Bilderna går verkligen isär.

”Varför jobbar ni här? Ungdomarna här är ju kriminella!”De orden fick jag till mig av en polis för ett tag sedan. För mig var det ett ställningstagande av den personen. Att vissa människor inte är värda någon tid. Vissa barn alltså. Och att socialt arbete inte hjälper.

Ja, bilder går isär. Senast jag jobbade på stan berättade en om outhärdlig ångest och visade sedan färska skärsår på armarna. En som såg svullen och nästan misshandlad ut, som kvällen tidigare misslyckats med ett självmord. En som visade upp en knivskada på handen som den fått när den försvarat sin vän. En som höll på att åka på stryk av en gubbe då ungdomen sagt i från när gubben försökt ta någon på rumpan. Två som sover utomhus och en som inte vågar åka hem för att då kommer pappan dela ut slag. En vars homosexualitet misstros av migrationsverket vilket förmodligen kommer leda till att den blir deporterad. En som blir konstant mobbad i skolan, en som känner sig dum och hoppat av skolan och en som inte får gå i skolan trots att det är det enda den vill. 

Jag säger inte att polisen har fel i sak men jag möter ungdomar som behöver stöd och hjälp och någon på sin sida. Den bilden finns också. Därför jobbar vi på Nordstan.

 

Mia Sundkvist, Fältgruppen City

 

(Detta inlägg är en replik på GPs artikel publicerad 161201)

Bilden av Nordstan går isär

Annonser

Vi tar kål på våra barn och unga om vi inte börjar lyssna på dem

Jag frågar mig om det finns en form av normativ stressen som utgör ett samhällsproblem som i sig ger oss ovälkomna symtom som vi helst av allt vi slippa se. Barn och unga är som mest utsatta för denna stress och i debatten saknas det helt ett långsiktigt perspektiv, alla lösningar är akuta lösningar som enbart lindrar tillfälligt.

people-336216_1280

I min verkligen tror jag att människan är en social varelse och att alla människor behöver tillhörighet (det finns de teoretiker som vill bevisa motsatsen). Kombinera detta utifrån förutsättningen att världen just nu blir mer och mer global. Idag kan en framgångsrik gruppkultur sprida sig över hela världen, en så kallad trend eller fluga kan bli en del av vår vardag och resten av världen inom loppet av mindre än en månad. Ta mobilspelet Pokémon Go som exempel, efter drygt en månad hade mer än 20 miljoner användare som spelar dagligen spelet.

Att vara normal innebär att vara en del av det normativa samhället, en del av en grupp och ett sammanhang där du som individ inte sticker ut. En upplevelse av att  vara normal måste vara den största gruppidentitet i världen. Sedan är självklart begreppet normal  flyttande i och med att samhällen ser olika ut på olika platser i världen. Att fira midsommar är normalt i Sverige men inte i Asien och att behålla skorna på dig inomhus är helt normalt i USA men inte i Sverige. Begreppet normalt blir dock bredare i och med att världen blir mer och mer global, informationsflödet möjliggör det för den mest framgångsrika normativa kulturen att sprida sig runt om i världen och därmed ersätta andra normativa kulturer.

Samtidigt är upplevelsen av att vara normal en chimär, normal finns ju självklart inte, det är ett skådespel av hur framgångsrikt du som individ lyckas visa upp dig  och hur väl denna uppvisning passar in inom det normala. Min slutsats är att detta gör människor väldigt stressade. Detta är en del av det nya moderna samhället vi lever i där vi tillsammans upprätthåller olika ideal som i slutändan tar kol på individer som inte lyckas leva upp till det som anses vara normalt. Speciellt barn och unga där behovet av tillhörighet är som störst. Om vi vuxna människor inte kan förhålla oss till den stressen som lägger sig över samhället om att inte nå upp till dessa ideal kommer barn och unga inte heller kunna göra detta.

