vi alltid har gjort. Delvis för att det är så mycket vi gör bra men ibland måste vi våga ifrågasätta vårt sätt att arbeta. Det är så vanligt att säga ”men jag kan ju inte ändra på mig, jag är den jag är”.

Vi må använda oss själva som verktyg men genom olika metoder och teorier kan vi använda oss själva för att göra olika, göra nytt och annorlunda. Vi är ju professionella på jobbet och på jobbet är det vårt ansvar att möta våra ungdomar på bästa möjliga vis. Att var normkritisk handlar delvis om att ifrågasätta sig själv och sitt görande och kanske är självreflexion tillsammans med och med stöd av sin/a kollegor en av de bästa vägarna framåt. Normkritik är svårt, det ska vara svårt, men det öppnar också upp vårt sätt att förhålla oss till varandra.

För om vi tänker på oss själva, om vi tänker på vad vi säger till vem, på vem vi kramas med och vem tar vi i hand? Vem lär vi säga nej och stopp och lär vi någon att stoppa sig själv? Vem frågar vi om den är kär eller om hur relationen till mamma är? Vem ber vi sätta ord på sina känslor och vem oroar vi oss för som har sex med många? Vad avhyses som pojkstreck och finns ens något som heter flickstreck?

Vi kan inte sopa undan all världens hinder som motarbetar jämställdhet, men det lilla vi kan göra, bör vi göra och det börjar med oss.

Fältassistenten fyller 60 år i år

I år fyller fältarbetaren 60 år. I april 1956 anställdes den första fältassistenten i Stockholm (och Sverige) för att arbeta med det omskrivna gänget i Hökarängen – Hökarängsligan eller Kioskligan som de kallade sig själva. Kioskligan var långt ifrån det enda gänget i Stockholm vid denna tid men det mest omskrivna. Medlemmarna kändes igen på deras svarta läderjackor med ”KG” målat på ena armen. Rån och slagsmål var enligt vittnesmål vardagsmat och enligt tidningarna höll ligan den nybyggda stadsdelen i ett järngrepp. Något behövde göras.

 IMG_1327

Barnläkare John Takman fick i uppgift att utreda ungdomssituationen vilket han gjorde grundligt. Efter en översyn över ungdomsverksamheten i området och intervjuar minst fem stycken omhändertagna pojkar. Han drar slutsaten att ligan är ett löst sammansatt gäng med pojkar som ”inte i tillräcklig utsträckning haft möjlighet att fylla sin fritid med positiv verksamhet”. Från början hade namnet Kioskligan inte varit deras eget men de anammades av gänget när det skrevs om det i tidningarna och det var då de började rita ”KG” på sina jackor. Han fortsätter ”Hökarängens ungdomsgårdar är underdimensionerade för det kraftigt ökande antalet ungdomar i området”(Tjänsteutlåtande, Ärende nr. 44/1956).

 I Barnavårdsnämndens tjänsteutlåtande Ärende nr 44/1956, som bygger på Takmans utredning, står det på sidan 4: ”svårigheterna i detta arbete motiverar att ytterligare en verksamhetsanställd kraft med fältarbetet, den direkta kontakten med ungdomarna inom bostadsområdet/…/ I detta arbete ingår som ett viktigt led att skapa kontakt med ungdomens spontana gängbildningar, att ge dessa förutsättningar att utveckla legala intressen och hobbies och att vid behov länka in deras aktivitet på sund, utvecklande fritidssysselsättning. /…/ Självfallet är det i sammanhanget av vikt att arbetet organiseras i nära samarbete med socialavdelningen ungdomssektion. En viktig uppgift för ungdomsledaren blir samarbetet med andra kommunala organ – idrotts- och friluftsstyrelsen, skolmyndigheterna m.fl. – men också med ungdomens föreningsliv, föräldraföreningar och liknande sammanslutningar.”.

 Det var 60 år sedan men fältassistenter/fältarbetare verksamma idag borde känna igen sig i arbetsbeskrivningen ovan. Att arbeta i samarbete med andra aktörer för barns bästa borde vara en fältassistents uppgift. Att söka upp och leda ungdomar till positiva sammanhang är lika aktuellt idag som för 60 år sedan. Att vara den person som bäst känner till ungdomarnas förehavanden i sitt respektive område är även det en viktig och unik uppgift för fältarbetarens yrkesroll.

 Sedan 1956 har antalet fältassistenter i Stockholm vuxit med i genomsnitt 1,06 tjänster per år och i 2016 års lönestatistik fanns 64 fältassistenter anställda i Stockholm, då är Socialförvaltningens uppsökare, ungdomsjouren, inte inräknade. Stockholm var först i Sverige med att anställa fältassistenter, Göteborg bara två år efter. Flera andra Svenska städer har startat socialt uppsökande ungdomsarbete sedan 1956. Trots att det finns många fältassistenter är det många som inte känner till sitt yrkes historia.

