Nordstans fina ungdomar

Nordstans fina ungdomar

Du är 20 år och hemlös. Idag hade du fått bistånd av socialtjänsten för att kunna äta. Det var inte särskilt mycket pengar men du hade ätit dig mätt på McDonalds och spatserade nöjt fram till oss för att berätta detta. I samtalet kommer en man fram. Han är kraftigt berusad. Mannen verkar bekymrad och frågar oss alla om vi har några kronor vi kan skänka då han behöver köpa en tågbiljett hem. Jag säger snabbt att jag inte har några lösa pengar och min kollega gör samma. Utan att blinka har du börjat gräva i din ficka. Du räcker över dina sista slantar till mannen utan tågbiljett. Både jag och min kollega ser på dig med förvåning. Vi vet att du är en god person men tanken på att du utan minsta tvekan gav bort dina sista slantar till en främling kändes så himla fint. När vi påpekade detta log du och sa ”Han verkade ju behöva dem”. Jag tror ofta de människor som haft eller har det svårast är de som har mest hjärta.

Det är måndag och jag kommer instormande på kontoret. Stressen på morgonen gör sig påmind genom en smygande huvudverk. Kollegorna är redan på plats när jag slår mig ner på min stol. På mitt tangentbord ligger en liten genomskinlig påse med gelegodis. Jag frågar överraskat vem som lagt godiset där. En kollega berättar att en ungdom som varit på besök under helgen tyckte jag skulle ha dem. Jag log. Du räddade min morgon.

Du är inget jättestort fan av fältarna, ändå tar du upp telefonen och ringer oss den där kvällen. Din vän mår väldigt dåligt och du ber oss komma för att hjälpa hen. Du är en bra kompis.

Jag ser dig först på avstånd när du står och skriker på några killar. Du säger att de inte är helt kloka och att du inte kan förstå att de inte läxar upp sin kompis som precis utsatt din vän för ett sexuellt övergrepp. De är dina vänner, de är äldre och de är fler, ändå står du på dig. Du står verkligen upp för din kompis. Vi gick såklart fram och hjälpte er vidare i denna situation, men det var du som gjorde den största insatsen för din vän.

Det är sen kväll i ett hörn utanför Nordstan. Vi är 7 personer som står i en ring. De tuffa killarna jiddrar som vanligt. Jag tar fram min privata telefon för att visa er något. Plötsligt slinter den ur min hand och landar på asfalten. Man hör hur skärmen spricker. Jag hade funderingar på att köpa ny så jag blir inte jätteledsen men klart att det var tråkigt. Ni däremot utbrister ”Åhh neeeeej”, ”Shit va tråkigt”, ”Faaaaan”. Ni gör allt ni kan för att trösta och ni engagera er så för att komma på så många tips som möjligt. ”Du kan fortfarande svara med lurar trots att skärmen är trasig”, ”Har du hemförsäkring?”, ”Kan du inte fråga chefen om en ny?”, ”Köp med abonnemang, det blir mycket billigare”. Det gick inte på försäkringen tyvärr, men jag har köpt en telefon på abonnemang som är både bättre och billigare än min tidigare. Tack!

Vi ska snart gå bort till centralstationen för att ta emot de flyktingar som kommer med tågen. Ni är en stor grupp killar som lyssnar nyfiket när vi berättar om vårt uppdrag. Ni blir snabbt väldigt intresserade av vad vi ska göra och frågar ”Får vi följa med? Vi vill också hjälpa till”.

På kvällstid är Nordstan och Kanaltorget riskmiljöer för unga personer. Jag hade inte velat att min 15-åring hängde där trots att syftet enbart var att träffa vänner. Om du vistas över tid i dessa områden kommer du som ungdom, vare sig du vill eller inte, komma i kontakt med droger. Du kanske själv inte kommer ta droger men du kommer bli tillfrågad. Du lider också större risk att bli utsatt för brott, bevittna våldsbrott eller själv dras in i kriminalitet. Vissa som rör sig i dessa områden är också vuxna personer med missbruk. Umgås du med dem utgör det en risk för dig. Däremot är det viktigt att separera miljön och de ungdomar som vistas där. Ja, det finns unga och framförallt unga vuxna (runt 20-25 år) som söker sig till området för att begå brott t ex sälja droger. De är en minoritet av alla de ca 500 ungdomar som jag och mina kollegor arbetar med under ett år. Exemplen jag skrivit ovan är mer representativ för de unga som vistas i Nordstan/Kanaltorget. Det är såklart många av ungdomarna som har det jobbigt i livet, men de är fortfarande kloka och fina ungdomar som vi ska värna om.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg, Publicerades år 2016

Kära barn, tappa inte hoppet om Sverige!

Det är dystra tider. Hat och rasism tar stor plats i vårt samhälle. Boendet du skulle bott i brändes ner, på Stockholms gator springer maskerade män och hotar dig, sajter som Avpixlat sprider falska rykten om dig, Sverigedemokrater kallar dig ”skäggbarn” och säger att du kommer från en våldtäktskultur.

Kära barn, försök att inte lyssna till dem. Majoriteten av Sveriges befolkning röstar inte på SD. Solidaritet och medmänsklighet har länge varit ledord för Sverige och vi är många som kämpar för att det ska förbli så.

Till dig som är rädd för att svenskar pga av händelsen i Mölndal kommer tro att ensamkommande barn är mer kapabla till att mörda. Jag förstår din oro men du ska veta att de allra flesta vet att så inte är fallet. Du är fantastisk som klarat att fly och ta dig hit. Jag hoppas du har det bra här.

Till dig vi hjälpte att ta reda på när du får börja skola. Jag vet att väntan varit lång men snart är din första dag. I framtiden kommer du kunna söka till polishögskolan precis som du vill. Du kommer bli en bra polis.

Till dig som jag kramat när du grät av förtvivlan. Jag är ledsen att vi inte kan hjälpa dig att få hit din mamma och jag förstår att du måste sakna henne. Om du varit min son hade jag varit stoltast i världen.

Till er som varje kväll lär mig nya arabiska ord. Ni som jublar när jag lyckas med rätt uttal och skrattar när jag säger något heltokigt. Ni är så goa, ”Shakar” för lektionerna!

Till dig som lever på gatan, dig som jag lämnat på stan mitt i natten och undrat vart du ska ta vägen. Jag skäms för att Sverige sviker dig. Du ska inte behöva klara dig själv, vuxna borde ta hand om dig då du faktiskt är ett barn. Jag hoppas du känner att jag och mina kollegor försöker göra vårt bästa för att stötta dig. Tro inte på allt tidningarna skriver om dig, jag vet vem du är och du är precis lika härlig som alla andra unga. Jag och mina kollegor kämpar för dig och dina rättigheter varje dag, fast det märker du nog inte alltid?

Till dig som alltid möter mig med ett stort leende. Du som ser fram emot att prata en stund så du får träna din svenska. Du är duktig och jag ser fram emot vår nästa pratstund.

Till dig som blygt frågade om man kan prata med oss fältare om vad som helst. Du frågade hur man gör för att få svenska kompisar. Jag hoppas att du hittat dem.

Till dig som är orolig att Sverige ska skicka tillbaka dig till Marocko. Du som sa att du kommer dö om du skickas tillbaka, att du i så fall lika gärna kan ta ditt liv. Snälla, ge inte upp. Du vet inte vad migrationsverket kommer säga och du vet inte om det ens är möjligt att utvisa barn till Marocko. Vad jag vet finns det ingen tillräckligt bra institution i Marocko som kan ta emot barn utan föräldrar. Det finns barn från Marocko som fått uppehållstillstånd i Sverige. Våga berätta allt, våga lita på de vuxna du talar med, de flesta av oss vill dig väl. Gå på dina möten hos migrationsverket, de är viktiga. Vad du än gör, rym inte. Då blir det ännu svårare för dig. Mår du inte bra på boendet, prata med oss eller din socialsekreterare. Förklara vad som är fel. Jag tror på dig!

Till dig som tvingats lämna Sverige pga av Dublinförordningen. Du som tvingats lämna din familj i Sverige för att leva ensam i ett främmande land. Jag håller med dig om att den lagen förstör liv och inte borde finnas. Jag önskar jag kunde gjort mer för dig.

Till alla er nyanlända och ensamkommande unga, ni är fantastiska. Lyssna inte på dem som inte känner er, lyssna på oss som gör det. Ni berikar mitt liv och ni berikar Sverige.

Annie Billingsdal – Fältarbetare, City i Göteborg, publicerad 2016