Min övertygelse är att denna normativa stress i kombination med allt för många andra problematiska samhällsfaktorer så som segregering, psykisk ohälsa, växande socioekonomiska skillnader och socialt utanförskap är samhället dömt att få ta del av symtom som inte är välkomna. Symtom som vi helst av vill skära bort, dölja eller ta avstånd från. Det blir lättare att inte problematisera kring dessa symtom och att istället bota dem med ett piller eller genom att tvinga symtomen att inte existera.

Om vi tittar på det senaste nyheterna som cirkulerat i media den senaste tiden om vad som händer i Sverige kan vi snabbt upptäcka flertal av dessa symtom so  helt enkelt inte får finnas. I augusti rapporterade SR att barn som tar sömnmedlet melatonin har åttafaldigats, speciellt inom barngruppen med neuropsykiatriska diagnoser. Melatonin är inte ett godkänt läkemedel och det finns studier om att de rubbar sömnprocesser. I augusti uttalade sig justitie- och integrationsministern Morgan Johansson att vi måste skärpa straffen för skadegörelse och tydligare ungdomspåföljder på grund av alla bilbränder som har förekommit den senaste tiden i Malmö. Idag 7 oktober publicerade SR att bilbränderna under året har kartlagts och att dessa har tiodubblats under sommaren med tillhörande text att ”Linköpingsbo: Jag tror att det är många som tycker det är spännande att testa gränser”. I en artikel Aftonbladet från 23 september skriver det att Polisen vädjar om att allmänheten skall filma bilbränderna, en annan lösning är att skaffa drönare.

Jag välkomnar debatten då jag å ena sidan förstår att barn som inte kan sova måste få hjälp. Jag förstår att de som får sina bilar uppbrända vill ha strängare påföljder för de som orsakar dem detta och att olika tekniska lösningar kan underlätta i polisens utredning. Det som å andra sidan helt saknas i debatten är ett långsiktigt perspektiv och tillvägagångssätt om hur vi får dessa människor, bland annat dessa barn och ungdomar, att må bra. Ingen av dessa lösningar, oavsett hur mycket det möjliggör en eventuell lindrande effekt eller inte,  så botar vi bara symtom i nuläget och inte grunderna till orsaken.

I detta är det min övertygelsen att arbetet med att kommunikationen och stöd måste bli bättre. En långsiktig lösning i en del av kommunikationen är att prata med barn och unga om det normativa kulturen i samhället och vilken stress som finns hos unga, detta kommer att gör underverk för barn och ungas välmående. Det är ett långsiktigt arbetet som kommer att ta tid och som självklart skall kombineras med kortsiktiga lösningar till en början. Vi kan dock inte stirra oss blinda på nuet för att i och med att pratar om just långsikt är det viktigt att börja med detta arbete redan idag och att detta blir en del av det media också förmedlar till allmänheten.

Martin Wramsby – Partille fältgrupp

Fältassistenten fyller 60 år i år

I år fyller fältarbetaren 60 år. I april 1956 anställdes den första fältassistenten i Stockholm (och Sverige) för att arbeta med det omskrivna gänget i Hökarängen – Hökarängsligan eller Kioskligan som de kallade sig själva. Kioskligan var långt ifrån det enda gänget i Stockholm vid denna tid men det mest omskrivna. Medlemmarna kändes igen på deras svarta läderjackor med ”KG” målat på ena armen. Rån och slagsmål var enligt vittnesmål vardagsmat och enligt tidningarna höll ligan den nybyggda stadsdelen i ett järngrepp. Något behövde göras.