 Några fältassistenter i Stockholm, före detta och fortfarande verksamma, vill ändra på det. En grupp har träffats på sin fritid för att de vill fira att fältassistenten i Stockholm fyller 60. Firandet kommer i första hand att vara internt för gamla och nya fältassistenter. Men i samband med Stockholms kulturfestival, vecka 33, kommer det arrangeras en stadsvandring, det planeras även en bok om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria.

 Jag som är en av deltagarna i ovan nämnda grupp vill också uppmuntra andra fältgrupper i hela Sverige att skriva ner sin historia. Att arbeta uppsökande med ungdomar, menar jag, är ett av de svåraste yrken som finns. Vi/ni som klarar av att arbeta under kvällar, nätter, regn och rusk bör hålla sina huvuden högt och vår historia är värd att minnas. Skriv ner hur länge ni varit verksamma, vad ni gör, hur ni gör det. Spara rapporter, skrivelser, utbildningar, samla urklipp från tidningar och så vidare. Antagligen är det inte ni själva som ska skriva boken om er, en dag kommer någon som vill skriva den åt er. Snälla ge den personen en lite lättare uppgift än att leta i konsthallars glömda förråd.

 Fredrik Nell

Vill du veta mer om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria? Kontakta fredrik.nell@stockholm.se

För att läsa mer om stadsvandringen om fältarbete i Stockholm http://kulturfestivalen.stockholm.se/program/details.php?AID=3128

 

 

Ge ungdomar chansen att vara någon ‘annan’

Har du någon gång försökt svara på frågan ”vem är du?” För mig skulle den vara ganska svår att svara på då det i mycket skulle bero på utifrån vilket sammanhang, miljö eller vilket sällskap jag befinner mig i.

Skulle du observera mig hemma skulle du se en omhändertagande familjeman som är lite tramsig, men som även vill ha det lugnt och tid för sig själv ibland. På jobbet skulle du se en reflekterande man som är ganska ambitiös, tar rätt mycket plats och är engagerad. Om du såg mig med mina kompisar skulle du antagligen tycka jag var ganska nördig och lite verklighetsfrånvänd med ett stort intresse för film, musik och spel. Såg du mig på en fest där jag inte redan känner alla skulle du troligen uppfatta mig som både lite blyg och tafatt.

Jag kan inte säga att jag har en tydlig personlighet, utan jag har rätt många olika personligheter beroende på var jag befinner mig och vilka jag har runt mig. Det är troligen fallet för de flesta, men något som åtminstone jag ibland glömmer i kontakten med andra.

 multiple-heads

I arbetet med ungdomar kan detta vara viktigt att ha i åtanke. Den ungdom jag möter på fältet visar upp en repertoar där och då som är anpassad just för den specifika situationen. Ibland visar ungdomen upp saker i den miljön som gör mig och mina kollegor oroliga. Det kan vara allt från attityder till droger, kriminalitet. utsatthet, aggressivitet eller något annat.

De flesta somrar jag jobbat med socialt arbete har vi erbjudit en grupp ungdomar någon form av sommarjobb. Jag har varit involverad med den typen av arbete både i Angered och i City. Det är ofta en verksamhet som pågår under två-tre veckor med ungdomar vi vill lära känna bättre. Vi arbetar tillsammans med ungdomarna i närområdet eller så har vi åkt iväg till någon lägergård. Vanligtvis utför vi olika typer av praktiskt arbete där vi krattar, målar, bygger eller något liknande. Det är då påfallande att vi får se helt andra sidor av våra ungdomar, och att de i princip alltid överaskar på ett positivt sätt.

Då kan ungdomen som berättar att hen aldrig kommer i tid till skolan komma punktligt till vårt kontor klockan 8:00 varje morgon. Hen som alltid pratar om kriminalitet och droger på stan berättar istället om ambitiösa framtidsplaner gällande jobb och familj efter gymnasiet. Hen som vi upplever som den som alltid gör som kompisarna och inte kan säga nej uppvisar helt plötsligt ledaregenskaper och uppfinningsrikedom.

Egentligen borde vi inte bli förvånade. Ungdomarna är ju precis som jag i den aspekten; dom har inte bara en personlighet, utan de är också mångfacetterad och beroende av sammanhang, umgänge och miljö.

Frågan är varför vi inte använder oss av detta som metod lite oftare. Att ge ungdomar chansen att vara någon annan genom att erbjuda andra miljöer och förutsättningar. Att ge oss själva chansen att se fler sidor av ungdomen, att se potential, kunskaper och andra goda kvaliteter. Ibland krävs det faktiskt bara lite miljöombyte för att upptäcka nya egenskaper som kan vara nycklarna man behöver för att bryta negativa beteenden och självbilder.

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg