Diagnosdebatten – att avvika från normen och utdöende dygder

men-311308_960_720.png

Neuropsykologiska diagnoser finns för att individer behöver hjälp med att förstå, få stöd och hjälp med problematik i sitt liv och sin vardag. Dock sker det idag en omfattande överdiagnostisering av neuropsykologiska diagnoser. Att ge barn och unga som är  udda eller avvikande diagnoser är inte en lösning på vårt problem att inte kunna hantera dem. Vi måste hitta långsiktiga lösningar, tolerera  och anpassa vårt samhälle för individer vi inte tycker passar in.

Kropp och själ är ett radioprogram på Sveriges Radio P1. I och med att jag arbetar kvällar på tisdagar hinner jag lyssna på  kropp och själ som sänds på förmiddagen när jag äter frukost (Ja, jag är lite gubbig som lyssnar på P1). Tänkt mest kort redogör för vad de nämnde i de senaste avsnitt som sänds i tisdags som handlar om psykiatrin och överdiagnostiseringen och vad det väckte hos mig.

Autism har under den senare tiden ökat 50 till 70 gånger. Debatten handlar bland annat om att människor som avviker från den sociala normen, är blyga eller tillbakadragna, blir ämne för medicinering. Budskapet är att medicinering behövs hos dessa individer likt att en diabetiker behöver insulin för att kunna leva ett normalt liv.

Hur ser det egentligen ut med toleransen för social avvikelser bland barn och unga?

Varför har vi så stort behov av att kemiskt indoktrinera barn att passa in i det normativa samhället, det som upplevs som normalt?

Debatten borde handla om att tillåta barn och unga att vara annorlunda. Det var inte allt för länge sedan människor med normbrytande sexualitet skulle medicineras för att passa in, idag har vi kommit långt i en sådan debatt i förhållande till hur det såg ut för 20 år sedan. Vill tillägga att det inte handlar om att avskaffa diagnoser(!). Det handlar om  att bemöta barn och unga utifrån att de är individer(offer) som ger uttryck för ett samhälle som lider av stora svårigheter med tolerans för olikheter och brist på förmåga att hantera dessa avvikelser. Det finns många individer som blir hjälpta av diagnoser och stöd utifrån detta och dessa individer måste fortsatt få denna hjälp. Vill knyta an till mitt förra inlägg jag skrev, har en känsla av att samhället lägger så mycket tid och energi på att hitta snabba lösningar när vi egentligen borde stanna upp och ta oss tiden att fundera på vad vi kan göra bättre utifrån ett långsiktigt perspektiv. Vi måste ge mycket mer utrymme för att kommunicera och lyssna på varandra. Lyhördhet känns ju närmast som en utdöende dygd i ett samhälle som ger allt mer utrymme åt quick-fixes, multi-tasking, självständighet och mobilitet.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille

Lyssna gärna på programmet:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1272

Fältassistenten fyller 60 år i år

I år fyller fältarbetaren 60 år. I april 1956 anställdes den första fältassistenten i Stockholm (och Sverige) för att arbeta med det omskrivna gänget i Hökarängen – Hökarängsligan eller Kioskligan som de kallade sig själva. Kioskligan var långt ifrån det enda gänget i Stockholm vid denna tid men det mest omskrivna. Medlemmarna kändes igen på deras svarta läderjackor med ”KG” målat på ena armen. Rån och slagsmål var enligt vittnesmål vardagsmat och enligt tidningarna höll ligan den nybyggda stadsdelen i ett järngrepp. Något behövde göras.

 IMG_1327

Barnläkare John Takman fick i uppgift att utreda ungdomssituationen vilket han gjorde grundligt. Efter en översyn över ungdomsverksamheten i området och intervjuar minst fem stycken omhändertagna pojkar. Han drar slutsaten att ligan är ett löst sammansatt gäng med pojkar som ”inte i tillräcklig utsträckning haft möjlighet att fylla sin fritid med positiv verksamhet”. Från början hade namnet Kioskligan inte varit deras eget men de anammades av gänget när det skrevs om det i tidningarna och det var då de började rita ”KG” på sina jackor. Han fortsätter ”Hökarängens ungdomsgårdar är underdimensionerade för det kraftigt ökande antalet ungdomar i området”(Tjänsteutlåtande, Ärende nr. 44/1956).

 I Barnavårdsnämndens tjänsteutlåtande Ärende nr 44/1956, som bygger på Takmans utredning, står det på sidan 4: ”svårigheterna i detta arbete motiverar att ytterligare en verksamhetsanställd kraft med fältarbetet, den direkta kontakten med ungdomarna inom bostadsområdet/…/ I detta arbete ingår som ett viktigt led att skapa kontakt med ungdomens spontana gängbildningar, att ge dessa förutsättningar att utveckla legala intressen och hobbies och att vid behov länka in deras aktivitet på sund, utvecklande fritidssysselsättning. /…/ Självfallet är det i sammanhanget av vikt att arbetet organiseras i nära samarbete med socialavdelningen ungdomssektion. En viktig uppgift för ungdomsledaren blir samarbetet med andra kommunala organ – idrotts- och friluftsstyrelsen, skolmyndigheterna m.fl. – men också med ungdomens föreningsliv, föräldraföreningar och liknande sammanslutningar.”.

 Det var 60 år sedan men fältassistenter/fältarbetare verksamma idag borde känna igen sig i arbetsbeskrivningen ovan. Att arbeta i samarbete med andra aktörer för barns bästa borde vara en fältassistents uppgift. Att söka upp och leda ungdomar till positiva sammanhang är lika aktuellt idag som för 60 år sedan. Att vara den person som bäst känner till ungdomarnas förehavanden i sitt respektive område är även det en viktig och unik uppgift för fältarbetarens yrkesroll.

 Sedan 1956 har antalet fältassistenter i Stockholm vuxit med i genomsnitt 1,06 tjänster per år och i 2016 års lönestatistik fanns 64 fältassistenter anställda i Stockholm, då är Socialförvaltningens uppsökare, ungdomsjouren, inte inräknade. Stockholm var först i Sverige med att anställa fältassistenter, Göteborg bara två år efter. Flera andra Svenska städer har startat socialt uppsökande ungdomsarbete sedan 1956. Trots att det finns många fältassistenter är det många som inte känner till sitt yrkes historia.

 Några fältassistenter i Stockholm, före detta och fortfarande verksamma, vill ändra på det. En grupp har träffats på sin fritid för att de vill fira att fältassistenten i Stockholm fyller 60. Firandet kommer i första hand att vara internt för gamla och nya fältassistenter. Men i samband med Stockholms kulturfestival, vecka 33, kommer det arrangeras en stadsvandring, det planeras även en bok om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria.

 Jag som är en av deltagarna i ovan nämnda grupp vill också uppmuntra andra fältgrupper i hela Sverige att skriva ner sin historia. Att arbeta uppsökande med ungdomar, menar jag, är ett av de svåraste yrken som finns. Vi/ni som klarar av att arbeta under kvällar, nätter, regn och rusk bör hålla sina huvuden högt och vår historia är värd att minnas. Skriv ner hur länge ni varit verksamma, vad ni gör, hur ni gör det. Spara rapporter, skrivelser, utbildningar, samla urklipp från tidningar och så vidare. Antagligen är det inte ni själva som ska skriva boken om er, en dag kommer någon som vill skriva den åt er. Snälla ge den personen en lite lättare uppgift än att leta i konsthallars glömda förråd.

 Fredrik Nell

Vill du veta mer om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria? Kontakta fredrik.nell@stockholm.se

För att läsa mer om stadsvandringen om fältarbete i Stockholm http://kulturfestivalen.stockholm.se/program/details.php?AID=3128

 

 

Det är fint att jobba som fältare.

Julen 2014 var senast jag var ute och fältade. Därefter har jag haft en del uppföljningskontakter med ungdomar från fältet, jag har hunnit arbeta en tid på Stödcentrum för brottsutsatta och dessutom varit föräldraledig. Jag var näst intill övertänd när jag skulle ut min första kväll på Nordstan igen. Jag kände mig förunnad som inte bara har ett jobb, utan ett jobb som jag tycker om.