 IMG_1327

Barnläkare John Takman fick i uppgift att utreda ungdomssituationen vilket han gjorde grundligt. Efter en översyn över ungdomsverksamheten i området och intervjuar minst fem stycken omhändertagna pojkar. Han drar slutsaten att ligan är ett löst sammansatt gäng med pojkar som ”inte i tillräcklig utsträckning haft möjlighet att fylla sin fritid med positiv verksamhet”. Från början hade namnet Kioskligan inte varit deras eget men de anammades av gänget när det skrevs om det i tidningarna och det var då de började rita ”KG” på sina jackor. Han fortsätter ”Hökarängens ungdomsgårdar är underdimensionerade för det kraftigt ökande antalet ungdomar i området”(Tjänsteutlåtande, Ärende nr. 44/1956).

 I Barnavårdsnämndens tjänsteutlåtande Ärende nr 44/1956, som bygger på Takmans utredning, står det på sidan 4: ”svårigheterna i detta arbete motiverar att ytterligare en verksamhetsanställd kraft med fältarbetet, den direkta kontakten med ungdomarna inom bostadsområdet/…/ I detta arbete ingår som ett viktigt led att skapa kontakt med ungdomens spontana gängbildningar, att ge dessa förutsättningar att utveckla legala intressen och hobbies och att vid behov länka in deras aktivitet på sund, utvecklande fritidssysselsättning. /…/ Självfallet är det i sammanhanget av vikt att arbetet organiseras i nära samarbete med socialavdelningen ungdomssektion. En viktig uppgift för ungdomsledaren blir samarbetet med andra kommunala organ – idrotts- och friluftsstyrelsen, skolmyndigheterna m.fl. – men också med ungdomens föreningsliv, föräldraföreningar och liknande sammanslutningar.”.

 Det var 60 år sedan men fältassistenter/fältarbetare verksamma idag borde känna igen sig i arbetsbeskrivningen ovan. Att arbeta i samarbete med andra aktörer för barns bästa borde vara en fältassistents uppgift. Att söka upp och leda ungdomar till positiva sammanhang är lika aktuellt idag som för 60 år sedan. Att vara den person som bäst känner till ungdomarnas förehavanden i sitt respektive område är även det en viktig och unik uppgift för fältarbetarens yrkesroll.

 Sedan 1956 har antalet fältassistenter i Stockholm vuxit med i genomsnitt 1,06 tjänster per år och i 2016 års lönestatistik fanns 64 fältassistenter anställda i Stockholm, då är Socialförvaltningens uppsökare, ungdomsjouren, inte inräknade. Stockholm var först i Sverige med att anställa fältassistenter, Göteborg bara två år efter. Flera andra Svenska städer har startat socialt uppsökande ungdomsarbete sedan 1956. Trots att det finns många fältassistenter är det många som inte känner till sitt yrkes historia.

 Några fältassistenter i Stockholm, före detta och fortfarande verksamma, vill ändra på det. En grupp har träffats på sin fritid för att de vill fira att fältassistenten i Stockholm fyller 60. Firandet kommer i första hand att vara internt för gamla och nya fältassistenter. Men i samband med Stockholms kulturfestival, vecka 33, kommer det arrangeras en stadsvandring, det planeras även en bok om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria.

 Jag som är en av deltagarna i ovan nämnda grupp vill också uppmuntra andra fältgrupper i hela Sverige att skriva ner sin historia. Att arbeta uppsökande med ungdomar, menar jag, är ett av de svåraste yrken som finns. Vi/ni som klarar av att arbeta under kvällar, nätter, regn och rusk bör hålla sina huvuden högt och vår historia är värd att minnas. Skriv ner hur länge ni varit verksamma, vad ni gör, hur ni gör det. Spara rapporter, skrivelser, utbildningar, samla urklipp från tidningar och så vidare. Antagligen är det inte ni själva som ska skriva boken om er, en dag kommer någon som vill skriva den åt er. Snälla ge den personen en lite lättare uppgift än att leta i konsthallars glömda förråd.