Jag sa till min nya kollega att jag måste försöka att hålla ihop mig lite för annars kommer jag le superduperstort åt varenda unge jag ser, räcka fram handen och helt oreflekterat vilja säga hej till alla utan att tänka på att jag är en representant från socialtjänsten.

Jag tog några extra andetag och slutade studsa runt. Till min förvåning var det en hel drös med ungar som jag kände och som kände mig. Det var så fint att se välkända ansikten som glatt kramades och välkomnade mig tillbaka, frågade hur jag haft det och hur barnet mådde. Av någon blev jag utskälld för att jag varit borta så länge och några ignorerad helt min tillbakakomst.

Men där fanns en väldans massa fler ungdomar. Min kollega presenterade mig för en hel del och framför allt drog de jag redan kände med sig fler ungdomar i samtalen. De ytliga hälsningarna gick snabbt över i viktiga berättelser om allt från flykt, sexuella övergrepp och hemlöshet.

När jag går ut på stan och fältar så är det delvis som mig själv men också som en i gruppen. Som en i Fältgruppen. Jag blir accepterad och anförtrodd saker av ungdomar på grund av deras relation till mina kollegor. Den relationen finns tack vare ett gediget arbete. Genom att respektera de vi möter, aktivt lyssna och ta historier på allvar, be om ursäkt när vi gör fel, förklara system och vad vårat ansvar är och verkligen försöka jobba bort våra förutfattade meningar om saker och ting, är Fältgruppen Citys relation till Nordstans ungdomar hiskligt fin.

Jag vet att det jag förmedlar är en upplevelse baserad på min egen goa känsla av att vara behövd. Att texten utgår från mig själv och inte har ungdomarnas perspektiv. På ett professionellt plan önskar jag att många av de jag kände igen skulle ha gått vidare. Såklart önskar jag att de efter ett och ett halvt år skulle fått hjälp med relationen till sin mamma eller slutat skära sig i armarna, fått en trygg plats att bo på eller slutat knarka.

Men min första dag på fältet var en fin dag. Jag har ett så jävla viktigt jobb och det är så jävla viktigt för mig.

 

Mia Sundkvist, Fältarbetare i City Göteborg

Ungas våld i nära relationer

NamnlösVet du att det är dubbelt så vanligt att tjejer under 21 år blir utsatta för våld av en partner eller f.d. partner som att en vuxen kvinna blir det? Vet du att det är dubbelt så vanligt att unga män utsätter sin partner för våld som att vuxna män gör det?

Trots statistiken är detta ett ämne vi sällan pratar om. Kanske för att vi inte riktigt tar tonåringars relationer på allvar? Kanske för att vi inte vill se att våld förekommer även i unga förhållanden?

Våld i nära relation kan se ut på många olika sätt. Ofta pratar vi om fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, men våldet kan också vara materiellt, ekonomiskt eller digitalt. Bland ungdomar är det särskilt vanligt med digitalt våld.

2014 genomfördes en stor studie, STIR-studien, bland ungdomar i fem europeiska länder. 10 000 ungdomar, 14-17 år, svarade på frågor om de upplevt våld av en partner eller f.d. partner. Mellan 1/2 och 2/3 av tjejerna och mellan 1/3 och 2/3 av killarna uppgav att de har upplevt våld i partnerrelation. Av dessa ungdomar uppgav runt 40% att de hade upplevt någon form av digitalt våld av sin partner eller f.d. partner.

Digitalt våld kan vara till exempel att partner/f.d. partner:

  • skickar mängder av sms eller mail (som ofta pendlar mellan kärlek och hot)
  • sprider rykten på t.ex. Flashback
  • kapar Facebook-kontot och skickar falska meddelanden till vänner och bekanta
  • sprider nakenbilder på sin partner på sociala medier eller porrsidor (så kallad hämndporr)
  • laddar ner en positioneringsapp eller avlyssningsapp i partnerns mobil för att kontrollera vad hen är och gör

Att vara utsatt för våld i nära relation kan påverka hälsan och måendet under lång tid. Vanliga konsekvenser är till exempel dåligt självförtroende, depression och somatiska besvär. Unga är särskilt utsatta eftersom de befinner sig i en utvecklingsfas i livet och är mycket påverkbara. Det kanske är den första kärleksrelationen och det kan vara svårt att veta vad som är okej och hur man ska hantera en våldsam partner. Man kanske inte ens är säker på att det är våld det handlar om. Att ständigt bli nedtryckt och kontrollerad samtidigt som man ska utvecklas och finna sin plats i livet kan sätta djupa spår.

Föräldrar, kompisar och andra runtomkring bidrar ibland till att osynliggöra våldet. Svartsjuka romantiseras och våldsamt beteende bortförklaras med omognad. Men det sociala nätverket kan också hjälpa till att synliggöra våldet, sätta ord på det som sker och hitta stöd och hjälp åt båda parter.

Men varför vänta tills det händer?! För att förebygga våld i nära relationer är det viktigt att arbeta med normer och värderingar. Det är också bra att prata kring vad som är en bra relation och hur man ska bete sig mot varandra.

I USA uppmärksammas ämnet i februari varje år, den så kallade teen dating violence awareness month. Är det inte dags att göra något här också?!

 

Helén Broo, Utvecklingsledare
Dialoga – Kompetenscentrum om våld i nära relationer i Göteborg

 

Länk till STIR-studiens hemsida: http://stiritup.eu/
Länk till TDVAM-kampanjen i USA:http://www.loveisrespect.org/resources/teendvmonth/

Varningssignaler som du som professionell kan ge akt på

Du ska väl inte gratulera någon på kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är tänkt att uppmärksamma ojämlikhet mellan könen och kvinnors situation. På senare år tycker jag mig ha märkt att det är vanligt att män uppmärksammar detta genom att säga grattis till kvinnor och ibland även ge en blomma eller liknande som gåva i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. Vilket ju är helt sjukt om man tänker efter; vi kan väl inte säga grattis till patriarkalt förtryck och ojämlikhet?

Själv anser jag mig vara feminist då jag erkänner att det finns ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas. Jag inser också att det är problematiskt att kalla mig feminist som vit, medelålders cisman. För det är ju sådana som jag som är förtryckarna och som sitter på en massa medfödda privilegier. Min roll i den feministiska kampen är utifrån detta minst sagt problematiskt och jag har full förståelse för kvinnor som ser mitt deltagande med skepsis.

Det är svårt och smärtsamt att inse att mina privilegier är det som står i vägen för ett jämlikt samhälle. Det innebär ju att jag (aktivt – som feminist) måste ge upp dessa för att uppnå jämlikhet. Det gäller inte bara grundläggande saker som jämlika löner, samma möjligheter, likabehandling inför lagen och annat som går att driva politiskt och lagstadga kring, utan även det som är mer subtilt; det som finns i våra normer och värderingar. Inte förrän alla sådana skillnader är utsuddade kan vi påstå att vi nått jämlikhet. Så det är både en politisk kamp och en inre mer personlig kamp.

Ett sätt att som man jobba med detta är att vi rannsakar oss själva och försöker identifiera våra privilegier kopplade till kön och avstå från dem; när och hur utövar jag manlighet. Inte helt lätt, men också spännande och utmanande. Nedan följer en kort lista som är min egen personliga start. Dock så inser jag att detta är något som jag alltid kommer att behöva jobba med och min lista kommer med tiden att behöva bli betydligt längre än nedan.

  •  Jag kan bli mindre lösningsfokuserad när någon förmedlar ett negativt mående. Inte utgå från att personen per automatik vill att jag ska lösa ett problem utan oftast bara vill berätta hur hen mår.

 

  • Jag kan sluta vara tävlingsinriktad när någon berättar något. Jag behöver inte kontra med en egen anekdot på samma tema.

 

  • Jag behöver inte alltid sätta mig själv i centrum, utan låta andra ta mer plats istället.

 

  • Inte berätta för min fru att hon behöver skaffa sig vassare armbågar och bli bättre på att hävda sig på jobbet. Hennes prestationer duger alldeles utmärkt utan att hon behöver hävda sig över andra.

 

  • Sluta förmedla gissningar och antaganden som egen kunskap.

 

  • Sluta förvänta mig beröm för att jag är ”duktig” och tar ansvar för städning, matlagning, barnpassning och annat självklart hemarbete.

 

  • Sluta med förklenande epitet på filmgenrer jag inte föredrar. Dramafilmer eller romantiska komedier behöver jag inte per automatik klassa som ”snyftrullar”, ”romantiskt dravel” eller ”tantsnusk”.

 

  • Problematisera att jag gillar kultur (filmer, böcker, spel) som innehåller mycket våld.

 

  • Bli bättre på att berätta om mina känslor. Särskilt då jag mår dåligt, trots att det skulle kunna uppfattas som att jag blottar svaghet.

 

  • Prata mer om jämlikhet och maskulinitet med mina manliga vänner.

utt-3

 

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Besparingstider

Jag har jobbat som fältsekreterare på socialtjänsten sedan september 2013. Kommunen som jag jobbar i är liten med knappt 10 000 invånare, men vi har ändå haft lyxen att ha två fältsekreterare som jobbat heltid. Jag började på ett vikariat men blev erbjuden fast tjänst när min dåvarande kollega bytte jobb inom förvaltningen. Jag tackade ja och har inte ångrat mig än. Jag trivs jättebra på mitt jobb, men under hösten har jag i princip jobbat själv eftersom min kollega varit mammaledig och vikarien slutade innan vikariatet var avslutat.

Nu står vi inför stora utmaningar på grund av det svåra ekonomiska läget i kommunen.

Kommunstyrelsen beslutade i september om att omedelbart införa inköpsstopp för kommunens verksamheter. Alla tjänster som blir lediga ska också upp till kommunstyrelsen för prövning om eventuell återbesättning. Besluten är tagna för att komma tillrätta med kommunens ekonomi.

Ett sätt att spara är att införa inköpsstopp, ett annat att minska personalkostnaderna.

Jag är medveten om att när min kollega i början av september beslutade sig för att byta jobb måste man följa de riktlinjer man dragit för återbesättandet av tjänster. Jag är också medveten om att fältverksamheten inte är lagstadgad och att man kan spara in på den kostnaden genom att inte återbesätta tjänsten.

Men är det så lätt att spara? Att jobba som fältsekreterare innebär för oss att vi ska jobba förebyggande. Problemet är att det förebyggande arbetet är väldigt svårt att mäta. Vi ska förebygga att ungdomar hamnar i bland annat missbruk, utanförskap, och kriminalitet. För mig personligen handlar det om att hjälpa ungdomar i utsatta situationer. För kommunen handlar det om att spara pengar. Varje placering, skadegörelse eller orosanmälan till socialtjänsten som vi kan begränsa eller förebygga sparar samhället pengar på.

Vi förebygger genom att jobba uppsökande i ungdomarnas miljöer. Vi är i skateparken, på fritidsgården, utanför hamburgerhaket, men vi försöker också finnas på sociala medier. Vi är bland dem på deras villkor och är gäster i deras tillvaro.

Genom att finnas där och prata, skratta och dela upplevelser med ungdomarna skapar vi goda relationer med dem, och bygger även upp ett förtroende för oss som fältarbetare. Tack vare det förtroendet kan vi fånga upp de individer som annars riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Med ledorden frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande, och med den glädjen jag känner för mitt jobb, har jag förhoppningsvis gjort skillnad för någon av alla de ungdomar jag har träffat.

Att inte återbesätta tjänsten innebär att jag ensam inte kommer kunna vara tillgänglig i den utsträckning som behövs. I en socialtjänst där arbetsbelastningen är hög på varje anställd blir det svårt för mig att få avlastning i de arbetsuppgifter som vi tidigare delade på två inom fältverksamheten. Framför allt ska man inte jobba på fältet ensam på grund av de risker det innebär. Men även om man skulle få hjälp några timmar varje vecka så riskerar tiden att jobba på fältet med ungdomarna att minska, och därmed också möjligheterna till att bygga nya relationer och underhålla de gamla. De relationer som är grunden i det förebyggande arbetet.

Fältsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att ena dagen sitta i möte en hel dag och jobba förebyggande på samhällsnivå, för att nästa dag börja klockan 16.00 och jobba på fältet fram på småtimmarna, tycker jag är roligt och omväxlande.