 Fredrik Nell

Vill du veta mer om fältassistenternas 60 åriga Stockholmshistoria? Kontakta fredrik.nell@stockholm.se

För att läsa mer om stadsvandringen om fältarbete i Stockholm http://kulturfestivalen.stockholm.se/program/details.php?AID=3128

 

 

Du ska väl inte gratulera någon på kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som är tänkt att uppmärksamma ojämlikhet mellan könen och kvinnors situation. På senare år tycker jag mig ha märkt att det är vanligt att män uppmärksammar detta genom att säga grattis till kvinnor och ibland även ge en blomma eller liknande som gåva i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. Vilket ju är helt sjukt om man tänker efter; vi kan väl inte säga grattis till patriarkalt förtryck och ojämlikhet?

Själv anser jag mig vara feminist då jag erkänner att det finns ett patriarkalt förtryck som ska bekämpas. Jag inser också att det är problematiskt att kalla mig feminist som vit, medelålders cisman. För det är ju sådana som jag som är förtryckarna och som sitter på en massa medfödda privilegier. Min roll i den feministiska kampen är utifrån detta minst sagt problematiskt och jag har full förståelse för kvinnor som ser mitt deltagande med skepsis.

Det är svårt och smärtsamt att inse att mina privilegier är det som står i vägen för ett jämlikt samhälle. Det innebär ju att jag (aktivt – som feminist) måste ge upp dessa för att uppnå jämlikhet. Det gäller inte bara grundläggande saker som jämlika löner, samma möjligheter, likabehandling inför lagen och annat som går att driva politiskt och lagstadga kring, utan även det som är mer subtilt; det som finns i våra normer och värderingar. Inte förrän alla sådana skillnader är utsuddade kan vi påstå att vi nått jämlikhet. Så det är både en politisk kamp och en inre mer personlig kamp.

Ett sätt att som man jobba med detta är att vi rannsakar oss själva och försöker identifiera våra privilegier kopplade till kön och avstå från dem; när och hur utövar jag manlighet. Inte helt lätt, men också spännande och utmanande. Nedan följer en kort lista som är min egen personliga start. Dock så inser jag att detta är något som jag alltid kommer att behöva jobba med och min lista kommer med tiden att behöva bli betydligt längre än nedan.

  •  Jag kan bli mindre lösningsfokuserad när någon förmedlar ett negativt mående. Inte utgå från att personen per automatik vill att jag ska lösa ett problem utan oftast bara vill berätta hur hen mår.

 

  • Jag kan sluta vara tävlingsinriktad när någon berättar något. Jag behöver inte kontra med en egen anekdot på samma tema.

 

  • Jag behöver inte alltid sätta mig själv i centrum, utan låta andra ta mer plats istället.

 

  • Inte berätta för min fru att hon behöver skaffa sig vassare armbågar och bli bättre på att hävda sig på jobbet. Hennes prestationer duger alldeles utmärkt utan att hon behöver hävda sig över andra.

 

  • Sluta förmedla gissningar och antaganden som egen kunskap.

 

  • Sluta förvänta mig beröm för att jag är ”duktig” och tar ansvar för städning, matlagning, barnpassning och annat självklart hemarbete.

 

  • Sluta med förklenande epitet på filmgenrer jag inte föredrar. Dramafilmer eller romantiska komedier behöver jag inte per automatik klassa som ”snyftrullar”, ”romantiskt dravel” eller ”tantsnusk”.

 

  • Problematisera att jag gillar kultur (filmer, böcker, spel) som innehåller mycket våld.

 

  • Bli bättre på att berätta om mina känslor. Särskilt då jag mår dåligt, trots att det skulle kunna uppfattas som att jag blottar svaghet.

 

  • Prata mer om jämlikhet och maskulinitet med mina manliga vänner.

utt-3

 

Johan Andersson Berg – Fältarbetare, City i Göteborg

Besparingstider

Jag har jobbat som fältsekreterare på socialtjänsten sedan september 2013. Kommunen som jag jobbar i är liten med knappt 10 000 invånare, men vi har ändå haft lyxen att ha två fältsekreterare som jobbat heltid. Jag började på ett vikariat men blev erbjuden fast tjänst när min dåvarande kollega bytte jobb inom förvaltningen. Jag tackade ja och har inte ångrat mig än. Jag trivs jättebra på mitt jobb, men under hösten har jag i princip jobbat själv eftersom min kollega varit mammaledig och vikarien slutade innan vikariatet var avslutat.

Nu står vi inför stora utmaningar på grund av det svåra ekonomiska läget i kommunen.

Kommunstyrelsen beslutade i september om att omedelbart införa inköpsstopp för kommunens verksamheter. Alla tjänster som blir lediga ska också upp till kommunstyrelsen för prövning om eventuell återbesättning. Besluten är tagna för att komma tillrätta med kommunens ekonomi.

Ett sätt att spara är att införa inköpsstopp, ett annat att minska personalkostnaderna.

Jag är medveten om att när min kollega i början av september beslutade sig för att byta jobb måste man följa de riktlinjer man dragit för återbesättandet av tjänster. Jag är också medveten om att fältverksamheten inte är lagstadgad och att man kan spara in på den kostnaden genom att inte återbesätta tjänsten.

Men är det så lätt att spara? Att jobba som fältsekreterare innebär för oss att vi ska jobba förebyggande. Problemet är att det förebyggande arbetet är väldigt svårt att mäta. Vi ska förebygga att ungdomar hamnar i bland annat missbruk, utanförskap, och kriminalitet. För mig personligen handlar det om att hjälpa ungdomar i utsatta situationer. För kommunen handlar det om att spara pengar. Varje placering, skadegörelse eller orosanmälan till socialtjänsten som vi kan begränsa eller förebygga sparar samhället pengar på.

Vi förebygger genom att jobba uppsökande i ungdomarnas miljöer. Vi är i skateparken, på fritidsgården, utanför hamburgerhaket, men vi försöker också finnas på sociala medier. Vi är bland dem på deras villkor och är gäster i deras tillvaro.

Genom att finnas där och prata, skratta och dela upplevelser med ungdomarna skapar vi goda relationer med dem, och bygger även upp ett förtroende för oss som fältarbetare. Tack vare det förtroendet kan vi fånga upp de individer som annars riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Med ledorden frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande, och med den glädjen jag känner för mitt jobb, har jag förhoppningsvis gjort skillnad för någon av alla de ungdomar jag har träffat.

Att inte återbesätta tjänsten innebär att jag ensam inte kommer kunna vara tillgänglig i den utsträckning som behövs. I en socialtjänst där arbetsbelastningen är hög på varje anställd blir det svårt för mig att få avlastning i de arbetsuppgifter som vi tidigare delade på två inom fältverksamheten. Framför allt ska man inte jobba på fältet ensam på grund av de risker det innebär. Men även om man skulle få hjälp några timmar varje vecka så riskerar tiden att jobba på fältet med ungdomarna att minska, och därmed också möjligheterna till att bygga nya relationer och underhålla de gamla. De relationer som är grunden i det förebyggande arbetet.

Fältsekreterare är ett fantastiskt jobb på många sätt. Att ena dagen sitta i möte en hel dag och jobba förebyggande på samhällsnivå, för att nästa dag börja klockan 16.00 och jobba på fältet fram på småtimmarna, tycker jag är roligt och omväxlande.

Att kunna dela dessa arbetsuppgifter med en kollega är för mig ovärderligt. I det uppsökande arbetet kan vi genom våra olikheter komplettera varandra, och på så sätt få kontakt med fler ungdomar. I det vardagliga administrativa arbetet kan vi dela olika uppgifter mellan varandra och därmed få mer tid för att strukturera och utveckla arbetet, och mer tid för våra ungdomar. Man vet aldrig när en ungdom frivilligt kommer till någon av oss i förtroende för att prata och dela med sig av saker som han eller hon har hört eller varit med om. Då är det viktigt att vi har tid för ett respektfullt bemötande. Genom att inte ha kalendern fullbokad varje dag, har vi oftast tid att ta det samtalet direkt istället för att behöva boka en tid någon gång i framtiden. För oss kanske det handlar om ett par dagar, men för en ungdom är det en evighet. Vi måste ha den tiden över som ingen annan har för just den killen eller tjejen.

Strax innan jul fick jag ett mail av socialchefen. Han skrev att han hade haft ett samtal med ordföranden i socialutskotten där man från utskottets sida kommit till insikt att man inte kan spara in på den viktiga fältverksamheten. Nu är det formella beslutet taget och rekryteringen är äntligen igång. Jag vet inte vem jag ska tacka för att man tog beslutet, men jag vet att jag och min nya kollega kommer få arbeta hårt när tjänsten blir tillsatt och vi ska täppa till de luckor som blivit i arbetet under min tid som ”ensamstående”.

Fältarbete handlar om mycket mer än att hänga med ungdomarna på samhället, det handlar om frivillighet, förtroende och respektfullt bemötande.

Niklas Vestlund – Fältsekreterare, Gnosjö

Sexuella övergrepp- i ett land utan språk

Vem kan identifiera sig med att vara ett offer eller en förövare? Vem har blivit våldtagen? Ord som offer, förövare och våldtäkt har färgats med innebörder som få verkar vilja kännas vid. Jag tror att detta leder till att vi ibland inte vågar kalla saker vid dess rätta namn. Jag tycker att vi behöver hjälpas åt att hitta ett språk för att kunna tala om sexuella övergrepp, så att ungdomar vågar och kan berätta om saker de är med om. För att förebygga bör vi också tala mer om samtycke, ömsesidighet och lust. 

I mina olika arbeten med ungdomar har jag mött de som varit med om, eller känt någon som varit med om, sexuella övergrepp. Det har hört till ovanligheterna att de har pratat om våldtäkt, utan oftast tassat omkring ordet, inte velat uttala det. Sedan finns det självklart också de som har lättare för att sätta ord på saker de varit med om, men jag tror att det är många som är rädda för att benämna en händelse som våldtäkt. Dessutom har jag sett alltför många exempel på när professionella inte låtit ungdomarna berätta sin berättelse, utan tolkat in olika innebörder och ställt frågor som inte varit relevanta över huvudtaget. Vi som jobbar med ungdomar behöver utgå från ungdomarnas upplevelser, inte från våra egna föreställningar kring hur det borde kännas. Inte heller bör fokus ligga på vad den utsatta har gjort eller inte gjort.

För några år sedan läste jag en master i socialt arbete och i min masteruppsats ägnade jag över ett halvår åt vad som fanns i gränslandet mellan en negativ sexuell upplevelse och våldtäkt. Jag läste över 50 berättelser där människor beskrev olika händelser från sin ungdomstid där sex inte blivit särskilt bra. Sällan kallade de händelserna för våldtäkt, utan använde ord som tvång, press, manipulation, utnyttjande eller ett respektlöst övertramp. Dessa sexuella berättelser befann sig i en gråzon, i ett land som saknar språk. Hur ska unga kunna berätta om när de förlorat kontrollen över sin egen kropp, men inte vill använda ordet våldtäkt? Hur kan unga tala om det som det inte finns ett språk för? Och för vem kan de berätta?

people-690547_1280

Risken med att det finns starka föreställningar kring olika fenomen är att ingen kan relatera till dessa föreställningar. Övergrepp kan se ut på många olika sätt, men är ofta kringgärdat av olika föreställningar som gör att det är svårt att förstå och sätta ord på olika händelser. Det finns också föreställningar om hur ett offer bör bete sig och det finns bilder av hur en våldtäktsman är, bilder som ingen vill kännas vid. I boken En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam står att läsa att inte ens de som själva är dömda för våldtäkt kan identifiera sig med en våldtäktsman. Hur kan unga förstå sina upplevelser när det finns så starka bilder av sexuella övergrepp, dess offer och dess förövare?

Fortfarande finns det alltså kvar föreställningar om vem som kan bli våldtagen, hur en våldtäkt sker och vem som våldtar. Såhär säger Stina Jeffner, som 1998 gjorde en studie vid namn Liksom våldtäkt, typ, och som handlar om ungdomars förståelse av våldtäkt.

Endast en nykter tjej som inte har dåligt rykte, som inte varit sexuellt utmanande och som sagt nej på rätt sätt kan bli våldtagen, och då endast av en kille som är nykter och ”avvikande” och som hon inte är kär i (Jeffner, 1998 s. 286).

Stina Jeffners studie är visserligen från 1998, men har vi kommit bort från föreställningen som beskrivs i citatet helt och hållet? Jag tror inte det. I flera studier som jag tittade på i min uppsats framkommer att ungdomar förstår våldtäkt som den ”yttersta förnedringen” och en våldtäktsman beskrivs som ”ingen riktig man”. På så sätt kan ungdomarna distansera sig från rollerna som offer och förövare, vilket också leder till att det blir problematiskt att veta om en varit med om en våldtäkt eller inte. Föreställningar om hur en bör säga nej i en sexuellt utsatt situation påverkar dessutom ungdomars förståelse av våldtäkt.

Jag tycker att vi har ett ansvar, som vuxna och professionella. Vi behöver ladda ur orden våldtäkt, offer och förövare, och vi behöver lyssna på ungdomar utan att döma, även om jag vet att många är duktiga på detta redan. Jag vill också att vi pratar mer om ömsesidighet och lust. Jag tycker att det krävs en samtyckeslag och jag tycker dessutom att vi behöver prata mer med ungdomar om kommunikation och gränser. Kan vi lära ungdomar att respektera den andres kropp och vilja, och dessutom att kräva respekt tillbaka? Kan vi lära dem hur de kommunicerar det? Hur kan en visa samtycke? Att säga ja kan en göra på många olika sätt, samma sak med ett nej. Tar personen tillbaka på dig när du tar på hen? Verkar det som att personen vill vara nära? Känns det så hela tiden?

Läs även Mias inlägg om samtycke. Och kolla in den här filmen!

Kristin Blom- Fältgruppen Lerum

På menyn: Skendemokratisk uppfostran

Barn och unga har enligt svensk lag och barnkonventionen rätt till inflytande och att uttrycka sig i frågor som rör dem. Unga utgör 20% av vår befolkning men trots detta är  inflytandet för unga marginellt. Ämnet delaktighet och inflytande bland unga känns för stort för att kunna behandlas i ett blogginlägg men jag skall försöka mig på det ändå.

I Rädda Barnens rapport ”Ung röst” från 2014 och i FoU:s LUPP-rapport från 2013 beskrivs bristen på ungas delaktighet och inflytande i samhället som ett bekymmer. I FoU:s rapport (2013) beskrivs till och med ungas  inflytande över frågor som rör dem som skendemokratiska. Det handlar om ungdomsprojekt med slagord om delaktighet och inflytande som skall lägga grunden för det som inom bland annat inom lärarplanen kallas för demokratisk uppfostran. Båda rapporterna beskriver unga i projekt med förhoppningar om att förändra saker och ting som sedan inte gett upphov till någon förändring. Det kan handla om projektgrupper där unga skall vara med och påverka fritidsgården eller matråd om vilken skollunch som skall serveras. I slutändan fattas besluten av vuxna, många gånger oavsett vad än de unga tycker, beslut som de unga skulle varit med och haft inflytande över.

Jag minns själv konsekvenserna av detta och hur det var när jag gick på grundskolan, väl i högstadiet kunde jag inte bry mig mindre om att var med och påverka. Samma information uppgår i Rädda barnens rapport (2014) att med ökad ålder bland unga minskar upplevelsen att kunna påverka. Det var inte ovanligt att alla elever på min grundskola skulle vara med och fylla i utvärderingar om allt från den nya skolgården till undervisning och skolmatsalens mat. Starkast minns jag då vi alla skulle tycka till och föreslå hur den nya skolgården skulle se ut. Mina mellanstadielärare berättade för oss att vi kunde föreslå vad som helst. Jag i mina vildaste fantasier designade en i mina föreställningar fullt fungerande U-båt som skulle kunna användas i en gigantisk sandlåda på skolgården.  Ni kanske kan förstå min besvikelse när de byggde en sandlåda med en gungställning och två snurror, som dessutom gav upphov till flertal spyor på gården varje vecka.

Allt det som så fint skall ge unga en upplevelse av demokrati och vad detta omfattande begrepp betyder faller plattare än en bamba-pannkaka. Den demokratiska uppfostran idag ger mig intrycket av att ge exakta motsatsen. Att det inte går att påverka, demokratin är betydelselös. Vi kanske skulle kalla det för skendemokratisk uppfostran eller rent av fascistisk istället eftersom den förmedlar att andra bestämmer åt er utan att ta hänsyn. Samhällets syn som karakteriseras av att vi inte behöver lyssna på unga  är ett stort bekymmer, speciellt när vi från början bett dem framföra sin åsikt. Enligt Rädda Barnens rapport ”Ung röst”(2014) upplever en majoritet av de unga att de får vara med att tycka till i frågor i skolan. Samtidigt upplever en majoritet att möjligheten att påverka är små eller inga. Är inte detta definitionen av skendemokratisk? Ironiskt nog visar siffror att skolan är det område unga upplever att de får vara med och påverka mest bland de  frågor som rör dem. Å andra sidan uppger 2 av 3 unga att inflytande av skolverksamheten till sin höjd fungerar bara ibland. Lika många unga uppger att det dessutom är specifik skolan de vill ha mer inflytande över när det gäller frågor som handlar om dem själva. Även i Natalie Davets rapport från 2013 skriven på uppdrag av Göteborgs Stad bekräftas att det upplevda inflytandet ung har inte är samma sak som det faktiska inflytandet de får i praktiken.

Jag är övertygad om att den största framgången du kan göra som människa är att genuint ta din omgivning som du befinner dig i på allvar, oavsett ålder. Att förmedla att jag lyssnar på dig, jag tar det du säger på allvar, jag tror på det du säger och jag bryr mig om vad du har att säga. I vårt yrke som fältare är det utan tvekan det bästa sättet att etablera en relation till unga. Även Natalie Davet skriver i sin rapport om vikten av att kommunikation mellan unga och vuxna:

En fundamental förutsättning för ungas inflytande är insikten om att barn och ungas rätt att få sina röster hörda är ovillkorligt sammanbunden med vuxnas skyldighet att släppa fram dem. Utan den förståelsen omöjliggörs ungt inflytande i praktiken. Att som vuxen bereda väg för ungt inflytande handlar om att våga släppa ifrån sig en del av makten och ansvaret. Detta förutsätter god kunskap om unga och deras eget engagemang. För att kunna samverka och fatta gemensamma beslut krävs ömsesidig tillit och respekt mellan unga och vuxna.” (Ungt inflytande på riktigt, 2013)

Vi måste behandla unga som människor i första rummet och i andra rummet som unga. Sedan behöver unga ibland hjälpa med att uttrycka sig och vet kanske inte alltid eller tänker på konsekvenser av deras handlande. Unga skall få vara unga men de är inte dumma i huvudet bara för att de är unga och framför allt är de människor, precis som du och jag.

Martin Wramsby – Fältgruppen Partille