Att kunna dela dessa arbetsuppgifter med en kollega är för mig ovärderligt. I det uppsökande arbetet kan vi genom våra olikheter komplettera varandra, och på så sätt få kontakt med fler ungdomar. I det vardagliga administrativa arbetet kan vi dela olika uppgifter mellan varandra och därmed få mer tid för att strukturera och utveckla arbetet, och mer tid för våra ungdomar. Man vet aldrig när en ungdom frivilligt kommer till någon av oss i förtroende för att prata och dela med sig av saker som han eller hon har hört eller varit med om. Då är det viktigt att vi har tid för ett respektfullt bemötande. Genom att inte ha kalendern fullbokad varje dag, har vi oftast tid att ta det samtalet direkt istället för att behöva boka en tid någon gång i framtiden. För oss kanske det handlar om ett par dagar, men för en ungdom är det en evighet. Vi måste ha den tiden över som ingen annan har för just den killen eller tjejen.

Strax innan jul fick jag ett mail av socialchefen. Han skrev att han hade haft ett samtal med ordföranden i socialutskotten där man från utskottets sida kommit till insikt att man inte kan spara in på den viktiga fältverksamheten. Nu är det formella beslutet taget och rekryteringen är äntligen igång. Jag vet inte vem jag ska tacka för att man tog beslutet, men jag vet att jag och min nya kollega kommer få arbeta hårt när tjänsten blir tillsatt och vi ska täppa till de luckor som blivit i arbetet under min tid som ”ensamstående”.

Fältarbete handlar om mycket mer än att hänga med ungdomarna på samhället, det handlar om frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande.

Niklas Vestlund – Fältsekreterare, Gnosjö

Vem har stulit alla bänkar?

Var har alla bänkar tagit vägen? Plötsligt är det en tom, karg yta där jag tidigare kunde sätta mig en stund och vila mellan samtalen med ungdomarna. Jag ser mig omkring i Nordstan och upptäcker att i princip alla sittplatser tagits bort. Samma fenomen även på centralstationen; nästan inga bänkar kvar i väntsalen.

 Min första tanke är att det byggs om och att det snart kommer nya bänkar, men efter ett par månader har jag insett att bänkarnas frånvaro är permanent. Här ska ingen sitta längre, inte vila, inte vänta; här ska man bara passera. Inte ens i väntsalen på tågstationen ska man kunna vänta sittandes. Det karga rummet gör att jag känner mig ovälkommen och mot slutet av ett arbetspass på ”fältet” är jag trött i både rygg och ben.

”Tramp, tramp, tramp gå på och trampa. Här finns ingenting att få. När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest. Det är bäst för dej att trampa och gå på”

Joe Hills gamla visa Luffaren dyker upp i mitt huvud. Bänkarna i city har antagligen försvunnit på grund av att de nyttjades av ’fel’ personer. För det var ju inte bara kunderna i Nordstan eller tågresenärerna som satt på de där bänkarna. Här vilade ju även de trasiga, fattiga och oönskade – tiggarna, de hemlösa, ungdomarna och en och annan fältarbetare.

 Fenomenet kallas exkluderande design och tanken är att genom formgivning och design hålla oönskade människor borta i den aktuella miljön. Ibland genom att helt enkelt plocka bort sittplatser, ibland genom att göra bänkar smala, sluttande eller på annat sätt obekväma så man inte ska kunna ligga på dem.

Lösningen med exkluderande design står i skarp kontrast till det svenska folkhemmet och välfärdssamhället. Idén om ett samhälle som är ett hem för hela folket, och präglas av samförstånd och jämlikhet. Nu signaleras det istället att inte alla är välkomna i våra allmänna rum och att staden inte är för alla. Det är inte fattigdomen som bekämpas utan den fattige.

Joe Hill skrev texten till Luffaren (The Tramp) 1913 och det är sorgligt att den går att applicera på ett svenskt fenomen 2016.

 ”Neråt gatan stod en snut. Snuten snöt’en resolut och han fråga’n: ”Varför går du här och dräller fattigfan? Med till domaren, din sparv!” Domarn sade: ”Vilket larv. Vi vill inte ha nån luffare i stan!”

Amerikansk originaltext: Joe Hill, ”The Tramp”, 1913  Svensk text: Rune Lindström, 1963

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg